(…vi besöker den blå staden uppe i Rifbergen och vi faller pladask inför allt det vackra…)

 

För dagen två inlägg, så missa inte det förra… 

Sannolikt så har vi prickat in den bästa tiden på året för vårt besök här i Marocko. Den gångna månadens intensiva regnande har gett den välförtjänta blötan jorden längtat efter. Och våren har slagit ut i sin fulla prakt med blommande träd, blomster och buskar. Uppe från Rifbergen rinner nu färskvatten i långa rännilar som ger ett gott och gratis dricksvatten åt människorna som bor utmed sluttningarna. Det doftar av jasmin och mandelblom. Dagstemperaturen är behaglig, så även i bergen fast det här kan bli svalare. Och allt är bara så makalöst vackert.

 

Var det något vi inte visste om Marocko så är det allt det bildsköna. Som inramade tavlor möts vi efter varje nytt krön av en ännu mer makalös utsikt. Böljande fält, odlingar, bergstoppar, ringlande floder. Längs med vägen så möts vi betande kor, getter och åsnor. Vi förundras och försöker ta in allt det vackra, men det är svårt. En blandning av overklighet och angenäm smärta i hjärteroten slår oss. Vi ler och tar in.

 

Vi har tagit en bil upp till bergen för att besöka den blå staden, Chefchaouen. Det är vår vän Claes som bjudit med oss och han tar oss från den ena vackra utsikten till den andra. Vi stannar bilen ofta för att kliva ur och beskåda och fotografera. Vi möter enkla människor som lever här och vi vinkar till nyfikna barn. Claes är på hemmaplan. Denna del av Marocko tillhörde en gång i tiden Spanien, och spanska språket är därför gångbart. Vår guide frågar och pratar med dem han möter. Och vi förstår, att den här möjligheten är få förunnat. Att med en svensk guide få hitta många av alla de guldkorn Marocko har att bjuda på.

 

Vi kommer så småningom fram till Chefchaouen. Denna lilla blå pärla som ligger inklämt i en dal högt upp i bergen. Som en liten hemlighet har den gömt sig här. Men nu för tiden har turisterna hittat hit och det kommer nyfikna från såväl Marrakech, Rabat, Tanger och Tétouan. De som reser hit får dock vara beredda på en lång resa över bergen, då staden är svåråtkomlig. Men vi har tur. För från Marina Smir så är det endast ett par timmars resa i bil.

 

Chefchaouen som också kallas ”den blå staden” har blåmålade husfasader. Upplevelsen av detblå är på sina ställen intensiv. Det var judiska flyktingar som på 30-talet började måla sina hus i blå kulört, färg som de utvunnit ur växten indigo. Men det råder delade meningar om varför man målade husen blåa, om det var för man ville symbolisera himlen eller om det var för att hålla myggen borta.

 

Vi vandrar genom staden och vi går till en liten restaurang som ligger avskild i en gränd. Vi får ett bord på övervåningen med utsikt över bergen samt alla de små hus som reser sig utmed bergets brant. Och vi äter traditionell marockansk köttgryta, tagine. Vi smakar även på en bönsoppa, som är god men aningen blek i smaken för att passa en svensk gom. Vi dricker vatten och samtalar länge och avslutar måltiden med te.

 

Mätta och nöjda så går vi mot medinan. Där följer vi de små gatorna och tittar på hantverk och matstånd. Flätade korgar med ägg, torkade fikon, ostar, oliver och färska frukter möter oss. Och vi handlar lite med oss till båten. Men vi glömmer i stunden totalt att titta på tyger då vi är på jakt efter fint tyg till Wilmas fönsterventiler. Kanske att vi blivit helt hypnotiserade av allt det blå, tänker vi.

 

Vi lämnar så småningom medinan och tar en vidare promenad runt staden, innan vi letar upp vår bil. En fransk liten sak vars lilla motor tappert fått arbeta hårt på vägen hit. Men nu väntar en lättare resa tillbaka, nu kommer det mestadels gå utför. Och vi kör, men inte samma väg tillbaka utan en ny och mindre. En vackrare väg som går i serpentiner ibland uppför men framför allt nerför bergen. Vi tar god tid på oss och vi gör täta stopp längs med vägen.

 

Snart har vi lämnat Rifbergen . Denna bergskedja som faktiskt inte utgör en del av Atlasbergen rent geologiskt. Utan den är en del av Gibraltarbågen och är således en förlängning på bergen andra sidan sundet, i Gibraltar och Spanien. Rifbergen inhyser inte bara små blå byar, utan här finns även cannabisodlingar. Denna odling, som förser främst Europa med hasch, sker ofta småskaligt av familjer tillhörande befolkningsgruppen berber. Odlarna själva tjänar inte särskilt mycket på den färdiga produkten, utan de stora vinsterna gör de ligor och drogbaroner som organiserar smugglingen. Idag sker en diskussion om att legalisera cannabisodlingen i Rifbergen för industriellt och medicinskt bruk. Men för oss som far glada fram i en bil mellan de vackra bergstopparna märker inget av detta.

 

Vi kommer framåt kvällen tillbaka till hamnen där Wilma väntar på oss. Vi är så fulla av intryck från dagen att vi blir alldeles trötta…

…och vi somnar snart med ett stort leende på läpparna.

 

Skepp o Hoj!

 

Mer bilder kommer här;

 

 Dessa sista bilder kommer från vår vän Claes kamera, tusen tack. Gå gärna in på fb-sidan Adventure Sailing, där ni kan se fantastiska äventyr Claes arrangerar. 

 

Skepp o Hoj igen!