Att segla på heltid skiljer sig på många vis mot ett traditionellt svenskt säsongsseglande. Framför allt så slits allt ombord mycket fortare. Solen hotar försvaga materialen, den äter på segel och kapell och trädetaljer torkar och bildar sprickor om man inte frekvent underhåller med ny olja och fernissa. Även det salta havsvattnet tär, speciellt på förtöjningar där de med tiden blir spröda och börjar knaka och gnissla betänkligt.

 

Vi tvättar vårt tågvirke, långt ifrån alla seglare gör det. Men sötvatten gör gott åt dem och det förlänger livslängden. Med några droppar sköljmedel i hinken så blir de mjuka och fina på nytt och riktigt goa att arbeta med. Vad det gäller trädetaljer så har vi inte många ombord på Wilma, så båten är tacksamt på det sättet. Till att sköta däcket behövs bara en hink sötvatten och en skurborste och några droppar såpa. Däcket blir som regel inte smutsigt men på sommaren drar vi med oss sand från de badstränder där vi lagt till med jollen. Vad som däremot händer är att däcket efter ett par seglingar blir alldeles kladdigt, vågor som slår upp över fördäck lämnar salt efter sig och i hårt väder händer det även att vi får en brytande våg över oss i sittbrunnen. Dessa är rätt osköna för vi blir dyngsura inom loppet av en sekund! Men värst är ändå kladdet, det slipper man när man seglar i Östersjön!

 

Så inget passar väl bättre än att underhålla båten vintermånaderna då vi ligger i hamn och trycker. Nytt segelkapell, rattskydd och plotterskydd sydde vi när vi var hemma i Sverige, solen hade ätit upp de förra.

 

Nu har turen kommit till trädetaljerna, i detta fall vårt bord till sittbrunnen.

 

Wilmas sittbrunn ser inte ut som traditionella segelbåtars. Vår är liten och medvetet byggd så med tanke på att en Colin Archer från början var avsedd för sjöräddning. Därför har vi inte plats för ett fast bord, utan vi har ett löstagbart som vi plockar bort när vi ska ut och segla. Men väl på ankaret (eller i hamn) så åker bordet fram igen. Där njuter vi av sköna frukostar i förmiddagssolen och där dukar vi fram eftermiddagens fika. Framför allt så äter vi dagens sista mål i sittbrunnen under de heta sommarmånaderna då vi söker en svalkande bris under soltaket vi spänt över vår sittplats.

 

Bordet får denna vinter lite extra kärlek, vi har skrapat bort den gamla fernissan och vi håller nu på att stryka ny dito. Resultatet gör sig gott och nu längtar vi efter att få börja använda bordet igen, för solen är tillbaka och om eftermiddagarna så är det utesittare-väder i kortärmat som gäller. Snart så…

 

Medan fernissan torkar så behöver vi sysselsätta oss med annat. Styrman tog ena dagen en promenad och med sig hade hon en stor påse (tom och innehållslös). Intill sjukhuset finns en park här i huvudstaden på ön och parken är fylld med träd som bär kottar. Kottarna faller till marken allteftersom och då passar det fint att ta reda på dessa (vi rensar inte hela parken utan det blir kottar kvar till ekorrar och andra). Plocka kottar, ja vad ska det vara bra för tänker någon. Jo, kottarna är helt suveräna till grillen som ett substitut till grillkol. Vår vän Susan (ensamseglaren som ni kunnat läsa om tidigare i bloggen) är i Italien för tillfället, och hon har använt kottar hela vintern att elda med i sin kamin ombord. Själva använder vi kottarna som sagt när vi vill ha BBQ…tala om vagabond-liv!

 

Med så mycket tid som vi äger så finns det ju ingen anledning att gå iväg och köpa grillkol. Grillkol är ju trä som kolats i en kolmila, Styrman har faktiskt besökt en i Hälsingland en gång i tiden och det var ett intressant besök. Nästan all grillkol som säljs i Sverige är däremot importerad, bara någon promille är tillverkad av svensk skogsråvara. Knasigt, och vi som har så mycket skog. Tyvärr så kommer en hel del kol från illegala avverkningar i Nigeria och Namibia, något få känner till (det går att läsa mer om det HÄR).

 

I vanliga mataffären kan du sannolikt inte finna svensk grillkol men det går att beställa hos Svensk Grillkol AB (vi tar inte emot några reklampengar utan vi skriver ur ett miljöhänseende för vetskap). Vi tror många är beredda att lägga ett par kronor extra på att få svensk grillkol, grejen är att man i sin enfald tror att butikernas grillkol är svensk, i vart fall trodde vi det. Man kan också göra som vi och gå och plocka torra kvistar, grenar och kottar när man ändå är ute på sin söndagspromenad. Samtidigt kan man städa upp plast som ligger och skräpar i naturen. Allt som behövs är två påsar istället för en.

 

Så när vi plockar kottar så väljer vi helt enkelt bara en annan snarlik naturresurs som bränsle. På köpet får vi motion och glad plånbok. Gratis är gott och som tack passade Styrman Pimpsten på att städa upp den plast som låg nedskräpat i parken. Folk måste vara handikappade eller nåt eftersom de inte orkar gå fram till en papperskorg. Att folk stirrar lite konstigt på en när man kommer släpandes på kottar är något man får ta. Vi brukar trösta oss med att vi genom vårt sätt att leva, faktiskt har kunnat trycka på pausknappen och leva dagarna som om livet var ett enda långt oändligt sommarlov – något som de flesta bara drömmer om.

 

När kvällen kommer och kottarna ligger på grillen och vinet är upphällt och vi blickar ut över ön Paros där solen går ner bakom berget, då känner vi oss enormt lyckliga. 

 

Det enda är väl att vi kanske skulle behöva banka lite på kottarna innan de landar på grillen, så eventuella kryp trillar ur. Lite taskigt att låta dem kremeras! 

 

 

Skepp o Hoj!