(…barndomens ramsor stämde väl in på resan mellan Piraeus och Naxos…)
En händelserik resa hem till Wilma…
Naxos, Kykladerna, Grekland
-Jag tror att hon är på väg att kräkas, utbrister Kapten Betong!
Styrman Pimpsten vänder sitt huvud om och ser att kvinnan vid bordet bredvid håller sin hand över munnen, allt medan hon febrilt letar efter något att kräkas i. Styrman är blixtsnabb och slår innehållet ur en begagnad glassbunke som hon har i sitt handbagage och så räcker hon över burken till kvinnan. Det tar inte mer än en bråkdels sekund så kommer kaskaden och kvinnan lyckas pricka burken perfekt. Puh!
Vi sitter på färjan mellan Piraeus, Atens hamnstad och ön Naxos när detta händer. Med oss har vi vårt bagage som består av totalt åtta väskor och vi har varit på resande fot mer eller mindre i ett och ett halvt dygn, bortsett från en utvilande natt på hotell i Piraeus.
Efter några minuter har kvinnan hulkat klart och hon vänder sig mot oss och viskar ett tyst men mycket väl menat tack till oss. Vi anar tårar i kvinnans ögonvrår och vi lider med henne. Sjösjuka är inte skoj, vi har förmånen att inte riktigt förstå, vi har faktiskt aldrig erfarit att må dåligt av havets rullande framfart.
Det är inte särskilt dåligt väder, men passagerarfärjan får svallen in i sidan då vi befinner oss mellan två öar där inget direkt läar. Vinden och vågorna är inte snälla mot båtens passagerare där resenärerna går bredbent och tar stöd av möblemanget för att inte tappa balansen. Vi sitter i aktern av fartyget där det är ekonomiklass och där finns även en hamburgerrestaurang av enklare slag. Ömsom går resenärerna mellan hamburgerrestaurangen och ut på akterdäck och tillbaka, resan tar många timmar och det skapar ett visst mått av rastlöshet. Vi vet att grekerna bolmar mycket, det är ett av de länder i Europa där rökning är som mest utbrett och fast det råder EU-förbud mot rökning på offentliga platser så fortsätter grekerna att röka inne på caféer och restauranger. Men här ombord på färjan är det strängt förbjudet att röka, man uppmanas gå utomhus. En snabb tanke slår oss, att folk kanske inte alls står ute och röker – de kanske alla hänger över relingen och kräks. Må de inte står i lovart, tänker Styrman och får upp en äcklig syn för sitt inre.
En man som inte bara är rund under fötterna av sjögången hänger över restaurangens disk för att hålla balansen. Han är märkbart påverkad av alkohol och han kommer inte riktigt ifrån sin position då havet aldrig ger honom den välbehövliga pausen som han behöver för att förflytta sig. Mannen gör ett försök och människor omkring fångar upp honom när hans vingliga steg är nära att få honom på fall över bord och stolar. Personalen i restaurangen ställer fram en stol där de placerar honom intill en stolpe.
Kapten Betong har sin dator uppslagen och han följer färjans färd via ett av de navigationssystem vi använder på Wilma. En förmån av att vara fritidssjöman, vi är sannolikt de enda resenärerna som med exakthet kan säga vart vi befinner oss. Han vänder sig mot Styrman Pimpsten och säger lite undrande;
-Vilka öar skulle vi passera på väg mot Naxos, vi är på väg åt helt fel håll!
Styrman slår en kik på skärmen och ser att båten håller en rent ostlig kurs istället för sydostlig. Hon säger att det bara skulle vara ett stopp, vid ön Paros som ligger strax väster om Naxos. Vi tycker det hela är konstigt men förstår samtidigt att vad de ropar ut i högtalarsystemet på grekiska, går oss förbi. Men de flesta utropen följs dock åt med ett engelskt dito, men vi kan inte erinra oss att vi hört något om avvikande kurs. Vi diskuterar och vi har teorier, har sjöofficerarna på bryggan valt att gå närmare några andra öar för att finna lä och göra sjögången mer hanterbar för resenärerna?
Båten kränger till ett par gånger rejält och ingen väljer nu att gå eller stå upp. Alla sitter. Utom den fulle mannen på stolen intill som har kvicknat till. Trots att han bara sitter två meter från oss så hinner vi inte upp för att greppa tag i honom när han börjar gå över fartygsdäcket. När han hunnit ett par steg så kommer en ny våg som får färjan att luta rejält. Mannen försöker parera krängningen vilket får honom att ta stora kliv rakt över golvet mot babords sida, precis där han går finns inga bord eller stolar som kan stoppa hans framfart. Efter en sju-åtta meter så tappar han balansen och far helt handlöst ner mot däcket och slår ansiktet mot underlaget. Blodet rinner fort och otäckt ur näsan och restaurangpersonalen tar fram ännu en stol, denna gång i andra änden av restaurangen och placerar mannen där. Alla ser lite rådvilla ut, som om de inte riktigt har rutiner för en händelse av detta slag. En städare kommer och torkar upp blodet men mannen sitter ensam på sin stol och har nu slocknat. Av sömn eller medvetslöshet efter fallet vet vi inte. Vi gillar inte situationen men så kommer strax en man ner från bryggan med många streck på sina axlar, en sjökapten av okänd rang. Han ställer sig framför den skadade mannen tillsammans med städaren och två hamburgarkockar och de utgör en udda mix. Ingen försöker tala med den skadade eller få honom att vakna, utan de för en inbördes diskussion som inte verkar mynna ut i någon agerande, tiden tycks krypa fram. Vi får känslan av att mannen får mindre respekt för sin skada just för att han är onykter, kanske är han välkänd av besättningen, men likväl skadad tänker vi.
Axelklaffsbefälet försvinner och snart kommer ett utrop ur högtalarna;
-Finns det en läkare ombord, så vänligen ge er tillkänna!
Det hela löser sig efter lång tid, en kvinna kommer och undersöker mannen och efter någon kvart så kör de iväg med mannen i en rullstol. Alla resenärer som befinner sig i närheten pustar ut, alla har oroligt och på samma gång nyfiket följt händelsen, alla utom sjösjukar-kräkar-kvinnan som sitter med ryggen emot. Hon sitter och viftar med en kartongbit framför sitt ansiktet i ett tappert försök att framkalla lite fläktande och välgörande syre.
Kapten Betong och Styrman Pimpstens blickar möts för en sekund, ordlöst uttalar de samma sak för varandra, en surrealistisk komisk situation. Vi vet att vi borde vara tyngda av stunden och vi känner ju starkt med såväl den sjösjuka kvinnan som med den näsknäckta mannen. Så vår känsla är inte sprungen ur brist på empati, utan för att det hela känns som en film där scenen är arrangerad och en dold kamera sitter någonstans för att registrera vår reaktion. Vi är nära att falla i skratt och Styrman Pimpsten tar till orda;
-SÅÅÅ dåligt väder är det ju inte, hur kunde det gå så här illa?!
Faran verkade nu vara över, båten har minskat sina krängningar då vi ligger i lä bakom ön Giaros. Vi går märkbart nära och vi gissar att det är ett medvetet val från ansvarig skeppare.
När vi passerat den lilla ön på sydsidan så byter båten kurs igen och går på norra sidan av nästa ö och vi vet fortfarande inte varför vi håller denna avvikande kurs. Men snart står det klart att vi ska lägga till.
När färjan lägger till vid ön Siros så kommer fler resenärer ombord. Vi gör en kvalificerad gissning att en annan mindre passagerarbåt har blivit inställd på grund av vädret, och att vår båt därför fått ta sig an uppdraget. Vår färja tillhör en av de större som trafikerar de grekiska vattnen.
Resten av resan går lugnt till även om sjögången känns av.
När klockan är närmare halv två på natten så kan vi äntligen äntra Wilma med vår packning, båtresan tog sju och en halv timme mot normalt fem timmar. Vi har varit på resande fot sedan onsdagen den 6 februari, då vi yrvaket klev upp klockan tre på natten för att hinna med flyget. När vi sätter fötterna på Wilmas däck så har det blivit den åttonde februari.
Vi öppnar nedgångsluckan till vårt flytande hem och vi ropar båda i kör;
-VI ÄR HEMMA NU, WILMA!
Hade Wilma ägt förmågan att tala, så är vi övertygade att hon sagt att vi varit saknade och att hon var glad att se oss igen. Vi gick snart och la oss – vi sov i elva timmar!
Skepp o Hoj!
Vår lite annorlunda resväg, av okänd anledning så la vi till vid Siros och vi blev försenade med 2,5 timme…
Kapten med vår packning…vi har just hämtat ut bagaget på flygplatsen i Aten. Vi tar buss X96 som tar oss rätt nära hotellet i Piraeus.
Det här är en paraply-lagar-butik…verksamheten gick nog lysande för stunden. När vi kom till Piraeus så var gatorna fyllda med vatten, det forsade likt floder längs med gatorna efter ett störtregn. Vi visste att hotellet hade en shuttle-bus och vi ringde dem där vi stod dygnsura vid busshållsplatsen. De kunde inte hämta oss men vi ombads ta en taxi. Den chockade taxichauffören var nog rädd för att det skulle börja rosta inne i bilen då både vi och packningen var genomblöta.
Väl framme vid hotellet så springer portiern ut och betalar taxin åt oss, 10 euro. Tala om service, hotellet ville inte veta av några pengar från oss (hotellrummet kostade endast 48 euro så där försvann nog deras marginal). Världens bästa och trevligaste hotell i Grekland gott folk, heter Phidias Piraeus Hotel. Här en bild på vår balkong, ett billigt men hur trevligt hotell som helst. Nybyggt och servicen slår alla rekord!
Vi hann med ett besök på favorithaket restaurant Elladikon. Servitrisen Elena serverar den godaste tzatzikin vi hittills smakat, den är generös med vitlök kan vi lugnt säga. Maten är galet billig och restaurangen är känd för sitt grillade kött…
Alla är inte vegetarianer…så detta är ett himmelrike för Kapten och hans Pimpsten (när Kapten inte äter kött så drabbas han av en bottenlös hunger som aldrig släpper…han är nog en urtida jägare, människan är ju historiskt sätt en allätare!) Grillade grönsaker, grillat kyckling, lamm eller fläsk och till det en stark tzatziki – lyckan är gjord!
För säkerhetsskull beställde vi med oss en take-away från Restaurant Elladikon att äta på färjan över till Naxos, maten är rätt dyr och tråkig ombord på densamma. Dessutom tenderade människor att slå sig blodiga och kräkas…tur att vi redan hade ätit innan det blev kalabalik i bender (uttrycket myntades år 1713 när Karl XII stred i Bender, i dåtidens Osmanska Riket).
Over and Out
projektsunshine.se 