(…går Kapten lös med storborsten och Styrman med sleven i byssan…)

 

 

 

 

Det ser ut som lågtrycket utanför Portugals kust börjar försvagas nu och vi siktar in oss på att segla vidare på söndag. Mer moderata segelvindar kommer erbjudas i tacksam vindriktning och planen är att vi seglar mot den spanska enklaven Melilla. Ja det är inte bara den där stenbumlingen i Al Hoceima-bukten som spanjorerna håller om sitt grepp. Nä Spanien har två landområden till. Dels Ceuta, som ligger mitt emot Gibraltar på den Marockanska sidan. Och så Melilla, som ligger strax öster om Ceuta. Al Hoceima ligger mellan dessa två. Det ska bli spännanade att besöka Spanien i Afrika…

 

Ja, det förutsätter att vi lyckas klarera ut på söndag. Vi har nog skakat liv och väckt alla myndigheter här i Al Hoceima för att varsko om att vi vill ha stämplar i passen en söndag morgon. Inga problem har vi fått till svar. Men vi tror ju inget förrän vi sett det hända. Det blev dock vid ett litet annorlunda tillfälle som vi tog upp diskussionen kring utklarering med dem. Vi hade startat grillen ombord. Och vi väntade på att grillglöden skulle bli så där perfekt för vår nyinköpta t-bensstek som vi inhandlat i den lilla slakteributiken uppe i stan. Ja här går man loss på finaste Marockanska bergskossan för sjuttio kronor kilot. Och med köttet i marinad och grillen startad så stod det plötsligt fullt med folk ute på vår brygga. Ja detta var inga potentiella matgäster som hade lockats dit av grilldofterna. Utan det var security och annat uniformsprytt, som upprört viftande med en brandsläckare. Ja, de trodde helt enkelt att det brann på Wilma. Här i Marocko har man nog inte samma BBQ-sed som vi svenskar har. Vi har det liksom i ådrorna att vi känner skillnad på brandrök och grillrök…

 

Vi var glada att det var nötkött vi tänkte grilla (de är ju muslimer). Och det var faktiskt tredje gången vi slog till med en grillafton. Vid de två tidigare tillfällena hade vi grillat senare på kvällen (vi grillade fläsk). Efter mörkrets inbrott, när personalen lämnat jobbet…

 

När det konstaterades att det inte brann (iallafall inte okontrollerat) så lugnade de sig. Vår kompis Nabil, vicechefen, sa att det var förbjudet att grilla (det lät som beslutet var taget i stunden..). Ja det är ju inte ovanligt att grillförbud råder i en del gästhamnar. Men är ju lite rädd för att eld ska spridas. Och i en hamn full med båtar så är det ju ett mardröms-scenario. Men dessa båthamnar brukar tydligt informera om detta, där de också brukar påbjuda en plats där man FÅR grilla. Anholt är ett lysande exempel på detta. Här stod ingen information alls att läsa. Dessutom så var ju den enda potentiella båten att elda upp vår egen stenbåt. Hö hö hö…det hela löste sig gott, vi tog med grillen upp på kajen där vi fick (tillfälligt) lov att fortsätta vår grillning. 

 

Ja, så passade vi på att boka utklarering med Nabil när han och hans mannar ändå hade behövt rycka ut. Alla gubbarna fick lämna oss utan att varesig få släcka eld eller bli mätta. Ja…nu kanske någon därhemma tror att vi hade ett stort rökmoln som ringlade sig upp över båten och som fick alla att ana oråd. Men det törs vi nog säga…att det var mycket beskedlig grillning. Vi tror inte en svensk brandkår eller någon annan för den delen hade reagerat så kraftigt som våra vänner här gjorde. Ja lite som att tända ett värmeljus och mena att det är en stor majbrasa. Vi tror dock vårt grillbeteende var annorlunda och exotiskt. Det finns inte riktigt på deras världskarta att man kan göra som vi. Det verkar förbehållet restauranger att grilla, inget du gör själv. Så var vi konstiga innan vi kom hit, så anses vi nog nu vara rejält knäppa. (Och tur för dem att vi inte är några surströmmingsälskare…hö hö hö).

 

Vi brukar faktiskt inte sticka ut med att störa och hålla på våra svenska seder in absurdum. Vi vill helst visa respekt och hänsyn. Men vi trodde att en grillning i en liten Biltema-grill var helt i sin ordning när vi inte kunde se en enda människa här i hamnen, förutom oss själva.