(…vi har seglat till ny plats och det börjar med en hel del strul…men allt löser sig bra tillslut…)

Al Hoceima

 

Efter en sista fika med vår vän Claes och utklarering med nya stämplar i passen, så lämnade vi Smir bakom oss och satte kurs mot Al Hoceima. En distans på 75 nautiska mil. Vi hade medvetet valt att segla iväg på eftermiddagen och ta en nattsegling, för att angöra vår nya destination strax efter gryning.

 

Med vinden bakifrån så fick vi en god fart och vattnet var förhållandevis platt. Men sakta så ökade våghöjden och vågorna kom från flera håll. När solen gick ner så hade vi plattläns men stökig och osymmetrisk sjö som fick Wilma att rulla från ena bogen till den andra. Ingen större fara annat än att det blev obekvämt. Främst för den som försökte få sig lite sömn. Men annat var till vår fördel. En vacker månuppgång fick vi strax efter solnedgång. Den nästan fulla månen som gav oss god sikt. Och vid ett tillfälle så fick vi besök av delfiner som hoppade i Wilmas svall så romantiskt, där deras kroppar och vågskummet lystes upp av månstrålarna.

 

Först strax efter lunch dagen därpå kunde vi lägga till i Al Hoceima. Sista timmarna in hade tagit sin lilla tid då vinden dött av. Och vi möttes av en alldeles nybyggd och fin hamn. Men ett fruktansvärt oväsen från byggmaskiner. Fyra män stod på bryggan och de verkade ha svårt att veta vilken plats de skulle erbjuda oss. Ja sannolikt fick de beslutsångest då vi var den enda båten i gästhamnen och alla platserna stod till buds. Men tids nog så hade vi förtöjt och lagt till. Vi blev ombedda att vänta kvar på vår båt…

 

Vi röjde snabbt upp, det brukar se ut som ett mindre sjöslag ombord efter en segling. Vi hann precis få Wilma respektabel när fem uniformsklädda män dök upp. Några av dem med pistoler i sina hölster. Det blev inspektion av den större varianten där vi fick lyfta på durkar och skåp. När tulltjänstemannen undrade vad som fanns under den tjocka gummimattan i verkstan så förklarade Styrman Pimpsten att ja, där bor septitanken. Han förstod först inte men hans kollega förklarade närmare och Pimpsten gjorde en förtydligande gest och höll för sin näsa för att beskriva doften i en sådan tank. Då nöjde sig tulltjänstemannen. Han ville visst inte inspektera vår bajstank…

 

Sen tog pappersarbetet vid. Lite oklarheter uppstod då vi tydligen hade fått fel papper från den förra hamnen. De fick ringa upp och kontrollera. Sen fick vi våra stämplar i våra pass och access att röra oss fritt i deras land. Så fort all formalia var klar så blev stämningen lättsam. De bjöd på leenden och välkomnade oss flera gånger. De pratade om Zlatan. Och om deras vackra land. Och vi höll så klart med. Zlatan och Marockos natur är ju enastående ting, så säg.

 

I hamnen som ännu inte var färdigbyggd, nytt hamnkontor med restaurang höll på att byggas, så fanns det ännu en del att önska. Bland annat så fanns inget Wifi. Vi kände att vi ville höra av oss till omvärlden och tala om för nära och kära att vi var i trygg hamn.

 

Vi lämnade Wilma och tog en taxi upp till stan på berget. En liten taxibil med små priser visade sig, killen ville ha fem kronor för att skjutsa oss. Sanslöst billigt. Och vi gick därefter på jakt efter en butik för att köpa ett marockanskt simkort med gigabit. Vi kom till ett ställe där killen bakom disken var mycket hjälpsam. Det visade sig att vi behövde ringa telefonnummer 555 för att ladda på kortet. ”Okeeey…”, svarade vi lite osäkert och vi ville veta på vilka språk vi kunde mötas, av telefonrösten bakom detta tresiffriga nummer. ”Lätt”, svarade killen. Franska eller arabiska. GAAAH!

 

Vi hade två bekymmer. Mobilen låg kvar på båten. Och vi skulle garanterat inte lyckas ladda på mobilen utan hjälp. Pimpstens franska må existera, men dock med begränsningar. Men killen lovade hjälpa. Vi ropade till oss en taxi. Och bad om att bli körda ner till hamnen.

 

-Marina!!!? (på hamnkontoret hade de sagt att det var bara att säga ”marina” så skulle taxikillarna veta…)

 

Men vår taxikille såg ut som ett frågetecken. Vi tog det på franska…

 

-Port!!! (betyder hamn på franska)

 

-Ahhh! (killen sken upp) Marina Port!?

 

-Oui, oui...svarade vi glatt och bekräftande. Så hoppade in i bilen. Och tre korta kvarter längre bort så stannade taxin utanför en restaurang, och killen menade att vi var framme. Vi fattade först ingenting men när vi såg namnet på restaurangen så förstod vi. Marina Port. Restaurangen hette Marina Port. Jisses! Vi skrattade och Pimpsten förklarade lite närmare…

 

– Le port où il y a des bateaux… (hamnen där det finns båtar)

 

Poletten trillade ner och chauffören skrattade nu också gott. Vilken förväxling. Vi blev skjutsade ner till hamnen och Wilma. Och han väntade på oss så vi fick hämta den kvarglömda mobilen och han körde oss tillbaka. Men vi blev avsläppta på fel ställe, inte där han plockat upp oss..ja ja…det fick duga, tänkte vi.

 

Vi stod lite förvirrade i en vägkorsning. Då kom en man med dotter fram och frågade om vi behövde hjälp. På engelska dessutom. Lyx.

 

-Vi letar efter en park…där finns en butik vi söker…

 

Fyra hundra meter rakt fram och till höger fick vi som svar… En bit längre fram hann mannen och dottern ikapp oss igen. De tyckte kanske vi såg ut som ett osäkert inslag i den marockanska miljön. Och de hjälpte oss att hitta butiken och de följde med oss in… Inne i butiken ordnade killen bakom disken telefonkortet och likaså laddningen. Våra nyvunna vänner, mannen och dottern, översatte åt oss. De visade sig vara här på semester då de bor i Tyskland annars. Vi fick veta medan vi stod och väntade på killen som fixade med vår telefon, att de är berber. Liksom de flesta andra här, därför pratas främst berbiska på gatan. (Och vår hjälpsamme man pratade själv berbiska, arabiska, franska, tyska, engelska och spanska!) Och vi fick veta lite mer om Al Hoceima, om oroligheterna som emellanåt blossar upp här. Om den utveckling som håller på att ske. Men även om den vackra naturen, särskilt naturreservatet.

 

Snart hade vi betalt för oss och i mobilen satt nu ett nytt kort med marockanskt telefonnummer och 10 fräscha gigabit. Vi tackade och tog en taxi ner till hamnen.

 

Helt klart är att vi hamnat på en mycket intressant plats. Människorna är mycket trevliga och hjälpsamma. De känns glada här och bjuder på leenden. Och vi vet att vi har en hel del intressant att sätta tänderna i. Staden, naturen och även annat spännande som rör denna plats. Men för att detta inlägget inte ska bli lika långt som mannens mun på Edvard Munch tavla Skriet, så slutar vi här. Men vi återkommer. Från Hiroshima…nej förlåt. Vi menar Al Hoceima.

 

Skepp o Hoj!