Under utbildningsveckan i Stockholm har jag visat prov på obändig segervilja. Inte i den meningen att jag försökt mäta mig mot andra, utan för bevisa för mig själv att jag visst klarar mer än jag själv tror…

Oundvikligen har sorgen efter förlusten påverkat mig stort. Och när jag nu med själsliga sårskorpor försöker hitta ett helt nytt sätt att leva, är det inte alltid med största tron på mig själv. Framförallt har jag tvivlat på om jag ännu är attraktiv och har förmåga. Jag syftar inte på mitt utseendet, utan på vilka möjligheter jag har att konkurrera med andra på arbetsmarknaden, för att nämna något. Men tvivlen är fler än så. Därför gläds åt att kursen (som nu är avklarad) gett mig nya insikter och bevis på att jag fortfarande kan prestera – såväl fysiskt som mentalt. Även det faktum att jag kan ta till mig lärande och ny teoretisk kunskap. I kölvattnet av förlusten har jag fått kämpa med minne och koncentration, något som inte alls är ovanligt (men tack och lov övergående). Men kanske bäst av allt är jag har hittat tillbaka till mitt ”jävlar anamma”, mitt pannben.

På Sjöskolan på Beckholmen i Stockholm har jag under dagarna fem inte bara matats med teori, utan även tränat sjöräddning och brand ombord. Jag har (i en torrdräkt som läckte friskt) hoppat ner i iskallt vatten och av egen kraft har jag tagit mig upp i livflotte. Jag har fått lära mig rökdyka på Rosersbergs övningsfält där jag i tät brandrök fått släcka bränder och rädda liv (på dockor). För detta krävs såväl mental som fysiskt styrka (och att man inte är klaustrofobisk). Nu har jag klarat av kursen med bravur och jag skrev nästan full pott på provet (kursetta minsann – och jag tillåter att ge mig själv beröm, för jag behöver det så väl). Som äldst i gemet bland kursdeltagarna och dessutom tjej, är jag definitivt ingen man ska räkna bort. Nu har jag vad som krävs för att få mönstra på ett fartyg. Inte för att jag vet om jag kommer göra så. Men åtminstone har jag breddat mina möjligheter att finna en sysselsättning i framtiden som jag kommer trivas med.

Ett styrkebesked som heter DUGA och miss Coddi har nu kommit fram till följande;

¤ Fysiskt kan jag träna upp mig till (nästan) gamla dagars form

¤ Min uthållighet och kämpaglöd är mitt starkaste vapen

¤ Min mentala kraft imponerar inte bara på mig själv

¤ Ny fakta kan faktiskt fastna även i min teflonhjärna.

¤ Jag vill inte bo i Stockholm (men vill gärna vara turist och hälsa på vänner där)

¤ Nu tror även JAG att det kommer lösa sig fint i framtiden även om jag ännu inte vet hur den blir

Nu är det dags att dra vidare på nästa äventyr, återkommer!

// Miss Coddi.