(…vi jagar lokala storheter och njuter av dieseldofter ombord…)

För att vara Kapten och Styrman Pimpsten så var vi väldigt tidigt uppe på fötter på lördagen. Redan klockan tio så var våra kroppar lodräta efter någons timmes digitalt Yatzy-spel i bingen. Vi ville hinna med lite göromål då nytt blås-oväder var utlovat till eftermiddagen. Någon mer blåsig plats på jorden har då inte vi upplevt tidigare i våra liv. Tänk er en plats på jorden där vinden ständigt sliter i ens kläder och hår och får ditt hem att gunga oförtrutet. Inte undra på att de inte vill ha hit några postpaket. Paketen skulle sannolikt fara ur så fort de öppnade bakluckan på postbilen. Svisch! Där flög Mrs Robinsons paket…(man får vara glad att man inte har löständer, hade inte vågat öppna mun då).

 

Äntligen håller det ryska högtrycket på att försvagas. Och ni därhemma kommer då få regn och blåst som ni ju är vana vid (och inte som nu, fina dagar med sol och hög, klar och kall luft). Lågtrycken kommer återigen att finna sin brukliga bana, där lågtrycken tar sig upp över brittiska öarna och vidare norrut med regn i sitt släptåg… Synd för er. Men bra för oss, för då kommer solen till oss… Nästa vecka har de lovat 23 grader och strålande solsken här! Utan storm! Förhoppningsvis får vi fortsatt soligt och varmt, vilket ju Medelhavet är mest känt för.

 

Men först ska det blåsas. Och därför var vi tidigt uppe och skuttade. Vi tog oss ut på stan, till en av stadens specialbutiker. Vi hade att inhandla en present till en av våra bloggföljare. En personlig sak som sannolikt ingen av er andra skulle bli speciellt glad över att få (i vart fall inte lika glad). Vi kan ju här inte avslöja alltför mycket, då blir det ju ingen överraskning. Sen vet vi ju inte ens om tinget kommer fram, då det ska skickas med posten…

 Efter köpet gick vi på autografjakt. Jo det är sant…vi fick en fläng idé (Kaptens idé faktiskt). Vi ville leta upp stadens kanske viktigaste person i fråga. En person med given koppling till det nyinköpta. (Mystiken tätnar så säg…)

 

Gibraltar är ju inte så stort till sin yta. Så vi började helt förutsättningslöst fråga människor som såg lokalbefolkade ut. Och sanna våra ord. Efter en timmes springandes till höger och vänster och hit och dit. Så kom vi till slut in i en byggnad. Och där på en stol så satt vårt autograf-offer.

 

 Styrman Pimpsten tog mod till sig.

 -Hi excuse me, this…BEEP…is for…BEEP…and I wonder if it´s possible to have your autografh on it?

 

 Mannen var snabbt upp på fötter och han log från öra till öra. Han berättade och visade bilder på sin mobil från händelser kopplade till det inköpta tinget. Och vi fick hans autograf. Och en trevlig handskakning. Han skickade med oss en hälsning till mottagaren av autografen, vår hemlige bloggföljare. Han erbjöd oss att komma tillbaka senare på kvällen då vi skulle få chansen att träffa fler intressanta personer. Men vi hade ju den annalkande stormen att tänka på. Vi tackade så mycket.

 

På vägen hem passerade vi Marcus, italienaren utan italienskt blod. Vi visade upp vårt inköp och autografen och han skrattade hjärtligt. Han älskar skandinaver (och han lyssnar hela tiden på ABBA). Men han tycker nog att detta nordiska folk är lite konstigt och lustigt. Med full rätt.

 

Ombord på Wilma igen så visste vi ju inte riktigt vad vi skulle hitta på. Det hade börjat blåsa upp och vi hade vinschat ut Wilma maximalt, för att hon inte skulle kunna dundra in i kajen. Vi var fångar ombord. Vindbyar på 30 meter per sekund var utlovat. Och klockan var bara eftermiddag.

 

Så vi gjorde något annat knasigt. Något som sannolikt ingen annan skulle komma på en lördag eftermiddag och kväll. Vi öppnade dieseltanken och spanade ner i den kvarvarande dieseln genom manluckan. Vi har inte gjort rent dieseltanken på 2,5 år och nu innan vi ska tanka ny diesel här i Gibraltar så ville vi se om det låg alger eller skräp i tanken. Inga alger tack och lov, men lite skräp låg i botten som på sikt skulle kunna hota att sätta sig i något filter och orsaka dieselstopp. Sannolikt ingen fara alls, men Kaptens bakgrund som flygtekniker gör att han hela tiden arbetar förebyggande. Man gör ju så med flygplanen, annars skulle de dimpa ner titt som tätt.

 

Ja så vi letade fram en 12-voltspump ur våra gömmor och började tömma tanken för att kunna torka ur och göra tanken ren från skräp. Dunk på dunk blev fylld allt medan Wilma gungade allt häftigare i den tilltagande vinden. När dunkarna var fulla så fanns det ännu diesel kvar. Klockan visade hög tid för fredagsmys (det var lördag) och vi stod fortfarande med näsorna i dieseldoft. Så vi städade undan med målet att gå och handla ett par nya dieseldunkar nästkommande dag. Dessa kommer glatt till användning mer än en gång, då vi kan fylla dem på nytt när vi tankar innan avfärd. Jo ska vi nu säga något gott om Gibraltar så är det ju priset på diesel. Den kostar 49 pence per liter, cirka 5 kronor litern. På en del sjömackar i Sverige så kan de ta hutlösa 16 kronor per liter. Vi kommer således tanka oss knökfulla innan vi lämnar denna postlösa vindpinade plats.

 

Det blev till slut en lördagkväll hos oss med. Smolanedi och vi fick hålla i vinglasen för de ville kantra i blåsten. Men detta oväder var ändå ingenting mot när vi hade sonen på besök. Då la sig Wilma på sidan i vindstötarna (och det gör man inte lätt med henne).

 

 När vi ätit så kröp vi ner i sängarna. När det blåser sådär så är ryggläget att föredra. Vi låg i bingen och spelade Yatzy på Ipaden. Wilma brottades i vinden och vågorna och till slut så somnade vi i vår torktumlare…

 

Skepp o Hoj!