Jag tog Medelhavets kulinariska landskap med storm; de platsbundna grönsakerna och frukten som fått mogna i solen, charkuteriernas sällsamma smaker med tusenåriga anor och ostarna som fyllde gomseglet med lycka. Olivoljan. Citronerna. Lokala specialiteter. Åren med Wilma kommer för all framtid ha en speciell plats i mitt hjärta…

Jag minns promenaderna utmed silverskimrande olivträd och doftande rosmarinbuskar. För att inte tala om essensen från eukalyptusträd när vi närmade oss land efter en lång seglats. Om natten sjöng cikadorna. Med lite tur kunde jag plocka med mig lite av naturens skatter; vilda fikon, kaktusfrukter, aloe vera och knippen av rosmarin. Mitt skafferi ombord var min stolthet och marknader besöktes flitigt. Jag lagade maten ombord nästan uteslutande från grunden, av råvaror. Och mitt förråd av kryddor var imponerande med tanke på hur vi levde. Ofta befann vi oss på lite öde platser och butikerna var ofta små. Ändå fann jag det vi behövde. Vi anpassade oss. Och i butikerna fanns mat, riktig mat – och inte lika stor andel skräpmat.

Jag inser nu att det var så mycket mer jag förlorade än det mest uppenbara. Med sorgen försvann även lusten att laga mat och vägen tillbaka till spisen har varit krokig. Jag fick börja om från start med så mycket, även skafferiet (eftersom jag över en natt var tvungen att överge hela mitt baslager jag hade ombord på Wilma). Länge var det bara salt och peppar jag kunde krydda maten med hemma i Halmstad. Min situation kan nog liknas vid när ungdomar flyttar hemifrån för första gången; det blir lätt lite spartanskt i början. Det kan vara charmigt när man är ung, men mindre skoj när man är 57 år.

Än är mitt skafferi inte helt påfyllt, det tar lite tid eftersom jag inte vill köpa kryddan (eller vad det nu månne vara för produkt) förrän jag ska använda den. För mig som alltid haft en stor kärlek till köket blev detta något av en sorg i sig. Det sägs att ”om skafferiet är tomt så har man inget riktigt hem”. Och jag är benägen att hålla med.

Nu har jag börjat laga mat igen. Men jag behöver göra det kravlös utan någon gäst vid mitt bord. Sakta bygger jag upp mitt basskafferi på nytt och jag känner att inspirationen börjar komma tillbaka. Idag saknar jag det sätt som vi åt ombord på Wilma; vällagad mat med betydligt större andel primörer, vegetabilier och annat grönt. Helt klart har åren i Medelhavet influerat mig. Men nu är jag i vart fall på gång. Jag har mäklat fred med spisen.

// Coddi.

//