Mellan förberedelser och kursen blev det ett litet andhål i mitt schema. Jag passade då på att träffa min gamla klasskompis Pia. I väntan på att hon skulle dyka upp stod jag i nyfallen pudersnö i solskenet utanför Kungliga Dramatiska Teatern, där vi bestämt träff…

Val av mötesplats var perfekt (för mig) eftersom jag under vistelsen i Stockholm bor hos min exmans lillasyster. Hon bor så centralt att jag med lätthet kan promenera till allt jag kan tänkas vilja komma åt; butiker, restauranger och museer. När jag nu varit här några dagar känner jag hur känslorna stretar i mig; de pendlar mellan nostalgi och framtida möjligheter. Stockholm som med sina grönområden och allt vatten runtomkring lyckas trolla bort lite av känslan av att man befinner sig mitt i en storstad. Och till det; hur lätt jag finner det att knyta kontakt med andra. Jag är nästan förbluffad. Helt klart finns det sidor av Stockholm som jag saknat. Samtidigt har Stockholm (precis som många andra storstäder) en hårt pressad bostadsmarknad. För att bo centralt krävs en enormt stor plånbok – eller ett hyreskontrakt som är svårare att komma åt än en biljett till månen.

Jag vill tro att det möjligen bara är lite ”nostalgisk förtjusning” jag drabbats av, för i grunden är jag en tjej som föredrar de stora vidderna. Oavsett om det är på landet eller ute till havs. Men nu, i min nya livssituation, tror jag inte jag ska bo långt ifrån allt och alla. Jag tror jag mår bäst av att bo i ett samhälle nära människor och annan samhällsservice; där jag kan leva lokalt och inte behöva äga en bil (eller båt ifall man bor på en gudsförgäten ö).

Men intressant är att upptäcka att jag, som aldrig tidigare tänkt tanken på att återvända till Stockholm, nu trots allt vänder på denna sten för att se om det månne är här min framtid ligger. Jag tror inte det. Men jag stänger inga dörrar. För vis av erfarenhet vet jag att livet kan ta nya vändningar. Ibland i en riktning man aldrig trodde var möjlig. Men oavsett hur min framtid blir så vill jag mena att Stockholm erbjuder så otroligt mycket. Dagarna här har verkligen bekräftat det.

Så kom då Pia och mötte upp mig vid Dramaten. Efter en promenad slog vi oss ner för en gemytlig lunch på restaurang ”Glashuset”. Vid bordet närmast fönstret satt vi med utsikt över havet och pratade gamla minnen. Om dåtid och livet som ligger framför oss. Pia har precis som jag, lagt ett tufft 2023 bakom sig.

När vi sitter där och njuter som bäst hör en gammal klasskompis av sig, Göran. Han kör skärgårdsbåtarna och han frågar om vi ska med, att han snart ska lägga ut från Strömkajen och köra ut till vår barndoms stad Vaxholm (där vi en gång i tiden gick i skolan tillsammans). Jag växte upp på ön Rindö och Pia på Tynningö. Javisst, svarade vi och genom snön pulsade vi andfådda bort till kajen, till den väntande båten Dalarö. Snart kunde vi kliva ombord och äntligen fick vi träffa Göran. För mig är det 40 år sedan vi senast sågs, 42 för att vara exakt. Och jag som älskar båtliv tyckte det var en höjdare att få vara med när Göran la ut från kaj och satte kurs mot våra gamla trakter.

Så kom vi fram till Vaxholm och Pia och jag klev av. Vid Vaxholms hotell där Tjoppes föräldrar en gång i tiden hade sin båttillbehörsaffär Sjösäcken; nedanför hotellet i samma byggnad. Eftersom nästa båt skulle gå tillbaka först ett par timmar senare behövde vi slå ihjäl tiden. Så jag pekar mot en balkong och säger till Pia att ”där bor min bror”. Lite osäker på om Pia hade lust att träffa mina släkt, det var ju trots allt hennes och min dag – så gjorde jag ingen mer ansats. Men hon sken upp och sa ”ring honom, han kanske är hemma”. Och det var han. Snart satt vi vid hemma hos min bror och hans fru och åt pizza och drack vin. En synnerligen trevlig kväll som gick alltför fort, för snart behövde vi rusa iväg till båten som skulle ta oss tillbaka till stan.

När jag senare kramade om Pia vid Dramaten och tackade för en fantastisk dag hade klockan blivit mycket. Vi försvann därefter åt varsitt håll – Pia med sikte på Roslagsbanan medan jag började styra mina steg hem till svägerskan (eller min före-detta-svägerska men det prefixet har vi lagt bort). Och över de snöiga gatorna kände jag mig så upprymd att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Vilken dag jag haft och vilka härliga möten. För säkerhetsskull nöp jag mig i armen för att känna efter så jag levde – så inte allt bara var en dröm. ”AJ…” Det gjorde ont. Men på ett mycket bra sätt!

// Coddi.

Här kommer en film från dagen. Tack Pia, Göran och min bror med fru. Och till min svägerska som jag får bo hos (samt alla andra som jag träffat och som varit så vänliga). Tack! Glöm inte ljudet när ni kollar in filmen… här kommer den!