Lite vakuum upplever vi nu då vi egentligen mest väntar på våra paket, som lyser med sin frånvaro. De stackars bullarna från Sverige har vi inte hört något om…och vår ankarkätting har i vart fall landat i Spanien (alltid nåt). Kättingen ska enligt uppgift nu finnas i Barcelona. Men sedan ett par dagar tillbaka så har den inte förflyttat sig något alls…GAAAH!!!

 

Hamnkaptenen här sa med anledning av våra väntade paket att Gibraltar är lite som den berömda låten Hotel California (med musikgruppen Eagles). I den enormt långa lyriken så avslutas sången med meningen  ”You can checkout anytime you like, but you can never leave…”. Och det känns så. Att hur mycket vi än vill segla vidare nu, så kan vi ju inte förflytta oss förrän vår leverans har dykt upp. Att det ska ta sådan lång tid att skicka något inom EU överstiger lite vårt förstånd. Men vi har nu förstått, inte minst av andra här, att när det står Gibraltar som adressmottagare så reagerar postgången med tullen i spetsen med ett BIG NO NO…  Om någon vill skicka något till skatteparadiset GIBRALTAR så måste det ju ligga något lurt bakom. Ja se bara kring vår ankarkätting…först hakade de upp sig på att det stod ordet ”kalibrerad” på innehållsbeskrivningen…och inte hjälpte det att avsändande företag förklarade att det bara är en jävla vanlig zinkgalvaniserad ankarkätting. Fortfarande så stod paketet som fastgjutet i den engelska tullen. Och varför…jo för helt plötsligt så hade de fått för sig att vår ankarkätting var militärt material. GAAAH! (Och för militärmateriel gäller särskilda regler för införsel till Gibraltar, och kanske andra ställen också). Vi fick mycket noga förklara att leveransen var avsedd för fritidsbåt med fredlig besättning. Nog för att Styrman Pimpsten är dotter till en framliden officer. Och hon äger några kläder som är militärmönstrade. Ja och inte att förglömma att krigsmaterielföretaget Bofors är svenskt. Men kopplingarna känns långsökta…

 

Och sen..det är ju inte bara ankarkättingen. Undrar just om de misstänker sonhustruns semmelbullar för att i själva verket vara handgranater. 

 

Så gott folk, skicka inget till Gibraltar…

 

Ena dagen så roade vi oss med att gå ut på promenad. Vi tycker att dessa lyxiga butiker med klockor och juveler är rätt tråkiga nu. Så vi letade oss ut på alternativa gator och fann något mer ursprungligt genuint. Så som Kapten minns Gibraltar när han var här på sjuttiotalet. Fina hus, gamla hus…slitna hus. Och vi fann ett mycket annorlunda träd som vi aldrig har sett förut. Vi vet inte vad detta är för träd…stammen är liksom tudelad där den undre delen består av en tjock stam (höll på att skriva mast…har nog varit på sjön lite för länge…). Och den övre fördelar sig en många mindre grenar/stammar där dessa ser ut som enorma prinskorvar i krokfjälster…eller kanske sådana där avlånga ballonger som man kan vrida och göra ballongkonst av, hundar tillexempel. Bladverket är taggigt likt vass… Vi sökte senare svar hos den allmänbildade Mr Google. Och det vi lyckades finna var att detta träd kunde vara ett så kallat Kogerträd (Aloe dichotoma). Ett afrikanskt träd vilket inte alls verkar orimligt. Men den växer i södra Afrika och då främst i Namibia. Hmm…kanske någon av våra läsare kan bringa ljus över vår okunskap. Trädet var planterat och stod i någons trädgård med högt staket runtom. Så det har sannolikt inte självsått sig…

 

 

Ja och en annan av dagarna så förspillde vi vår väntande tid med att följa med kompisen Marcus till Spanien på hans båt. Ja det låter onekligen långt, men det tar kanske en tio minuter att åka över. Han skulle träffa några killar på ett båtvarv där. De håller på att tillverka en ny targabåge till hans kommande solpaneler. Och de behövde måtta ställningen ombord på hans båt. Turen var trevlig. Vi blev bjudna på pasta ombord (kokt av en italienare och garanterat al dente). Och vi sprang upp en sväng på stan och fick oss en slät kopp på ett hak. Vi besökte även en båttillbehörsaffär och vi fick där till en beställning på sjökort till plottern för Medelhavsområdet. Jo vi har nog nämnt att vi beställt detta ting i Gibraltar, men de slarvade bort beställningen och hörde sen aldrig av sig…(och vi ledsnade och gav upp försöket efter en påtryckning).

 

Så vi tror på spanjorerna, att vårt nya elektroniska sjökort kommer inom avtalad tid…det skulle ta 3-4 vardagar. 

 

 

Men samtidigt…visst…det finns större bekymmer i världen än att sitta i en segelbåt med oceaner av tid. Man får hålla huvudet kallt och sätta rätt saker i sina rätta proportioner…och under tiden så gör vi lite allt möjligt smått. Vågar fasiken inte dra igång något större projekt. Främst så umgås vi med andra trevliga människor här. Och en rolig sak som vi hörde häromdagen var kring Brexit (som är en het fråga för Gibraltianerna) Jo tydligen så är en rätt stor andel av italienarna även intresserade av att gå ur EU. Men de kallar det inte för Itex eller Italex som man kanske skulle kunna tro. Utan för Quitaly. Lysande ord så säg. QUITALY! Italien lär vara nästa stora hot mot enat Europa…. Ja vart är vi på väg egentligen. Fast frihandelsavtal lär ju i vart fall inte göra det hela bättre eller sämre oavsett förenat Europa eller inte. För postgången går ju lika trögt oavsett. Post Nord ter sig som rena rama himmelriket jämförelsevis. Där vi gnäller över några timmars försening när det regnar och snöar på tvären i flera dagar. Och ibland med något krossat innehåll på en försändelse.

 

Medan vi, här i Gibraltar, bara drömmer om att få ett paket levererat under denna kungens livstid. Vi skiter i om bullarna är krossade och klämda när de dyker upp…

 

Verkar vi bittra???! Nä, inte alls.

 

Nä vi är inte bitter!