(…och red kamel och mötte Marocko…)

Vi behövde kontanter. Vi hade ju inte kunnat växla till dirham som vi önskat, i Spanien. Och här i Smir marina stod ingen bankomat att finna. Men vår inklarering var inte heller klar, så vi hade lite att lösa först innan vi kunde lämna området.

Uppe hos tullen så kom äntligen den store bossen. Han som hade rätt att sätta stämpel på våra papper. Mötet tog inte mer än fem minuter så hade vi vår inklarering klar. Därefter gick vi till Capitanerie, hamnkontoret för att få veta vår tilltänkta båtplats. Men nej, vår förkylda flicka hade inte dykt upp än. Och mannen bakom disken verkade inte alls insatt och kunde ta över ärendet. Hon skulle nog komma klockan elva istället, fick vi veta.

När klockan var halv tolv så gick vi tillbaka. Men flickan lös med sin frånvaro. Och vi ville nu inte alls sitta och vänta. Så vi frågade mannen om det gick bra att vi låg kvar vid väntbryggan. Jo, ja…det gick så fint. Mannen bakom disken pratade ingen engelska och återigen så blev vi jublande glada för Styrman Pimpstens franska, även om den bär brister.

Vi låste båten och gav oss ut på äventyr.

Styrman Pimpsten hade valt att bära sjal för att bättre smälta in och inte ständigt bli uppmärksammad som turist. Samt för att visa hänsyn till landets kultur. Sjal låter bättre att säga som svensk och inte slöja, hijab eller burka, då religionen inte delas. Och här i Marocko så råder ingen lag om att bära slöja, även om absoluta majoriteten gör det. Men få bär heltäckande, och av yngre kvinnor så bärs den inte sällan lite mer ledigt, där man faktiskt kan se en hårtest sticka fram.

Vi hade även innan vi gav oss ut, bestämt att nu ska Kapten och Styrman inte hålla i handen, något som man som par inte gör offentligt här (kvinnor skakar inte heller hand). Vi hade även bestämt att vi skulle hålla ihop, och inte gå på egen hand. Så de vi mötte tydligt skulle se att Pimpsten hade sin man vid sin sida.

Vi hade som mål att promenera till byn M´diq. En nätt promenad på närmare en svensk mil. På vägen mötte vi såväl kameler, getter, åsnor och kor. Och då Pimpsten inte ännu ridit kamel i sitt liv, så passade hon på. Denne kamelförare godtog Euro som betalning. Det är inte ovanligt att det finns med på människors Bucket list, att rida kamel i öknen (fast vi befann oss ju inte i öknen, men dock nära och i vart fall inte på en marknad i Filipstad). Så därför kände Pimpsten att hon ville upp på puckelryggen. Kamelen var snäll och trevlig men ville vid ett tillfälle äta upp Kaptens hatt. Vilket den inte fick.

 Sekunden före kamelen vände sig om och försökte ta Kaptens hatt…

 

 Vi mötte djur längs med vår promenad, här en åsna…

 

När vi någon timme senare hade promenerat den långa vägen in till M´diq så fann vi vår bankomat och vi kunde ta ut lite kontanter i den lokala valutan. Vi letade därefter upp de små gränderna där gatuförsäljarna höll till. Då detta inte är någon plats dit turister hittar, så lämnades vi i stort sätt i fred. Ingen trugade och tjatade om att vi skulle handla. Och när vi så väl gjorde så behövdes det inte köpslås om priset. Vi tror ingen sockrade på priset…ett halv kilo färska jordgubbar betalade vi några kronor för. Närmare kilot fantastiskt goda svarta oliver gav vi drygt tio kronor för. Det myllrade av stånd och människor log inte sällan tandlösa leenden mot oss. Någon gång kände vi oss betraktade som utlänningar. En gång så lämnades en lång blick på Pimpsten, kanske för hennes blonda hår stack fram lite grann. Eller för att hennes ansikte är nordiskt västerländskt. Vad vet vi. Men i övrigt så smälte vi in i miljön rätt så bra, där ingen tycktes notera oss.

Vi hade blivit hungriga efter den långa promenaden och det hade börjat bli sen eftermiddag. Så vi fann oss ett litet hak, där vi ville försöka beställa något att äta. Vi visste redan, att i dessa kvarter så pratade folk definitivt ingen engelska. Och få pratade franska. Utan det var arabiska som gällde. Det fanns ingen meny, inga bilder eller priser som kunde hjälpa oss. Men en man som satt vid ett av borden reste sig och kom till vår undsättning. Det visade sig vara rätt enkelt…det fanns inte så mycket att välja på över överhuvudtaget. Vi beställde kyckling, som vi inte ville ha i bröd, utan som sallad. Ja det var så man fick välja. Maten lagt i bröd eller inte.

Vi slog oss ned vid ett av de få borden utanför och väntade på maten. Och så kom den in. Lite lätt rörig tallrik med allt möjligt på, som en slags nordafrikansk motsvarighet till tacos, fast här med rödbetor, ris, kyckling, lök, ägg med mera. Och utan att vi beställt så bars det ut två tallrikar med bröd och pommes frites.

Vi åt med god aptit och maten var faktiskt jättegod fast det såg lite slafsigt ut. Och vi som inte är några pommes-frites-människor, tyckte dessa pommes var kanske de bästa vi någonsin ätit. Brödet orkade vi inte, så de åkte ner i ryggsäcken som doggybag. Ja vi hade inget att klaga på. Och utanför på gatan kunde vi beskåda den marockanska vardagen. Ett myller av människor rörde sig där vi förundrades över mycket. Någon förbipasserande rensade granngästens tallrik på mat (efter gästen gått), en man med en skottkärra som verkade vara från ett annat århundrade (ja såväl mannen som skottkärran), vi såg barn på väg hem från skolan. En byggarbetare gick förbi oss och i handen bar han en elkontakt. Kontakten och sladden var det inte mycket kvar av och den hade fått Elsäkerhetsverket därhemma att gå i taket.

Jo det är fattigt här…

Vi betalade och konstaterade att vi fått ge motsvarande tjugo kronor var för maten per person inklusive dryck. Billigare än så kan det knappast bli. Vi tog därefter tillflykten upp till de övre gatorna och gränderna. Där pågick också gatuförsäljning. Men här såg det riktigt illa ut i våra ögon. Maten som stod till försäljning låg på marken, med bara kartong eller en bit tyg under sig. Det luktade lite av soptipp och emellan stånden låg matrester precis intill det som såldes, som någon på sin höjd försökte sopa ihop till en hög. Grönsakerna såg inte alls lika fräscha ut här, som en slags andra sortering mot den förra marknadsplatsen. Vi förundrades och förfärades och tog oss ned igen till de tidigare kvarteren. Kapten fann dukar med stor uppsugningsförmåga som han köpte. Han ska lägga dessa under motorn, så eventuellt kondensvatten kan sugas upp. Under motorn har vi ju vitmålat så fint, och Kapten vill gärna att motorrummet ska vara rent och lättöverskådligt. Därför ska smuts och kladd hållas undan.

 Gott om frukt och grönsaker…för just inga pengar alls…

 

Inte bara mat utan även kläder och prylar…stora grupper med skyltdockor stod i klunga och umgicks lite var stans…

Rätt mätta på myllret, men mycket glada över vår dag, så promenerade vi tillbaka igen. Men halvvägs så tyckte vi fötterna värkte. Med full rätt, när man gjort 15 kilometer till fots. Så vi stannade vid en busshållplats och vinkade på bussen som snart kom. En överfull buss med glada människor. Förstående och hjälpsam chaufför. Vi betalade för oss. Fyra konor per näsa. Och väl framme vid Smir Marina så upplyste såväl chauffören som andra passagerare, att nu var vi framme och det var dags för oss att kliva av.

 Vi har klivit av bussen och har här nära till Wilma. Definitivt kommer vi fortsätta nyttja bussen här, det var en positiv upplevelse. Det är vackert här, med de blånande bergen i bakgrunden… 

 

Skepp o Hoj!