Med kättingen levererad så kunde vi börja planera framåt – ÄNTLIGEN! Och därmed så kände vi att vi helt plötsligt fick lite bråttom. Ja inte bråttom på ett stressfullt sätt. Men helt plötsligt så släppte proppen i ketchupflaskan. Frysen som vi haft avstängt och avfrostad sparkade vi igång. Vi gick till affären och bunkrade mat. Inte allt, men specifika varor som man kan hitta här i Gibraltar. Typiskt engelska varor. Ja vad sägs om 650 tepåsar earl-grey (te är en skam och en skymf på de flesta platser bortom engelskt territorium). Cornish Pasties fyller nu upp en ansenlig volym i vår frys (en köttfärspirog med anor från Cornwall i England). För att inte tala om bacon…riktigt bacon. Vad är det som har hänt med denna produkt till följd av att köttindustrin jagar vinster??? Det växer upp en hel generation unga, som snart inte längre vet vad riktigt bacon är. Bacon med falsk röksmak, inte sällan med en sur underton. Och i stekpannan beter den sig helunderligt. Den krymper inte ihop av värmen och den bränner fast. Eller så får man en hel badbassäng av vätska i stekpannan efteråt, så det stekta fläsket blir kokt…

 

Ja så därför har vi nu bunkrat upp med RIKTIGT bacon, rökt på traditionellt vis från så glad gris vi bara kunde finna. Även 60 engelska korvar, bangers, hittade ner i frysen. Så rent kulinariskt är vi nog klara för avfärd nu. Nu slår ju inte engelsk matkultur länder som Frankrike och Italien…men vi är ju båda rätt präglade av England, och har således många minnen därifrån. Inte minst smakminnen.

 

Vi behövde även få ner nya ankarkättingen i kättingboxen. Och länka ihop den med den gamla, som fortfarande får tjänstgöra som förlängd livlina när vi behöver mer än 50 meter. Så nu har vi ett Rocna-ankare på 33 kilo och 100 meter 10 mm kätting. Nu är vi redo att möta alla Medelhavets ankringsplatser. Så även i oväder.

 

Ja och så dieseltanken. Den lyckade inspektionen där vi fann att inga dieselalger flyttat in. Däremot låg det lite skräp, mindre partiklar i botten av tanken. Inga mängder alls, de hade samlat sig i ena hörnet av tanken. Men vi ville ändå tömma dieseln och torka ur för att få helt rent. Och därfter separerade Kapten dieseln och fyllde på den på nytt. Kaptens kommentar var när han gjort rent (men innan han fyllt på med ny diesel) var;

 

 

Ja och någon timme senare var han fortfarande så glad så han uppgraderade sin förnöjsamhet till;

 

 

Det är för många båtägare ett gissel med skit i dieseln. Och får man dieselstopp så kan man ge sig fasiken på att det händer på fel ställe. När man håller på att lägga till eller så. 

 

 

 

Vi fick oss ett trevligt avbrott mitt i allt. Våra vänner på svenskbåten Peter Pan såg till att vi kunde få släppa arbetet på Wilma för ett par timmars umgänge med mat på stan. Vi har ju inte träffat allt för många svenska långseglare sedan vi lämnade Helgoland typ…de har dykt upp lite sporadiskt. Högst sparsmakat. Men nu till det fantastiska. När vi emellanåt får slänga oss fritt på vårt modersmål med våra egna landsmän, så visar det sig som regel att man har gemensamma långseglarvänner. Så, även om bekanskaperna är nya för oss, har vi ofta redan hört talas om varandra (och förhoppningsvis i positiva ordalag då, 😂 ha ha ha). Vännerna på Peter Pan hade lite koll på oss och de kände dessutom mycket väl till våra vänner vi mötte i Lagos. Ja världen är inte så stor i långseglarkretsar.

 

 

 

 

Kalle och Tinka på Peter Pan har förutom en fantastisk segelbåt (folk dreglar här på kajen när de ser deras båt) även en stor erfarenhet av segling. De har varit in med näsan i Medelhavet förut och vi klämde dem på lite erfarenheter och guldkorn. Vi sa efteråt att vi var ju ett trevligt pratsamt gäng, alla fyra. Där timmarna bokstavligen rusade iväg (som det gärna gör när man har skoj).  Nu kommer våra vägar skiljas (för denna gång) då de tar flyget hem till Sverige ett tag, medan vi styr kosan österut. Lite synd att det blev så kort, för vi hade gärna velat spendera mer tid tillsammans med dem. Men man kan inte få allt. Sen är det ju lite roligt att vi båda har sagobåtar…deras båt heter Peter Pan…och vår heter Wilma Flintstone (men vi skriver ju aldrig ut Wilmas efternamn).

 

Nu återstår egentligen bara att bunkra diesel på macken som ligger ett stenkast härifrån. Och betala för oss i hamnen. Och sen kan vi krama vännerna här och ge oss av. Det blir en kort tur vad vi tror. 

 

Ska vi summera något kring Gibraltar så är det nog att Gibraltar är litet. Och fullt med folk. En och en annan apa. Och en väldigt massa dyra Rolexklockor och massa annat krimskrams. Hamnen har varit stökig, vi har rumlat runt värre än Freestyle gjorde mellan sina mjuka kuddar på 80-talet (ni vet dem som rullade runt i sin fantasi eller tog båten över mellan Dover och Calais).

 

Men det riktigt positiva har varit det sociala. Vi har fått fina vänner här. Vänner som om vi inte kommer att släppa framöver. Där några av dessa kommer att segla in i Medelhavet precis som vi, där vi hoppas mötas igen. Vi har varit ett gäng här i hamnen där vi skojat och stojat med varandra på bryggan… Och vi måste väl främst nämna vår vän Marcus, italienaren utan italienskt blod. Mannen som får en att vika sig dubbel av skratt. Hans humor är värd en plats i Guinness Rekordbok…vi gillar honom!

 

Så ska du hit, till Gibraltar…så planera inga långa veckor här, är vårt råd. Men absolut en avstickare för att hälsa på aporna. Och njuta av ett England i miniatyr där vädret är varmt och gott (om man inte som vi, lyckas pricka in ett extremväder).

 

Här finns pubarna och de trevliga folket. Helt klart värt ett besök, för det är en mycket annorlunda plats på jorden.

 

Och så kanske det viktigaste rådet. Beställ inga varor!

 

Vi rundar snart av, och tackar för oss…THANK YOU GIB!