Kategori: segling och annat

Mannen vi har att tacka…

projektsunshine6 kommentarer
(…för ett vackert Melilla…tyvärr är han stendöd…)
 
Vi tar ett stort bett i Melilla stad och dess arkitektur…
 
 
Melilla, Spansk enklav i Afrika
 
 
Att vandra runt i Melilla är som att få beträda ett gigantiskt gratismuseum. Stadsbilden med dess arkitektur är så fantastiskt enastående. Staden andas modernistisk arkitektur med vild flört åt Art Deco och Art Nouveau, eller Jugend som vi gärna säger uppe i norr. Helt plötsligt så upptäcker man att man går bananas med kameran likt turistande japaner. Men någonstans inser man att det går inte att fånga en hel stads fantastiska hus och fasader på bild, för att sedan återge alla dessa i ett och samma inlägg. Nä det skulle bli så många bilder att våra stackars läsare skulle behöva ta en veckas ledighet för att titta igenom. Melilla tror vi därför ska upplevas på plats. Men ta med dig nackstödet, för huvudet går som en spinnrock mellan alla vackra balkonger, fasadornament och färgspel. Låt dig förundras och njutas. 
 
Mannen bakom Melillas fantastiska byggnader heter Enrique Nieto. Han ska inte blandas ihop med Mexicos nuvarande presedent som bär samma namn. Nä vår Enrique är stendöd. Men för snart hundra år sedan, på 20- och 30-talet, gav han Melilla dess fina färg och form. Melilla är efter Barcelona den staden med mest Art Deco och Modernistisk Arkitektur i Spanien. Värt ett besök, värt en omväg. 
 
Sen därtill, stadens parker…trädplanteringar…blomster… Och trots en mulen dag så värmde den Afrikanska solen bakom sitt bomullstäcke. Huden blev alldeles solvarm trots avsaknad av direkta solstrålar. När vi väl kom tillbaka till Wilma igen så fattade vi inte varför vi kände oss lite matta och trötta i fötterna. Men med en kik på klockan så konstaterade vi att vi varit ute och promenerat oavbrutet i fem timmar. Vart den tiden hade tagit vägen hade vi ingen aning om. Inte för en stund hade vi haft långtråkigt. Ett gott betyg för en plats tycker vi.
 
 

Först och främst måste vi nämna alla växtligheter i staden. Smakfulla trädplanteringar pryder staden på dess annars mest tråkiga ställen. Som här vid en bilparkering. 
 
Vi är i EU och Afrika på en och samma gång. Melillas flagga, den spanska och EU-flaggan pryder denna vackra byggnad…
 
 Risk för nackspärr…men faktum är att man känner sig själv lite extra vacker här i Melilla…ja kolla Kapten…snyggare har han ju aldrig varit…
 
 En snygg balkong… Art Déco är en kortform av franskans art décoratif och betyder ”dekorativ konst”.
 
 Art Nouveau, eller Jugend med dess typiska dekor och ornament i form av slingriga växtformer och avbildningar av frukter och fröhus medmera. 
 
 

Mer arkitektur…pelare, balkonger och fina färgkombinationer…
 
 Kantiga och runda balkonger på ett och samma hus…nu har vi ju inte tänkt att bo på land…men om, ja då hade man velat bo i ett sådant här vackert hus…
 
 Snyggare än de svenska bostadsområdena som uppstod genom miljonprogrammet…tänk om Tensta hade sett ut så här… 
 
 Vackert med välspröjsade fönster. En utmaning för fönsterputsaren dock…
 
 Olika stilar överallt…någons balkong…
 
 Vilket fantastiskt vackert hus, dekorativt och glädjespridande…
 
Vardag i Melilla…alla hus, även på de ”tråkigare” gatorna har något specifikt och speciellt. Stilen på gatubelysningarna matchar såväl Art Déco och Art Nouveau…
 
 Men visst…vi är nästan i Marocko och det flörtas åt marockansk arkitektur också…
 
Dessa balkonger bär bildkonst…
 
 Och även nyare byggnader bjuder på fin väggkonst…den här och många fler på samma tema fann vi mitt i ett bostadsområde..
 
 Här är mannen som satt sin prägel på Melilla (och Barcelona). Enrique Nieto var en spansk arkitekt som levde mellan 1883-1954. Vid sjuttio års ålder dog han av en hjärtattack…stendöd med andra ord…
 
 Fanstastisk vacker park hittade vi…vi har lovat oss själva att återvända hit med en kaffetermos, vi hann inte se klart…
 
Detta var bara ett axplock av vad vi sprang på under vår promenad. Överallt så är husen och gatorna vackra och speciella. Även för den som normalt inte är så särskilt intresserad av arkitektur tror vi skulle gilla Melilla. Och Melilla har mer att bjuda på…men det återkommer vi till…
 
Skepp o Hoj!
 
 
 
 
 
 
 

Lilla Melilla…

projektsunshine2 kommentarer
(…och försöker reda ut en del små begrepp utan att någon begrep…)
 
Kapten Betong njuter av Melillas härliga klimat…
 
 
Melilla, Spansk enklav i Afrika
 
 
Mindre i storlek än Visingsö är Melilla. Melilla är 20 kvadratkilometer stort. Jämför det med Ölands 1347 kvadratkilometer. Då förstår ni hur litet detta ställe är. Men det bor tre gånger så fler människor här än på Öland. Galet mycket! 80.000 personer trängs här och vi kan inte riktigt förstå var de huserar för vi tycker det känns rätt luftigt och gott om plats med breda gator när vi promenerar genom Melilla stad. Fast det är klart, det ryms inga åkrar med ärtodlingar här som på Öland. 
 
Vi har tidigare nämnt lite kring de spanska enklaverna här i Afrika. Fast ska man vara riktigt noga så är Melilla bara en exklav då den har har havskust och äger havsförbindelse med sitt moderland. För den är inte helt omgiven av den andra staten, i det här fallet Marocko. Fast de flesta säger ändå enklav.  
 
För att förklara lite närmare, så är ett landområde som ligger innanför en stats gränser men tillhör en annan stat både en enklav och exklav på en och samma gång. Det heter olika utifrån om man syftar på moderlandet som har sitt lilla landområde i främmandeland. Eller på den stat som det lilla landområdet är omgivet av. Så alla enklaver är samtidigt exklaver. Men finns det en kustremsa så faller tydligen benämningen enklav och det är då bara en exklav. Pust…ja det där var ju lite knepigt att förklara…för den kunskapstörstige så går det att anlita Herr Google för närmare beskrivning. Vi säger i allafall enklav så vet ni att vi har fel. 
 
De spanska landområdena i Afrika gör Marocko anspråk på. Samlingsnamnet för dessa är Plazas de soberanía. Redan år 1497 erövrades Melilla av spanjorerna och trots att man på så många andra platser i världen till slut har schysstat till landsgränserna och gett tillbaka små territorium, så har Melilla förblivit spanskt. Ja från början var hela Marocko under fransk-spanskt välde. Men när man gav landet Marocko dess erkännande som egen stat år 1956, så behöll spanjornerna sina små områden som idag ingår i Plazas de soberanía. 
 
Spanjorerna har en hel del små landområden i Afrika. Se bilden nedan (tack för lånet Wikipedia)
 
 
Det lite märkliga är att fast dessa enklaver ligger helt och hållet i Afrika så tillhör de EU. Känslan är lite udda måste vi tillstå. Vi är i EU men i Afrika. Men har vi väl svalt den lite konstiga känslan så är allt annat till synes helt underbar här. Vi gillar platsen. Det går att finna både vin och bacon i affärerna. Priserna är låga. Vädret är helt underbart. Hela Melilla ser väldigt välmående ut när man går ute på gatorna. Parkerna är fina och trottoarerna är fint anlagda. I Marocko så var gatustenen inte sällan uppbruten. Det kunde dyka upp stora mystiska hål i gatan… Nya gatustenar och asfalt verkade slut på lagret. Eller om underhållningsavdelningen gått på semester på obestämd tid. 
 
Nä här är det annorlunda. Träden i staden är så gröna och allt känns ändå rätt lummigt med många alléer, där vi fotvandrare kan promenera riskfritt medan bilarna får köra på varsin sida om. Människor bär schyssta kläder, inget som hänger på sista versen i garderoben om ni förstår. Vi mötte en dag en skolklass med tonårsbarn. De brukar ju inte sällan under några år se ut som slashasar hemma i Sverige. Man kan se tonårspojkar som låter håret växa vilt där kläderna hänger på trekvarten på deras gängliga snabbväxande kroppar. Den skolklassen vi mötte var alla mycket prydligt klädda, inget urtvättat och håret på grabbarna var så nysnaggat att vi misstänkte att skolfotografen varit på besök samma dag. 
 
Folk verkar välmående här. Och så gör även vi. Vi mår som kungar nu när vi duschat och sovit ut. Så vi har inte helt utforskat detta lilla Melilla än (men det uttalas melija om man är spanjor men det låter roligare på svenska).
 
Så vi ber om att få återkomma. Men några bilder på Melilla kan vi ändå visa upp. Håll tillgodo.
 
 
 
 
 
 
 Denna gång kan Kapten läsa och förstå vad det står på skylten…
 
 
Skepp o Hoj!
 
 
 
 

Konsten att göra toalett ombord…

projektsunshine2 kommentarer
(…och sen gå därifrån med hedern i behåll…och glädjen över att finna sig en dusch värd namnet…)
 
 Det kan gunga friskt när man ska uträtta sina behov ute till sjöss…
 
 

Melilla, Spansk Enklav i Afrika

 

Nyfikenheten är stor när man kommer till ny plats mitt i natten. På morgonen brukar därför Styrman Pimpsten titta ut genom sitt ventilfönster på jakt efter något spännande och nytt att se. Hon tittade nu ut…och såg grannens skrov med en fender dinglandes i slitet snöre. Som en vit vägg med en gigantisk örontops. Oromantiskt. Skittrist. Men hon lät sig inte nedslås.

 

Men senare. Strax efter det att mannen med de röda byxorna passerat utanför Wilma och Kapten hävdat att han i brist på att ha korsat Atlanten för egen köl, ändå gjort sig rätt till gröna byxor (för att han någon gång i livet kört över en igelkott) så var vi snart uppe på kajen, beredda att upptäcka vårt nya tillhåll Melilla. Lite baksmälla av seglingen satt kvar i kroppen. Vind och sol skapar en konstig känsla oroväckande lik den man får efter en långkväll med Chivas Regal och Johnny Walker. Med den stora skillnaden att det med whisky bara är näsan som dunkar och hettar (och kanske huvudet med) medan man efter en lång dags segling har en grandios sol, en jättelampa, som bränner i hela plytet. Oavsett anledning till baksmälla så var det bara att pallra sig ut. Vi tog sats…

 

Vi hade under natten frågat hamnmästaren ifall det fanns några andra Skandinaviska båtar här i hamnen. Nej…det trodde han inte. Men någon engelskflaggad båt och någon fransk i vart fall. Vi blev nu ståendes på kajen lite smått fulla i skratt. Hamnmästaren behagade skämta med oss eller så var han skolans största skolkare från geografilektionerna. Vi kunde där vi stod lätt se fyra andra båtar från våra hemmavatten, en svenskflaggad båt och tre norska. Och vi kunde ju känna oss lite sällskapssjuka efter tio dagar i Al Hoceima där vi varit den enda gästbåten. Vi gick bort till svenskbåten och knackade på.

 

En besättningsman tittade ut och vi växlade de sedvanliga fraserna som brukar uppstå två seglare emellan.

 

-Var är ni på väg? När ska ni vidare? Hur länge har ni varit ute och seglat? Fantasin kan tyckas skral.

 

Vår landsman var på väg hemåt, mot Sverige. Lät kallt och inte alls lockande. Men han väntade på båtdelar från Sverige.

 

-Skulle redan ha kommit, men nu har de lovat att de ska komma onsdag. Killen med lätt yvigt hår likt Robban Broberg såg hoppfull ut.

 

Men vi kunde knappt hålla oss för skratt (men vi sa inget). Vi minns ju så väl veckorna i Gibraltar, där vår ankarkätting skulle komma på 3-4 dagar. Men det tog tre och en halv vecka. Vi minns hur vi hade låtit så positiva när vi nämnt vår leverans för vår båtgranne i Gibraltar och de hade diplomatiskt nickat förstående. Men grannen hade samtidigt sagt; -Räkna med tre veckor! Vi hade skrattat åt det hela och avfärdat hans påstående. Vi tyckte det var löjligt att komma och påstå att det ska behöva ta så lång tid…vi visste nog bättre. Baah! Där fick vi!

 

Så vi lär bli varse om vår vän får sin leverans i tid. Ja inte sätter vi någon slant på att den kommer som uttalat. Det enda med säkerhet är uttalat här, är Mañana.

 

Sällskaps-nöjda för stunden så gick vi till Capitanerie, Hamnkontoret. Och där pratade kvinnan bakom glasmontern bara spanska. Men vi lyckades förklara att vi önskade nyckel till duscharna. Och mot deposition så kunde vi kvittera ut en nyckel för herrar och en för damer. Vi gick därefter och spanade in duscharna, för att se om dessa var fräscha och bra. Som långseglare får man vara beredd på att det går perioder utan regelrätt dusch och tvagning på svenskt manér. Man tvättar sig med tvättlapp eller kopplar en slang upp på däck och duschar ute i det fria med fiskmåsar (och båtgrannar) som publik. I Al Hoceima så blev vi duschlösa, deras dusch var inte ens värt namnet. Med ett hål i backen och en slang utan duschmunstycke och utan dörrar till sanitetsutrymmet så såg vi inte detta som ett alternativ. Nu när vi spanade in Melilla Gästhamns duschar så dreglade vi av längtan.

 

Det är faktiskt väldigt bra att långsegla på många dess sätt. Man blir lättare nöjd med det lilla. Man lär sig uppskatta små, små ting. Så som att en toalettstol inte ständigt gungar när man sitter på den. Och hur ett enkelt kaklat duschutrymme kan få en att tro att man hamnat på världens bästa SPA. Särskilt om det finns krok för handduken och varmvatten. Och hårfön finner man ibland också. Ni vet den där lådan med knapp på, handtorken. Som man använder efter att man tvättat händerna efter sitt toalettbesök. Vad ingen har berättat för dig är att denna handtork även är en fantastiskt fin hårtork. Ja böj huvudet fram under Carolafläkten och snart så har du en schysst frilla som skulle få Elisabet Höglund att blänga avundsjuk på ditt barr.

 

Resten av dagen blev på många sätt rätt meningslös. Om vi med det menar att vi efter en promenad gick tillbaka till båten, spelade Yatzy, lagade mat och somnade. Duschen somnade vi liksom ifrån. Men nu har vi bokat in SPA båda två, nästkommande dag. I Melilla gästhamns enkla duschar. Lyxigt och snyggt, i för oss, bästa miljö. Fast du får göra jobbet själv med tvättsvampen. Ja ni där hemma skulle kanske tycka SPA-miljön här mer är i klass med motorhotellet i Eksjö. Men för oss slår det bättre än så. Var utan dusch tillräckligt länge och Melillas enkla duschar konkurrerar lätt med SPA-hotellet på Smögen och Stadshotellet i Trosa. Det sitter mest i huvudet gott folk. Hur vi uppfattar saker. Så tänk på det nästa gång du sätter dig ner för att skita. Var glad att du kan sitta på en porslinstron som står still. Och inte snurrar som en rodeohäst på tivoli.

 

Skepp o Hoj!

Liten tjock Labrador…

projektsunshine4 kommentarer
(…spårar ostmackor innan vi drar till den spanska enklaven Melilla…)
 
 
 
Melilla, Spansk enklav i Afrika
 
Jo, vi lyckades få till utklareringen i Al Hoceima. Men polisen tog lite sovmorgon och kom yrvaken till hamnen med sin stämpel i fickan. Tullpersonalen hade ringt efter honom. Innan vi fick lov att lämna hamnen så släpades en trött men gullig hund ombord. En spårhund, specialiserad på att känna lukt av narkotika. Detta är inte ett helt ovanligt scenario i Marocko, att de låter en hund hoppa runt i din säng på jakt efter något olagligt att bli hög på. Vi hade innan hört rykten om att dessa hundar inte alltid är så vältränade och skillade på sitt uppdrag, som man kanske skulle kunna kräva av en väldresserad jycke. Vi misstänkte att denna söta och lagom feta labrador var betydligt bättre skillad på att nosa upp ostsmörgåsar än cannabis. 
 
Garanterat en smörgås-hund…det enda han visade markering på var Styrman Pimpstens ostsmörgåsar i Picknick-korgen…
 
 
Hunden var för det första livrädd för att komma ombord. Han fick släpas över mantåget och han snubblade sig fram. På däck stod vår grab-bag…vår korg med picknick inför seglingen. Och överst låg nygjorda ostsmörgåsar. Jycken markerade genast att här fanns det godsaker. Hundföraren fick slita och dra i kopplet för att få bort sin fyrbenta knarkexpert. 
 
Nästa bekymmer var att få ner hunden genom nedgångsluckan. Och han kom nästan med våld ner på durken och där försökte han frenetiskt att ta sig upp och ut igen. Hundföraren sa på arabiska vad vi tror var; ”SÖK” SÖK” ”SÖK”. Hunden lyssnade lika bra som en tvååring i en godisbutik. De lyckades inte få hunden framåt i båten, vovve vägrade och vände om i trappan ned mot salongen. Och sen inte heller bak till besättningens sängar. Där vi sett framför oss att vi skulle få tassavtryck och hundhår på lakanen. Nä. Hunden ville ut. Så han lyckades hoppa upp på sittbänken till navigationsbordet. Och därifrån till första avsatsen till utgångsluckan. Han tappade balansen och föll ner på rygg och kom inte runt på ett tag. Utan fyra ben viftade komiskt i luften. Det hela slutade med att hundföraren fick lyfta ut hunden på däck igen. Men DÅ markerade hunden!!!
 
”Ostmacka!” (spårhunden stod nu bredvid smörgåsarna igen)
 
Sannolikt hade tullen tagit med sig fel sökhund vad vi tror. Det här var smörgås-vovven och inte knarkhunden.
 
Vi skrattade gott. Fick stämpel i passen och kopia på utklareringen. Och med stora ögon vinkade de av oss när den kvinnliga Styrman Pimpsten tog rodret och backade ut. Medan Kapten fick vara däckspojke. Jo i Marocko så har inte jämlikheten hunnit lika långt. Till exempel så var det viktigt att mannen sitter fram i taxin och inte det kvinnliga sällskapet. Hon är hänvisad till baksätet (jo vi blev tillrättavisade dag ett här). Så vi tänkte nu, att så bra! Nu kan vi visa exempel på hur man kan göra annorlunda. Kvinnan navigerar och kör! Mannen som är stark tar tamparna! The Scandinavian style!
 
Ja så ut ur hamn, klockan var kvart över nio så vi blev inte allt för sena. Vi hissade seglen och satte av 057 grader, lite ostöver, mot Melilla. Efter en stund säger Kapten;
 
-Vad har du gjort med autopiloten???
 
-Vaddå?
 
-Displayen visar inte längre siffror, den anger bara att vi är på väg österut. Det står ”OST”. Kapten kliade sig förbryllat i håret.
 
Styrman Pimpsten som satt i en annan vinkel kollade på autopilotens skärm. Den visade 057* grader och så en liten asterix * efter 7:an. Ja inte en sån där Asterix som bär på bautastenar, utan den du hittar på tangentbordet. Så började hon skratta. -Det är en synvilla! Ja, från Kaptens vinkel så såg siffran fem ut som ett S och 7:an ihop med asterixstjärnan såg ut som ett T. Det kanske var lite knark i de där ostsmörgåsarna trots allt…Ja och inte helt fel i och för sig. Vi stävade ju faktiskt mot ost. 
 
Lite gropig sjö, gammalt arv från tidigare blåst hade vi till en början. Men vartefter timmarna gick så la sig havet och vi fick en fin segling. Framåt midnatt rundade vi toppen på Melilla-udden. Vi fick lite småbekymmer med att tolka alla fiskebåtar som rörde sig i nattmörkret utan korrekta gångljus. Alla saknade AIS. Men svårast var nog den fiskebåt som faktiskt hade styrbords- och babordslanternor. Vi såg fiskebåtens babordlanterna men vi kunde inte förstå hur han rörde sig. Inget verkade stämma. Det var nattsvart ute, stjärnklart men ingen måne. Vi ville gå akter om honom men se till att ha distans ifall han hade trål på släp. Vi spanade och spanade, turades om att ta kikaren till hjälp. Ja och när vi var läskigt nära så såg vi…fiskebåten backade sig runt i rätt hög fart. Vi behövde gå för om honom i stället. Normalt så är det lätt att navigera i mörker, det finns regler för hur man ska tolka varandra. Där det framgår åt vilket håll man kör och vilken typ av flytetyg man tillhör. Men här var det high chaparral! En av båtarna hade hade tre gröna och en röd lanterna på samma sida. Det liknade mer ett bättre tivoli. 
 
Men vi kom förbi fiskebåtarna och hade då bara någon timme kvar till Melilla. På slutet jagades vi in av en stor passagerarfärja. Den hade AIS och den visade att den gjorde 22 knop (!) och den dök upp från ingenstans. Det stora flytetyget bromsade inte in förrän precis utanför pirarmarna. Vi hickade till av dess stora framfart. Färjan blev ombedd att vänta av Pilot-båten som tog emot honom. Då de hade en ståtlig Wilma framför sig! (passagerarbåten var upphinnande) Ja det var trångt. Och man kan ju inte försvinna från jordens yta som anden i flaskan när det kommer båtar farandes kors och tvärs ute på redden. 
 
Allt gott, in i fritidshamnen och så hängde vi upp oss vid bensinbryggan som också delas av hamnkontoret. Enligt Noonsite så var det bara att vänta in gryningen då det inte fanns någon personal på plats. Men tji fick vi. När vi förtöjt och fått av oss seglarkläder och just plockat fram lite småplock att äta så dök det upp en kille från kontoret. Jo det var öppet och vi var välkomna att klarera in.
 
Vi tog med oss pass, båtpapper och försäkringsbevis och knatade upp till kontoret. Betydligt enklare här i Melilla, som ju tillhör Spanien fast det ligger i Marocko. Fast det är inte Marocko…utan Spanien…men i Afrika. Och här är det EU! Ja lite konstigt…ni får kolla en karta. Men vi fick inte ligga kvar till det ljusnade utan vi var tvungna att lägga till vid en angiven plats. Vi var trötta men förlåtande för här kostar hamnen ”billigast hittills” med sina 5 euro per natt. Jo Melilla är TAXFREE…ja mer på riktigt då jämfört med Gibraltar som bara är på låtsas då man plockar ut hutlösa marginaler istället. 
 
Vi tuffade runt hörnet av båtar mot angiven plats och vi lyckades lägga till ännu en gång med dessa lazylines på ett imponerande sätt trots mörker, kraftig blåst och trötthet. Ja två gånger har vi nu lagt till med så kallad lazylines. Båda gångerna har vi regerat som kungar. Kanske nybörjartur. Vi lär bli varse. För det är så man lägger till på de flesta platser här i Medelhavet. 
 
 
När vi sovit den tröttaste tröttheten ur oss så vaknade vi till en varm afrikanske sol. Ute på kajen passerade en man i röda byxor. För den navigationskunnige så betyder röda byxor ”jag har korsat Atlanten för egen köl”. Som ett sorts skrytmärke. Styrman Pimpsten tittade på Kapten Betongs gröna byxor…
 
-Killen där har ju kört över Altlanten med sina röda byxor…men vad har man kört över när man har gröna som du.
 
Kapten som ännu var putslustig från seglingsdygnet, knappt vaken, svarade med sin torraste stämma:
 
-En Igelkott!
 
Häpp! 
 
Här är vi. Var är ni? 
 
Skepp o Hoj! Segla är skoj! (nä inga konstiga svampar eller narkotika…höga på ostmackor! Lovar…)
 
 
 
 
 
 
 

Den mystiska hamnen…

projektsunshine4 kommentarer
(…är funnen…och vi fattar ingenting…)
 
In the middle of nowhere fann vi denna hamn…
 
 
Al Hoceima, Portugal
 
Med ett par klämdagar över innan vi kastar loss så tänkte vi göra en utflykt. Det finns ett naturreservat strax väster om Al Hoceima. Vi packade fikakorg med kaffetermos och lunch. Och så vinkade vi till oss en taxi. 
 
Här i Marocko så finns det taxibilar som bara kör inne i stan, Petite Taxi. Och så stora taxibilar som har ett yttre upptagningsområde. Vi frågade killen i första taxibilen om han kunde köra oss till naturreservatet. Nja…mja…nej…jo. Problemet var att han inte får köra utanför stan. Men så är de ju väldigt hjälpsamma här. Så taxikillen löste det genom att skjutsa oss till utkanten av staden och på vägen dit så ringde han en kollega, som mötte upp oss. Så fick vi byta taxi och bli skjutsade resten av biten. Enkelt och smidigt. 
 
Naturreservatet är väldigt stort och det finns en entré någonstans mitt för det. Men det skulle ta någon timme att köra dit. Så vi nöjde oss med att ta oss in i ena kanten av området. Och det gav oss en bilfärd från Al Hoceimas stadsgräns på en kvart si så där. 
 
Vi tog oss till naturreservatet, till Plage Thara Youssef…
 
När vi bad chauffören, som hette Yousef att stanna vid den öde stranden Plage Thara så såg han lite fundersam ut. Vad ska ni göra här på den öde stranden, det finns inget så här års, ville han veta. Jo vi berättade att vi skulle promenera och titta på naturen. Då platsen var rätt så ödelagd på aktivitet så gav han oss sitt mobilnummer, så vi kunde ringa honom när vi ville åka tillbaka. Så vi skulle slippa promenera hela vägen tillbaka. 
 
Vi vinkade hejdå till Yousef och vi gick ner på stranden. Sanden var svart i sin färg, vulkaniskt månne. Och runt bakom stranden så reste sig sluttningar av berg och lera i dess mest fantastiska färger. Vi njöt av havets eviga brus från vågorna som sköljde in och vi studerade de annorlunda stenarna och snäckorna. När sandkornen börjat leta sig in i skorna så gick vi upp på vägen igen och följde den. Vi kom förbi en restaurang, till synes öppen, men helt utan besökare. Bakom restaurangen stod några bungalows i branten. Jo här är det kanske liv och rörelse under de hetaste sommarmånaderna.
 
Ensamma på stranden…
 
 Grå-svart sand…helt annorlunda mot vad vi tidigare mött…
 
 Havets brus och småsten och snäckor i alla dess färger och former…
 
 Kapten söker närkontakt…
 
Efter restaurangen så fortsatte vi följa vägen, som nu verkade helt nyanlagd. Och uppe på krönet så fann vi en för oss helt okänd liten hamn. Nu blev vi nyfikna och vi gick dit. Den såg helt nybyggd ut. Men den finns inte med på våra sjökort, det var vi säkra på. Hamnen verkade övergiven och nu övertagen av några lokala fiskare. En liten fiske-eka la ut nät precis i hamninloppet. Några män stod på en brygga och rensade nät. I övrigt så verkade platsen bebos av herrelösa katter. Byggnaderna var igenbommade och på kajen hade någon uppenbarligen flyttat in, i ett enkelt tält. Hamnpiren och flytbryggorna såg helt nya ut och måste ha kostat en halv förmögenhet att bygga. Vi undrade stilla vad tanken hade varit från början. Det måste ha funnits en plan, där det sannolikt inte var denna ödeläggelse som stod som vision för projektet.  Vi hittade ingen att fråga. De få män som vi såg, verkade lite blyga inför vår uppenbarelse. Vi promenerade vidare.
 
En nyanlagd hamn…men så gott som öde…vägen tog slut här…
 
 Vackert anlagd med planterade träd…och en av alla dess katter kom visst med på bild…
 
 Låst och igenbommat överallt…
 
 Överallt såg vi katter…måste ha varit minst ett femtiotal…
 
 Någons hem…det sparstanska hemmet verkare inte övergivet…
 
 Makalöst många färger i de leriga och steniga sluttningarna…
 
Några fiskegubbar la ut nät precis i det lilla hamninloppet…tydligen är det inte meningen att det ska kunna komma och gå båtar här…
 
..och så den ständigt sorgliga synen från människans nedskräpning. Ja ingen har ju slängt i skräp här i hamnen sannolikt, utan detta har spolats in ute från havet…
 
 Fantastiskt fin och påkostad hamn, nya flytbryggor och en bra pirarm som skyddar. Hamnen är djup så Wilma hade kunnat komma in här…men man vill ju inte trassla in sig i fiskenät i hamninloppet…lokala småfiskare verkar tillsammans med katter ha tagit över stället…
 
Vi gick till den bortre änden av den stora viken och där fann vi oss en liten oas att äta vår medhavda lunch. Vi förundrades över alla olika sorts stenar som havet format runda på strand. Vi är inga experter på bergarter, en denna plats verkade vara en samlingsplats, som en sort tuttifrutti eller sju sorters kakor. Fast för bergarter då. Vi lekte på stranden, kastade macka i havet. Eller ”skogaholmare” som Kapten valde att kalla de stora platta stenarna vi försökte få att studsa på vattenytan.
 
Vi följde vattnet en bit…någons hus stod på ända…
 
 Vackra blommor…som solar…
 
 Vi fann en liten stig…
 
 
…vi sökte en plats för vår picknick…
 
 Här slår vi oss ner…
 
 Mums…fika och mat smakar bäst utomhus…
 
 En spännande plats…men vi blev trötta så vi drog oss tillbaka till platsen där vår taxikille släppt av oss…
 
Timmarna gick och därefter tog vi oss mätta, trötta och nöjda bort till vår samlingsplats. Vi ringde Yousef och en halvtimme senare dök han upp. Glad och hjälpsam i en bil som hade mer att önska. Bromsarna skrek varje gång han bromsade i nedförsbackarna längs med serpentinvägarna. Stötdämparna hade sett sina bättre dagar. Men säkert och tryggt kom vi hem till Wilma. Och kvällen blev ju tacksamt enkel då det stod en ungersk gulaschgryta och väntade på oss. Den som vi lagat dagen innan. 
 
En spännande dag. En annorlunda plats. Och så den mystiska hamnen…den gäckar oss och vi vill veta mer. Kanske Nabil, vicechefen i hamnen, kan berätta mer. Varför alla dessa investererade miljoner om det är 50 herrelösa katter som ska ta över stället?
 
Skepp o Hoj!
 

I väntan på rätta vindar…

projektsunshineLämna en kommentar
(…går Kapten lös med storborsten och Styrman med sleven i byssan…)
 
Men vad gör Kapten???
 
 
Al Hoceima, Marocko
 
Det ser ut som lågtrycket utanför Portugals kust börjar försvagas nu och vi siktar in oss på att segla vidare på söndag. Mer moderata segelvindar kommer erbjudas i tacksam vindriktning och planen är att vi seglar mot den spanska enklaven Melilla. Ja det är inte bara den där stenbumlingen i Al Hoceima-bukten som spanjorerna håller om sitt grepp. Nä Spanien har två landområden till. Dels Ceuta, som ligger mitt emot Gibraltar på den Marockanska sidan. Och så Melilla, som ligger strax öster om Ceuta. Al Hoceima ligger mellan dessa två. Det ska bli spännanade att besöka Spanien i Afrika…
 
Ja, det förutsätter att vi lyckas klarera ut på söndag. Vi har nog skakat liv och väckt alla myndigheter här i Al Hoceima för att varsko om att vi vill ha stämplar i passen en söndag morgon. Inga problem har vi fått till svar. Men vi tror ju inget förrän vi sett det hända. Det blev dock vid ett litet annorlunda tillfälle som vi tog upp diskussionen kring utklarering med dem. Vi hade startat grillen ombord. Och vi väntade på att grillglöden skulle bli så där perfekt för vår nyinköpta t-bensstek som vi inhandlat i den lilla slakteributiken uppe i stan. Ja här går man loss på finaste Marockanska bergskossan för sjuttio kronor kilot. Och med köttet i marinad och grillen startad så stod det plötsligt fullt med folk ute på vår brygga. Ja detta var inga potentiella matgäster som hade lockats dit av grilldofterna. Utan det var security och annat uniformsprytt, som upprört viftande med en brandsläckare. Ja, de trodde helt enkelt att det brann på Wilma. Här i Marocko har man nog inte samma BBQ-sed som vi svenskar har. Vi har det liksom i ådrorna att vi känner skillnad på brandrök och grillrök…
 
Vi var glada att det var nötkött vi tänkte grilla (de är ju muslimer). Och det var faktiskt tredje gången vi slog till med en grillafton. Vid de två tidigare tillfällena hade vi grillat senare på kvällen (vi grillade fläsk). Efter mörkrets inbrott, när personalen lämnat jobbet…
 
När det konstaterades att det inte brann (iallafall inte okontrollerat) så lugnade de sig. Vår kompis Nabil, vicechefen, sa att det var förbjudet att grilla (det lät som beslutet var taget i stunden..). Ja det är ju inte ovanligt att grillförbud råder i en del gästhamnar. Men är ju lite rädd för att eld ska spridas. Och i en hamn full med båtar så är det ju ett mardröms-scenario. Men dessa båthamnar brukar tydligt informera om detta, där de också brukar påbjuda en plats där man FÅR grilla. Anholt är ett lysande exempel på detta. Här stod ingen information alls att läsa. Dessutom så var ju den enda potentiella båten att elda upp vår egen stenbåt. Hö hö hö…det hela löste sig gott, vi tog med grillen upp på kajen där vi fick (tillfälligt) lov att fortsätta vår grillning. 
 
Ja, så passade vi på att boka utklarering med Nabil när han och hans mannar ändå hade behövt rycka ut. Alla gubbarna fick lämna oss utan att varesig få släcka eld eller bli mätta. Ja…nu kanske någon därhemma tror att vi hade ett stort rökmoln som ringlade sig upp över båten och som fick alla att ana oråd. Men det törs vi nog säga…att det var mycket beskedlig grillning. Vi tror inte en svensk brandkår eller någon annan för den delen hade reagerat så kraftigt som våra vänner här gjorde. Ja lite som att tända ett värmeljus och mena att det är en stor majbrasa. Vi tror dock vårt grillbeteende var annorlunda och exotiskt. Det finns inte riktigt på deras världskarta att man kan göra som vi. Det verkar förbehållet restauranger att grilla, inget du gör själv. Så var vi konstiga innan vi kom hit, så anses vi nog nu vara rejält knäppa. (Och tur för dem att vi inte är några surströmmingsälskare…hö hö hö).
 
Vi brukar faktiskt inte sticka ut med att störa och hålla på våra svenska seder in absurdum. Vi vill helst visa respekt och hänsyn. Men vi trodde att en grillning i en liten Biltema-grill var helt i sin ordning när vi inte kunde se en enda människa här i hamnen, förutom oss själva. 
 
Matlagningsdagar ombord på Wilma…
 
 
I övrigt så har vi fixat och vårdat ombord i dagarna två. I Styrman Pimpstens skafferi bor mest råvaror och basingridienser. Därför finner man till exempel inte en färdig marinad i våra skåp. För det är världens lättaste att slänga ihop den godaste marinaden. Olja, soja, grillkrydda, vitlök, lite peppar och honung om man så önskar. Sen lägger man köttet i en påse med grilloljan. 
 
Här marineras köttet som snart ska läggas på grillen…
 
 
Och om man ändå står vid spisen så lagas det gärna annat på en och samma gång. En ungesk gulaschgryta blev till och en stor laddning kinesisk wokgryta. Gulashen blir morgondagens middag och woken ska ner i frysen för kommande dagar på havet. 
 
Förberett för gulash och wok…När vi ändå köper kött så ser vi till att det blir till flera middagar. Och wok är ju perfekt där vi får snurr på alla grönsaker ombord. Vitkål och morötter är basen. Här med paprika, rödlök, squash och stjälkselleri. Inget får förfaras…(superenkel woksås; pressad apelsin, soya och vatten…hoppar redning med arrowroot).
 
 
Så en timmes arbete i köket gav fyra middagar (gulaschen klarar sig själv när den hamnat i grytan)… Inte sällan fastnar vi människor i åsikten kring att vi inte hinner med att laga mat. Men det är nog en sanning med modifikation. Med planering så blir inte bara maten vällagad från grunden, utan det är också trivsamt att pyssla och skapa god näringsrik mat. Så man kan nog skylla på mycket annat…men tidsbrist är nog inte rätt ord. Att åka förbi pizzerian för en take away tar också tid. Det tar alldeles för lång tid i våra ögon och definitivt så är det inte värt pengen. Vi skulle aldrig ha råd att segla då. Men det är klart…skafferi och kyl behöver innehålla råvaror och inte någon färdigmat. Att laga mat. Och värma mat. Är två olika saker. Och medan du pysslar i köket så hinner man annat mellan varven…fika, småplocka, tvätta…kolla fejsbok…lyssna på musik. Slå ihop en efterrättspaj i farten…(ja för er som äger en ugn då…)
 
Kvällsutsikten från Wilma… Och den grillade t-benssteken blev makalös god. Mör och saftig…och kokt färsk potatis till som vi åt med smör och salt. Simple but perfect!
 
 Kapten tar hand om sittbrunnsramen i väntan på rätta seglingsvindar…
 
 
Ja och annat vi roat oss med i dagarna är att Kapten har skrapat bort den gamla fernissan runt sittbrunnen. Han slipade sen träytan för att den skulle bli fin och jämn. Detta brukar vi göra en gång om året. Men denna gång blev det inte ny fernissa…utan vi oljade bara ramen och det blev fantastiskt fint. 
 
Vi har också tvättat upp alla kläder och till och med våra stora madrassöverdrag. -Vi gör det praktiskt, sa Kapten. Och så la han de stora tygsjoken på bryggan och tog tvättmedel och stora borsten till hjälp. 
 
Visst kan man tvätta såhär! Vattenslang och storborste!
 
 
När man lever ombord så blir vintrarna gärna lite fuktiga och det skapas lätt en unken doft i textilier. Vi har varit rätt noga med att hålla torrt och tvätta upp filtar och andra textilier vartefter som. Så därför eldar vi gärna i kamin hela vintern, inte bara för besättningens välmående…utan även för att hålla båten i en torrare miljö. Ja båtar badar ju bokstavligen i fukt då de ligger i vattnet. Så därför med en vinter i ryggen så gillar vi att skrubba och tvätta och vädra. Nu var det madrassöverdragens tur. 
 
Ja och mer…
 
Och vi har varje dag promenerat upp till stan för motion och inköp av mat och annat..
 
-Tio spänn på att det står STOP på arabiska på denna skylt…
 
 Vi inhandlade en blå tratt, för att kunna hälla över vårt goda marockanska bergsvatten från stordunkarna till de mindre som vi har i byssan. Jo vi har trattar…men används till diesel och bensin… Detta naturliga bergsvatten är fantastiskt gott. Vi fann tratten i denna fantastiska butik…tala om många artiklar på hyllorna…
 
 Det var en liten åsna…det känns som den har krymt…
 
 Vacker väggkonst…
 
 Blå himmel och underbart skön (svenskt) sommartemperatur…
 
 
Ja vi har inte mycket mer vi kan förbereda oss med. Vi står klara. Men än väntar ett par dagarn innan vi kapar förtöjningarna. Vi får se vad det blir. Kanske en utflykt. Kanske inte. Oavsett vad, så ska vi inte starta grillen. Känns tryggast så!
 
Skepp o Hoj!
 
 
 

Den spanska stenbumlingen…

projektsunshine2 kommentarer

(…där de försvarar sina gruskorn till varje pris…)

 
 Fiskebåtarna i Al Hoceima…
 
 
Al Hoceima, Marocko
 

Dagarna går och vi är ännu kvar i Al Hoceima. Vi försöker hitta ett bra seglingsfönster och bli fullt friska (inget av dem kan man styra själv). Ett lågtryck utanför Portugal puttar in rätt mycket blåst i Medelhavet för tillfället. Vi har ett rätt fint väder ändå, men vad hjälper sol när det byar 17-18 meter per sekund där ute. Här inne i hamn så ligger vi dock skyddade väl och njuter av dagarna.

 

Ena dagen när vi promenerade ner från stadens centrum med matkassar i händerna, så stannade en bil intill oss. Det var vice-bossen på i hamnen.

 

-Vill ni åka med på en liten sightseeing? Jag kör min säkerhetsrunda. Vi kan förena nytta med nöje!

 

Ja erbjudandet var ju svårt att tacka nej till.

 

Så vi hoppade in och vi åkte till hamnens alla olika delar. Området är rätt så stort med tre hamnbassänger. En för oss gästbåtar (dumt att skriva det i plural när vi är den enda gästen) och en för fiskebåtarna. Och en för myndigheternas båtar.

 

Resan med vår biträdande hamnchef blev mycket intressant. När vi kom bort till hotellet som ligger i bortre kanten av området, i en bukt intill en vacker strand, så passade vi på att fråga;

 

-Är det ok för oss att ankra här? (vi tänkte att vi är ju så gott som kvar i hamnen om vi ankrar där).

 

-Nej, nej…det får ni inte göra. Smuggling av hasch sker i området nattetid och vi vill inte ha några båtar ankrade!

 

Tråkigt tänkte vi, i sjökortet står det inte ankring förbjuden men vi vågar inte trotsa…

 

 Här i bukten framför hotellet hade vi velat ankra…tryggt intill myndigheternas båtar på andra sidan pirarmen…
 

Vi frågade vidare då vi funderar på att segla iväg tidig morgon och skulle behöva klarera ut kvällen innan personalen går hem… 

 

-När vi seglar vidare, kan vi klarera ut på kvällen innan ni går hem och att vi lämnar hamnen under natten…så vi kan komma fram i nästa hamn under dagsljus?

 

 -Nej, nej…vi vill inte att man seglar under natten på grund av smugglingen i området. Vi och andra blir misstänksamma om vi ser båtar ute nattetid…

 

Vi tänkte lite stilla och lite roat, att vi klarar ju inte med de avstånden som är mellan hamnarna här, att bara segla dagtid. Lämnar vi dag, så kommer vi fram natt. Lämnar vi natt, så kommer vi fram dag. Vi kan liksom inte göra om Wilma till en racerbåt. Men vi tror inte de ser det så, eller tänker så.

 

Så vi tänkte att ja, ja. Vi får klarera ut dagtid och segla iväg. Och så får vi komma fram i nästa hamn i mörker oavsett…ingen större big deal. Inte mycket de kan göra då. Viktigast är att vi får våra stämplar i passen vid varje ut- och inklarering. Vad som händer där emellan när vi är ”fria” ute på havet bestämmer mer moder jord och vädergudarna, än Marockanska myndigheter.

 

Trots den krångliga byråkratin så är de är otroligt vänliga. Det är absolut värt att segla hit om man önskar, vi känner oss aldrig oroliga. Tvärt om så är Wilma och vi välbevakade så ingen inkräktare ska ta sig in på området. Vår Kapten såg ena dagen en man som promenerade längs med kajkanten. Och när mannen försökte passera vid sidan om vakten och utanför bommarna, så blev han genast stoppad och utskickad. Han hade inget på området att göra. Punkt. Men för oss är det en Eriksgata in, som fina välsmorda svängdörrar där vi bara skickar ut handen i en vinkning när vi passerar i god fart. Men det är klart, som enda gästbåt så är det nog inte så vårt att hålla reda på oss.

 

 En liten suddig bild på en sovande hamnarbetare. Vi har ett par-tre man som går på byggorna i gästhamnen. De skrämmer bort fiskmåsar och skrubbar bryggorna fria från måsskit hela dagarna. En fantastiskt service för oss som enda gästbåt…men de blir ju såklart uttråkade och somnar till emellanåt…Så vi har vakter och grindar vid stora entrén, vi har låst grind till bryggan och personal på varje brygga. Säkert som Fort Knox!
 
 

Wilma ligger ensam i hamnen men trygg bakom låsta grindar och vakter…
 

Vår bilfärd med vicechefen fortsatte. Och vi åkte upp på berget, där han själv bor. För att titta på utsikten. Vi såg Wilma, hon saknade oss ville vi tro. Och vi såg fiskebåtshamnen. Vicechefen pekade ut i den stora Al Hoceima-bukten i riktning mot ett par små öar.

 

-Ser ni de där två öarna…?

 

Vi spanade ut och vi såg en obebyggd stenhög inte större än en förvuxen grynna. Och en annan stenbumling som stack upp med en vit byggnad på.

 

-Ja, svarade vi…

 

-Ön med bebyggelse på, tillhör inte Marocko!!!

 

Nähä, tänkte vi…konstigt…

 

-Den tillhör Spanien. Och de vägrar släppa den!

 

-WHAT! Den lilla stenbumlingen som ligger där bara några hundra meter ifrån marockanska fastlandet. Långt inne i en bukt dessutom?!

 

-Jo det är sant. Kommer vi nära ön så hotar de oss. De har en mikroskopisk liten militärbas och de flyger in alla förnödenheter. För inte kan och vill de ta en liten båt ett par hundra meter för att handla i Marocko…

 

 Den spanska stenbumligen finns inringad…där sitter de som surkart och vägrar lämna ifrån sig gruskornet…

 

Spanskt territorium i den lilla röda ringen…litet som en sandkorn på kartan…om någon närmar sig ön så blir spanjorerna hotfulla…

 

Vi kliade oss i huvudet. Vi tänkte att så absurt att sitta där och hålla på en bit sten inne på marockanskt vatten. Inte större än Kastellet i Vaxholm. Ja som att Kastellet skulle tillhöra Finland och inte Sverige. Placerat just där det idag är placerat, där allt annat runt omkring är svenskt. (eller att Åstol på västkusten skulle tillhöra Danmark)

 

Ja man slutar aldrig förvånas. Och där kan ju spanjorerna sitta och tjura på sin stenbumling leka härskare…hade det inte varit enklare att bara packa ihop sina mannar och lämna över stenen till marockanerna…?

 

 Utsikt över gästhamnen…Wilma enda gästbåten…
 

Innan vi blev skjutsade tillbaka ner till Wilma så berättade vår vän lite kring motsättningarna i Al Hoceima, mellan araber och berber. Och det hörs när man pratar med båda parter, att man inte ser varandra som några bästa vänner precis (de pratar nedlåtande om varandra). Det är lite synd. Vi skulle behöva skicka några svenska fredsmäklare som kan medla i frågan. Orka bråka liksom.

 

 Ja världen är alldeles för full med surmulna människor som sitter på sina sandlådekanter och bevakar sina intressen. Och ingen vill bjuda till.

 

Vi berättade för vicechefen att vi själva upplever alla människor i Marocko som så otroligt vänliga. Oavsett vem vi möter. Vi har bara gott att säga om människorna och landet.

 

 -Jo jo…arab eller berb…de skulle göra vad som helst för er som kommer från Sverige. Ni blir alltid bemötta på bästa sätt och alla skulle göra vad som helst för er, ifall ni hamnar i bekymmer. Konflikten ligger mellan folken här, lokalt.

 

Ja ja…snart seglar vi vidare. Då kan de hålla på med sina bråk och sura miner. Spanjorerna på sin stenbumling inte minst. Så seglar vi vidare mot solnedgången i största samförstånd. Bara vädret tillåter…

 

Skepp o Hoj

 
 

Sprätt på pengar…

projektsunshine8 kommentarer
(…försöker vi sätta…men man får ligga i minst sagt…)
 
Se vilket vackert träd vi hittade på vägen upp mot stan…numera tar vi inte taxi för nu kan vi Al Hoceima snudd på utantill…
 
 
Al Hoceima, Marocko
 
 
I väntan på att det ska bli seglingsväder och hälsan åter vara på topp (hälsan har varit lite tillknöglad på sistone) så roar vi oss med att utforska staden. Vi finner hela tiden något att se och vi har väl öppnat plånboken lite extra här också. Kapten är numera begåvad med tre par nya strumpor som knappt gjorde avtryck i plånboken. Och Styrman Pimpsten glider numera runt ombord iklädd ett STOOORT bomullsnattlinne med röda hundtassar på. I handen bärs en kopp te för att kurera rinnande näsa. Det blev lite mysigt att vara förkyld!
 
På stan har vi även funnit det roligt att återkomma till den stora marknaden där vi inte sett någon utlänning annat än oss själva. Priserna verkar vara därefter, låga. Killarna bakom stånden (ja det där får ni läsa precis hur ni vill!) vinkar glatt åt oss nu och kommer gärna och hjälper oss tillrätta. De dyker även upp vid de stånd där vi är nya kunder…(särskilt mannen som bjöd oss på en citron häromdagen).
 
Vi tänkte innan vi gav oss ut, att det är ju smart att köpa på sig på en del mat, så kan vi laga och frysa in. Så nu ska det göras ratatouille som vi tycker är jättegott och praktiskt att ha till egentligen vad som helst. Till grillat inte minst. 
 
När vi kom hem så räknade vi ut hur mycket sprätt på pengar vi hade satt. Detta bar vi hem:
 
 
 
En hel del mat som ni ser. Och totalt betalade vi……………………………..(trumvirvel)……………………………..
 
Motsvarande 60 svenska kronor! (Äggen ej medräknade, dem fick vi ge 24 kr för…1 kr styck…)
 
Helt galet. 
 
 
 
15 tomater (2 kg) betalade vi totalt 3 kronor för (1,50 kr/kg). Det måste finnas väldigt gott om det nu här. Men vi handlade annat också som var (nästan) dyrt.
 
 
 
Ett kilo jordgubbar, fantastiskt söta och fina som smakar som de svenska, kostade totalt 12 kronor. Detta var den dyraste posten. Det är därför inte svårt att leva nyttigt här. 
 
Efter alla inköpen och med en massa dirham kvar i plånboken så slog vi på stort och gick på restaurang. Vi blev av med 45 kronor och då beställde vi in en kycklinggryta med grönsaker (men fick lammgryta med grönsaker), en kopp te utan socker (men fick fick te med socker), en kaffe med mjölk (levererades korrekt) och en marockansk soppa av osäker sort (den dök aldrig upp). Till det fick vi gott bröd och lite tilltugg. Vi blev mätta utan soppan så vi var egentligen glada ändå. Man får ta det lite så…
 
Liten aptitretare dök upp före grytan…
 
 Lammgryta med grönsaker…morötter och potatis syns närmast..färgad av gurkmeja…..gott!
 
Vi håller dock på att leta efter något bra fönster att segla på, även om vi har det hur bra som helst här. Men vi vill gärna förflytta oss en bit för numera pumpar nomadblodet i våra ådror. Vi hittar dock alltid något att pyssla med ombord, vilket det också kommer att berättas om. Men det har vi inte tid för nu, för vi har så mycket mat att ta hand om så snart spricker Wilma av alla grönsaker som ligger i hennes mage…oj oj oj!
 
 
Skepp o Hoj!
 
 
 

En blå film…

projektsunshineLämna en kommentar
(…nu har vi redigerat lite filmmaterial…varsågoda…)
 
 
 
Al Hoceima, Marocko
 
 
Filmerna kommer med lite eftersläpning av sina naturliga skäl. Men även om de inte dyker upp korrekt tidsmässigt så tror vi att ni säkert uppskattar en film då och då. Som sagt, kvaliteten är inte den bästa, amatörerna bakom filmerna är just amatörer. Men sen…vilket vackert land detta är. Se och njut. Glöm inte sätta på ljudet när du tittar… (Lite oturligt så tog batterierna slut i kameran…vi hade velat visa mer…)
 
Här är en film från dagen då vi åkte upp till den blå byn. Vi hade vår guide Claes från Picture Perfect Sailing Yachting Services med oss. Tusen tack Claes för att du gjorde vår utflykt till en minnesvärd dag…du vet vart de små guldkornen finns att finna!
 
Så var så goda, här kommer några filmsnuttar från utflykten…
 
 
Skepp o Hoj!

Privatchauffören…

projektsunshine8 kommentarer
(…och ett fantastiskt möte med Al Hoceimas marknadsplats…)
 
Ruffigt och vackert på marknaden…
 
 
Al Hociema, Marocko
 
 
Vi har tagit det lugnt ombord på Wilma. Vårdat båt, plockat och fixat ombord. Putsat rostfritt och målat några skadade fläckar på däck efter ovädret i Gibraltar. Det slog oss hur mycket vackrare och i bättre skick Wilma är idag, från den dagen vi lämnade Sverige. Vi har ständigt utvecklat henne längs med vår resa. Vilket såklart glädjer oss. Men det gäller ju att ligga i…få ting blir helare och bättre av tidens tand om man inte underhåller och vårdar. Styrman Pimpsten passade även på att kurera sin mage…jo det skrivs sällan om det. Men en gammal krigsskada från tidigare bukoperationer ger magfunktionen mer att önska. Och nu passade vi  på med lite medikamentbehandling när vi ligger skönt och tryggt i Al Hoceimas hamn. 
 
När läget för Wilma och magen var lugnt så tog vi oss en tur upp till byn. Vi fann marknadsplatsen där stånden stod tätt intill varandra. Vi såg att även här håller staden på att fräscha upp. Stora balkar hade börjat resas för att, vad vi tror, ska ge marknadsplatsen ett tak över stånden. Idag är det korrigerat plåttak och tygsjok som skyddar varorna från stark sol och regn.
 
Ruffig plats, men vackert. Exotiskt. Det känns lite udda att man kan köpa sig en stor kyckling levande. Som de sen slaktar åt dig och du får den pinfärsk hem till grytan. I våra ögon låter det makabert. Men vi får ju inte tro att kycklingfilé i plastförpackning på ICA har varit något annat än en fågel det med. Fördelen här är att du faktiskt själv kan se hur din pippi ser ut. Att den ser frisk och fin ut. Dessutom så är detta sätt sannolikt mer humant utifrån djurens välmående. Det gick inte alls så många fåglar i varje bur, de hade mat och vatten och de såg ut att trivas. Kunden fick peka på vilken fågel han önskade köpa. Killen plockade då upp fågeln och vägde den. För att sen ta med sig pippin in i slaktrummet. En liten stund senare så får kunden sin fågel färdig för tillagning. 
 
 
Låter kanske hemskt…men detta är sista bilden på denna fågeln som just blivit vägd. Kycklingen ska hamna i någons gryta till kvällen. Ett för oss annorlunda sätt, där vi själva går till ICA men vi faktiskt inte har en aning om hur djuret såg ut före slakt… 
 
 
Vi promenerade länge runt på marknadsplatsen som visade sig vara gigantisk. I den bortre änden av marknaden så var stånden mer enkla med korrigerat plåttak, tygskynken och presenningar som skydd för sol och regn.
 
 
 Kapten har köpt oliver, ett halvt kilo för några få kronor…
 
 Det var inte så mycket människor i farten vid den tiden vi var där…och inte en enda säljare tjatade på oss att handla. Tvärt om, de hälsade och ibland frågade de hur vi mådde och hälsade oss välkomna till deras land..
 
Mestadels så såldes frukt och grönsaker och annan mat…men det fanns även stånd med andra ting. Kläder, tyger, keramik, elektronik…ja allt möjligt…
 
 
Vi passade på att köpa upp oss på lite frukt och grönt. Och det är galet billigt här. Ett kilo apelsiner, ett kilo bananer, ett kilo tomater, ett kilo potatis, två salladshuvuden, en ruske med färsk koriander, en knippa färsk gullök och ett halvt kilo supergoda svarta oliver. En citron i gåva. Och vi betalade 30 kronor för hela kalaset.
 
 
Vacker keramik…
 
 En söt katt (men den var inte till salu…)
 
 Och i ena kanten av marknadsplatsen så hade vi den här utsikten. Där nere i hamnen ligger Wilma och väntar på oss. Det är fantastiskt vackert här…
 
 
 
Efteråt så gick vi och tog oss en enkel slät kopp på stan. Medan vi satt där och njöt av det marockanska gatuvimlet så tittade Kapten ner i sin plånbok för att se hur mycket pengar som gått åt. Han såg lite orolig ut och utbrast;
 
-Pengarna går ju aldrig åt…det ser hela tiden ut att vara lika mycket kvar!
 
Ja och det är lite så. Här handlar vi och åker taxi överallt vart vi än ska. Vi kan ta en fika på stan helt obehindrat. Och hela tiden rinner pengarna ut. 7 kronor för taxi här, 20 kronor för fika där, 3 kronor för ett kilo tomater här, 2 kronor för färsk koriander där…ja så håller det på…
 
Men vi slog faktiskt på stort också. Styrman Pimspten har hittat sitt tyg som hon ska sy gardiner av i byssan nästa vinter. Ett fantastiskt fint tyg och rätt många meter…minns inte riktigt men så det räcker till och blir över med råge. Och detta kostade 160 kronor. Högsta kvalitet. 
 
 
Nya tyget till nästa vinters makeover i byssan…
 
 
Innan vi tog en taxi tillbaka så promenerade vi runt en stund i stan…
 
 
 
Vacker utsikt på sina platser…
 
 Vattenspel…
 
 Den marockanska våren är här…
 
 Rätt så snygg och städad gatubild. Vi upplever Marocko (här i vart fall) mycket mer omskött och mindre nedskräpat än Amora i Portugal. En skillnad vi upplever också, är att här i Al Hoceima så är det inte lika muslimskt som mot de tidigare platserna här i Marocko…Kvinnor går inte alls i lika hög grad i slöja och folk verkar mindre styrda av religion. Mer vanliga i våra ögon sett. 
 
 
Nöjda med vår utflykt och inhandling så besämde vi oss för att vinka till oss en taxi.
 
Och vi vinkade till oss en av alla de hundratals, kanske tusentals, taxibilar som ständigt cirkulerar i stan. Ja här finns ingen buss till synes, utan alla åker taxi där man även samåker med varandra. En taxibil stannade och vi hoppade in. Och när vi ska be chauffören köra oss ner till marinan, så vänder chauffören sig om och drar på ett stort leende. Han hinner förekomma oss.
 
-Marina Port?!!
 
Det var ju ”vår” taxikille. Han som häromdagen kört oss fel där han missförstått och tagit oss till en restaurang som bar samma namn som hamnen där Wilma ligger. 
 
-Oui, merci! Svarade vi och sen bröt vi alla tre ut i skratt.
 
Sannolikheten att lyckas få samma taxi igen måste vara lika stor som att vinna högsta vinsten på triss. Det måste finnas flera hundra taxibilar i den här stan… 
 
 
Vi blir denna gång körda ner till hamnen och inte till någon restaurang tre kvarter bort. Och vi betalar och vi får rabatt…6 kronor totalt för oss båda. Det är ju snudd på ett baklänges-rån. Och innan chauffören lämnar oss så fotograferar vi varandra. Även han vill ha ett fotografi av sina exotiska kunder…
 
 
Vår privatchaufför…han verkar dyka upp när vi som bäst behöver honom…
 
 
Ja vad säger man. Våra dagar fylls ständigt av överraskningar och nya upplevelser. Och Al Hoceima. Som vi gillar platsen och folket. Det känns så genuint. Galet. Och skoj!
 
 
Skepp o Hoj!