(…spårar ostmackor innan vi drar till den spanska enklaven Melilla…)

 

 

 

 

Hunden var för det första livrädd för att komma ombord. Han fick släpas över mantåget och han snubblade sig fram. På däck stod vår grab-bag…vår korg med picknick inför seglingen. Och överst låg nygjorda ostsmörgåsar. Jycken markerade genast att här fanns det godsaker. Hundföraren fick slita och dra i kopplet för att få bort sin fyrbenta knarkexpert. 

 

Nästa bekymmer var att få ner hunden genom nedgångsluckan. Och han kom nästan med våld ner på durken och där försökte han frenetiskt att ta sig upp och ut igen. Hundföraren sa på arabiska vad vi tror var; ”SÖK” SÖK” ”SÖK”. Hunden lyssnade lika bra som en tvååring i en godisbutik. De lyckades inte få hunden framåt i båten, vovve vägrade och vände om i trappan ned mot salongen. Och sen inte heller bak till besättningens sängar. Där vi sett framför oss att vi skulle få tassavtryck och hundhår på lakanen. Nä. Hunden ville ut. Så han lyckades hoppa upp på sittbänken till navigationsbordet. Och därifrån till första avsatsen till utgångsluckan. Han tappade balansen och föll ner på rygg och kom inte runt på ett tag. Utan fyra ben viftade komiskt i luften. Det hela slutade med att hundföraren fick lyfta ut hunden på däck igen. Men DÅ markerade hunden!!!

 

”Ostmacka!” (spårhunden stod nu bredvid smörgåsarna igen)

 

Sannolikt hade tullen tagit med sig fel sökhund vad vi tror. Det här var smörgås-vovven och inte knarkhunden.

 

Vi skrattade gott. Fick stämpel i passen och kopia på utklareringen. Och med stora ögon vinkade de av oss när den kvinnliga Styrman Pimpsten tog rodret och backade ut. Medan Kapten fick vara däckspojke. Jo i Marocko så har inte jämlikheten hunnit lika långt. Till exempel så var det viktigt att mannen sitter fram i taxin och inte det kvinnliga sällskapet. Hon är hänvisad till baksätet (jo vi blev tillrättavisade dag ett här). Så vi tänkte nu, att så bra! Nu kan vi visa exempel på hur man kan göra annorlunda. Kvinnan navigerar och kör! Mannen som är stark tar tamparna! The Scandinavian style!

 

Ja så ut ur hamn, klockan var kvart över nio så vi blev inte allt för sena. Vi hissade seglen och satte av 057 grader, lite ostöver, mot Melilla. Efter en stund säger Kapten;

 

 

 

-Displayen visar inte längre siffror, den anger bara att vi är på väg österut. Det står ”OST”. Kapten kliade sig förbryllat i håret.

 

Styrman Pimpsten som satt i en annan vinkel kollade på autopilotens skärm. Den visade 057* grader och så en liten asterix * efter 7:an. Ja inte en sån där Asterix som bär på bautastenar, utan den du hittar på tangentbordet. Så började hon skratta. -Det är en synvilla! Ja, från Kaptens vinkel så såg siffran fem ut som ett S och 7:an ihop med asterixstjärnan såg ut som ett T. Det kanske var lite knark i de där ostsmörgåsarna trots allt…Ja och inte helt fel i och för sig. Vi stävade ju faktiskt mot ost. 

 

Lite gropig sjö, gammalt arv från tidigare blåst hade vi till en början. Men vartefter timmarna gick så la sig havet och vi fick en fin segling. Framåt midnatt rundade vi toppen på Melilla-udden. Vi fick lite småbekymmer med att tolka alla fiskebåtar som rörde sig i nattmörkret utan korrekta gångljus. Alla saknade AIS. Men svårast var nog den fiskebåt som faktiskt hade styrbords- och babordslanternor. Vi såg fiskebåtens babordlanterna men vi kunde inte förstå hur han rörde sig. Inget verkade stämma. Det var nattsvart ute, stjärnklart men ingen måne. Vi ville gå akter om honom men se till att ha distans ifall han hade trål på släp. Vi spanade och spanade, turades om att ta kikaren till hjälp. Ja och när vi var läskigt nära så såg vi…fiskebåten backade sig runt i rätt hög fart. Vi behövde gå för om honom i stället. Normalt så är det lätt att navigera i mörker, det finns regler för hur man ska tolka varandra. Där det framgår åt vilket håll man kör och vilken typ av flytetyg man tillhör. Men här var det high chaparral! En av båtarna hade hade tre gröna och en röd lanterna på samma sida. Det liknade mer ett bättre tivoli. 

 

Men vi kom förbi fiskebåtarna och hade då bara någon timme kvar till Melilla. På slutet jagades vi in av en stor passagerarfärja. Den hade AIS och den visade att den gjorde 22 knop (!) och den dök upp från ingenstans. Det stora flytetyget bromsade inte in förrän precis utanför pirarmarna. Vi hickade till av dess stora framfart. Färjan blev ombedd att vänta av Pilot-båten som tog emot honom. Då de hade en ståtlig Wilma framför sig! (passagerarbåten var upphinnande) Ja det var trångt. Och man kan ju inte försvinna från jordens yta som anden i flaskan när det kommer båtar farandes kors och tvärs ute på redden. 

 

Allt gott, in i fritidshamnen och så hängde vi upp oss vid bensinbryggan som också delas av hamnkontoret. Enligt Noonsite så var det bara att vänta in gryningen då det inte fanns någon personal på plats. Men tji fick vi. När vi förtöjt och fått av oss seglarkläder och just plockat fram lite småplock att äta så dök det upp en kille från kontoret. Jo det var öppet och vi var välkomna att klarera in.

 

Vi tog med oss pass, båtpapper och försäkringsbevis och knatade upp till kontoret. Betydligt enklare här i Melilla, som ju tillhör Spanien fast det ligger i Marocko. Fast det är inte Marocko…utan Spanien…men i Afrika. Och här är det EU! Ja lite konstigt…ni får kolla en karta. Men vi fick inte ligga kvar till det ljusnade utan vi var tvungna att lägga till vid en angiven plats. Vi var trötta men förlåtande för här kostar hamnen ”billigast hittills” med sina 5 euro per natt. Jo Melilla är TAXFREE…ja mer på riktigt då jämfört med Gibraltar som bara är på låtsas då man plockar ut hutlösa marginaler istället. 

 

Vi tuffade runt hörnet av båtar mot angiven plats och vi lyckades lägga till ännu en gång med dessa lazylines på ett imponerande sätt trots mörker, kraftig blåst och trötthet. Ja två gånger har vi nu lagt till med så kallad lazylines. Båda gångerna har vi regerat som kungar. Kanske nybörjartur. Vi lär bli varse. För det är så man lägger till på de flesta platser här i Medelhavet. 

 

 

När vi sovit den tröttaste tröttheten ur oss så vaknade vi till en varm afrikanske sol. Ute på kajen passerade en man i röda byxor. För den navigationskunnige så betyder röda byxor ”jag har korsat Atlanten för egen köl”. Som ett sorts skrytmärke. Styrman Pimpsten tittade på Kapten Betongs gröna byxor…

 

-Killen där har ju kört över Altlanten med sina röda byxor…men vad har man kört över när man har gröna som du.

 

Kapten som ännu var putslustig från seglingsdygnet, knappt vaken, svarade med sin torraste stämma:

 

-En Igelkott!

 

Häpp! 

 

Här är vi. Var är ni? 

 

Skepp o Hoj! Segla är skoj! (nä inga konstiga svampar eller narkotika…höga på ostmackor! Lovar…)