Mitt sociala nätverk har under de senaste tio åren till största del bestått av andra seglare. Lite skämtsamt brukar jag kalla dem för min seglarfamilj. Helt fel är inte uttrycket trots att det enda som egentligen förenar oss är kärleken till havet. Fastän det saknas blodsband så håller vi ihop. Som en familj. På havet. När jag nu söker min nya väg i livet har det visat sig att jag även har stöd av dem på torra land…

Jag bad om råd, hjälp om man säger så – för hur jag ska sysselsätta mig den 11 mars. På årsdagen av dagen då allt förändrades. Dagen då min värld rasade samman; i den stund vi fick veta att Tjoppe var obotligt sjuk och snart skulle dö. Chocken. Rädslan. Vanmakten. Hur surrealistiskt och overkligt allt var. Och tiden därefter, hur snabbt allt gick. Jag förstår inte hur ett helt år lyckats passera.

Min tillvaro har ännu inte riktigt fallit på plats även om jag kommit en bit på väg. Ensamheten är det svåra, den är ett bekymmer. Därför oroas jag extra inför den stundande dagen. Hittar jag inget som får tankarna att skingras så vet jag inte hur jag kommer att mäkta med måndagen. Jag bad om råd, hjälp om man säger så. Och någon hörsammade. Från oväntat håll kom hjälpen – från någon ur min stora seglarfamilj.

”Vill du så kan vi börja morgonen med frukost på Hotel Mårtenson innan vi går till stationen och åker till Köpenhamn via Helsingör. Där blir det lunch och strövtåg. Middag serveras i Limhamn på en fiskrestaurang innan vi tar tåget upp igen och jag lämnar av dig på stationen”.

Snudd på mållös över den generösa gesten, tackade jag snart ja. Tänk att en seglarvän reser långt bara för min skull. För att jag ska få slippa vara ensam denna dag. Och Köpenhamn tackar man aldrig nej till, det är lika sant som att en båt är till för att vara på sjön. I skuggan av det förskräckliga finns livslust och glädje. Omtänksamhet och vänlighet. Jag är inte särskilt religiös. Men ibland undrar jag om ändå inte Gud först skapade människan. För att därefter skapa segelbåten. Och människan gav han två händer. I första hand för att kunna skota hem seglet. Men även för att ha en hand att kunna sträcka ut…

// Coddi.