(…fick vi erfara…från fel sida dessutom…)

Vi hade under dagen ägnat oss åt kontorsarbete. Det börjar närma sig deklarationsdags och idag kan vi väl säga att livet är betydligt enklare när man inte äger så mycket längre. Inget aktiebolag som ska redovisas och inga bilagor som ska skakas fram. Inga snåriga regelverk som det var när vi höll på med renovering och verksamhet på den stora båten. Inga husköp eller lägenhetsförsäljningar detta år. Förra året hade vi att jaga rätt på bilagor hos revisorn då det ju alltid släpar några år när man lägger ner sin verksamhet. Men i år, just ingenting…förutom ack så lite, ack så lite. För Styrman Pimpsten så var saken superenkelt…null…nada…ingenting. En budgettavla hos Lyxfällan skulle se oerhört illa ut med röda siffror, bara utgifter. Ja och så ser det ju ut när man försöker leva på vind, solsken och kärlek. Mentalt måste man vara stark när man ser sitt kapital stadigt rinna ut som ur toalettkranen på Stadshotellet i Kramfors. Även egenskapen av att vara snål är viktig. Ja så får vi se vart det hela bär, hur länge vi kan hålla på med detta oansvariga kringflackande dagdrivarliv. Vi tyckte när vi fattade beslutet att kasta oss loss på en längre resa, att det var viktigare att köpa tid än nya saker. Vi var trötta och stressade. Vi stod i flera slags vägskäl i livet. Vad gör vi???

 

 I slutändan var inte svaret så svårt. Vi har bara ett liv och fick vi nu möjligheten att köpa oss fritid…FRI TID…så lockade det mer än någonting annat. Något annat alternativ fanns egentligen inte, inte då. Styrman Pimpsten hade frågat sin läkare som ville skriva ut medicin.

 -Vad tror du om att jag sticker ut och seglar, gör seglingen på sikt precis detsamma som medicinen skulle göra? Kan man segla sig frisk?

 Vår läkare som är en mycket klok man och den bästa läkaren man kan ha. Ja se bara, även han gillar att segla. Och han svarade Pimpsten;

 -Har ni möjlighet, så absolut.

 

Ja och så skrattade vi och han berättade att hans arbete att göra folk friska skulle underlättas om han fick skriva ut ”segling” på recept. Men det går ju tyvärr inte.

 

 Och vi kan ingenting annat göra än att hålla med, för vi har nog facit i hand. Med vad som händer när man sätter sig med oceaner av tid och blickar ut mot horisonten allt medan segelbåten klyver havet och delfinerna skuttar runt båten. Ingen Quick-fix som kemiska preparat som läkemedelsbranschen spottar ut. Nä detta är något helt annat. Vi upplever en rad fördelar där den kanske mest oväntade är att vi känner att vi blivit yngre. Både kroppsligt och mentalt.

 

 Ja och nu när vi då satt med vårt kontorsarbete så knöt det sig lite i magen, av alla minnen från det trassliga moderna livet där vi hade sjukt många bollar i luften. Vi vill inte tillbaka dit. Detta är gott nog.

 

Med pappren i ordning så tog Styrman Pimpsten till saxen och klippte barret på Kapten. Och just nyfriserad och rakad så damp det ner ett SMS i mobilen.

 -Vi går in i hamn nu…

 Det var vår vän Kocken på Oljetankern. De har legat utanför Gibraltar och väntat på grönt ljus för att ta sig in för att lossa och lasta. Vi hade något dygn innan lämnat våra namn och personnummer för att vi skulle finnas med på deras besättningslista, eller hur man nu ska kalla det. Detta för att vi skulle kunna få access att passera och göra ett besök ombord.

 

 Nu var det söndagskväll och oljetankern skulle inte ligga i hamn så många timmar. Det var nu vi hade chansen. Vi tittade på varandra och vi bestämde oss att kasta oss upp på en buss som skulle ta oss över till Algeciras.

 

 Vi drog på oss jackorna och la passen i fickan. Och så knatade vi över flygplatsen och över till busstationen på den spanska sidan. Och tur hade vi, för där stod bussen. Bussen lämnade stationen bara någon minut efter vi kommit ombord, så turen stod på vår sida. Och dryga halvtimmen senare klev vi av. Vi greppade en taxi efteråt som tog oss med ut till det stora hamnområdet. Ja det är kilometer-stort. Vår taxichaufför var en jäklans hyvens man och han körde oss ända fram till passergrindarna. En vakt mötte oss.

 Vi visade passen och förklarade att vi hade en inbjudan till oljetankern Excello. Vakten förklarade att vi inte stod med på någon lista. Så tyvärr så kunde vi inte bli insläppta. Så vi ringde upp till fartyget. Och de skulle ta saken med deras agent, den person som löser allt praktiskt för fartygen när de ligger i hamn.

 

Det visade sig att något hade gått fel, sannolikt så hade agenten i första läget inte fått med våra personuppgifter när han anmälde fartygets ankomst. Och detta var inget som gick att fixa nu.

 Så där stod vi och skakade galler. På fel sida så att säga. Vi såg fartygets vackra siluett i kvällsmörkret. Upplyst med vattnet glittrande runtom. Vi hade så gärna velat komma ombord på ett studiebesök. Och besättningen hade väldigt gärna velat ha besök av några trevliga landsmän och vänner. Nu var vi faktiskt inte helt tagna på sängen över scenariot. Vi hade blivit förvarnade om att det kan vara bekymmer att komma in även om man har tillstånd. Så vi skrattade gott.

 

Så vi tog oss in till centrum igen. Vi gjorde sällskap av fartygets maskinist som skulle ta sig en promenad i stan. En trevlig och lättsam kille. Han berättade att fartygets kock, vår vän, var en mycket bra kock. Han lagar mat på riktigt, så att säga. Och medan maskinisten gav sin kock fem stjärnor av fem möjliga så berättade han att kocken hade serverat oxfilé med pepparsås tidigare under kvällen. GAAAH! Så gott det lät. Ja inte var vi förvånade, för även om vi inte smakat vår väns mat, så har vi förstått att han älskar sitt jobb och att han är uppskattad. Ett fartyg utan bra kock är som en segelbåt utan mast. Det är inte den killen man skickar ut på plankan först…

 

 Vi gjorde vår utflykt ändå till en positiv händelse. Vi letade upp något nordafrikanskt hak. En lokal full med tjattrande män. Där de drack te och skrapade med stolarna i stengolvet och försökte överrösta varandra. Myllrigt. Halvskitigt. Men intressant med dess speciella puls. Det satt en glad flicka i ena hörnet (läs: glädjeflicka) men i övrigt i total avsaknad av kvinnor (förutom Pimpsten då). Det tog sig in en fattig man, till synes en uteliggare, och han gick runt bland borden och åt av resterna som stod på tallrikarna. Han drack ur halvdruckna tekoppar. Och ingen i personalen verkade ha ont av detta. Folk beställde böngryta som de åt med bröd. Eller couscous. Arabiska och franska.

 

Själva beställde vi in ett säkert kort. Kebab. Och till det fick vi lite pommes frites. Kebaben var god, men de kryddar lite annorlunda mot vad vi är vana vid. Vi åt och betraktade och förundrades. Innan vi gick till busstationen så betalade vi. Dricka, två kebab med pommes och två koppar kaffe kostade 12 euro. Schysst pris. Men toaletterna gav vi inga hög poäng för. Så skitigt och folk har vad det verkar bacillskräck för de verkar försöka stå på toalettringen och pissa för det var papper och piss över hela toaletten. Ja så olika våra kulturer kan vara. Och vi passade på att anamma lite av denna, då vi ju har som plan att snart kasta loss för att segla till Marocko.

 

Vi tog sista bussen tillbaka till La Linea och strax före midnatt så klev vi ombord på Wilma. Ett roligt kvällsäventyr som vi absolut inte ville vara utan även om vi inte lyckades ta oss ombord på fartyget och träffa vår vän och hans kollegor.

 

Men vem vet, vi kanske får nya chanser i framtiden att besöka fartyget. Och de tänker vi i så fall greppa. Även om vi riskerar få skaka galler igen. Vad gör man inte för att få stilla sin nyfikenhet.

 

Skepp o Hoj!