(…fick vi erfara…från fel sida dessutom…)

Vi hade under dagen ägnat oss åt kontorsarbete. Det börjar närma sig deklarationsdags och idag kan vi väl säga att livet är betydligt enklare när man inte äger så mycket längre. Inget aktiebolag som ska redovisas och inga bilagor som ska skakas fram. Inga snåriga regelverk som det var när vi höll på med renovering och verksamhet på den stora båten. Inga husköp eller lägenhetsförsäljningar detta år. Förra året hade vi att jaga rätt på bilagor hos revisorn då det ju alltid släpar några år när man lägger ner sin verksamhet. Men i år, just ingenting…förutom ack så lite, ack så lite. För Styrman Pimpsten så var saken superenkelt…null…nada…ingenting. En budgettavla hos Lyxfällan skulle se oerhört illa ut med röda siffror, bara utgifter. Ja och så ser det ju ut när man försöker leva på vind, solsken och kärlek. Mentalt måste man vara stark när man ser sitt kapital stadigt rinna ut som ur toalettkranen på Stadshotellet i Kramfors. Även egenskapen av att vara snål är viktig. Ja så får vi se vart det hela bär, hur länge vi kan hålla på med detta oansvariga kringflackande dagdrivarliv. Vi tyckte när vi fattade beslutet att kasta oss loss på en längre resa, att det var viktigare att köpa tid än nya saker. Vi var trötta och stressade. Vi stod i flera slags vägskäl i livet. Vad gör vi???

 I slutändan var inte svaret så svårt. Vi har bara ett liv och fick vi nu möjligheten att köpa oss fritid…FRI TID…så lockade det mer än någonting annat. Något annat alternativ fanns egentligen inte, inte då. Styrman Pimpsten hade frågat sin läkare som ville skriva ut medicin.

 -Vad tror du om att jag sticker ut och seglar, gör seglingen på sikt precis detsamma som medicinen skulle göra? Kan man segla sig frisk?

 Vår läkare som är en mycket klok man och den bästa läkaren man kan ha. Ja se bara, även han gillar att segla. Och han svarade Pimpsten;

 -Har ni möjlighet, så absolut.

Ja och så skrattade vi och han berättade att hans arbete att göra folk friska skulle underlättas om han fick skriva ut ”segling” på recept. Men det går ju tyvärr inte.

 Och vi kan ingenting annat göra än att hålla med, för vi har nog facit i hand. Med vad som händer när man sätter sig med oceaner av tid och blickar ut mot horisonten allt medan segelbåten klyver havet och delfinerna skuttar runt båten. Ingen Quick-fix som kemiska preparat som läkemedelsbranschen spottar ut. Nä detta är något helt annat. Vi upplever en rad fördelar där den kanske mest oväntade är att vi känner att vi blivit yngre. Både kroppsligt och mentalt.

 Ja och nu när vi då satt med vårt kontorsarbete så knöt det sig lite i magen, av alla minnen från det trassliga moderna livet där vi hade sjukt många bollar i luften. Vi vill inte tillbaka dit. Detta är gott nog.

Med pappren i ordning så tog Styrman Pimpsten till saxen och klippte barret på Kapten. Och just nyfriserad och rakad så damp det ner ett SMS i mobilen.

 -Vi går in i hamn nu…

 Det var vår vän Kocken på Oljetankern. De har legat utanför Gibraltar och väntat på grönt ljus för att ta sig in för att lossa och lasta. Vi hade något dygn innan lämnat våra namn och personnummer för att vi skulle finnas med på deras besättningslista, eller hur man nu ska kalla det. Detta för att vi skulle kunna få access att passera och göra ett besök ombord.

 Nu var det söndagskväll och oljetankern skulle inte ligga i hamn så många timmar. Det var nu vi hade chansen. Vi tittade på varandra och vi bestämde oss att kasta oss upp på en buss som skulle ta oss över till Algeciras.

 Vi drog på oss jackorna och la passen i fickan. Och så knatade vi över flygplatsen och över till busstationen på den spanska sidan. Och tur hade vi, för där stod bussen. Bussen lämnade stationen bara någon minut efter vi kommit ombord, så turen stod på vår sida. Och dryga halvtimmen senare klev vi av. Vi greppade en taxi efteråt som tog oss med ut till det stora hamnområdet. Ja det är kilometer-stort. Vår taxichaufför var en jäklans hyvens man och han körde oss ända fram till passergrindarna. En vakt mötte oss.

 Vi visade passen och förklarade att vi hade en inbjudan till oljetankern Excello. Vakten förklarade att vi inte stod med på någon lista. Så tyvärr så kunde vi inte bli insläppta. Så vi ringde upp till fartyget. Och de skulle ta saken med deras agent, den person som löser allt praktiskt för fartygen när de ligger i hamn.

Det visade sig att något hade gått fel, sannolikt så hade agenten i första läget inte fått med våra personuppgifter när han anmälde fartygets ankomst. Och detta var inget som gick att fixa nu.

 Så där stod vi och skakade galler. På fel sida så att säga. Vi såg fartygets vackra siluett i kvällsmörkret. Upplyst med vattnet glittrande runtom. Vi hade så gärna velat komma ombord på ett studiebesök. Och besättningen hade väldigt gärna velat ha besök av några trevliga landsmän och vänner. Nu var vi faktiskt inte helt tagna på sängen över scenariot. Vi hade blivit förvarnade om att det kan vara bekymmer att komma in även om man har tillstånd. Så vi skrattade gott.

 Vi väntar och väntar för att se om agenten kan lösa bekymret…men det går tyvärr inte…men det hela var rätt spännande ändå, vem har ens varit framme vid grindarna ute vid fartygen så säg?!

Så vi tog oss in till centrum igen. Vi gjorde sällskap av fartygets maskinist som skulle ta sig en promenad i stan. En trevlig och lättsam kille. Han berättade att fartygets kock, vår vän, var en mycket bra kock. Han lagar mat på riktigt, så att säga. Och medan maskinisten gav sin kock fem stjärnor av fem möjliga så berättade han att kocken hade serverat oxfilé med pepparsås tidigare under kvällen. GAAAH! Så gott det lät. Ja inte var vi förvånade, för även om vi inte smakat vår väns mat, så har vi förstått att han älskar sitt jobb och att han är uppskattad. Ett fartyg utan bra kock är som en segelbåt utan mast. Det är inte den killen man skickar ut på plankan först…

 Vi gjorde vår utflykt ändå till en positiv händelse. Vi letade upp något nordafrikanskt hak. En lokal full med tjattrande män. Där de drack te och skrapade med stolarna i stengolvet och försökte överrösta varandra. Myllrigt. Halvskitigt. Men intressant med dess speciella puls. Det satt en glad flicka i ena hörnet (läs: glädjeflicka) men i övrigt i total avsaknad av kvinnor (förutom Pimpsten då). Det tog sig in en fattig man, till synes en uteliggare, och han gick runt bland borden och åt av resterna som stod på tallrikarna. Han drack ur halvdruckna tekoppar. Och ingen i personalen verkade ha ont av detta. Folk beställde böngryta som de åt med bröd. Eller couscous. Arabiska och franska.

Själva beställde vi in ett säkert kort. Kebab. Och till det fick vi lite pommes frites. Kebaben var god, men de kryddar lite annorlunda mot vad vi är vana vid. Vi åt och betraktade och förundrades. Innan vi gick till busstationen så betalade vi. Dricka, två kebab med pommes och två koppar kaffe kostade 12 euro. Schysst pris. Men toaletterna gav vi inga hög poäng för. Så skitigt och folk har vad det verkar bacillskräck för de verkar försöka stå på toalettringen och pissa för det var papper och piss över hela toaletten. Ja så olika våra kulturer kan vara. Och vi passade på att anamma lite av denna, då vi ju har som plan att snart kasta loss för att segla till Marocko.

Vi tog sista bussen tillbaka till La Linea och strax före midnatt så klev vi ombord på Wilma. Ett roligt kvällsäventyr som vi absolut inte ville vara utan även om vi inte lyckades ta oss ombord på fartyget och träffa vår vän och hans kollegor.

Men vem vet, vi kanske får nya chanser i framtiden att besöka fartyget. Och de tänker vi i så fall greppa. Även om vi riskerar få skaka galler igen. Vad gör man inte för att få stilla sin nyfikenhet.

Skepp o Hoj!

(…vi jagar lokala storheter och njuter av dieseldofter ombord…)

För att vara Kapten och Styrman Pimpsten så var vi väldigt tidigt uppe på fötter på lördagen. Redan klockan tio så var våra kroppar lodräta efter någons timmes digitalt Yatzy-spel i bingen. Vi ville hinna med lite göromål då nytt blås-oväder var utlovat till eftermiddagen. Någon mer blåsig plats på jorden har då inte vi upplevt tidigare i våra liv. Tänk er en plats på jorden där vinden ständigt sliter i ens kläder och hår och får ditt hem att gunga oförtrutet. Inte undra på att de inte vill ha hit några postpaket. Paketen skulle sannolikt fara ur så fort de öppnade bakluckan på postbilen. Svisch! Där flög Mrs Robinsons paket…(man får vara glad att man inte har löständer, hade inte vågat öppna mun då).

Äntligen håller det ryska högtrycket på att försvagas. Och ni därhemma kommer då få regn och blåst som ni ju är vana vid (och inte som nu, fina dagar med sol och hög, klar och kall luft). Lågtrycken kommer återigen att finna sin brukliga bana, där lågtrycken tar sig upp över brittiska öarna och vidare norrut med regn i sitt släptåg… Synd för er. Men bra för oss, för då kommer solen till oss… Nästa vecka har de lovat 23 grader och strålande solsken här! Utan storm! Förhoppningsvis får vi fortsatt soligt och varmt, vilket ju Medelhavet är mest känt för.

Men först ska det blåsas. Och därför var vi tidigt uppe och skuttade. Vi tog oss ut på stan, till en av stadens specialbutiker. Vi hade att inhandla en present till en av våra bloggföljare. En personlig sak som sannolikt ingen av er andra skulle bli speciellt glad över att få (i vart fall inte lika glad). Vi kan ju här inte avslöja alltför mycket, då blir det ju ingen överraskning. Sen vet vi ju inte ens om tinget kommer fram, då det ska skickas med posten…

 Efter köpet gick vi på autografjakt. Jo det är sant…vi fick en fläng idé (Kaptens idé faktiskt). Vi ville leta upp stadens kanske viktigaste person i fråga. En person med given koppling till det nyinköpta. (Mystiken tätnar så säg…)

Gibraltar är ju inte så stort till sin yta. Så vi började helt förutsättningslöst fråga människor som såg lokalbefolkade ut. Och sanna våra ord. Efter en timmes springandes till höger och vänster och hit och dit. Så kom vi till slut in i en byggnad. Och där på en stol så satt vårt autograf-offer.

 Styrman Pimpsten tog mod till sig.

 -Hi excuse me, this…BEEP…is for…BEEP…and I wonder if it´s possible to have your autografh on it?

 Mannen var snabbt upp på fötter och han log från öra till öra. Han berättade och visade bilder på sin mobil från händelser kopplade till det inköpta tinget. Och vi fick hans autograf. Och en trevlig handskakning. Han skickade med oss en hälsning till mottagaren av autografen, vår hemlige bloggföljare. Han erbjöd oss att komma tillbaka senare på kvällen då vi skulle få chansen att träffa fler intressanta personer. Men vi hade ju den annalkande stormen att tänka på. Vi tackade så mycket.

På vägen hem passerade vi Marcus, italienaren utan italienskt blod. Vi visade upp vårt inköp och autografen och han skrattade hjärtligt. Han älskar skandinaver (och han lyssnar hela tiden på ABBA). Men han tycker nog att detta nordiska folk är lite konstigt och lustigt. Med full rätt.

Ombord på Wilma igen så visste vi ju inte riktigt vad vi skulle hitta på. Det hade börjat blåsa upp och vi hade vinschat ut Wilma maximalt, för att hon inte skulle kunna dundra in i kajen. Vi var fångar ombord. Vindbyar på 30 meter per sekund var utlovat. Och klockan var bara eftermiddag.

Så vi gjorde något annat knasigt. Något som sannolikt ingen annan skulle komma på en lördag eftermiddag och kväll. Vi öppnade dieseltanken och spanade ner i den kvarvarande dieseln genom manluckan. Vi har inte gjort rent dieseltanken på 2,5 år och nu innan vi ska tanka ny diesel här i Gibraltar så ville vi se om det låg alger eller skräp i tanken. Inga alger tack och lov, men lite skräp låg i botten som på sikt skulle kunna hota att sätta sig i något filter och orsaka dieselstopp. Sannolikt ingen fara alls, men Kaptens bakgrund som flygtekniker gör att han hela tiden arbetar förebyggande. Man gör ju så med flygplanen, annars skulle de dimpa ner titt som tätt.

Ja så vi letade fram en 12-voltspump ur våra gömmor och började tömma tanken för att kunna torka ur och göra tanken ren från skräp. Dunk på dunk blev fylld allt medan Wilma gungade allt häftigare i den tilltagande vinden. När dunkarna var fulla så fanns det ännu diesel kvar. Klockan visade hög tid för fredagsmys (det var lördag) och vi stod fortfarande med näsorna i dieseldoft. Så vi städade undan med målet att gå och handla ett par nya dieseldunkar nästkommande dag. Dessa kommer glatt till användning mer än en gång, då vi kan fylla dem på nytt när vi tankar innan avfärd. Jo ska vi nu säga något gott om Gibraltar så är det ju priset på diesel. Den kostar 49 pence per liter, cirka 5 kronor litern. På en del sjömackar i Sverige så kan de ta hutlösa 16 kronor per liter. Vi kommer således tanka oss knökfulla innan vi lämnar denna postlösa vindpinade plats.

Det blev till slut en lördagkväll hos oss med. Smolanedi och vi fick hålla i vinglasen för de ville kantra i blåsten. Men detta oväder var ändå ingenting mot när vi hade sonen på besök. Då la sig Wilma på sidan i vindstötarna (och det gör man inte lätt med henne).

 När vi ätit så kröp vi ner i sängarna. När det blåser sådär så är ryggläget att föredra. Vi låg i bingen och spelade Yatzy på Ipaden. Wilma brottades i vinden och vågorna och till slut så somnade vi i vår torktumlare…

Skepp o Hoj!

(…så kan du göra något annat kul med din tid och dina pengar…som att SEGLA UT tillexempel…)

När Kapten vaknade på måndagsmorgonen så fann han ingen Styrman Pimpsten. Hon hade förlöpt sovrummet (generöst att kalla det rum). Men hon fanns ombord dock, där hon stod med näsan i garderoben och slet ut alla kläderna.

 -Vad gör du, ska du flytta? Undrade nyvaken Kapten lite roat och oroat.

 -Nej, jag rensar och kastar! Vi har för mycket saker ombord…

Ja och hur kan man nu tycka att man äger för mycket när man lever på 10×4 meter. Men så är det. Vi har rensat och gjort oss av med saker i flera år nu och vi har sedan lång tid tillbaka ändrat vårt konsumtionsmönster till ett mer icke sådant. Nu ville Styrman Pimpsten minska känslan av klåda och oreda, som sakerna orsakar. Framför allt så behövs det på liten yta plockas om ideligen så man får ordning på det lilla man äger. Varje gång vi sökt efter något och börjat riva i stuvfack så slutar det med att volymen ökat efteråt, utan att göra tingen fler till antal…och det finns samtidigt behov av att göra sig av med saker. Nu var det kläderna som inte längre gick fria, utan de såg sin existens hotad av ivrig besättningsmedlem. Av Styrman.

 Kläder. Tre högar.

 Hög 1. Spara och ”ha framme” och använda frekvent.

 Hög 2. Spara men stuva undan (fel säsong, kläder som det inte är fel på men som sällan används nu för det finns favoriter som väljs före)

 Hög 3. Kasta, ge bort eller göra trasor av.

Det är ju så att de flesta av oss äger alldeles för mycket prylar. Många människor tror nog att de har ett sunt konsumtionsmönster. Men synar man i sömmarna så stämmer det inte alltid…Det är inte sällan först när man blir en tvättäkta minimalist och enkel-levare som man först förstår…och man kan frisätta tid och pengar av smått fantastiska mått genom att sluta konsumera onödigt. Prylar kostar energi där de kräver sin plats och omvårdnad. Även om de ligger undanstuvade så du inte dagligen ser dem.

Vi känner en familj där mannen i familjen inte klarar av att kasta något. Så nu när de börjar närma sig pensionsåldern så sitter de i ett stort hus utan barn. Med garage, källare och vind fulla med prylar. Och detta har inte räckt så utanför bostaden så har de hyrt ett par förråd till. Stackars barn att behöva rensa efter sina föräldrar en vacker dag…

Nu är de flesta av oss inte alls så extrema. Men många människor lägger trots allt en hel del tid på att gå i affärer eller att stirra in i datorn på span efter saker. Alla brukar ha sina personliga svagheter…kläder, heminredning, teknikprylar, loppis (jo vi känner en som inte kan sluta handla på loppis)…Blocket… Och varje gång man inhandlar något nytt så har man fantastiska argument till varför man just måste köpa tinget. För att på så sätt legitimera sitt beteende. Man byter ut mobiler, ipads och datorer med jämna mellanrum…man köper ett nytt klädesplagg fast man redan bara använder 20 procent av det man har i garderoben…och kanske man faller för att beställa hem en oliv-urkärnare (en innepryl just nu) för en sådan måste man ju bara ha! (Exempel från vårt liv; Våra mobiler har vi haft i snart fem år nu, har lagat dem ett par gånger…datorerna likaså där den ena är nästan tio år gammal…snart en fossilpark av elektronik men allt fungerar fint).

 Vi är inte alls emot konsumtion när den verkligen är motiverad, vi handlar också emellanåt men vi överväger alltid mycket noga innan vi faller för impulsen. De flesta gångerna slutar det i ett ickeköp. Vi har alltid som mål att det ska sluta i ett ickeköp. Får vi ett infall så brukar vi vänta till anfallet lägger sig. Därför handlar vi sällan något vi ser vid tillfället, utan vi går hem och sover på saken och diskuterar.

 Ja så nu stod då Styrman Pimpsten och slet i sina kläder. Hennes tanke var att det blir lättare att se vad man har för kläder om man inte har för många. Behöver man ens så många plagg…? Svaret är givetvis nej. Du har dina favoriter och du går runt på dessa få… Har man bra basplagg så man kan kombinera lätt så kan man klara sig med lite. Som exempel kan nämnas att Styrman Pimpsten i skoväg äger ett par gummistövlar, ett par gympadojor, ett par eccoskor, ett par tygskor och ett par finskor. Punkt. Mer än tillräckligt. (Styrman Pimpstens favoritplagg är för övrigt fådda kläder från vännen Yvonne…hon har bra smak och rätt storlek).

När jobbet med att rensa ut var gjort så blev det luftigt och fint. Av de plagg som skulle kastas så gick kanske hälften till att bli trasor åt Kapten, som han kan torka olja och annat med när han mekar. Högen som innehöll ”spara men inte ha framme” stuvades undan. Och där plockas ett plagg ur när något ur garderoben behövs kastas…istället för att gå till affären och köpa nytt.

 Det är en fröjd att känna att kläder, jackor och skor inte är fler i antal än att allt ryms i två normalstora resväskor…

 Inspirationen satt kvar efter klädrensningen, så det blev ett röj även bland andra saker. När Pimpsten var färdig och klar och vi hade en kaffepaus ombord så frågade Kapten;

-Vad an denna städiver just idag…? Är det något som har hänt???

Styrman Pimpsten skrattade och berättade. Nja, det är inte så konstigt…”jag började morgonen med att slå upp datorn och så började jag läsa på några bloggar om minimalism, sparsamhet och downshifting. Och då kunde jag inte ligga kvar i sängen utan var tvungen att börja röja…inspirationen grep tag i mig”.

-Ha ha ha…jag visste det! (Jo Kapten känner sin andra hälft.)

Vi kan inget annat göra än lovorda för hur skönt det är att prylbanta. Så vårt tips är att istället för att besöka ett shoppingcentra under helgen, så slit ut en garderob eller låda och se vad som finns där. Och börja rensa. Och för guds skull, släng gammalt arvegods…eller ge bort. Eller sälj och få in en liten hacka. Man kan inte spara allt av nostalgiska skäl. Man kan spara ett par ting, men resten. Låt det gå vidare. Och när rensningen är gjord så mår man så fantastiskt bra. Har man svårt att komma igång och motivera sig så kan vi rekommendera några bra bloggar. Framför allt Minimalisterna, länk kommer HÄR. De som skriver är ett par som hållit på att rensa i fem år nu. De är inga konstiga bohemer utan helt vanliga moderna människor i stan. De har bland annat skrivit en bok som heter Prylbanta (men det går utmärkt att bara läsa bloggen). Boken finns sannolikt att finna på biblioteket. Låt den bli din katalysator!

Tänk att…om du äger färre saker så behöver du inte jobba lika mycket! Både inköp och omvårdnad om saker kostar. (Många skulle säkerligen trivas med att bo mindre). Tid brukar vara det folk önskar sig mest…och pengar. Så förkasta aldrig en rejäl utrensning. Och var lugn, du behöver inte spara saker för ett eventuellt tredje världskrig. Behöver vi fly så är det sannolikt lättare att göra det om du inte äger så många ting. Gör dig FRI!

Då kan man kanske göra som vi…segla ut!

 Man måste inte alltid köpa nytt fast man kanske tror det…våra skylights läckte vatten en aning när det spöregnade…Kapten hade att välja på att köpa nytt eller laga…

 

 Nu kan Kapten dra bort tejpen och låta sikat torka. Sen ska luckan monteras tillbaka. Material hade vi ombord och kostade oss just inget nämvärt…medan nya skylights är svindyra…det var ju bara gummit som hade torkat av väder och vind…

 

Skepp o Hoj!