(…i hamnen har skapat problem…)

För ett par veckor sen så hade vi ett blixtnedslag i hamnen som fick våra rumpor att ofrivilligt lyfta en halv meter från sittunderlaget. PANG! Jävlar hann vi tänka. Är det något som man inte gillar som seglare så är det elektriska urladdningar av åskmodell. Vi klev upp och spanade ut för att se om någon mast hade träffats, Wilmas mast tillhör de kortare men vår norske vän har två ståtliga master i trä, tänk om de hade slagit fyr likt två gigantiska tändstickor i skyn?! Men vi kunde pusta ut, allt såg lugnt ut med vännens båt och ingen annan segelbåt verkade ha fått en direktträff av blixten heller.

 

MEEEN…så började problemen. Först kopplade vi inte ihop händelserna med blixten. Vår vän på den norska båten började få problem med sin utrustning ombord, vindmätaren visade bristfällig information, navigationsljusen gick antingen inte att sätta på, eller stänga av! VHF-radion var helt död. Möjligtvis så kunde den sista bero på handhavande då det samtidigt meckas med annat ombord men det kändes långsökt, men det gjorde det även med att åskan skulle vara orsaken…

 

TILLS…vår andra båtgranne kom tillbaka efter att ha varit hemma i Tyskland under en månad. Hans katamaran och Wilma gnuggar sina sidor kärleksfullt mot varandra med några fendrar emellan, han är alltså vår närmaste båtgranne. Vår granne upptäckte till sin förskräckelse att så gott som all elektronik ombord var utslagen. Vår tyske vän radade upp en lång lista, GPS, Radar, AIS, däcksbelysning, lampor inne i båten… Nu började vi koppla ihop norrmannens bekymmer med tyskens bekymmer – kunde den gemensamma nämnaren vara blixtnedslaget?

 

DÄRFÖR…började vi kolla upp vår utrustning ombord på Wilma, om vi drabbats också. Vi hade ju inte märkt något uppenbart med lamporna inne och datorn som exempel. Laddning från solpanelerna och vindgeneratorn fungerade som vanligt, kyl- och frys lika så. Men när vi ligger still under vintern så är ju det mesta avslaget, så man har ju ingen aning förrän man startar upp systemen och kollar grundligare. Vi startade upp allt som om vi skulle ut och segla…

 

Navigationsljusen – OK

Däcksbelysningen – DÖD (den fungerade före blixtnedslaget)

Radiotelex (långvåg för att ta emot väder) – OK

VHF-radion (kommunikationsradion) – OK

 

När vi startade upp det elektroniska navigationssystemet som inkluderar GPS (satellitsystem för positionsangivelser) så kunde vi konstatera följande;

 

Sjökorten – OK

Wilmas position – OK

Wilmas framfart – OK (nu rör vi oss inte så mycket i förtöjningarna men tillräckligt för att få utslag på navigationsinstrumentet)

Radar – OK

Ekolod – OK

Klockan – DÖD (vi får inte upp klockan i displayen men i övrigt så verkar navigationssystemet kunna förstå tid och rum i realtid)

 

Vi kunde även se att färjan från Aten var på väg in i Naxos hamn, den gav oss information om fart riktning och position. Såldes så kunde vårt system ta emot andra båtars AIS-signaler.

 

Vi satte på vår egen AIS. En AIS är ett system som gör det möjligt att identifiera fartyg och följa dess rörelser. För att slippa ropa upp Naxosfärjan och fråga om han kunde se oss, så slog vi på vår PC och gick in på marinetraffic.com. Besviket kunde vi konstatera att Wilma inte syntes. Gaaah!

 

Vi kopplade då upp oss mot AIS-systemets dataprogram för att få mer ingående information från vårt system. Vi kunde fort konstatera att vår enhet kunde ta emot signaler för vart andra fartyg befinner sig. Men satelliterna inte kunde fånga upp Wilmas signaler. Felorsaken var enligt datorn att vi saknade en antenn. Jo antenn har vi men det fattar ju inte datorn…GPS-antennen till AIS:en verkade helt enkelt ha blivit utslagen.

 

Där står vi nu som det ser ut. Vi har nog haft tur i oturen kan vi konstatera, ifall det inte var mer än en antenn och ett par lampor som rök. Fast vi retar oss lite på att vi inte får upp klockan på plotter-skärmen, men det går ju att leva med tills vidare. Är det inget annat fel på navigationssystemet så verkar det ju lite dyrt att byta ut hela enheten bara för den sakens skull.

 

Fortsättning följer, nu jagar vi en ny antenn och håller tummarna för att inget mer kommer att krångla. För det är så att blixtnedslag kan skapa konstiga elektroniska fenomen ombord i flera veckor efter nedslaget. Så fler funktioner kan komma att lägga av. Men nu har det gått några veckor så det bör vara lugnt.

 

För övrigt så kan vi berätta att risken att bli träffad av blixten är 1000 gånger större på havet än risken att bli träffad på landbacken. På land så har man en miljondels risk (1Ppm) medan det är en tusendels risk att bli träffad i masten på en båt. Det är betydligt vanligare att segelbåtar än motorbåtar blir träffade och det beror på att segelbåtar har höga master. De flesta blixtnedslagen sker dock i hamn, kanske av den enkla anledningen att de flesta båtägare undviker att vara ute på havet i oväder. Det är svårt att skydda sig som båtägare, oavsett vad folk säger om åskskydd och annat, visar forskningen. Vanligaste skadorna är utslagen elektronik, det behövs ingen direktträff för detta.

 

Skepp o Hoj!