(…på vår Sverigeturné…)

 

 

 

 

Från Orust bar det av vidare norrut – till Lysekil. Denna lilla bohuslänska pärla som på något sätt har kommit att bli vårt hem men samtidigt inte. För i egentlig mening så har vi aldrig bott här. I Lysekil finns familj och vänner och detta är väl vad vi skulle vilja beteckna Wilmas ursprungliga hemmahamn. Var Vaxholm hennes uppväxtort så är Lysekil platsen hon kom att tillbringa sin mesta tid som ”vuxen”. Med sin speciella skrovform byggd i sitt egensinniga material och därtill målad i färgen racerbilsgrönt – så har hon känts igen bland många Lysekilsbor. Hon hade under många år samma båtplats i Norra Hamnen och på flygfoton och på andra bilder över Lysekil (som har några år på nacken) så finns Wilma ofta med som ett igenkänningsmärke. Wilma inte så stor båt, knappa elva meter lång men hon väcker alltid nyfikenhet då hon skiljer sig från mängden.

 

Redan vid färjekön över till Lysekil så började det hända saker. Helt plötsligt så dyker ett ansikte upp framför vindrutan, ett leende bredare än Tjörnbron. Det var självaste fartygskocken, killen vi försökte besöka när vi var i Gibraltar/Algeciras men vi lyckades inte få access ända fram till fartyget. Vi stod där sent på kvällen och skakade galler där vi retfullt såg fartyget men vi kom inte förbi vakten trots att vi föranmält vårt besök. Ni kan läsa om händelsen HÄR.

 

Ja så nu stod vår vän fartygskocken där och sken med sitt leende, vi vevade ner vindrutan och han utbrast;

 

-Jag satt i bilkön och såg plötsligt att där bakom sitter ju Betong och Pimpsten!

 

Då det var dags att köra ombord på färjan så hann vi bara växla några få meningar. Men vi har anledning att mötas fler gånger under de dagarna vi är i Lysekil, då Mr Fartygskock har segelbåt hos våra vänner Varvsnissarna på Nicanders Båtvarv. Nu hoppas vi på att vi kan sammanstråla och kanske hiva en kaffe ihop i veckan som kommer.

 

När vi rullade av färjan så kändes det som vi bara varit ifrån Lysekil i några veckor. Allt var sig så likt och känslan av att ha vänt platsen ryggen under lång tid var som bortblåst. Med egen nyckel hem till Felix, Kapten Betongs pappa, så tog vi oss in i hans verkstad. Snart dök självaste Felix upp och det blev ett kärt återseende. Kram och så kaffe och bulle och prat, prat, prat. Därefter började vi titta på våra arbeten vi har att göra.

 

Från Naxos har vi släpat med oss Wilmas gamla segelkapell (lazyjack) samt rattskydd och kompasskydd. Dessa har slitits hårt av väder och vind, inte minst solen tär på materialet. Nu skulle det sys nytt. Kapten började malla upp för ett nytt kompasskydd och den gemytliga stämningen gick inte att ta miste på. Felix njöt av att ha son och sonhustrun på plats och hemmavana så tog vi vår plats bland kapelltyg, symaskiner och öljetter.

 

Vid sextiden packade vi ihop långt ifrån klara med våra arbeten. Vi kommer att behöva flera dagar i Felix kapellmakarverkstad för att få de nya tingen sydda till Wilma. Men vi lämnade i vart fall Felix och så for vi iväg till våra vänner som har Nicanders Båtvarv, ja våra kära varvsnissar. Hemma hos dem väntade god mat och trevligt umgänge. Vi har vårt rum här i deras hus ute på landet, som ett bättre pensionat med bästa service. Emellanåt kan vi känna ett sting av dåligt samvete, alla är så vänliga med att bjuda oss mat och husrum. Men vi tror ju samtidigt att våra vänner mer än gärna öppnar sina dörrar, för de vet ju att vi inte har så mycket att hänga fast vid här hemma. Vi är helt enkelt beroende av att få hjälp med bil och husrum för att få vår hemmavistelse att flyta.

 

Kvällen avlöpte med många skratt och berättelser. Maten lät sig smakas, en fantastiskt god paj med fräsch sallad till. Styrman Pimpsten var själaglad och utbrast; -Jag vill gifta mig med dig Christina! Hon tittade lite småskärrat upp och Pimpsten förklarade vidare. -Om du var min fru så skulle du ju laga mat åt mig och inte åt din gubbe. Hennes man tyckte nog inte idén var lika rolig för han är väldigt glad i sin fru, inte minst i hennes matlagning. Men allt var ju på skoj och som ett menat beröm för den goda middagen – så vi föll alla i skratt!

 

Än är festligheterna inte över utan vi kommer att varva våra dagar mellan Felix, Varvnissarna och hos Kaptens bror på Orust.

 

Återigen, alla snälla vänner vi har, tack för generositeten. Framför allt för alla trevliga samtal och fin gemenskap som vi känner. En säng och en bit mat i all ära, men framför allt för de fina människor ni är.

 

Vår Sverigeturné fortsätter så det är bara att hänga med…vi är snart tillbaka!

 

Skepp o Hoj!

 

Bonusbild;