La Linea, Spanien

 

Det där med att fylla år satte sina spår. Så vansinnigt seg och trött blev efterföljande dag (fast vi tog det lugnt). Och vi som lovat vara lärare och köra engelskalektioner uppkopplade mot svensk skola. Ja det var inget annat än att bita ihop. Och skoj är det ju, för eleverna är så nyfikna och glada. Men var vi lite trötta, så var eleverna lite otåliga. Timmen före lunch så bodde det myror i byxorna lite varstans, de kämpade tappert på. Och snart får de gå på välförtjänt påsklov.

 

Det har varit fantastiskt trevligt med detta lite annorlunda samarbete mellan oss och en svensk högstadieklass.

 

”Och vi måste bara säga att dessa elever är hur goa som helst, duktiga och modiga. Är det någon som läser detta, lärare Erik om inte annat. Så vill vi gärna skicka med en hälsning till eleverna. Och det är att de aldrig ska sluta drömma. Att de ska känna att de kan. Att det är bra att försöka, även om man misslyckas. För i livet tar man hela tiden små, små steg. Och varje steg kan liknas vid en kloss. Och kloss på kloss läggs på varandra, där klossarna står för erfarenhet och utveckling. Och det är så man bygger sitt eget slott till slut, sitt livs-slott. Och hur ditt eget slott kommer att se ut har du stor möjlighet att påverka själv. Så i livet, försök inte ta för stora kliv mrd för många klossar på en och samma gång. Det är svårare och fallet blir högre. Så därför, räds inte till exempel att söka vidare på en högre utbildning trots att kanske det låter långt med tre års studier. Utbildningen är en process där tiden arbetar för dig. En dag i taget, en tenta i stöten och en massa spännande kunskap och nya vänner på vägen. Och likaså med arbete och annat i privatlivet. Låt livet ta sin tid och låt leva det. Och skratta och dansa när stunder ges…ta en kloss i taget…för vi lever här och nu. Nyckeln är att drömma och vilja och från det ta det steget vidare”.

 

Ja och det är ju så lätt att bli otålig i livet. Att allt ska gå så fort där man önskar sig en kvick-fix på saker. Och samtidigt kanske man inte heller bara ska stå stilla, utan sträva mot stora livsmål. Och för oss, så har vi nog behövt alla våra tidigare erfarenheter, goda som mindre roliga, för att komma dithän vi är idag. Och vi själva bygger våra klossar mer än någonsin nu, där vi ständigt möter nya situationer i livet. En sådan kloss består i att nu ska vi segla till en ny världsdel. För idag ska vi segla till Afrika. Marocko närmare bestämt. Det ska bli spännande att möta en helt annan kultur. Kapten har varit i Marocko förut. Men att segla dit är ju något helt nytt…

 

Nu har vi KLART SKEPP, som det heter när fartyget står klart för att kasta loss. Vi har bunkrat vatten och fyllt på mat i förråden jäklar anåda. Skulle vi illa missa Afrika, vilket nästan är omöjligt, och råka förirra oss ut ur Gibraltar Strait och sätta rak kurs västerut. Så skulle vi nog reda oss ända till Amerika. Nu kan ni vara lugna, vi har bättre koll än så. Men det känns gott att vara rustad. Dieselmätaren står i topp. Vattenmätaren likaså. Igår bunkrade vi till exempel mjölk. Vad sägs om 20 liter, vilket kanske inte är så mycket för en stor barnfamilj. Men för oss så har vi mjölk för rätt många veckor framöver. Ska bli intressant att se hur länge den räcker…vi har anledning att återkomma.

 

För det är så, att i en del hamnar i Marocko, så finns det inte nödvändigtvis någon direkt stad nära där vi kan handla mat. I Marocko så går det lätt att finna kryddor och frukt och annat trevligt. Men knappast en bit fläskkarré till Kapten. Vi vill helt enkelt inte känna oss nödgade att söka upp en mataffär eller marknad för att fylla på något vi känner vi måste ha. Som kanske inte ens finns. Det känns bättre att förekomma än att förekommas. Likaså kommer vi nu när vi sparkar i gång segelsäsongen 2018 att ankra så mycket som möjligt. Och även då är det lättare att ha fyllt upp alla lagren när man ändå ligger i en bra hamn.

 

 

Vi satt uppe på däck i solskenet, ja nu har vi fått riktig sommarvärme här, vi har börjat svettas fast vi är rätt avklädda. Och vi diskuterade kring den fortsatta seglingen. Medelhavet är lite berömt för att det antingen blåser mycket, eller inget alls. Och vi ville sätta fingret på hur vi vill leva. Det är så lätt att sätta upp mål på saker, och följa klockan på armen. Av gammal vana. Att man vill vara framme vid en viss tid. Och när vinden dör av, så startar väldigt många seglare sin motor (ja även vi ibland). Man har inte tålamodet att vänta in vinden. Det kan upplevas rastlöst att bara glida fram i 1 knop. Men med handen på hjärtat. Vad har vi bråttom till? Spelar det någon roll när vi kommer fram, så länge inget oväder hotar? Och vi har ju livet ombord, där vi kan göra så gott som allt vi annars gör när vi ligger i hamn (ja förutom att vi inte kan kliva iland). Så ute på havet i stiltje så kan vi ju dammsuga eller sy i en tappad knapp i blusen…ja eller vad som nu står att göra. Så därför. Om du är en av dem som brukar följa oss på Marinetraffic.com, och du ser oss mer eller mindre stå stilla där på havet. Så ska ni veta att vi väntar på lite vind och att vi sannolikt står och slår oss en god bearnaisesås till kvällen, eller nåt. Det finns faktiskt en del långseglare som slänger ut sin motor från båten helt och hållet, när de ska segla runt jorden…

 

Därför kommer vi framöver inte tala om för någon när vi beräknar komma fram, inte heller nödvändigtvis vilket nästa mål är. För vi vet kanske inte själva. Men främst vill vi inte att någon ska oroas där hemma. En sjöman kommer när han kan som det heter..

 

Ja och så Marocko då…nu när vi lämnar Spanien så kommer vi inte ha samma fina tillgång på internet och telefonförbindelse med omvärlden. Prislappen blir nu en helt annan att använda vår kommunikationsutrustning ombord. Men det lär finnas internet i hamnarna, om än långsamma. Så blogginläggen dyker vad vi tror, inte upp lika frekvent. Och vi kommer inte att kunna ringa och skriva lika frekvent till våra nära och kära där hemma. Styrman Pimpsten kommer dock att skriva på bloggen offline. Och när vi väl har förbindelse, så kommer det nog kunna spottas ut inlägg i en rasande fart…hav tröst (som sjömannen sa…).

 

Ja och glöm inte att du kan följa oss på marinetraffic.com. Länk finns i länklistan överst på sidan eller så klicka HÄR. Där kan du se (om satelliterna vill) hur vi rör oss och vart vi är. Själva håller vi koll på våra seglande vänner som börjar bli ett gäng till antal. Där vi sannolikt kommer att sammanstråla med flera av dem framöver. Framför allt så är det ett gäng här i Gibraltar/La Linea som väntar in att börja segla bort mot Grekland. Men de flesta väntar ännu lite längre fram i kalendern, innan de kastar loss och går rakare mot målet. Vi vill segla lite krokigt och se oss om. Så vi blir nog genskjutna någonstans mellan Balearerna och Italien av vännerna…skoj! Man skiljs och man möts…

 

Japp, klart skepp. Vi syns och hörs. Idag blir dock turen kort, vi går för maskin när vi korsar Gibraltar Strait där alla handelsfartygen går. Och vi styr mot vårt första mål som blir Smir i Marocko. Det är så långt vi har att säga. Och om någon vill få tag på oss, så lämna ett meddelande på fejsbok (messanger) eller skriv kommentar på bloggen. Så hör vi av oss när vi nästa gång är uppkopplade.

 

Skepp o Hoj!