La Linea, Spanien

Det där med att fylla år satte sina spår. Så vansinnigt seg och trött blev efterföljande dag (fast vi tog det lugnt). Och vi som lovat vara lärare och köra engelskalektioner uppkopplade mot svensk skola. Ja det var inget annat än att bita ihop. Och skoj är det ju, för eleverna är så nyfikna och glada. Men var vi lite trötta, så var eleverna lite otåliga. Timmen före lunch så bodde det myror i byxorna lite varstans, de kämpade tappert på. Och snart får de gå på välförtjänt påsklov.

Det har varit fantastiskt trevligt med detta lite annorlunda samarbete mellan oss och en svensk högstadieklass.

”Och vi måste bara säga att dessa elever är hur goa som helst, duktiga och modiga. Är det någon som läser detta, lärare Erik om inte annat. Så vill vi gärna skicka med en hälsning till eleverna. Och det är att de aldrig ska sluta drömma. Att de ska känna att de kan. Att det är bra att försöka, även om man misslyckas. För i livet tar man hela tiden små, små steg. Och varje steg kan liknas vid en kloss. Och kloss på kloss läggs på varandra, där klossarna står för erfarenhet och utveckling. Och det är så man bygger sitt eget slott till slut, sitt livs-slott. Och hur ditt eget slott kommer att se ut har du stor möjlighet att påverka själv. Så i livet, försök inte ta för stora kliv mrd för många klossar på en och samma gång. Det är svårare och fallet blir högre. Så därför, räds inte till exempel att söka vidare på en högre utbildning trots att kanske det låter långt med tre års studier. Utbildningen är en process där tiden arbetar för dig. En dag i taget, en tenta i stöten och en massa spännande kunskap och nya vänner på vägen. Och likaså med arbete och annat i privatlivet. Låt livet ta sin tid och låt leva det. Och skratta och dansa när stunder ges…ta en kloss i taget…för vi lever här och nu. Nyckeln är att drömma och vilja och från det ta det steget vidare”.

Ja och det är ju så lätt att bli otålig i livet. Att allt ska gå så fort där man önskar sig en kvick-fix på saker. Och samtidigt kanske man inte heller bara ska stå stilla, utan sträva mot stora livsmål. Och för oss, så har vi nog behövt alla våra tidigare erfarenheter, goda som mindre roliga, för att komma dithän vi är idag. Och vi själva bygger våra klossar mer än någonsin nu, där vi ständigt möter nya situationer i livet. En sådan kloss består i att nu ska vi segla till en ny världsdel. För idag ska vi segla till Afrika. Marocko närmare bestämt. Det ska bli spännande att möta en helt annan kultur. Kapten har varit i Marocko förut. Men att segla dit är ju något helt nytt…

Nu har vi KLART SKEPP, som det heter när fartyget står klart för att kasta loss. Vi har bunkrat vatten och fyllt på mat i förråden jäklar anåda. Skulle vi illa missa Afrika, vilket nästan är omöjligt, och råka förirra oss ut ur Gibraltar Strait och sätta rak kurs västerut. Så skulle vi nog reda oss ända till Amerika. Nu kan ni vara lugna, vi har bättre koll än så. Men det känns gott att vara rustad. Dieselmätaren står i topp. Vattenmätaren likaså. Igår bunkrade vi till exempel mjölk. Vad sägs om 20 liter, vilket kanske inte är så mycket för en stor barnfamilj. Men för oss så har vi mjölk för rätt många veckor framöver. Ska bli intressant att se hur länge den räcker…vi har anledning att återkomma.

För det är så, att i en del hamnar i Marocko, så finns det inte nödvändigtvis någon direkt stad nära där vi kan handla mat. I Marocko så går det lätt att finna kryddor och frukt och annat trevligt. Men knappast en bit fläskkarré till Kapten. Vi vill helt enkelt inte känna oss nödgade att söka upp en mataffär eller marknad för att fylla på något vi känner vi måste ha. Som kanske inte ens finns. Det känns bättre att förekomma än att förekommas. Likaså kommer vi nu när vi sparkar i gång segelsäsongen 2018 att ankra så mycket som möjligt. Och även då är det lättare att ha fyllt upp alla lagren när man ändå ligger i en bra hamn.

Vi satt uppe på däck i solskenet, ja nu har vi fått riktig sommarvärme här, vi har börjat svettas fast vi är rätt avklädda. Och vi diskuterade kring den fortsatta seglingen. Medelhavet är lite berömt för att det antingen blåser mycket, eller inget alls. Och vi ville sätta fingret på hur vi vill leva. Det är så lätt att sätta upp mål på saker, och följa klockan på armen. Av gammal vana. Att man vill vara framme vid en viss tid. Och när vinden dör av, så startar väldigt många seglare sin motor (ja även vi ibland). Man har inte tålamodet att vänta in vinden. Det kan upplevas rastlöst att bara glida fram i 1 knop. Men med handen på hjärtat. Vad har vi bråttom till? Spelar det någon roll när vi kommer fram, så länge inget oväder hotar? Och vi har ju livet ombord, där vi kan göra så gott som allt vi annars gör när vi ligger i hamn (ja förutom att vi inte kan kliva iland). Så ute på havet i stiltje så kan vi ju dammsuga eller sy i en tappad knapp i blusen…ja eller vad som nu står att göra. Så därför. Om du är en av dem som brukar följa oss på Marinetraffic.com, och du ser oss mer eller mindre stå stilla där på havet. Så ska ni veta att vi väntar på lite vind och att vi sannolikt står och slår oss en god bearnaisesås till kvällen, eller nåt. Det finns faktiskt en del långseglare som slänger ut sin motor från båten helt och hållet, när de ska segla runt jorden…

Därför kommer vi framöver inte tala om för någon när vi beräknar komma fram, inte heller nödvändigtvis vilket nästa mål är. För vi vet kanske inte själva. Men främst vill vi inte att någon ska oroas där hemma. En sjöman kommer när han kan som det heter..

Ja och så Marocko då…nu när vi lämnar Spanien så kommer vi inte ha samma fina tillgång på internet och telefonförbindelse med omvärlden. Prislappen blir nu en helt annan att använda vår kommunikationsutrustning ombord. Men det lär finnas internet i hamnarna, om än långsamma. Så blogginläggen dyker vad vi tror, inte upp lika frekvent. Och vi kommer inte att kunna ringa och skriva lika frekvent till våra nära och kära där hemma. Styrman Pimpsten kommer dock att skriva på bloggen offline. Och när vi väl har förbindelse, så kommer det nog kunna spottas ut inlägg i en rasande fart…hav tröst (som sjömannen sa…).

Ja och glöm inte att du kan följa oss på marinetraffic.com. Länk finns i länklistan överst på sidan eller så klicka HÄR. Där kan du se (om satelliterna vill) hur vi rör oss och vart vi är. Själva håller vi koll på våra seglande vänner som börjar bli ett gäng till antal. Där vi sannolikt kommer att sammanstråla med flera av dem framöver. Framför allt så är det ett gäng här i Gibraltar/La Linea som väntar in att börja segla bort mot Grekland. Men de flesta väntar ännu lite längre fram i kalendern, innan de kastar loss och går rakare mot målet. Vi vill segla lite krokigt och se oss om. Så vi blir nog genskjutna någonstans mellan Balearerna och Italien av vännerna…skoj! Man skiljs och man möts…

Japp, klart skepp. Vi syns och hörs. Idag blir dock turen kort, vi går för maskin när vi korsar Gibraltar Strait där alla handelsfartygen går. Och vi styr mot vårt första mål som blir Smir i Marocko. Det är så långt vi har att säga. Och om någon vill få tag på oss, så lämna ett meddelande på fejsbok (messanger) eller skriv kommentar på bloggen. Så hör vi av oss när vi nästa gång är uppkopplade.

Skepp o Hoj!

(…fick vi erfara…från fel sida dessutom…)

Vi hade under dagen ägnat oss åt kontorsarbete. Det börjar närma sig deklarationsdags och idag kan vi väl säga att livet är betydligt enklare när man inte äger så mycket längre. Inget aktiebolag som ska redovisas och inga bilagor som ska skakas fram. Inga snåriga regelverk som det var när vi höll på med renovering och verksamhet på den stora båten. Inga husköp eller lägenhetsförsäljningar detta år. Förra året hade vi att jaga rätt på bilagor hos revisorn då det ju alltid släpar några år när man lägger ner sin verksamhet. Men i år, just ingenting…förutom ack så lite, ack så lite. För Styrman Pimpsten så var saken superenkelt…null…nada…ingenting. En budgettavla hos Lyxfällan skulle se oerhört illa ut med röda siffror, bara utgifter. Ja och så ser det ju ut när man försöker leva på vind, solsken och kärlek. Mentalt måste man vara stark när man ser sitt kapital stadigt rinna ut som ur toalettkranen på Stadshotellet i Kramfors. Även egenskapen av att vara snål är viktig. Ja så får vi se vart det hela bär, hur länge vi kan hålla på med detta oansvariga kringflackande dagdrivarliv. Vi tyckte när vi fattade beslutet att kasta oss loss på en längre resa, att det var viktigare att köpa tid än nya saker. Vi var trötta och stressade. Vi stod i flera slags vägskäl i livet. Vad gör vi???

 I slutändan var inte svaret så svårt. Vi har bara ett liv och fick vi nu möjligheten att köpa oss fritid…FRI TID…så lockade det mer än någonting annat. Något annat alternativ fanns egentligen inte, inte då. Styrman Pimpsten hade frågat sin läkare som ville skriva ut medicin.

 -Vad tror du om att jag sticker ut och seglar, gör seglingen på sikt precis detsamma som medicinen skulle göra? Kan man segla sig frisk?

 Vår läkare som är en mycket klok man och den bästa läkaren man kan ha. Ja se bara, även han gillar att segla. Och han svarade Pimpsten;

 -Har ni möjlighet, så absolut.

Ja och så skrattade vi och han berättade att hans arbete att göra folk friska skulle underlättas om han fick skriva ut ”segling” på recept. Men det går ju tyvärr inte.

 Och vi kan ingenting annat göra än att hålla med, för vi har nog facit i hand. Med vad som händer när man sätter sig med oceaner av tid och blickar ut mot horisonten allt medan segelbåten klyver havet och delfinerna skuttar runt båten. Ingen Quick-fix som kemiska preparat som läkemedelsbranschen spottar ut. Nä detta är något helt annat. Vi upplever en rad fördelar där den kanske mest oväntade är att vi känner att vi blivit yngre. Både kroppsligt och mentalt.

 Ja och nu när vi då satt med vårt kontorsarbete så knöt det sig lite i magen, av alla minnen från det trassliga moderna livet där vi hade sjukt många bollar i luften. Vi vill inte tillbaka dit. Detta är gott nog.

Med pappren i ordning så tog Styrman Pimpsten till saxen och klippte barret på Kapten. Och just nyfriserad och rakad så damp det ner ett SMS i mobilen.

 -Vi går in i hamn nu…

 Det var vår vän Kocken på Oljetankern. De har legat utanför Gibraltar och väntat på grönt ljus för att ta sig in för att lossa och lasta. Vi hade något dygn innan lämnat våra namn och personnummer för att vi skulle finnas med på deras besättningslista, eller hur man nu ska kalla det. Detta för att vi skulle kunna få access att passera och göra ett besök ombord.

 Nu var det söndagskväll och oljetankern skulle inte ligga i hamn så många timmar. Det var nu vi hade chansen. Vi tittade på varandra och vi bestämde oss att kasta oss upp på en buss som skulle ta oss över till Algeciras.

 Vi drog på oss jackorna och la passen i fickan. Och så knatade vi över flygplatsen och över till busstationen på den spanska sidan. Och tur hade vi, för där stod bussen. Bussen lämnade stationen bara någon minut efter vi kommit ombord, så turen stod på vår sida. Och dryga halvtimmen senare klev vi av. Vi greppade en taxi efteråt som tog oss med ut till det stora hamnområdet. Ja det är kilometer-stort. Vår taxichaufför var en jäklans hyvens man och han körde oss ända fram till passergrindarna. En vakt mötte oss.

 Vi visade passen och förklarade att vi hade en inbjudan till oljetankern Excello. Vakten förklarade att vi inte stod med på någon lista. Så tyvärr så kunde vi inte bli insläppta. Så vi ringde upp till fartyget. Och de skulle ta saken med deras agent, den person som löser allt praktiskt för fartygen när de ligger i hamn.

Det visade sig att något hade gått fel, sannolikt så hade agenten i första läget inte fått med våra personuppgifter när han anmälde fartygets ankomst. Och detta var inget som gick att fixa nu.

 Så där stod vi och skakade galler. På fel sida så att säga. Vi såg fartygets vackra siluett i kvällsmörkret. Upplyst med vattnet glittrande runtom. Vi hade så gärna velat komma ombord på ett studiebesök. Och besättningen hade väldigt gärna velat ha besök av några trevliga landsmän och vänner. Nu var vi faktiskt inte helt tagna på sängen över scenariot. Vi hade blivit förvarnade om att det kan vara bekymmer att komma in även om man har tillstånd. Så vi skrattade gott.

 Vi väntar och väntar för att se om agenten kan lösa bekymret…men det går tyvärr inte…men det hela var rätt spännande ändå, vem har ens varit framme vid grindarna ute vid fartygen så säg?!

Så vi tog oss in till centrum igen. Vi gjorde sällskap av fartygets maskinist som skulle ta sig en promenad i stan. En trevlig och lättsam kille. Han berättade att fartygets kock, vår vän, var en mycket bra kock. Han lagar mat på riktigt, så att säga. Och medan maskinisten gav sin kock fem stjärnor av fem möjliga så berättade han att kocken hade serverat oxfilé med pepparsås tidigare under kvällen. GAAAH! Så gott det lät. Ja inte var vi förvånade, för även om vi inte smakat vår väns mat, så har vi förstått att han älskar sitt jobb och att han är uppskattad. Ett fartyg utan bra kock är som en segelbåt utan mast. Det är inte den killen man skickar ut på plankan först…

 Vi gjorde vår utflykt ändå till en positiv händelse. Vi letade upp något nordafrikanskt hak. En lokal full med tjattrande män. Där de drack te och skrapade med stolarna i stengolvet och försökte överrösta varandra. Myllrigt. Halvskitigt. Men intressant med dess speciella puls. Det satt en glad flicka i ena hörnet (läs: glädjeflicka) men i övrigt i total avsaknad av kvinnor (förutom Pimpsten då). Det tog sig in en fattig man, till synes en uteliggare, och han gick runt bland borden och åt av resterna som stod på tallrikarna. Han drack ur halvdruckna tekoppar. Och ingen i personalen verkade ha ont av detta. Folk beställde böngryta som de åt med bröd. Eller couscous. Arabiska och franska.

Själva beställde vi in ett säkert kort. Kebab. Och till det fick vi lite pommes frites. Kebaben var god, men de kryddar lite annorlunda mot vad vi är vana vid. Vi åt och betraktade och förundrades. Innan vi gick till busstationen så betalade vi. Dricka, två kebab med pommes och två koppar kaffe kostade 12 euro. Schysst pris. Men toaletterna gav vi inga hög poäng för. Så skitigt och folk har vad det verkar bacillskräck för de verkar försöka stå på toalettringen och pissa för det var papper och piss över hela toaletten. Ja så olika våra kulturer kan vara. Och vi passade på att anamma lite av denna, då vi ju har som plan att snart kasta loss för att segla till Marocko.

Vi tog sista bussen tillbaka till La Linea och strax före midnatt så klev vi ombord på Wilma. Ett roligt kvällsäventyr som vi absolut inte ville vara utan även om vi inte lyckades ta oss ombord på fartyget och träffa vår vän och hans kollegor.

Men vem vet, vi kanske får nya chanser i framtiden att besöka fartyget. Och de tänker vi i så fall greppa. Även om vi riskerar få skaka galler igen. Vad gör man inte för att få stilla sin nyfikenhet.

Skepp o Hoj!

(…vi jagar lokala storheter och njuter av dieseldofter ombord…)

För att vara Kapten och Styrman Pimpsten så var vi väldigt tidigt uppe på fötter på lördagen. Redan klockan tio så var våra kroppar lodräta efter någons timmes digitalt Yatzy-spel i bingen. Vi ville hinna med lite göromål då nytt blås-oväder var utlovat till eftermiddagen. Någon mer blåsig plats på jorden har då inte vi upplevt tidigare i våra liv. Tänk er en plats på jorden där vinden ständigt sliter i ens kläder och hår och får ditt hem att gunga oförtrutet. Inte undra på att de inte vill ha hit några postpaket. Paketen skulle sannolikt fara ur så fort de öppnade bakluckan på postbilen. Svisch! Där flög Mrs Robinsons paket…(man får vara glad att man inte har löständer, hade inte vågat öppna mun då).

Äntligen håller det ryska högtrycket på att försvagas. Och ni därhemma kommer då få regn och blåst som ni ju är vana vid (och inte som nu, fina dagar med sol och hög, klar och kall luft). Lågtrycken kommer återigen att finna sin brukliga bana, där lågtrycken tar sig upp över brittiska öarna och vidare norrut med regn i sitt släptåg… Synd för er. Men bra för oss, för då kommer solen till oss… Nästa vecka har de lovat 23 grader och strålande solsken här! Utan storm! Förhoppningsvis får vi fortsatt soligt och varmt, vilket ju Medelhavet är mest känt för.

Men först ska det blåsas. Och därför var vi tidigt uppe och skuttade. Vi tog oss ut på stan, till en av stadens specialbutiker. Vi hade att inhandla en present till en av våra bloggföljare. En personlig sak som sannolikt ingen av er andra skulle bli speciellt glad över att få (i vart fall inte lika glad). Vi kan ju här inte avslöja alltför mycket, då blir det ju ingen överraskning. Sen vet vi ju inte ens om tinget kommer fram, då det ska skickas med posten…

 Efter köpet gick vi på autografjakt. Jo det är sant…vi fick en fläng idé (Kaptens idé faktiskt). Vi ville leta upp stadens kanske viktigaste person i fråga. En person med given koppling till det nyinköpta. (Mystiken tätnar så säg…)

Gibraltar är ju inte så stort till sin yta. Så vi började helt förutsättningslöst fråga människor som såg lokalbefolkade ut. Och sanna våra ord. Efter en timmes springandes till höger och vänster och hit och dit. Så kom vi till slut in i en byggnad. Och där på en stol så satt vårt autograf-offer.

 Styrman Pimpsten tog mod till sig.

 -Hi excuse me, this…BEEP…is for…BEEP…and I wonder if it´s possible to have your autografh on it?

 Mannen var snabbt upp på fötter och han log från öra till öra. Han berättade och visade bilder på sin mobil från händelser kopplade till det inköpta tinget. Och vi fick hans autograf. Och en trevlig handskakning. Han skickade med oss en hälsning till mottagaren av autografen, vår hemlige bloggföljare. Han erbjöd oss att komma tillbaka senare på kvällen då vi skulle få chansen att träffa fler intressanta personer. Men vi hade ju den annalkande stormen att tänka på. Vi tackade så mycket.

På vägen hem passerade vi Marcus, italienaren utan italienskt blod. Vi visade upp vårt inköp och autografen och han skrattade hjärtligt. Han älskar skandinaver (och han lyssnar hela tiden på ABBA). Men han tycker nog att detta nordiska folk är lite konstigt och lustigt. Med full rätt.

Ombord på Wilma igen så visste vi ju inte riktigt vad vi skulle hitta på. Det hade börjat blåsa upp och vi hade vinschat ut Wilma maximalt, för att hon inte skulle kunna dundra in i kajen. Vi var fångar ombord. Vindbyar på 30 meter per sekund var utlovat. Och klockan var bara eftermiddag.

Så vi gjorde något annat knasigt. Något som sannolikt ingen annan skulle komma på en lördag eftermiddag och kväll. Vi öppnade dieseltanken och spanade ner i den kvarvarande dieseln genom manluckan. Vi har inte gjort rent dieseltanken på 2,5 år och nu innan vi ska tanka ny diesel här i Gibraltar så ville vi se om det låg alger eller skräp i tanken. Inga alger tack och lov, men lite skräp låg i botten som på sikt skulle kunna hota att sätta sig i något filter och orsaka dieselstopp. Sannolikt ingen fara alls, men Kaptens bakgrund som flygtekniker gör att han hela tiden arbetar förebyggande. Man gör ju så med flygplanen, annars skulle de dimpa ner titt som tätt.

Ja så vi letade fram en 12-voltspump ur våra gömmor och började tömma tanken för att kunna torka ur och göra tanken ren från skräp. Dunk på dunk blev fylld allt medan Wilma gungade allt häftigare i den tilltagande vinden. När dunkarna var fulla så fanns det ännu diesel kvar. Klockan visade hög tid för fredagsmys (det var lördag) och vi stod fortfarande med näsorna i dieseldoft. Så vi städade undan med målet att gå och handla ett par nya dieseldunkar nästkommande dag. Dessa kommer glatt till användning mer än en gång, då vi kan fylla dem på nytt när vi tankar innan avfärd. Jo ska vi nu säga något gott om Gibraltar så är det ju priset på diesel. Den kostar 49 pence per liter, cirka 5 kronor litern. På en del sjömackar i Sverige så kan de ta hutlösa 16 kronor per liter. Vi kommer således tanka oss knökfulla innan vi lämnar denna postlösa vindpinade plats.

Det blev till slut en lördagkväll hos oss med. Smolanedi och vi fick hålla i vinglasen för de ville kantra i blåsten. Men detta oväder var ändå ingenting mot när vi hade sonen på besök. Då la sig Wilma på sidan i vindstötarna (och det gör man inte lätt med henne).

 När vi ätit så kröp vi ner i sängarna. När det blåser sådär så är ryggläget att föredra. Vi låg i bingen och spelade Yatzy på Ipaden. Wilma brottades i vinden och vågorna och till slut så somnade vi i vår torktumlare…

Skepp o Hoj!