(…för ett vackert Melilla…tyvärr är han stendöd…)

 

 

 

 

 

Att vandra runt i Melilla är som att få beträda ett gigantiskt gratismuseum. Stadsbilden med dess arkitektur är så fantastiskt enastående. Staden andas modernistisk arkitektur med vild flört åt Art Deco och Art Nouveau, eller Jugend som vi gärna säger uppe i norr. Helt plötsligt så upptäcker man att man går bananas med kameran likt turistande japaner. Men någonstans inser man att det går inte att fånga en hel stads fantastiska hus och fasader på bild, för att sedan återge alla dessa i ett och samma inlägg. Nä det skulle bli så många bilder att våra stackars läsare skulle behöva ta en veckas ledighet för att titta igenom. Melilla tror vi därför ska upplevas på plats. Men ta med dig nackstödet, för huvudet går som en spinnrock mellan alla vackra balkonger, fasadornament och färgspel. Låt dig förundras och njutas. 

 

Mannen bakom Melillas fantastiska byggnader heter Enrique Nieto. Han ska inte blandas ihop med Mexicos nuvarande presedent som bär samma namn. Nä vår Enrique är stendöd. Men för snart hundra år sedan, på 20- och 30-talet, gav han Melilla dess fina färg och form. Melilla är efter Barcelona den staden med mest Art Deco och Modernistisk Arkitektur i Spanien. Värt ett besök, värt en omväg. 

 

Sen därtill, stadens parker…trädplanteringar…blomster… Och trots en mulen dag så värmde den Afrikanska solen bakom sitt bomullstäcke. Huden blev alldeles solvarm trots avsaknad av direkta solstrålar. När vi väl kom tillbaka till Wilma igen så fattade vi inte varför vi kände oss lite matta och trötta i fötterna. Men med en kik på klockan så konstaterade vi att vi varit ute och promenerat oavbrutet i fem timmar. Vart den tiden hade tagit vägen hade vi ingen aning om. Inte för en stund hade vi haft långtråkigt. Ett gott betyg för en plats tycker vi.