Det doftar Jasmin…

(…när vi närmar oss Marocko…och väl där så får vi möta myndigheterna klädda i mjukiskläder…)

 

 Vi seglar till Marocko och det doftar av jasmin…
 
Smir, Marocko
 
 

-Are you a rich man, or a poor man?

Polismannen tittar Kapten i ögonen medan han släpper frågan. Vi står där i kvällsvärmen och vi är mitt inne i den långa proceduren att klarera in. Och inte går det som vi brukar erfara, som i Europa. Nä nu är vi i ett nytt land. I en ny världsdel. Marocko. Afrika. I den lilla byn Smir.

 

 Vi har seglat nästan hela dagen och Kapten står nu framför polismannen i sina slitna arbetsbyxor. På ena knät blottar sig en sju centimeter lång reva i det blå tyget. Kapten ser annat än hel och ren ut, den stickade tröjan avslöjar rester av målarfärg i två kulörter. Och Kapten slår ut med händerna i en avvärjande gest och utbrister;

 

 -I am a poor man! 

 

Polismannen pekar då bort emot lite bebyggelse som ligger nedanför de blånande bergen.

 

 -Then you go there! There is the busstation. But if you are rich, you can find taxis over there?

 

Polismannan skickar ut sitt pekfinger i vad vi tycker, ungefär samma riktning på nytt. Han ler stort. Vi har fått ett fint mottagande här och nu håller vår tjänsteman på att ge oss värdefull turistinformation. Vi hade frågat honom hur vi lättast tar oss runt i området kring Smir. Det var därför han hade släppt frågan om vi var rika eller fattiga. Den fattige tar buss och den rike åker taxi.

 

Vi hade redan innan ankomst bestämt oss för att i största mån försöka smälta in i detta vackra land. Detta land, dit vi kommit seglandes och en bit följt den bergiga kusten. Vinden från land hade inte bara gett båten fart genom det blå vattnet, där blåsten fått de röda seglen att sträcka sig stolta. Utan vi hade känt blommiga dofter inne från land. Det doftade sol, hav och jasmin.

 

Polismannen tog därefter sitt papper och bad oss följa med. Vi tog två steg, till dörren höger om polismannens. Och han knackade på, hårt. Efter något som verkade en evighet så öppnades dörren. Ut tittade en yrvaken man, klädd i mjukiskläder. Han pratade arabiska och tittade på pappret han just fått i sin hand. Och därefter på oss. Sen stängde han dörren och försvann in. Minuten senare stod han åter i dörröppningen, men nu klädd i uniform. Och han tryckte på sin uniformsmössa på snaggen och klev ut i solen. Vår tulltjänsteman stod beredd att ta emot oss.

 

Ja detta var en glimt från vårt första möte med Marocko. Inklareringen här tar betydligt längre tid. Först visade vi upp våra papper inne på hamnkontoret, Capitanerie, som de säger här. Vi fick stå och vänta länge på att flickan bakom disken skulle dyka upp. Hon var vänlig, men förkyld. Och vi fick fylla i flera papper. Det drogs fotostatkopior på pass, båtpapper och försäkringsbevis. Hon bad oss därefter att gå till polisstationen med några av de formulär vi just fyllt i. Runt hörnet fick vi veta, i samma byggnad.

 

Vi tog oss runt hörnet på byggnaden och möttes av tre dörrar. I mittendörren höll polismannen till. Han som gärna visar och berättar för oss vad som finns att se och göra här i hans land. Och som frågar Kapten om han är rik eller fattig, för att peka ut vart vi finner taxi och buss. Polisstationen är lika upphetsande som en skrubb på en svensk mellanstadieskola på sjuttiotalet. Ett bord. En stol. Kala väggar. På ena väggen hänger en tavla. Kungen kanske, tänker vi. Jo för visst är väl Marocko en monarki. Polismannen ägnar sig åt att mödosamt kontrollera våra medhavda blanketter. Han gör ändringar. Hans dator är av äldre snitt. Han stämplar våra pass. Han frågar oss om vi varit i hans land tidigare. Och Kapten berättar. Ja, tre gånger. Det är ett mycket vacker land ni har, lägger Kapten till. Polismannen skiner upp och letar i sin dator. Men några uppgifter om Kapten finns inte i hans databas. -När var du här?! Ja och det var ju länge sedan. Första gången som barn och senast för tjugofem år sedan. Tiden före datorn funnit sin plats på hans kontor sannolikt. Det dög som förklaring och Polismannen log och menade att nu var ju Kapten näst intill en medborgare i landet. Det uppfattades visst som positivt att återvända.

 

Ja och inte var vår inklarering klar här. Nä, därpå gick vi till dörren till vänster om polisen. En möjligen ännu mer mjukisklädd man öppnade dörren. Migrationsavdelningen månne, vi är osäkra. Och han tittade ner i våra papper och tillsammans gick vi då till tullverkets dörr. Den till höger om polisens. Där vår man tidigare nämnd låg och sov, men väcktes.

 

Inspektion skedde därefter av Wilma. Polis och Tull ombord. Allt medan Styrman Pimpsten fixade kopior på samtliga papper igen, då de tidigare inte räckte i antal. Men nu även kopior på stämplarna i passen. Det verkar viktigt med stämplar i detta land. Proceduren hade så långt tagit dryga timmen när vi åter kunde gå till hamnkontoret, för att få oss en hamnplats tilldelad. -You can stay here for the night, berättar flickan bakom disken. Och vi får veta att vi ska återkomma under morgondagen. Då får vi veta vår nya plats. Passar oss fint, menade vi, då vi ska tillbaka till tulltjänstemannen klockan tio för att hämta våra papper som då ska vara godkända och klara. Ja om vi får kliva in i landet före detta är gjort, vet vi inte. Men vi är trötta efter all sol och segling. Så det passar oss fint att laga lite mat ombord och krypa ner i säng.

 

 Marockos kust, vackra blånande berg och glitter på havet. Dofter av jasmin…
 

I övrigt så gick seglingen fint. Vi som trodde att vi skulle gå för maskin hela vägen. Men direkt utanför Gibraltarbukten så kunde vi dra samtliga segel och stänga av motorn. Det blåste gott i hålet som vi sa, genom Gibraltar sund och det gick vita gäss på havsytan. Inga större vågor som bromsade framfarten så Wilma seglade fram i sju-åtta knop. Sen, bakom udden vid den spanska enklaven Ceuta, så fick vi lä. Havet la sig och vinden dog av något. Men vi kunde segla ända fram. Precis utanför hamnpirarna i Smir så startade vi motorn och drog ner Wilmas röda klädsel.

 

Att skriva om att vi kände det fantastiskt att äntligen få kapa förtöjningarna och segla ut, är nästan onödigt. Det kan inte ha undgått någon att vi längtat ut på havet igen. Ännu en brochyr-segling. Ni vet en sådan där segling där solen gassar från klarblå himmel och det glittrar som diamanter på vattenytan. Precis som i broschyrerna där folk lockas till att köpa sig en segelbåt, där kanske den ovetande tror att alla dagar på havet ser ut så.

 

Nu ska vi utforska Smir och dess kringområden. Vi ska ta oss fram med buss, då vi bestämt oss för att vara fattiga. Vi kommer att klä oss vardagligt för att smälta in så gott det går. Vi hoppas kunna finna Marockos puls och vardag. Vi ska först bara få vårt godkännande av tullen då våra papper inte kommer att vara klara förrän klockan tio. Och vi ska flytta båten till vår anvisade plats. Sen så. Så kan vi leta oss fram till busshållplatsen som polismannen pekat ut åt oss. Vi har ingen aning vad som väntar oss. Och för Pimpsten som besöker landet för första gången, så blir det nog en massa nya intryck.

 

Men vi kan sammanfatta våra första timmar här med följande.

 

Människor är mycket vänliga. Ingen stressar. Det är noga med stämplar och att fylla i många papper. Kopiatorn är gud. Tjänstemän sover gärna under arbetstid. I mjukiskläder. Solen är varm. Smir är vackert. Och det doftar jasmin. Vita blommor. Det lovar gott. Mycket gott.

 

Skepp o Hoj!

4 reaktioner på ”Det doftar Jasmin…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s