(…i hamnen har skapat problem…)

För ett par veckor sen så hade vi ett blixtnedslag i hamnen som fick våra rumpor att ofrivilligt lyfta en halv meter från sittunderlaget. PANG! Jävlar hann vi tänka. Är det något som man inte gillar som seglare så är det elektriska urladdningar av åskmodell. Vi klev upp och spanade ut för att se om någon mast hade träffats, Wilmas mast tillhör de kortare men vår norske vän har två ståtliga master i trä, tänk om de hade slagit fyr likt två gigantiska tändstickor i skyn?! Men vi kunde pusta ut, allt såg lugnt ut med vännens båt och ingen annan segelbåt verkade ha fått en direktträff av blixten heller.

MEEEN…så började problemen. Först kopplade vi inte ihop händelserna med blixten. Vår vän på den norska båten började få problem med sin utrustning ombord, vindmätaren visade bristfällig information, navigationsljusen gick antingen inte att sätta på, eller stänga av! VHF-radion var helt död. Möjligtvis så kunde den sista bero på handhavande då det samtidigt meckas med annat ombord men det kändes långsökt, men det gjorde det även med att åskan skulle vara orsaken…

TILLS…vår andra båtgranne kom tillbaka efter att ha varit hemma i Tyskland under en månad. Hans katamaran och Wilma gnuggar sina sidor kärleksfullt mot varandra med några fendrar emellan, han är alltså vår närmaste båtgranne. Vår granne upptäckte till sin förskräckelse att så gott som all elektronik ombord var utslagen. Vår tyske vän radade upp en lång lista, GPS, Radar, AIS, däcksbelysning, lampor inne i båten… Nu började vi koppla ihop norrmannens bekymmer med tyskens bekymmer – kunde den gemensamma nämnaren vara blixtnedslaget?

DÄRFÖR…började vi kolla upp vår utrustning ombord på Wilma, om vi drabbats också. Vi hade ju inte märkt något uppenbart med lamporna inne och datorn som exempel. Laddning från solpanelerna och vindgeneratorn fungerade som vanligt, kyl- och frys lika så. Men när vi ligger still under vintern så är ju det mesta avslaget, så man har ju ingen aning förrän man startar upp systemen och kollar grundligare. Vi startade upp allt som om vi skulle ut och segla…

Navigationsljusen – OK

Däcksbelysningen – DÖD (den fungerade före blixtnedslaget)

Radiotelex (långvåg för att ta emot väder) – OK

VHF-radion (kommunikationsradion) – OK

När vi startade upp det elektroniska navigationssystemet som inkluderar GPS (satellitsystem för positionsangivelser) så kunde vi konstatera följande;

Sjökorten – OK

Wilmas position – OK

Wilmas framfart – OK (nu rör vi oss inte så mycket i förtöjningarna men tillräckligt för att få utslag på navigationsinstrumentet)

Radar – OK

Ekolod – OK

Klockan – DÖD (vi får inte upp klockan i displayen men i övrigt så verkar navigationssystemet kunna förstå tid och rum i realtid)

Vi kunde även se att färjan från Aten var på väg in i Naxos hamn, den gav oss information om fart riktning och position. Såldes så kunde vårt system ta emot andra båtars AIS-signaler.

Vi satte på vår egen AIS. En AIS är ett system som gör det möjligt att identifiera fartyg och följa dess rörelser. För att slippa ropa upp Naxosfärjan och fråga om han kunde se oss, så slog vi på vår PC och gick in på marinetraffic.com. Besviket kunde vi konstatera att Wilma inte syntes. Gaaah!

Vi kopplade då upp oss mot AIS-systemets dataprogram för att få mer ingående information från vårt system. Vi kunde fort konstatera att vår enhet kunde ta emot signaler för vart andra fartyg befinner sig. Men satelliterna inte kunde fånga upp Wilmas signaler. Felorsaken var enligt datorn att vi saknade en antenn. Jo antenn har vi men det fattar ju inte datorn…GPS-antennen till AIS:en verkade helt enkelt ha blivit utslagen.

Där står vi nu som det ser ut. Vi har nog haft tur i oturen kan vi konstatera, ifall det inte var mer än en antenn och ett par lampor som rök. Fast vi retar oss lite på att vi inte får upp klockan på plotter-skärmen, men det går ju att leva med tills vidare. Är det inget annat fel på navigationssystemet så verkar det ju lite dyrt att byta ut hela enheten bara för den sakens skull.

Röda kryss vill vi inte ha, vi vill ha gröna bockar…

 

Fortsättning följer, nu jagar vi en ny antenn och håller tummarna för att inget mer kommer att krångla. För det är så att blixtnedslag kan skapa konstiga elektroniska fenomen ombord i flera veckor efter nedslaget. Så fler funktioner kan komma att lägga av. Men nu har det gått några veckor så det bör vara lugnt.

För övrigt så kan vi berätta att risken att bli träffad av blixten är 1000 gånger större på havet än risken att bli träffad på landbacken. På land så har man en miljondels risk (1Ppm) medan det är en tusendels risk att bli träffad i masten på en båt. Det är betydligt vanligare att segelbåtar än motorbåtar blir träffade och det beror på att segelbåtar har höga master. De flesta blixtnedslagen sker dock i hamn, kanske av den enkla anledningen att de flesta båtägare undviker att vara ute på havet i oväder. Det är svårt att skydda sig som båtägare, oavsett vad folk säger om åskskydd och annat, visar forskningen. Vanligaste skadorna är utslagen elektronik, det behövs ingen direktträff för detta.

Skepp o Hoj!

Naxos, Kykladerna, Grekland

Att hyra bil på Naxos under lågsäsong passar en lågbudgetseglare, snälla 25 euro per dygn kostar ett litet vrålåk av märket FIAT. Bilen hyrdes av dubbla anledningar. Du som läsare minns kanske att vi beställde två garderobsdörrar samt en låda hos en snickeriverkstad strax efter att vi kommit till Naxos. Lådan är måttbeställd och den ska placeras ovanpå och dölja den extratank för vatten vi köpte förra året till Wilma. I närmare fyra månader har vi fått vänta på våra saker men nu var de äntligen klara. Att ta lådan på cykeln var inte att tänka på, därför väcktes tanken att vi skulle hyra bil för en dag och kombinera nytta med nöje.

Vi började dagen med besöket hos snickerifirman och la trälådan i baksätet och så drog vi vidare på äventyr. Genom små byar och över krön och ner i dalar körde vi där vi emellanåt stannade för att se på utsikten. I en vägkorsning fann vi ett café som höll öppet, de flesta håller ännu vinterstängt. En kaffe med en bit fetaostpaj satt fint. Målet var att besöka det övergivna hotellkomplexet som aldrig blev färdigbyggt där graffitikonstnären WD satt sin färg och form, vi skrev om det i vårt förra inlägg (länk HÄR). Enligt den trevliga tjejen på biluthyrningsfirman så uppförs ett nytt konstverk varje år av WD, då han årligen återvänder till ön.

Men det var inte bara konsten som lockade, utan att få se Naxos i sin vackraste vårskrud. Makalöst vackert är det med alla gula blomster och ön är ovanligt grön just nu, snart bränner den heta grekiska sommarsolen gräsmattor och ängar så de tappar sin färg.

Ta del av fotografierna och njut av ett färgsprakande Naxos i blått, gult och grönt. Alla färger är så mycket starkare här vilket vi inte riktigt förstår varför, men kanske att gud hade en bra dag när han skapade Naxos!

 

 

 

 

Galet mycket gult , dessa små gula blommor ses som ogräs…men vackert är det! (som våra maskrosor ungefär)

 

 

 

 

 

Att himlen kan se så blå ut i Grekland beror på atmosfären och solen, där Rayleigh-spridning blir extra stark. Sannolikt hjälper ljuset till att reflektera mot allt vatten som de grekiska öarna omges av, men vad vet vi – vi är ju inga fysiker! Bilderna blir snudd på overkliga ibland…

 

 

 

Det är till dessa orörda stränder på den södra sidan av ön som Naxos-borna söker sig till (för att slippa allt ståhej)…hit hittar inte turisterna i lika hög grad då kommunikationer, hotell och restauranger saknas. Ett paradis för nudister!

 

Blånande berg överallt i Grekland…här med vår lilla hyrda pärla med på bild…

 

Naxos är mer bördigt än de andra öarna i Kykladerna och här odlas oliver, vindruvor, fikon, citrus och potatis bland annat. På den södra sidan finner vi många bondgårdar där flertalet har får, getter och nötkreatur. 

 

 

 

En härlig dag, men så långt allt väl. I nästa inlägg ska ni få läsa om bekymmer…ett åsknedslag i hamnen har skapat problem för oss båtägare. På vilket sätt berättar vi då. Håll ut!

 

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

(…WD och det övergivna hotellet…)

Ute på Alikohalvön finner man böljande sanddyner och en unik flora och ändlösa blå toner. Här finns en unik cederträdsskog och ett övergivet hotell som aldrig blev färdigbyggt.

Vi hade hyrt bil för en dag och vi ville besöka den låglänta delen av ön, den bördiga och glest befolkade dit få turister hittar. Ett guldkorn för den som vill uppleva något häftigt och annorlunda och knappast kunde ett tillfälle bli bättre än en solig varm vårdag. Nu blommar hela Naxos och ön har exploderat i små gula blomster.

Under åren då den grekiska militärjuntan styrde Grekland (1967-1974) så blev Alikohalvön sålt under mystiska omständigheter till ett utländskt företag som fick i uppdrag att bygga ett lyxhotell på platsen. Med en utsikt som häpnar så påbörjades bygget men avslutades aldrig. Nu ligger ruinerna från hotellkomplexet kvar som en kyrkogård. Platsen skulle ha varit sorglig om det inte vore för att konsten flyttat in. Den världsberömda gatumålaren som går under signaturen WD (Wild Drawing) har med sina färgburkar skapat fantastiska konstverk här. Mystik råder kring vem denne WD är, precis på samma sätt som den hemlighetsfulle graffitimålaren Banksy – deras konst framförs inte sällan oanmäld och utan tillstånd, därför hålls deras identiteter hemliga. På senare år har dock högkvalitativ gatukonst blivit populärt, varje större stad har snart målade väggar vars konst blivit beställd och finansierad av staden i fråga. 

Det man vet om Wild Drawing är att han är född på Bali med bor i Aten och han har hela världen som sin arbetsplats. Hans gatukonst kan beskådas i Arvika i Sverige till exempel. 

Vi låter orden tona ut till förmån för bilderna. Njut av ett soligt Naxos där himmel och hav möts i de blåaste toner och framför allt, låt dig imponeras av gatukonsten som hittat till denna övergivna plats…

Konstnären har uppmanat besökaren var man ska stå för att få bäste effekt av konstverket…

 

 …ståendes på rätt fläck så flyter de båda väggarnas konst ihop till ett motiv…

 

 

…området är stort och överallt finner man inte WD´s konst, som här…

 

 

 

 

 

 

 

…kolla in nästa bild…en gammal övergiven eka med diverse bråte i…

 

 

…ett däck, några fönsterramar och dörrlister…från andra hållet ser båten ut såhär…

 

 

Häftigt va?!

 

Det fanns fler konstverk än så här men vi vill inte trötta ut er läsare… Detta var i våra ögon ett av de bästa ”konstmuseerna” vi varit på, och denna är helt gratis dessutom!

 

Plötsligt ser vi att det står på en av väggarna; Zlatan PSG (Paris Saint-Germain)

 

Vi tror inte folk hemma i stugorna förstår hur stor Zlatan är utomlands…särskilt under sin storhetstid…Sveriges främste ambassadör!

 

 Detta är delar av det ofärdiga hotellet…det hade nog blivit ett praktfullt hotell om det blivit klart och tagits i bruk…

 

 Kapten fick vara med på bild…

 

 Styrman likaså…

 

 

 

På den sydvästra delen av Naxos ligger Aliko/Alyko…

 

 

I nästa inlägg så får ni se mer från stränderna och landskapet…på återseende!

 

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

 

Att segla på heltid skiljer sig på många vis mot ett traditionellt svenskt säsongsseglande. Framför allt så slits allt ombord mycket fortare. Solen hotar försvaga materialen, den äter på segel och kapell och trädetaljer torkar och bildar sprickor om man inte frekvent underhåller med ny olja och fernissa. Även det salta havsvattnet tär, speciellt på förtöjningar där de med tiden blir spröda och börjar knaka och gnissla betänkligt.

Vi tvättar vårt tågvirke, långt ifrån alla seglare gör det. Men sötvatten gör gott åt dem och det förlänger livslängden. Med några droppar sköljmedel i hinken så blir de mjuka och fina på nytt och riktigt goa att arbeta med. Vad det gäller trädetaljer så har vi inte många ombord på Wilma, så båten är tacksamt på det sättet. Till att sköta däcket behövs bara en hink sötvatten och en skurborste och några droppar såpa. Däcket blir som regel inte smutsigt men på sommaren drar vi med oss sand från de badstränder där vi lagt till med jollen. Vad som däremot händer är att däcket efter ett par seglingar blir alldeles kladdigt, vågor som slår upp över fördäck lämnar salt efter sig och i hårt väder händer det även att vi får en brytande våg över oss i sittbrunnen. Dessa är rätt osköna för vi blir dyngsura inom loppet av en sekund! Men värst är ändå kladdet, det slipper man när man seglar i Östersjön!

Så inget passar väl bättre än att underhålla båten vintermånaderna då vi ligger i hamn och trycker. Nytt segelkapell, rattskydd och plotterskydd sydde vi när vi var hemma i Sverige, solen hade ätit upp de förra.

Nu har turen kommit till trädetaljerna, i detta fall vårt bord till sittbrunnen.

Wilmas sittbrunn ser inte ut som traditionella segelbåtars. Vår är liten och medvetet byggd så med tanke på att en Colin Archer från början var avsedd för sjöräddning. Därför har vi inte plats för ett fast bord, utan vi har ett löstagbart som vi plockar bort när vi ska ut och segla. Men väl på ankaret (eller i hamn) så åker bordet fram igen. Där njuter vi av sköna frukostar i förmiddagssolen och där dukar vi fram eftermiddagens fika. Framför allt så äter vi dagens sista mål i sittbrunnen under de heta sommarmånaderna då vi söker en svalkande bris under soltaket vi spänt över vår sittplats.

Bordet får denna vinter lite extra kärlek, vi har skrapat bort den gamla fernissan och vi håller nu på att stryka ny dito. Resultatet gör sig gott och nu längtar vi efter att få börja använda bordet igen, för solen är tillbaka och om eftermiddagarna så är det utesittare-väder i kortärmat som gäller. Snart så…

Medan fernissan torkar så behöver vi sysselsätta oss med annat. Styrman tog ena dagen en promenad och med sig hade hon en stor påse (tom och innehållslös). Intill sjukhuset finns en park här i huvudstaden på ön och parken är fylld med träd som bär kottar. Kottarna faller till marken allteftersom och då passar det fint att ta reda på dessa (vi rensar inte hela parken utan det blir kottar kvar till ekorrar och andra). Plocka kottar, ja vad ska det vara bra för tänker någon. Jo, kottarna är helt suveräna till grillen som ett substitut till grillkol. Vår vän Susan (ensamseglaren som ni kunnat läsa om tidigare i bloggen) är i Italien för tillfället, och hon har använt kottar hela vintern att elda med i sin kamin ombord. Själva använder vi kottarna som sagt när vi vill ha BBQ…tala om vagabond-liv!

 Vi plockar bara de som ligger på backen…men hela tiden faller nya ner på marken allteftersom…

Med så mycket tid som vi äger så finns det ju ingen anledning att gå iväg och köpa grillkol. Grillkol är ju trä som kolats i en kolmila, Styrman har faktiskt besökt en i Hälsingland en gång i tiden och det var ett intressant besök. Nästan all grillkol som säljs i Sverige är däremot importerad, bara någon promille är tillverkad av svensk skogsråvara. Knasigt, och vi som har så mycket skog. Tyvärr så kommer en hel del kol från illegala avverkningar i Nigeria och Namibia, något få känner till (det går att läsa mer om det HÄR).

I vanliga mataffären kan du sannolikt inte finna svensk grillkol men det går att beställa hos Svensk Grillkol AB (vi tar inte emot några reklampengar utan vi skriver ur ett miljöhänseende för vetskap). Vi tror många är beredda att lägga ett par kronor extra på att få svensk grillkol, grejen är att man i sin enfald tror att butikernas grillkol är svensk, i vart fall trodde vi det. Man kan också göra som vi och gå och plocka torra kvistar, grenar och kottar när man ändå är ute på sin söndagspromenad. Samtidigt kan man städa upp plast som ligger och skräpar i naturen. Allt som behövs är två påsar istället för en.

Kapten väntar på den perfekta glöden allt medan solen går ner över Paros…tillfället stöttas av ett glas rött vin…jobbigt liv!

 

Så när vi plockar kottar så väljer vi helt enkelt bara en annan snarlik naturresurs som bränsle. På köpet får vi motion och glad plånbok. Gratis är gott och som tack passade Styrman Pimpsten på att städa upp den plast som låg nedskräpat i parken. Folk måste vara handikappade eller nåt eftersom de inte orkar gå fram till en papperskorg. Att folk stirrar lite konstigt på en när man kommer släpandes på kottar är något man får ta. Vi brukar trösta oss med att vi genom vårt sätt att leva, faktiskt har kunnat trycka på pausknappen och leva dagarna som om livet var ett enda långt oändligt sommarlov – något som de flesta bara drömmer om.

 Utsikt mot grannön Paros och en ensam fiskebåt har just lämnat Naxos hamn…

 

När kvällen kommer och kottarna ligger på grillen och vinet är upphällt och vi blickar ut över ön Paros där solen går ner bakom berget, då känner vi oss enormt lyckliga. 

Det enda är väl att vi kanske skulle behöva banka lite på kottarna innan de landar på grillen, så eventuella kryp trillar ur. Lite taskigt att låta dem kremeras! 

Skepp o Hoj!

(…innehåller inga lik, dock Kaptens och Styrmans skor…)

Naxos, Kykladerna, Grekland

Förra inlägget som handlade om miljö är väl i ärlighetens namn inte det roligaste temat, även om det må vara viktigt. Så nu raskt över till något mycket roligare. Vi ska prata om kistor!

Ett delikat bekymmer med båtlivet är att inga lösa ting vill stå stilla i sjögång, utan de far iväg – ibland som projektiler genom båten. Vackra vaser är bara att glömma (särskilt de av sorten Ming). Det gäller att finna en bra plats för sina saker (så de inte förflyttar sig i sjögång) samt att det finns en fördel om var sak har sin plats (så man hittar det man söker).

Vi har en filosofi om att kunna vara seglingsklara på 30 minuter. Vi ska alltså kunna kasta loss inom en halvtimme om det skulle behövas. Förberedelserna består i stora drag av att diska upp, stuva båten, starta upp elektroniska sjökortet, sätta på VHF-radion och eventuella gångljus, klä oss lämpligt och förbereda segel samt fixa kaffetermos med gofika (det sistnämnda är viktigt!)

När vi lämnade Sverige för tre år sedan så var det rätt många saker som vi behövde stuva undan inför varje ny seglats. Detta tog sin lilla tid och likt förbaskat hade vi ofta glömt att sjösurra något med den följden att när vi hissade segel och Wilma la sig på ena bogen, så kunde vi höra inifrån båten att något for iväg. Oftast något harmlös, men likt förbaskat irriterande.

Med tiden har vi arbetat för att de lösa tingen ska få en mer permanent plats, en plats som från början är sjösurrad. Nu har vi kommit en god bit på väg. Att hålla båten shipshape (i god ordning) hör till gott sjömanskap och det är en konst, i synnerhet om man bor ombord på heltid och samtliga ens ägodelar ska rymmas innanför båtens väggar.

Nu hade turen kommit till SKOR.

Skor brukar förvisso inte rymma, inte ens i hård sjö. Men de ser ju tråkiga ut och får styrhytten att se ut som en tambur, likt en hall hemma hos en barnfamilj med vantar, jackor och skor överallt. Vi försökte ett tag med att stuva undan de skor vi för stunden inte använde, med den följden att det blev ett jätteprojekt varje gång vi skulle fram med det par vi saknade, framför allt gummistövlarna. Detta slutade ofta med att vi inte ens använde stövlarna och vi blev blöta om fötterna som följd. Vi kläckte då en idé om att ha en skolåda, som en liten sjömanskista i styrhytten. Sagt och gjort, vi måttbeställde en låda i ek från Sennans Snickerifabrik (utanför Halmstad). En klar fördel med att måttbeställa är att vi får det perfekt och inte bara nästan bra, som det ju annars gärna blir.

 Vår lilla sjömanskista har vi nu släpat från Sverige till Grekland. Vi har nu gett lådan handtag och kasthakar och eken är oljad och vi är galet nöjda.

Resultat: Inga skor som rymmer i sjögång, inga skor som man snubblar på, inget stökigt intryck och besättningens samtliga skor inom räckhåll. Dessutom har vår lilla sjömanskista en multifunktion, det har blivit en praktisk pall att sitta på.

Ännu en sak på vår lista har kunnat bockas av. Än lite närmare avsegling. Vi känner vittring…

Skepp o Hoj! (att utveckla är skoj)

(…en seglares funderingar över detta livselixir…)

Något vi inte hade en aning om innan vi kastade loss på vår långsegling, var att vi i sådan hög grad skulle komma att påverkas av några av vår tids miljöproblem. Vi har egentligen aldrig varit några stora miljönissar, men detta går inte att blunda för.

De som följt oss på bloggen kan inte ha missat Kaptens idoga arbete med att städa upp plast ur havet och längs med stränder. Den mesta plasten utgörs av petflaskor där innehållet en gång bestod av vatten, så kallat flaskvatten.

Över hela världen säljs det enorma mängder vatten på flaska, på en del platser är man helt beroende av att flyga in vatten utifrån. Medan det på andra ställen finns rätt gott om vatten globalt sett, som i Sverige. Människors kunskap kring hur man renar vatten så det blir drickbart, är unik. Se bara på jorden-runt-seglare, majoriteten har en watermaker ombord. Den ger seglaren möjlighet att tillverka dricksvatten av havsvatten. För de som saknar dylik maskin, är det vanligt att man samlar upp regnvatten. Man passar helt enkelt på att fylla på båtens vattentankar med fräscht vatten när himlen öppnar sig och molnen släpper ner sina tunga droppar. Vattentankens genomföring för påfyllning är förvisso bara några centimeter bred, få droppar faller däri, men med uppsamlingskärl eller stora tygtrattar fungerar det fint.

När vi var på varvet i Lissabon vintern 2017/2018 så träffade vi Peter Smith, en seglare, konstruktör och båtbyggare som seglat över hela världen. Förra sommaren gjorde han ett försök att gå nordvästpassagen mellan Norra ishavets packis och Kanadas arktiska skärgård men passagen var denna sommar inte öppen och farbar på grund av is. Peter är ingen duvunge precis, utan tvärtom en veteran och han har ingen watermaker ombord, det är för övrigt inte absolut nödvändigt (vi på Wilma har ingen och har idag inga planer på att skaffa heller). Peter var bekymrad för allt oftare händer det att regnvattnet som faller från himlen är så nedsmutsat från våra industrier och städers smog, att det inte duger som dricksvatten. Historiskt sett så har regnvattnet varit rent men för var år som går så försämras kvaliteten. Peter Smith är bland seglare hyggligt känd man, det är han som konstruerat det fantastiska ankaret av märket Rocna. Marknadens bästa ankare enligt många.

Vi svenskar tenderar att ta rent vatten för givet, vi har ett av världens bästa kranvatten. Trots detta så är det många som köper vatten på flaska på ICA, Konsum och i kiosken. Något är helt galet, helt uppåt väggarna fel. Ju mer kunskap vi skaffar oss kring ämnet vatten, ju mer upprörda blir vi. Ilska och vanmakt griper tag i oss och vi vill bara skrika rakt ut STOPP!!! Nu tänker nog vän av ordning att det inte är så farligt att köpa vatten på flaska, för jag källsorterar plastflaskan efteråt. Jo, det förväntar vi oss att du gör. Men det är bara den ena sidan av problemet. Men vart kommer vattnet ifrån?

Vi köper helst källvatten, men vilken är källan och vad händer i förlängningen när man plockar vatten ur dess stora vattenådra? Företagen som buteljerar och säljer vattnet är en het business. På sina ställen lämnar lastbilar vattenkällan var trettionde sekund, för vidare transport till kunder i Japan, Holland, Sverige, England, Kina, Australien…ja på alla ställen i världen där det går att finna buteljerat vatten – det vill säga överallt!

Men vattnet behöver sitt kretslopp och genom att frakta bort vattnet för långt från dess källa så skapas obalanser i ekosystemet. Därtill pågår det inte sällan tvister, ja kalla det för vattenkrig, mellan dessa företag som berövat ortsbefolkningen sitt vatten de haft tillgång till i hundratals år. Företagen leder om vattnet så hela byar blir utan och det pågår rättsliga tvister runt om i världen mellan byar och dessa makttörstiga företag som mer eller mindre kan hämta denna naturresurs gratis, utan att ge något tillbaka. Handlade makt om knarkodlingar och karteller förr, så kan vi berätta att vatten är dag en miljonindustri av gigantiska mått fylld av fula och hänsynslösa aktörer.

Det finns platser på jorden där man tömmer vattenresurserna i större takt än naturen hinner tillföra, med resultatet att grundvattnet ständigt sjunker. Småbönder, små familjegårdar kan inte längre klara sitt jordbruk för jordarna torkar ur, medan de multiföretagen som lagt beslag på vattnet använder det till att sälja buteljerat vatten eller till bevattning av gigantiskt stora arealer för frukt- och grönsaksproduktion. Marker som i grunden är olämpliga att odla på då de är torra likt öken och kräver enorma mängder vatten för att något där ska växa. Storföretagens grödor exporteras sen. Således så blir det ingen reproduktion av vattnet, man för bort vattnet med de stora mängder vätska som grödorna innehåller, till andra platser på jorden. Vi pratar jättearealer!

Grödor bör i största mån konsumeras av människor på den lokala platsen så vatten, växtlighet och människor ingår i det ekologiska systemet. Detta fungerar ypperligt när vi har med mindre produktionsenheter att göra, små och medelstora bondgårdar. Men stora industrienheter sätter det ekologiska samspelet ur spel. Likaså bör källvatten taget direkt från naturen konsumeras lokalt.

I Sverige drack i snitt varje svensk 23,4 liter flaskvatten per person under år 2016. Det blir 234 000 000 liter flaskvatten totalt. På ett år! Bara i lilla Sverige! När vi har ett av världens bästa vatten i våra kranar, många gånger av bättre kvalitet än flaskvattnet (och dessutom är svenskt kranvatten näst intill gratis).

Så vad i all sin dar går vi iväg och köper vatten på flaska för, vatten som många gånger är hämtat från naturkällor från andra platser på jorden? På platser där lokalbefolkningen inte längre får vatten i sina kranar för att ett multiföretag vill sälja vatten på flaska till dig? Som är buteljerad i plast. Plast som jordklotet bokstavligen håller på att drunkna i. I Sverige så säljs det 600 miljoner pet-flaskor om året. Ja, ni läser rätt. Och det bara i Sverige. Inte undra på då att de flesta länder som helt saknar återvinningssystem får enorma sopberg. På många platser så existerar ingen sophantering överhuvudtaget, utan det fungerar som det gjorde i Sverige i början på 1800-talet då man slängde sitt avfall ut genom fönstret.

Här på Naxos så har vi ett fantastiskt källvatten som leds ner till olika tappar runt om på ön, där befolkningen fritt kan hämta för mindre husbehov. Det är helt gratis och det är till för alla. Det händer att det kommer turister som tvättar sina svettiga fötter i det exklusiva bergsvattnet vilket gör grekerna upprörda, dricka vattnet ja – men inte tvätta fötterna i. De förstår värdet av sin naturresurs, vilket korkade turister inte alltid gör. Vattnet kommer uppe ifrån bergen och denna vinter när det har regnat fantastiskt mycket, efter flera år som präglats av torka, så har inte en enda grek klagat över vinterns regnande. Alla säger samstämmigt att de behöver vattnet, låt det regna för tids nog så kommer sommaren och dess torrperiod. Tar däremot vattnet slut i bergen så blir det stora bekymmer.

På ett sätt var vi två, Kapten och Styrman, kanske lyckligare på den tiden vi inte förstod bättre och utan betänkligheter kunde handla flaskvatten i affären. Kunskap kan smärta. Idag handlar vi vatten på flaska högst undantagsvis, bara då vi inte finner något alternativ (oftast då vattnet i ledningarna är för hårt klorat och vattnet både luktar och smakar badhus.)

Flaskvatten-industrin skapar stora obalanser i vår ekologi och skräpar ner marker och hav med gigantiska mängder plastavfall. Vi alla måste sluta konsumera vatten på flaska annat än undantagsvis, det är en lyxvara som borde kosta det tredubbla! Använd ditt kranvatten, det är nästan gratis och av hög kvalitet. Tycker du inte att det är gott, så häll upp i en kanna och förvara i kylskåpet med ett par droppar citron i, eller hallon, gurka och mynta. Vill du ha bubblor så köp en kolsyremaskin av typ SodaStream. Kolsyrepatronerna i sig är väl inte det mest klimatsmarta, stilla vatten från kranen är absolut bäst. Men man kommer ifrån problemet med plastnedskräpningen vilket är en stor vinning.

På UR.play finns en intressant film som handlar om vatten (länk finner du längre ner i texten) Vi vet, alla är vi trötta på klimatdebatten, men vatten är så vansinnigt grundläggande. Därför är det som svensk väldigt enkelt att ändra beteende, då vi ju faktiskt har perfekt vatten hemma i kranen.

Vi har en uppmaning;

SLUTA KÖP FLASKVATTEN!!!

(måste du, så köp vatten som är så lokalt hämtat som bara möjligt) Biter inte miljötänket så kanske det motiverar plånboken, då flaskvatten kostar 250 gånger mer än kranvatten (och det lågt räknat). Och är du ute på språng, så ha en vattenflaska med kranvatten med dig hemifrån, så slipper du slinka in på kiosken.

Flaskvatten finns i tre varianter; naturligt mineralvatten, källvatten och bordsvatten.

Naturligt mineralvatten är ett grundvatten som enligt reglerna kännetecknas av sina ursprungliga egenskaper. Det ställs höga krav på produkten där Svenska Livsmedelsverket först måste godkänna vattnet för att det ska få betecknas som naturligt mineralvatten och få säljas på den svenska marknaden.

Källvatten är också ett grundvatten som man dock inte har lika stora krav på som naturligt mineralvatten. Källvatten behöver inte godkännas av Livsmedelsverket men det finns ett regelverk.

Bordsvatten kan betecknas som förpackat kranvatten! (totalt bortkastade pengar att köpa buteljerat kranvatten!)

Skepp o Hoj!

Källor;

Länk till Ur-play-programmet om vatten finner du HÄR.

http://www.gp.se/nyheter/sverige/egen-kolsyra-inte-klimatsmart-1.1228621

https://www.svt.se/nyheter/konsument/darfor-koper-vi-vatten-pa-flaska-trots-att-det-ar-nastan-gratis-i-kranen

https://www.ekocentrum.se/plasten-kan-bli-ett-lika-stort-globalt-hot-som-klimatforandringarna/

http://www.svensktvatten.se/fakta-om-vatten/dricksvattenfakta/kranvatten-vs-flaskvatten/

(…är på plats och vi är än lite närmare avsegling!) 

Kapten monterar storsegel och segelkapell på Wilma…

 

 

Naxos, Kykladerna, Grekand

 

Vi kommer allt närmare dagen då vi kan släppa på våra förtöjningar för att segla ut och iväg. Solen skiner varm och skön. I kortärmat och med uppkavlade byxor hoppar vi runt och vi upplever något slags vårrus, det känns underbart.

Med vindstilla dagar så passade det perfekt att återmontera storseglet, nu med nya travare (de där plastmojängerna som håller seglet fast i mast och bom). Därefter kunde vi påbörja det spännande projektet med att se om vårt egensydda segelkapell passade. Vi kunde ju inte till hundra procent veta, då vi inte hade Wilma med till Sverige och kunde mäta så fort nya frågor kom upp. Vi har ju dessutom gjort några ändringar mot det förra.

Dels så öppnas numera blixtlåset från masten och akterut längs med bommen, medan blixtlåset fungerade precis tvärt om tidigare. Det nya segelkapellet har blixtlåset delbart, så man kan dela på tygstyckena helt. Fästena till densamma, de som sitter under seglet men på ovansidan av bommen hade tidigare vred, medan vi nu har öljetter med snören att fästa. Denna lösning föredrar vi då vreden tidigare gnagde mot bom och segel.

Den största skillnaden mot förut är dock val av tyg, detta är det starkaste och bästa kapelltyg som går att finna på marknaden (Sandatex Kapelltyg). Långt ifrån det billigaste då det är tillverkat i Sverige, i Borås såklart. Medan det på marknaden har blivit vansinnigt populärt med tyget Sunbrella, som man köper för en spottstyver jämförelsevis. Men så är hållbarheten därefter. Vårt förra segelkapell var inte alls så gammalt, det hade en fyra år på nacken. Men sol och vind åt fort upp tyget och senaste halvåret så var kapellet lika starkt som hushållspapper, det vill säga NADA.

När vi satte upp vårt nya fina segelkapell så jublade vi, det satt som en smäck! Trots att vi är amatörer på att malla och sy så hade vi ju en expert vid vår sida, Kaptens pappa Felix i Lysekil. Han har en otroligt lång erfarenhet så utan honom hade vi inte fått samma resultat vill vi lova. Han ser saker som inte vi ser…och gubben har alltid rätt!

Det känns enormt bra med nytt segelkapell, ryggstöd, rattskydd och övriga instrumentskydd. Nu kan vi segla tryggt och länge precis där vi vill – förutsatt att det finns vatten!

Skepp o Hoj!

Fler fotografier från dagen…

Men Kapten måste fixa nya lazyjackssnören  först, man kan göra egna till en kostnad av 200 kronor eller så finns det färdiga att köpa på marknaden för 1800 kr. 

 

Först är seglet på plats…med nya travare. De gamla hamnar i reservdelslådan…

 

En sjöfågel spanade in oss från ovan…

 

Vi trädde först i våra plaströr som går i kanalerna vi sytt in i nya kapellet…

 

Därefter hissade vi kapellet så det hängde över segel och bom…

 

För att komma åt och knyta segelkapellet mellan storseglet och bommen så behövde vi hissa storen först…

 

Kaptens nya lazyjackssnören, de löper i rostfria ringar. Snörena är liksom segelkapellets hängslen så förstår även ni som inte är båtnördiga… 

 

 

Storseglet är hissat, vilken tur att dagen var vindstilla – annars hade Wilma velat börja segla…

 

Man ska inte underskatta snören, denna lösning skaver inte på bom och segel…

 

Kapten justerar det sista…

 

Vårt val av kapelltyg är vi helnöjda med, och om ni tittar noga så går tyget igen i många andra detaljer…sprayhooden tillexempel (=skyddet över nedgången)

 

Vårt nya ryggstöd (där vi sitter och seglar) monterade vi också…

 

Nya rattskyddet och därtill så har vi skydd för våra instrument, men några av dem är förvarade ombord nu när vi inte seglar…

Kapten testar…bästa betyg! (heja, vad vi kan!)

 

Vi firade men en fika i sittbrunnen, nu fick även Pimpsten vara med på bild också!

 

Vår utsikt går inte av för hackor. Så underbart med vårvärme! Naxos är vackert!

 

Over and Out

(…och då syftar vi inte på Kapten…)

Det drog in ett blåsoväder över oss. Innan passade vi på att säkrade upp med ett extrasnöre som vi fäste mellan Wilma och kajen på andra sidan bassängen. Sådär ja, då har vi stängt in ännu en fiskeflotta, förra gången var i Nafpaktos i Korintbukten.

 

En korsande förtöjning över hamnbassängen och vi har stängt in ett gäng båtar…

Det var utlovat vindstyrkor på 10 Beaufort, vilket kanske inte säger dig som svensk ett skvatt. Men det är så mycket vind så Naxosfärjan ställer in sina turer och vågorna slår meterhöga över vågbrytaren där färjan brukar lägga till, vi pratar storm!

Ovädret skulle enligt förståsigpåare pågå i ett par dygn. Efter första natten så tyckte vi inte att det var så farligt, knappt över 20 meter per sekund. Men andra natten vaknade Styrman av att Wilma rörde sig på ett sätt som hon inte brukar. Hon hoppade i gummistövlarna och tog sig ut i den slitande vinden. Frisyren förvandlades genast till den som Elisabet Höglund brukade ha. Förtöjningarna såg fina ut och allt var lugnt sånär som på grannens lilla segelbåt. Grannbåten, ja den skrämmer inte många med sina späda mått och den dansade oroligt fram och tillbaka i sidled. Varje gång den dansade åt styrbord så tryckte den till Wilma. Med fendrar emellan så var det ingen fara alls, men Wilma rörde sig inte alls sådär behagligt som hon brukar kunna göra trots oväder. Nåja…Styrman lät den lilla grannbåten hållas…båtar kan vara som små barn…bångstyriga!

Tillbaka ner i värmen så plockade Styrman fram datorn och spanade in väderleken. Strax utanför Naxos i havet så blåste det 51 knop. Hua, men det såg inte ut som det skulle blåsa hårdare än så. Styrman dök ner i bingen igen och drog sitt hår tillrätta och somnade gott.

Nu har det passerat ytterligare ett dygn och vinden har lagt sig en aning så nu blåser det bara ”mycket”. Vår korsande lina har vi plockat bort och om någon dag till så ska vinden stilla sig. Då kommer sol och vårvärmen tillbaka!

Vi passade på att ha planeringsmöte ombord. Tyvärr är inte konferenskaffet avdragsgillt på Wilma, då vi bara leker att vi jobbar. Men lite jobbkänsla fick vi i vart fall då Kapten öppnade mötet och stämde av att alla var närvarande;

Ordförande Kapten Betong – Check!, Sekreterare Styrman Pimpsten – Check!, Ledamot Wilma – Kluck! (inte av sprit, utan från sjön) och kölsvinet valdes till suppleant – (suppleanter brukar vara några riktiga svin som man grävt fram från källaren) Mötet handlade om följande;

Att göra klart innan vi kastar loss den 8 april (ja vi har bestämt ett datum, 8 april låter lagom)

Testa EPIRB inför seglingssäsong 2019 (vår nödsändare ska provtestas emellanåt)

Se över GRAB-BAG inför seglingssäsong 2019 (vår nödväska. Den innehåller nödraketer, dryckesvatten, mat, mobil (med laddat batteri och kontantkort) samt andra bra att ha saker (ingen whisky dock om någon undrar, fast det hade ju varit gott när man sitter i livflotten och väntar på undsättning).

Laga UTOMBORDAREN, vars växelhus behöver repareras med nya lager och packboxar. Det droppar växelhusolja från den som tenderar hamna på folk som kliver ombord via vårt roder i aktern (den bor där när jollen bor på däck). Än så länge har det bara hänt Susan, som plötsligt i somras sa att hon hade börjat lukta så konstigt. Vi sniffade på henne och vi kände genast igen den mycket specifika doften. Luktar inte gott!

Byta FLAGGOR, samtliga har blivit väldigt slitna av den Naxianska vinden. De flaggor vi har är vår svenska flagga i aktern (konstigt vore det annars), grekiska gästflagga under styrbords spridare och så Kryssarklubbens flagga på babords sida. Den sistnämnda ser idag ut som ett skosnöre!

Laga ena SKYLIGHTEN som läcker in något vid störtregn…vi har lagade den för något år sedan, nu är det dags igen (vi är både snåla och klimatsmarta, därför köper vi ingen ny).

Tömma och torka ur DIESELTANKEN inför seglingssäsong 2019. När vi tidigare hade en massa förfilter så hade vi problem med dieselförsörjningen. Därför har vi bara motorns dieselfilter som renar. Istället väljer vi att inspektera innehållet i tanken två gånger om året och en gång om året så tömmer vi tanken helt och torkar ur. Samtidigt så kontrollerar vi att dieseln är fri från alger och partiklar. Vi har en stor manlucka på tanken som ni förstår. När detta är gjort så fyller vi på med samma diesel igen, förutsett att den är bra (och det är den).

Tömma och torka ur VATTENTANKEN inför seglingssäsong 2019. Samma här som på diesel (men vi använder inte samma trasor!)

Sätta ihop STYRNINGEN. Känns väsentligt så man kan styra. Vi plockade bort den för att komma åt att måla under vinschfästena (styrningen är mekanisk som ni förstår).

Sätta tillbaka STORSEGLET och nya SEGELKAPELLET. Ja vi plockade ner seglet när vi skulle hem till Sverige och sy nytt segelkapell. Nu ska allt tillbaka. Snörena till vår LAZY-JACK var slitna så nya behöver införskaffas i samma veva.

Koppla in våra nya LITIUM-batterier, vi har väntat med detta med flit tills det är dags att kasta loss.

Fernissa alternativt olja en del ting. Vår nya SKOLÅDA som vi släpade med från Sverige (bild kommer senare, den är måttbeställd och tillverkad i ek av Sennans Snickerifabrik (en orsak till att vårt bagage blev så tungt), TOFTERNA (sittbrädorna) till jollen ska fernissas. Eventuellt köper vi ett par åror också då våra paddlar är av leksaksmodell, Tjoppe hade dem redan som 7-åring. Typ. De börjar hänga på sista versen. Vårt MATBORD till sittbrunnen ska oljas och fernissas.

Bonus blir det om vi hinner byta TOPPVANTEN (nä det är inte en slags vante utan vajrar som stadgar upp masten). Vi tog med vajer från Sverige men vi behöver mäta och få ändarna pressade.

Sista punkten på dagordningen var den om grönsaken som vi fann i mataffären häromdagen. Vad är det för knöl? (ja vi syftar inte på besättningen). Då ingen på mötet hade någon aning så ställs frågan till våra läsare. Vad är detta och vad lagar man på tinget?

En vacker knöl med vad gör man med den (prislappen är på grekiska så namnet sa oss ingenting!)

 

 Skepp o hoj!

 Ps. 51 knop = 26,24 meter per sekund = 10 Beaufort