Ja vi har då hamnat i Al Hoceima i Norra Marocko. Kanske ortsnamnet klingar lite igenkännande för någon därhemma i stugorna. Jo, vi har seglat till minst sagt en dramatisk plats. Och vi bör vara vaksamma på om det börjar hetta till och läget bli spänt igen…då får vi segla ut lite snyggt till höger och försvinna ur bild. Men läget är idag lugnt, men så var det inte för några månader sedan…

Rifbergen i Marocko domineras av ursprungsbefolkningen berber. Historiskt sett var berberna betydligt mer utspridda kring Medelhavet. Men de undanträngdes till bergstrakter och ökenområden för länge sen. Och sedan dess så lever de som jordbrukare, fiskare och nomader huvudsakligen. Det har länge varit spänt mellan Rif-berberna och den Marockanska regimen. Berberna är med andra ord Marockos ursprungsbefolkning likt våra samer i Sverige, där de länge lidit under förtryck. 34 procent av Marockos befolkning är berber, men stora flertalet har idag arabiserats. Men speciellt i denna region kring Rifbergen, så lever berberna här med sin kultur och sitt språk. Ett exempel på förtryck var att man före den nuvarande kungens tillträde förbjöds att döpa sina barn till berbiska namn.  

Oroligheterna i nutid började faktiskt här i hamnen där vi ligger med Wilma. Det var här den 31-årige fiskhandlaren Mouhcine Fikri i oktober 2016 hoppade ner i en sopbil, för att rädda sin fångst som polisen hade konfiskerat. Men sopbilen var aktiverad och Mouhcine krossades till döds framför sina kamrater. Händelsen hamnade på en kamrats mobil och filmen spreds snabbt på sociala medier. Händelsen blev en katalysator för den marginaliserade regionen som länge präglats av korruption, hög arbetslöshet och orättvisor.

I svenska nyhetsflödet gick det att följa oroligheterna som uppstod efter dödsolyckan. Män, kvinnor och barn började manifestera för rätt till sjukvård, arbete och utbildning. Folk anslöt sig från hela landet. Det hölls även demonstrationer på andra platser i Marocko, Tanger till exempel där 12.000 personer anslöt sig. Och i Amsterdam och Paris.

I maj månad för mindre än ett år sedan samlades folk på gator och torg i en stor demonstration här i Al Hoceima. Polisen svarade med övervåld mot den fredliga, om än olagliga manifestationen. Folket krävde att få komma till förhandlingsbordet. Många demonstranter arresterades och fördes bort, däribland barn.

Konflikten pågår ännu även om det idag är lugnt på ytan. Staden Al Hoceima har periodvis omgärdats med militära vägspärrar för att försvåra för människor att förflytta sig och ansluta sig till Rif-rörelsen. Idag vädjar demonstranterna till kungen, som har den yttersta politiska makten i Marocko. Befolkningen i Rif älskar kungen och litar på honom. De vill att kungen kliver in och lyssnar och agerar, då regeringen inte gör det.

I dag protesteras det främst för att de gripna ska släppas fria, däribland Rif-rörelsens officiella ledare Nassar Zefzaki. Han riskerar långt fängelsestraff, eventuellt dödsstraff, där han står anklagad för att ha avbrutit en imam under sin predikan för att uppmana besökarna att delta i protesterna.

Ja så för mindre än ett år sedan så var det ett gatukrig här mellan polis och demonstranter. Så vi är såklart på vår vakt om vi märker att det börjar hetta till i konflikten. Och förutom detta, så har vi lagt till med Wilma i ett rätt aktivt jordbävningsområde. Varje år inträffar mindre jordbävningar som just inte stör vardagen för folk. Men så sent som 2004 inträffade en jordbävning som dödade 84 människor. Vi blir nog inte kvar här en längre tid…

Vi känner oss trygga här och det är intressant att besöka platser som man bara sett kablats ut i nyhetsflödet. Vi märker själva inte av någon pågående konflikt, utan tvärtom verkar människor väldigt öppna och glada här. Vi gick en promenad inne i fiskehamnen igår och vi träffade fantastiska människor…vi gillar skarpt Al Hoceima och dess folk. Och enligt vår berbiske vän som hjälpte oss med översättning när vi köpte simkort häromdagen, så är det de unga välutbildade i staden som går i bräschen för en förändring. Det syns inte minst genom att det överallt i staden byggs. Vägar asfalteras, parker anläggs och hela hamnområdet håller på att få sig en rejäl ansiktslyftning. Det verkar spira framtidstro. Sedan kung Mohammed VI kom till makten 1999 så har debattklimatet förbättrats. Det finns idag en rörelse om kämpar för ett ökat erkännande av berber som ett eget folk. 2011 fick det berbiska språket officiell status i grundlagen vid sidan av arabiskan. Idag finns även en statlig tv-kanal som sänder på de olika berbiska dialekterna.

Många paralleller kan dras med vår egna historia kring våra samer i norra Sverige. Hur vi kategoriskt förtryckt denna folkgrupp och förvägrat dem deras rättigheter. Och faktum är när man gjort genetiska studier för att se vartifrån samerna härstammar, så har man delvis funnit en genetisk koppling till berberfolket. Vid kartläggning av DNA har man funnit ut att samerna sannolikt härstammar från förfäder i sydvästra europa, på gränsen mellan Frankrike och Spanien. Varifrån jägar och samlarfolk spred sig åt olika håll efter den senaste istiden. Men det var för länge sedan…en si så där 9000 år sen. 

Så kanske inte så konstigt att vi känner starkt för denna region och dess folk. Det finns många gemensamma nämnare. Och hit kom även vikingarna på 800-talet. En del blev kvar, så man kan idag finna ljushyade och blåögda personer här i Rifbergen, ättlingar till de vikingar som kom hit. I fiskehamnen igår kväll när vi gick vår promenad så pratade vi med en fiskare. Han visade sitt vikingasmycke som han bar på. Han blev fantastiskt glad när han hörde att vi kom från Sverige. Och Styrman Pimpsten visade sitt armband med en amulett av Tors Hammare (ett uppskattat smycke efter Pimpstens pappa) .

Mannen sken upp och upprepade flera gånger. -Brothers and sisters! Brothers and sisters… ja vem vet, vi kanske inte är så olika varandra ändå, när vi krafsar lite på ytan…

Skepp o Hoj!

Några av källorna är funna här, här, här, här, här, här…och wikipedia såväl engelska som svenska…

(…vi har seglat till ny plats och det börjar med en hel del strul…men allt löser sig bra tillslut…)

Al Hoceima

Efter en sista fika med vår vän Claes och utklarering med nya stämplar i passen, så lämnade vi Smir bakom oss och satte kurs mot Al Hoceima. En distans på 75 nautiska mil. Vi hade medvetet valt att segla iväg på eftermiddagen och ta en nattsegling, för att angöra vår nya destination strax efter gryning.

Med vinden bakifrån så fick vi en god fart och vattnet var förhållandevis platt. Men sakta så ökade våghöjden och vågorna kom från flera håll. När solen gick ner så hade vi plattläns men stökig och osymmetrisk sjö som fick Wilma att rulla från ena bogen till den andra. Ingen större fara annat än att det blev obekvämt. Främst för den som försökte få sig lite sömn. Men annat var till vår fördel. En vacker månuppgång fick vi strax efter solnedgång. Den nästan fulla månen som gav oss god sikt. Och vid ett tillfälle så fick vi besök av delfiner som hoppade i Wilmas svall så romantiskt, där deras kroppar och vågskummet lystes upp av månstrålarna.

Här bakom berget ligger vår nya hamn och stad…

Först strax efter lunch dagen därpå kunde vi lägga till i Al Hoceima. Sista timmarna in hade tagit sin lilla tid då vinden dött av. Och vi möttes av en alldeles nybyggd och fin hamn. Men ett fruktansvärt oväsen från byggmaskiner. Fyra män stod på bryggan och de verkade ha svårt att veta vilken plats de skulle erbjuda oss. Ja sannolikt fick de beslutsångest då vi var den enda båten i gästhamnen och alla platserna stod till buds. Men tids nog så hade vi förtöjt och lagt till. Vi blev ombedda att vänta kvar på vår båt…

Vi röjde snabbt upp, det brukar se ut som ett mindre sjöslag ombord efter en segling. Vi hann precis få Wilma respektabel när fem uniformsklädda män dök upp. Några av dem med pistoler i sina hölster. Det blev inspektion av den större varianten där vi fick lyfta på durkar och skåp. När tulltjänstemannen undrade vad som fanns under den tjocka gummimattan i verkstan så förklarade Styrman Pimpsten att ja, där bor septitanken. Han förstod först inte men hans kollega förklarade närmare och Pimpsten gjorde en förtydligande gest och höll för sin näsa för att beskriva doften i en sådan tank. Då nöjde sig tulltjänstemannen. Han ville visst inte inspektera vår bajstank…

Sen tog pappersarbetet vid. Lite oklarheter uppstod då vi tydligen hade fått fel papper från den förra hamnen. De fick ringa upp och kontrollera. Sen fick vi våra stämplar i våra pass och access att röra oss fritt i deras land. Så fort all formalia var klar så blev stämningen lättsam. De bjöd på leenden och välkomnade oss flera gånger. De pratade om Zlatan. Och om deras vackra land. Och vi höll så klart med. Zlatan och Marockos natur är ju enastående ting, så säg.

I hamnen som ännu inte var färdigbyggd, nytt hamnkontor med restaurang höll på att byggas, så fanns det ännu en del att önska. Bland annat så fanns inget Wifi. Vi kände att vi ville höra av oss till omvärlden och tala om för nära och kära att vi var i trygg hamn.

Vi lämnade Wilma och tog en taxi upp till stan på berget. En liten taxibil med små priser visade sig, killen ville ha fem kronor för att skjutsa oss. Sanslöst billigt. Och vi gick därefter på jakt efter en butik för att köpa ett marockanskt simkort med gigabit. Vi kom till ett ställe där killen bakom disken var mycket hjälpsam. Det visade sig att vi behövde ringa telefonnummer 555 för att ladda på kortet. ”Okeeey…”, svarade vi lite osäkert och vi ville veta på vilka språk vi kunde mötas, av telefonrösten bakom detta tresiffriga nummer. ”Lätt”, svarade killen. Franska eller arabiska. GAAAH!

Vi hade två bekymmer. Mobilen låg kvar på båten. Och vi skulle garanterat inte lyckas ladda på mobilen utan hjälp. Pimpstens franska må existera, men dock med begränsningar. Men killen lovade hjälpa. Vi ropade till oss en taxi. Och bad om att bli körda ner till hamnen.

-Marina!!!? (på hamnkontoret hade de sagt att det var bara att säga ”marina” så skulle taxikillarna veta…)

Men vår taxikille såg ut som ett frågetecken. Vi tog det på franska…

-Port!!! (betyder hamn på franska)

-Ahhh! (killen sken upp) Marina Port!?

-Oui, oui...svarade vi glatt och bekräftande. Så hoppade in i bilen. Och tre korta kvarter längre bort så stannade taxin utanför en restaurang, och killen menade att vi var framme. Vi fattade först ingenting men när vi såg namnet på restaurangen så förstod vi. Marina Port. Restaurangen hette Marina Port. Jisses! Vi skrattade och Pimpsten förklarade lite närmare…

– Le port où il y a des bateaux… (hamnen där det finns båtar)

Poletten trillade ner och chauffören skrattade nu också gott. Vilken förväxling. Vi blev skjutsade ner till hamnen och Wilma. Och han väntade på oss så vi fick hämta den kvarglömda mobilen och han körde oss tillbaka. Men vi blev avsläppta på fel ställe, inte där han plockat upp oss..ja ja…det fick duga, tänkte vi.

Vi stod lite förvirrade i en vägkorsning. Då kom en man med dotter fram och frågade om vi behövde hjälp. På engelska dessutom. Lyx.

-Vi letar efter en park…där finns en butik vi söker…

Fyra hundra meter rakt fram och till höger fick vi som svar… En bit längre fram hann mannen och dottern ikapp oss igen. De tyckte kanske vi såg ut som ett osäkert inslag i den marockanska miljön. Och de hjälpte oss att hitta butiken och de följde med oss in… Inne i butiken ordnade killen bakom disken telefonkortet och likaså laddningen. Våra nyvunna vänner, mannen och dottern, översatte åt oss. De visade sig vara här på semester då de bor i Tyskland annars. Vi fick veta medan vi stod och väntade på killen som fixade med vår telefon, att de är berber. Liksom de flesta andra här, därför pratas främst berbiska på gatan. (Och vår hjälpsamme man pratade själv berbiska, arabiska, franska, tyska, engelska och spanska!) Och vi fick veta lite mer om Al Hoceima, om oroligheterna som emellanåt blossar upp här. Om den utveckling som håller på att ske. Men även om den vackra naturen, särskilt naturreservatet.

Snart hade vi betalt för oss och i mobilen satt nu ett nytt kort med marockanskt telefonnummer och 10 fräscha gigabit. Vi tackade och tog en taxi ner till hamnen.

Helt klart är att vi hamnat på en mycket intressant plats. Människorna är mycket trevliga och hjälpsamma. De känns glada här och bjuder på leenden. Och vi vet att vi har en hel del intressant att sätta tänderna i. Staden, naturen och även annat spännande som rör denna plats. Men för att detta inlägget inte ska bli lika långt som mannens mun på Edvard Munch tavla Skriet, så slutar vi här. Men vi återkommer. Från Hiroshima…nej förlåt. Vi menar Al Hoceima.

Skepp o Hoj!

(…vi besöker den blå staden uppe i Rifbergen och vi faller pladask inför allt det vackra…)

För dagen två inlägg, så missa inte det förra… 

Sannolikt så har vi prickat in den bästa tiden på året för vårt besök här i Marocko. Den gångna månadens intensiva regnande har gett den välförtjänta blötan jorden längtat efter. Och våren har slagit ut i sin fulla prakt med blommande träd, blomster och buskar. Uppe från Rifbergen rinner nu färskvatten i långa rännilar som ger ett gott och gratis dricksvatten åt människorna som bor utmed sluttningarna. Det doftar av jasmin och mandelblom. Dagstemperaturen är behaglig, så även i bergen fast det här kan bli svalare. Och allt är bara så makalöst vackert.

Var det något vi inte visste om Marocko så är det allt det bildsköna. Som inramade tavlor möts vi efter varje nytt krön av en ännu mer makalös utsikt. Böljande fält, odlingar, bergstoppar, ringlande floder. Längs med vägen så möts vi betande kor, getter och åsnor. Vi förundras och försöker ta in allt det vackra, men det är svårt. En blandning av overklighet och angenäm smärta i hjärteroten slår oss. Vi ler och tar in.

Vi har tagit en bil upp till bergen för att besöka den blå staden, Chefchaouen. Det är vår vän Claes som bjudit med oss och han tar oss från den ena vackra utsikten till den andra. Vi stannar bilen ofta för att kliva ur och beskåda och fotografera. Vi möter enkla människor som lever här och vi vinkar till nyfikna barn. Claes är på hemmaplan. Denna del av Marocko tillhörde en gång i tiden Spanien, och spanska språket är därför gångbart. Vår guide frågar och pratar med dem han möter. Och vi förstår, att den här möjligheten är få förunnat. Att med en svensk guide få hitta många av alla de guldkorn Marocko har att bjuda på.

Våren visar sig från sin finaste sida…

 

Får, getter, åsnor…vi träffar på många fyrbenta…

 

 Vi stannar och köper dunkar till Wilma och fyller dessa med naturens färskvatten från bergen. Männen i det lilla huset har gjort i ordning en slang som leder vattnet ner till hans tomt och där rinner det oavbrutet…vi dricker och fyller våra nya dunkar…

 

Toppen, vi som behövde nya dunkar att ha på Wilmas däck…och vattnet är gratis, naturen bjuder…

 

 

Vi kommer så småningom fram till Chefchaouen. Denna lilla blå pärla som ligger inklämt i en dal högt upp i bergen. Som en liten hemlighet har den gömt sig här. Men nu för tiden har turisterna hittat hit och det kommer nyfikna från såväl Marrakech, Rabat, Tanger och Tétouan. De som reser hit får dock vara beredda på en lång resa över bergen, då staden är svåråtkomlig. Men vi har tur. För från Marina Smir så är det endast ett par timmars resa i bil.

Chefchaouen som också kallas ”den blå staden” har blåmålade husfasader. Upplevelsen av detblå är på sina ställen intensiv. Det var judiska flyktingar som på 30-talet började måla sina hus i blå kulört, färg som de utvunnit ur växten indigo. Men det råder delade meningar om varför man målade husen blåa, om det var för man ville symbolisera himlen eller om det var för att hålla myggen borta.

 Ett fönster på ett icke blåmålat hus…

 -Har ni ledigt bord??? Ja visst, vi får ett bord med en fantastisk utsikt…

 

 Utsikten från vårt bord…

Vi vandrar genom staden och vi går till en liten restaurang som ligger avskild i en gränd. Vi får ett bord på övervåningen med utsikt över bergen samt alla de små hus som reser sig utmed bergets brant. Och vi äter traditionell marockansk köttgryta, tagine. Vi smakar även på en bönsoppa, som är god men aningen blek i smaken för att passa en svensk gom. Vi dricker vatten och samtalar länge och avslutar måltiden med te.

 …vi äter tradionellt marockansk mat…

 

Mätta och nöjda så går vi mot medinan. Där följer vi de små gatorna och tittar på hantverk och matstånd. Flätade korgar med ägg, torkade fikon, ostar, oliver och färska frukter möter oss. Och vi handlar lite med oss till båten. Men vi glömmer i stunden totalt att titta på tyger då vi är på jakt efter fint tyg till Wilmas fönsterventiler. Kanske att vi blivit helt hypnotiserade av allt det blå, tänker vi.

 Claes och Kapten handlar godsaker…

 

 Oliver och annat gott…nu har vi fyllt förrådet ombord…

 

 Korkade nog så fotograferade vi tyger…men glömde bort att vi faktiskt hade tyg på vår inköpslista, det slog oss senare på vägen hem…

Vi lämnar så småningom medinan och tar en vidare promenad runt staden, innan vi letar upp vår bil. En fransk liten sak vars lilla motor tappert fått arbeta hårt på vägen hit. Men nu väntar en lättare resa tillbaka, nu kommer det mestadels gå utför. Och vi kör, men inte samma väg tillbaka utan en ny och mindre. En vackrare väg som går i serpentiner ibland uppför men framför allt nerför bergen. Vi tar god tid på oss och vi gör täta stopp längs med vägen.

 

 

Styrman Pimpsten och Rifbergen…

 

 

Flera vattendrag ringlade sig fram…

 

Söta hundar kom och sa hej…

 

Vår vän och guide Claes, tusen tack för en fantastisk utflykt…

 

Vi hade ingen aning om att Marocko var så vackert…

 

Snart har vi lämnat Rifbergen . Denna bergskedja som faktiskt inte utgör en del av Atlasbergen rent geologiskt. Utan den är en del av Gibraltarbågen och är således en förlängning på bergen andra sidan sundet, i Gibraltar och Spanien. Rifbergen inhyser inte bara små blå byar, utan här finns även cannabisodlingar. Denna odling, som förser främst Europa med hasch, sker ofta småskaligt av familjer tillhörande befolkningsgruppen berber. Odlarna själva tjänar inte särskilt mycket på den färdiga produkten, utan de stora vinsterna gör de ligor och drogbaroner som organiserar smugglingen. Idag sker en diskussion om att legalisera cannabisodlingen i Rifbergen för industriellt och medicinskt bruk. Men för oss som far glada fram i en bil mellan de vackra bergstopparna märker inget av detta.

Vi kommer framåt kvällen tillbaka till hamnen där Wilma väntar på oss. Vi är så fulla av intryck från dagen att vi blir alldeles trötta…

…och vi somnar snart med ett stort leende på läpparna.

Skepp o Hoj!

Mer bilder kommer här;

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Dessa sista bilder kommer från vår vän Claes kamera, tusen tack. Gå gärna in på fb-sidan Adventure Sailing, där ni kan se fantastiska äventyr Claes arrangerar. 

Skepp o Hoj igen!

(…och red kamel och mötte Marocko…)

Vi behövde kontanter. Vi hade ju inte kunnat växla till dirham som vi önskat, i Spanien. Och här i Smir marina stod ingen bankomat att finna. Men vår inklarering var inte heller klar, så vi hade lite att lösa först innan vi kunde lämna området.

Uppe hos tullen så kom äntligen den store bossen. Han som hade rätt att sätta stämpel på våra papper. Mötet tog inte mer än fem minuter så hade vi vår inklarering klar. Därefter gick vi till Capitanerie, hamnkontoret för att få veta vår tilltänkta båtplats. Men nej, vår förkylda flicka hade inte dykt upp än. Och mannen bakom disken verkade inte alls insatt och kunde ta över ärendet. Hon skulle nog komma klockan elva istället, fick vi veta.

När klockan var halv tolv så gick vi tillbaka. Men flickan lös med sin frånvaro. Och vi ville nu inte alls sitta och vänta. Så vi frågade mannen om det gick bra att vi låg kvar vid väntbryggan. Jo, ja…det gick så fint. Mannen bakom disken pratade ingen engelska och återigen så blev vi jublande glada för Styrman Pimpstens franska, även om den bär brister.

Vi låste båten och gav oss ut på äventyr.

Styrman Pimpsten hade valt att bära sjal för att bättre smälta in och inte ständigt bli uppmärksammad som turist. Samt för att visa hänsyn till landets kultur. Sjal låter bättre att säga som svensk och inte slöja, hijab eller burka, då religionen inte delas. Och här i Marocko så råder ingen lag om att bära slöja, även om absoluta majoriteten gör det. Men få bär heltäckande, och av yngre kvinnor så bärs den inte sällan lite mer ledigt, där man faktiskt kan se en hårtest sticka fram.

Vi hade även innan vi gav oss ut, bestämt att nu ska Kapten och Styrman inte hålla i handen, något som man som par inte gör offentligt här (kvinnor skakar inte heller hand). Vi hade även bestämt att vi skulle hålla ihop, och inte gå på egen hand. Så de vi mötte tydligt skulle se att Pimpsten hade sin man vid sin sida.

Vi hade som mål att promenera till byn M´diq. En nätt promenad på närmare en svensk mil. På vägen mötte vi såväl kameler, getter, åsnor och kor. Och då Pimpsten inte ännu ridit kamel i sitt liv, så passade hon på. Denne kamelförare godtog Euro som betalning. Det är inte ovanligt att det finns med på människors Bucket list, att rida kamel i öknen (fast vi befann oss ju inte i öknen, men dock nära och i vart fall inte på en marknad i Filipstad). Så därför kände Pimpsten att hon ville upp på puckelryggen. Kamelen var snäll och trevlig men ville vid ett tillfälle äta upp Kaptens hatt. Vilket den inte fick.

 Sekunden före kamelen vände sig om och försökte ta Kaptens hatt…

 

 Vi mötte djur längs med vår promenad, här en åsna…

 

När vi någon timme senare hade promenerat den långa vägen in till M´diq så fann vi vår bankomat och vi kunde ta ut lite kontanter i den lokala valutan. Vi letade därefter upp de små gränderna där gatuförsäljarna höll till. Då detta inte är någon plats dit turister hittar, så lämnades vi i stort sätt i fred. Ingen trugade och tjatade om att vi skulle handla. Och när vi så väl gjorde så behövdes det inte köpslås om priset. Vi tror ingen sockrade på priset…ett halv kilo färska jordgubbar betalade vi några kronor för. Närmare kilot fantastiskt goda svarta oliver gav vi drygt tio kronor för. Det myllrade av stånd och människor log inte sällan tandlösa leenden mot oss. Någon gång kände vi oss betraktade som utlänningar. En gång så lämnades en lång blick på Pimpsten, kanske för hennes blonda hår stack fram lite grann. Eller för att hennes ansikte är nordiskt västerländskt. Vad vet vi. Men i övrigt så smälte vi in i miljön rätt så bra, där ingen tycktes notera oss.

Vi hade blivit hungriga efter den långa promenaden och det hade börjat bli sen eftermiddag. Så vi fann oss ett litet hak, där vi ville försöka beställa något att äta. Vi visste redan, att i dessa kvarter så pratade folk definitivt ingen engelska. Och få pratade franska. Utan det var arabiska som gällde. Det fanns ingen meny, inga bilder eller priser som kunde hjälpa oss. Men en man som satt vid ett av borden reste sig och kom till vår undsättning. Det visade sig vara rätt enkelt…det fanns inte så mycket att välja på över överhuvudtaget. Vi beställde kyckling, som vi inte ville ha i bröd, utan som sallad. Ja det var så man fick välja. Maten lagt i bröd eller inte.

Vi slog oss ned vid ett av de få borden utanför och väntade på maten. Och så kom den in. Lite lätt rörig tallrik med allt möjligt på, som en slags nordafrikansk motsvarighet till tacos, fast här med rödbetor, ris, kyckling, lök, ägg med mera. Och utan att vi beställt så bars det ut två tallrikar med bröd och pommes frites.

Vi åt med god aptit och maten var faktiskt jättegod fast det såg lite slafsigt ut. Och vi som inte är några pommes-frites-människor, tyckte dessa pommes var kanske de bästa vi någonsin ätit. Brödet orkade vi inte, så de åkte ner i ryggsäcken som doggybag. Ja vi hade inget att klaga på. Och utanför på gatan kunde vi beskåda den marockanska vardagen. Ett myller av människor rörde sig där vi förundrades över mycket. Någon förbipasserande rensade granngästens tallrik på mat (efter gästen gått), en man med en skottkärra som verkade vara från ett annat århundrade (ja såväl mannen som skottkärran), vi såg barn på väg hem från skolan. En byggarbetare gick förbi oss och i handen bar han en elkontakt. Kontakten och sladden var det inte mycket kvar av och den hade fått Elsäkerhetsverket därhemma att gå i taket.

Jo det är fattigt här…

Vi betalade och konstaterade att vi fått ge motsvarande tjugo kronor var för maten per person inklusive dryck. Billigare än så kan det knappast bli. Vi tog därefter tillflykten upp till de övre gatorna och gränderna. Där pågick också gatuförsäljning. Men här såg det riktigt illa ut i våra ögon. Maten som stod till försäljning låg på marken, med bara kartong eller en bit tyg under sig. Det luktade lite av soptipp och emellan stånden låg matrester precis intill det som såldes, som någon på sin höjd försökte sopa ihop till en hög. Grönsakerna såg inte alls lika fräscha ut här, som en slags andra sortering mot den förra marknadsplatsen. Vi förundrades och förfärades och tog oss ned igen till de tidigare kvarteren. Kapten fann dukar med stor uppsugningsförmåga som han köpte. Han ska lägga dessa under motorn, så eventuellt kondensvatten kan sugas upp. Under motorn har vi ju vitmålat så fint, och Kapten vill gärna att motorrummet ska vara rent och lättöverskådligt. Därför ska smuts och kladd hållas undan.

 Gott om frukt och grönsaker…för just inga pengar alls…

 

Inte bara mat utan även kläder och prylar…stora grupper med skyltdockor stod i klunga och umgicks lite var stans…

Rätt mätta på myllret, men mycket glada över vår dag, så promenerade vi tillbaka igen. Men halvvägs så tyckte vi fötterna värkte. Med full rätt, när man gjort 15 kilometer till fots. Så vi stannade vid en busshållplats och vinkade på bussen som snart kom. En överfull buss med glada människor. Förstående och hjälpsam chaufför. Vi betalade för oss. Fyra konor per näsa. Och väl framme vid Smir Marina så upplyste såväl chauffören som andra passagerare, att nu var vi framme och det var dags för oss att kliva av.

 Vi har klivit av bussen och har här nära till Wilma. Definitivt kommer vi fortsätta nyttja bussen här, det var en positiv upplevelse. Det är vackert här, med de blånande bergen i bakgrunden… 

 

Skepp o Hoj!

(…när vi närmar oss Marocko…och väl där så får vi möta myndigheterna klädda i mjukiskläder…)

-Are you a rich man, or a poor man?

Polismannen tittar Kapten i ögonen medan han släpper frågan. Vi står där i kvällsvärmen och vi är mitt inne i den långa proceduren att klarera in. Och inte går det som vi brukar erfara, som i Europa. Nä nu är vi i ett nytt land. I en ny världsdel. Marocko. Afrika. I den lilla byn Smir.

 Vi har seglat nästan hela dagen och Kapten står nu framför polismannen i sina slitna arbetsbyxor. På ena knät blottar sig en sju centimeter lång reva i det blå tyget. Kapten ser annat än hel och ren ut, den stickade tröjan avslöjar rester av målarfärg i två kulörter. Och Kapten slår ut med händerna i en avvärjande gest och utbrister;

 -I am a poor man! 

Polismannen pekar då bort emot lite bebyggelse som ligger nedanför de blånande bergen.

 -Then you go there! There is the busstation. But if you are rich, you can find taxis over there?

Polismannan skickar ut sitt pekfinger i vad vi tycker, ungefär samma riktning på nytt. Han ler stort. Vi har fått ett fint mottagande här och nu håller vår tjänsteman på att ge oss värdefull turistinformation. Vi hade frågat honom hur vi lättast tar oss runt i området kring Smir. Det var därför han hade släppt frågan om vi var rika eller fattiga. Den fattige tar buss och den rike åker taxi.

Vi hade redan innan ankomst bestämt oss för att i största mån försöka smälta in i detta vackra land. Detta land, dit vi kommit seglandes och en bit följt den bergiga kusten. Vinden från land hade inte bara gett båten fart genom det blå vattnet, där blåsten fått de röda seglen att sträcka sig stolta. Utan vi hade känt blommiga dofter inne från land. Det doftade sol, hav och jasmin.

Polismannen tog därefter sitt papper och bad oss följa med. Vi tog två steg, till dörren höger om polismannens. Och han knackade på, hårt. Efter något som verkade en evighet så öppnades dörren. Ut tittade en yrvaken man, klädd i mjukiskläder. Han pratade arabiska och tittade på pappret han just fått i sin hand. Och därefter på oss. Sen stängde han dörren och försvann in. Minuten senare stod han åter i dörröppningen, men nu klädd i uniform. Och han tryckte på sin uniformsmössa på snaggen och klev ut i solen. Vår tulltjänsteman stod beredd att ta emot oss.

Ja detta var en glimt från vårt första möte med Marocko. Inklareringen här tar betydligt längre tid. Först visade vi upp våra papper inne på hamnkontoret, Capitanerie, som de säger här. Vi fick stå och vänta länge på att flickan bakom disken skulle dyka upp. Hon var vänlig, men förkyld. Och vi fick fylla i flera papper. Det drogs fotostatkopior på pass, båtpapper och försäkringsbevis. Hon bad oss därefter att gå till polisstationen med några av de formulär vi just fyllt i. Runt hörnet fick vi veta, i samma byggnad.

Vi tog oss runt hörnet på byggnaden och möttes av tre dörrar. I mittendörren höll polismannen till. Han som gärna visar och berättar för oss vad som finns att se och göra här i hans land. Och som frågar Kapten om han är rik eller fattig, för att peka ut vart vi finner taxi och buss. Polisstationen är lika upphetsande som en skrubb på en svensk mellanstadieskola på sjuttiotalet. Ett bord. En stol. Kala väggar. På ena väggen hänger en tavla. Kungen kanske, tänker vi. Jo för visst är väl Marocko en monarki. Polismannen ägnar sig åt att mödosamt kontrollera våra medhavda blanketter. Han gör ändringar. Hans dator är av äldre snitt. Han stämplar våra pass. Han frågar oss om vi varit i hans land tidigare. Och Kapten berättar. Ja, tre gånger. Det är ett mycket vacker land ni har, lägger Kapten till. Polismannen skiner upp och letar i sin dator. Men några uppgifter om Kapten finns inte i hans databas. -När var du här?! Ja och det var ju länge sedan. Första gången som barn och senast för tjugofem år sedan. Tiden före datorn funnit sin plats på hans kontor sannolikt. Det dög som förklaring och Polismannen log och menade att nu var ju Kapten näst intill en medborgare i landet. Det uppfattades visst som positivt att återvända.

Ja och inte var vår inklarering klar här. Nä, därpå gick vi till dörren till vänster om polisen. En möjligen ännu mer mjukisklädd man öppnade dörren. Migrationsavdelningen månne, vi är osäkra. Och han tittade ner i våra papper och tillsammans gick vi då till tullverkets dörr. Den till höger om polisens. Där vår man tidigare nämnd låg och sov, men väcktes.

Inspektion skedde därefter av Wilma. Polis och Tull ombord. Allt medan Styrman Pimpsten fixade kopior på samtliga papper igen, då de tidigare inte räckte i antal. Men nu även kopior på stämplarna i passen. Det verkar viktigt med stämplar i detta land. Proceduren hade så långt tagit dryga timmen när vi åter kunde gå till hamnkontoret, för att få oss en hamnplats tilldelad. -You can stay here for the night, berättar flickan bakom disken. Och vi får veta att vi ska återkomma under morgondagen. Då får vi veta vår nya plats. Passar oss fint, menade vi, då vi ska tillbaka till tulltjänstemannen klockan tio för att hämta våra papper som då ska vara godkända och klara. Ja om vi får kliva in i landet före detta är gjort, vet vi inte. Men vi är trötta efter all sol och segling. Så det passar oss fint att laga lite mat ombord och krypa ner i säng.

I övrigt så gick seglingen fint. Vi som trodde att vi skulle gå för maskin hela vägen. Men direkt utanför Gibraltarbukten så kunde vi dra samtliga segel och stänga av motorn. Det blåste gott i hålet som vi sa, genom Gibraltar sund och det gick vita gäss på havsytan. Inga större vågor som bromsade framfarten så Wilma seglade fram i sju-åtta knop. Sen, bakom udden vid den spanska enklaven Ceuta, så fick vi lä. Havet la sig och vinden dog av något. Men vi kunde segla ända fram. Precis utanför hamnpirarna i Smir så startade vi motorn och drog ner Wilmas röda klädsel.

Att skriva om att vi kände det fantastiskt att äntligen få kapa förtöjningarna och segla ut, är nästan onödigt. Det kan inte ha undgått någon att vi längtat ut på havet igen. Ännu en brochyr-segling. Ni vet en sådan där segling där solen gassar från klarblå himmel och det glittrar som diamanter på vattenytan. Precis som i broschyrerna där folk lockas till att köpa sig en segelbåt, där kanske den ovetande tror att alla dagar på havet ser ut så.

Nu ska vi utforska Smir och dess kringområden. Vi ska ta oss fram med buss, då vi bestämt oss för att vara fattiga. Vi kommer att klä oss vardagligt för att smälta in så gott det går. Vi hoppas kunna finna Marockos puls och vardag. Vi ska först bara få vårt godkännande av tullen då våra papper inte kommer att vara klara förrän klockan tio. Och vi ska flytta båten till vår anvisade plats. Sen så. Så kan vi leta oss fram till busshållplatsen som polismannen pekat ut åt oss. Vi har ingen aning vad som väntar oss. Och för Pimpsten som besöker landet för första gången, så blir det nog en massa nya intryck.

Men vi kan sammanfatta våra första timmar här med följande.

Människor är mycket vänliga. Ingen stressar. Det är noga med stämplar och att fylla i många papper. Kopiatorn är gud. Tjänstemän sover gärna under arbetstid. I mjukiskläder. Solen är varm. Smir är vackert. Och det doftar jasmin. Vita blommor. Det lovar gott. Mycket gott.

Skepp o Hoj!