Det är bara att inse att jag är urkass på att vara ensam i längre perioder. Så har det alltid varit. Förändringsarbetet som nu pågått i ett år ger mig ständigt nya insikter. Därför har tankarna åter väckts till liv kring hur jag borde leva för att må riktigt bra…
Läs mer »
Även om minnena från förra året gör sig påminda så mötte jag min födelsedag detta år med en betydligt muntrare sinnesstämning. Helt enkelt för att mina vänner inte gav mig något utrymme att falla ner i något mörkt hål av dystra minnen. Klockan 10 stod jag klar att lämna mitt hem, med ryggsäck och vandringskängorna på. Sen bar det ut i skog och mark…
Läs mer »
Återkommande har jag berättat om bravaderna med ”ensamseglande Susan” på bloggen. Idag ges hennes bok ”The half bird” ut. Det är en berättelse om hennes ensamresa med lilla segelbåten Isean, från Lands End till Greklands stränder. Det är en berättelse om hur hon finner glädje i ensamheten och vad hon upptäcker hos sig själv. Boken handlar om en kvinnas mod och hennes oväntade resa mot friheten…
Läs mer »
Jag tog Medelhavets kulinariska landskap med storm; de platsbundna grönsakerna och frukten som fått mogna i solen, charkuteriernas sällsamma smaker med tusenåriga anor och ostarna som fyllde gomseglet med lycka. Olivoljan. Citronerna. Lokala specialiteter. Åren med Wilma kommer för all framtid ha en speciell plats i mitt hjärta…
Läs mer »
Mitt sociala nätverk har under de senaste tio åren till största del bestått av andra seglare. Lite skämtsamt brukar jag kalla dem för min seglarfamilj. Helt fel är inte uttrycket trots att det enda som egentligen förenar oss är kärleken till havet. Fastän det saknas blodsband så håller vi ihop. Som en familj. På havet. När jag nu söker min nya väg i livet har det visat sig att jag även har stöd av dem på torra land…
Läs mer »
Under utbildningsveckan i Stockholm har jag visat prov på obändig segervilja. Inte i den meningen att jag försökt mäta mig mot andra, utan för bevisa för mig själv att jag visst klarar mer än jag själv tror…
Läs mer »
Mellan förberedelser och kursen blev det ett litet andhål i mitt schema. Jag passade då på att träffa min gamla klasskompis Pia. I väntan på att hon skulle dyka upp stod jag i nyfallen pudersnö i solskenet utanför Kungliga Dramatiska Teatern, där vi bestämt träff…
Läs mer »
Efter diverse strul med förseningar så kom jag till slut hem. Men bara kort för att tvätta, kolla posten och packa om. För nu går tåget strax mot den Kungliga Huvudstaden. Stockholm. Mitt kursmaterial är utskrivet och jag är beredd för nästa steg i livet…
Läs mer »
Det är inte med någon större förväntan jag ser fram emot julen. Dels för att det är många år sedan jag firade jul på traditionellt vis; ombord på Wilma kunde det möjligtvis bli lite inlagd sill och ”janssons frestelse”. Men i övrigt inget mer. Men mest grundar sig olustkänslan i att detta blir den första julen utan Tjoppe. Hur jag än väljer att fira, blir jag påmind om förlusten. Och det jag allra mest fasar inför, är ensamheten. Den är direkt farlig. För mig. Och med en högtid som sträcker sig över mer än en dag så vet jag att det blir ett visst mått av ensamhet. Om jag stannar hemma. Därför har jag valt att resa bort över jul och nyår…
Läs mer »
Det hade blivit dags att ge sig ut på en resa. Något av en repris från i somras skulle man kunna säga, med den stora skillnaden att jag denna gång inte hade ett förråd i Lysekil att tömma. Då, i somras, var jag ledsen och bedrövad av sorg, på gränsen till handlingsförlamad. Och det var då som mina besvär med gallstenarna tog fart. Så här i slutet på året har jag äntligen börjat lägga det tunga bakom mig. Därför var det med betydligt lättare steg jag lämnade mitt hem för att göra denna tripp…
Läs mer »
projektsunshine.se 