(…där vi fick bevittna godheten hos folket och en lika fantastisk medina…)
Kapten handlar apelsiner i Tétouan…galet billigt visade det sig…
Smir, Marocko
Då det hade visat sig vara såväl trevligt, praktiskt som billigt att åka buss här i Marocko, så såg vi det som det självklara transportmedlet. Vi hade bestämt att detta skulle bli en utflyktsdag med kulturellt inslag. Målet var att besöka den berömda Medinan i Tétouan. Den finns med på UNESCOS Världsarvslista.
Vi promenerade glatt bort till busshållsplatsen denna soliga dag. Snart kom bussen och då Tétouan ligger dubbelt så långt bort som M´diq så fick vi punga ut med hela sju kronor var per näsa för bussbiljett. Bussen var full med folk; kvinnor, män och barn. Men vi fann oss ett par lediga säten. Och under resans gång så fick vi bevittna en rad intressanta ting. Vart efter bussen fylldes med fler resenärer vid varje hållplats, så reste sig först och främst unga män för att lämna en sittplats åt en kvinna. Lika så till åldringar, såväl gamla gubbar som gummor fick sitta ner till förmån för de unga. Detta skedde med någon form av automatik, behövde någon platsen bättre än dig själv, så reste du dig upp. Så vid varje busshållsplats så byttes det ägare till sätena ideligen och på slutet så började även unga och friska kvinnor resa på sig till förmån för de äldre. Redan efter ett par hållplatser så hade vi förstått hur man här gör, och när det klev ombord en gammal dam, tvärhand hög med russinhud, så reste sig Kapten upp och gumman slog sig ner bredvid Pimpsten.
Vid ett tillfälle så stannade chauffören vid en hållsplats. Folk klev på. Men chauffören tutade och vinkade åt en gammal fattig man. Han ägde knappt kläderna på kroppen. Den gamle mannen slog ut sina händer i en gest som betydde att han saknade pengar och inte kunde åka med. Chauffören stod på sig och vinkade ”kom-kom”. Mannen klev då på och fick av chauffören åka gratis. Fripassageraren slog sig ned på ett säte och sekunden senare så reser sig en medelålders dam upp och går fram till chauffören och hon löser en biljett till den fattige. Och hon går bort med bussbiljetten och lägger den i hans hand. En vansinnigt fin gest och inget tu tal om att en gammal fattig och kanske sjuk man skulle behöva gå ända in till stan.
Det tar inte mer än fem minuter så kommer det ombord två män, kontrollörer. De går metodiskt igenom alla passagerarnas bussbiljetter, för att se att de finns och är korrekt lösta. Och när de kommer fram till den fattige mannen så visar han upp sin biljett, och han blir såklart godkänd och får sitta kvar…
Vi båda bevittnade detta, Pimpsten från sitt säte bredvid den gamla gumman i vacker brodrad jihab. Och Kapten från sin stående position i mitten av bussen, där han trängdes med ett tiotal andra män som generöst lämnat över sin sittplats åt ett barn, en kvinna eller en gammal man. Vi fångade varandras blickar för en sekund och vi log mot varandra, nästan med en tår i ögat. För det vi just bevittnat gav oss en varm känsla inombords. För på det sätt som marockanerna tar hand om varandra. Människor som inte känner varandra, utan att det tillhör deras kultur att värna om den som har det svårare och sämre än dig själv. Och då ska man veta att det är få marockaner som lever i överflöd över huvudtaget.
När vi klivit av bussen i Tétuan och vi åter stod vid varandras sida, så pratade vi om det hela. Hur förundrade och imponerade vi var av detta landets människor. Vi som med jämna mellanrum läser om och ibland själva bevittnat hur det fungerar inom det svenska bussväsendet. Ingen busschafför i Sverige tror vi idag skulle släppa ombord någon som inte löst biljett (ja löst på annat sätt än med kontanter, för det går ju inte längre…). Få människor skulle frivilligt betala för någon annan som stod utan biljett. Och inte skulle vi resa på oss och lämna över vår plats i första taget. Det händer, men absolut inte på detta sätt. Det var inte länge sedan vi hörde på de svenska nyheterna om ännu ett barn som fått kliva av en buss i obygden någonstans för att flickan inte haft korrekt biljett…hon hade fått välja mellan en dyr böter eller kliva av vid första nästa hållplats. Så flickan fick lov att kliva av, fem mil från hemmet… Det borde vara skottpengar på ett sådant beteende. Fy skäms!
Vi har mycket att lära. Vi är så snabba att döma andra, i synnerhet de som kommer från andra kulturer. Men det finns SÅÅÅ många goda exempel vi kan lärdom av, där vi inte för en sekund ska tro att svensken alltid är så himla bra. Ja Sverige är inte alltid bara kallt till sina temperaturer mellan snödriva och snålblåst. Utan även socialt, själsligt och mentalt. Men vi tror en förändring är på väg. En dotter berättade för en tid sedan om en tågresa hon gjort kring Stockholm, där hon hamnade i ett synnerligen trevligt samtal med ett gäng andra okända resenärer. Och vi såg ju det fantastiska exemplet vid attacken på Drottninggatan till exempel. Där vi så fint började hjälpas åt, över gränser och kulturer. Så något är kanske på gång…vi behöver bara tinas upp lite grann vi svenskar!
Vi gick bort till Medinan och det tog inte lång tid förrän vi fångades av en engelsktalande man, Mohammed. Han ville visa oss runt. Och man blir ju alltid lite misstänksam. För folk som hjälper en så där lite extra, där man totalt fångas av deras uppmärksamhet, brukar vilja något mer än bara att vara snälla. De brukar vilja ha pengar eller sälja något. Men Mohammed visade sig vara en rätt cool kille i sin huvförsedda stickade dräkt. Han visade oss runt i de små gränderna där det är lätt att gå vilse. Vi kom till ett marknadstorg där vi köpte ett kilo apelsiner som vi betalade fem kronor för. Och vi passerade en vacker moské och sen in i ett virrvarr av dörrar. Han bankade på en dörr och innan så sa han; -Köp ingenting ni inte vill ha!
Mohammed berättade att små hus har stora dörrar inne i medinan, och stora hus har små dörrar. Här har vi en stor och vacker dörr…
Mohammed och Kapten med var sin blå påse…genom medinans små gränder.
Medinan, den gamla innerstaden, är omgärdad av en fem kilometer historisk mur och det finns sju ingångar i form av grindar.
Bakom flertalet dörrar döljde det sig en massa fina butiker…men vi är ju fel människor när det kommer till prylkonsumtion…men vackert så säg…
Keramik, tyger, mattor, kryddor, oljor…ja kom och köp!
Därinne möttes vi av en massa fina ting; keramik, mattor, smycken, oljor och kryddor. En smått påstridig man försökte få oss att köpa något. Men vi ursäktade oss med att det får bli en annan gång, när vi inte kommer med båt. När vi tittat oss mätta på saker (och ni vet ju hur ointresserade vi är av pryl-konsumtion) så väntade Mohammed på oss utanför. Han frågade vad vi ville göra mera, kanske hitta ett ställe för att äta på?! Vi sa att vi ville gå och titta lite på egen hand. Och han nickade förstående och släppte oss direkt. Han förklarade hur vi skulle hitta ut ur medinan, vilket inte alls var självklart. Den kändes lite som en labyrint. En trevig man den där Mohammed, och vi hade nog tur. För det var många andra som försökte rycka i oss och som ville sälja saker. Mohammed hade själv en tid bott i Holland, så han visste kanske att möta oss på halva vägen, utan en massa tjat och trug. Tvärt om så berättade han en del om medinan, vilket vi var tacksamma för. Han fick inte ett öre för besväret, och det kändes inte heller som det var det han var ute efter.
Vi tog oss senare ut ur medinan och gick en sväng och fann oss ett café. En te och en kaffe beställde vi. Men USCH så sött téet var…annars gott med smak av mynta. Nästa gång ska vi försöka beställa te utan socker.
En enkel kaffe och te på stan…men här serveras téet med galet mycket socker i…
Vi väntar på bussen som ska ta oss tillbaka…
Vi tog bussen tillbaka till Wilma och strax därpå kom en kille insvängandes på en cykel. En svensk kille, Claes, som för tillfället bor här då han håller på att renovera sin båt. Han hade noterat Wilmas svenska flagga i aktern. En trevlig pratstund blev det i kvällsolen och vi bestämde att vi ska ses på nytt. Ja vem har sagt att långseglarlivet är tråkigt…ja inte vi i vart fall!
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 
Hej på Er.Att få följa er på era eskapader gör mig så glader. Att uppleva männskliget och värme människor emellan saknas i för stor mängd i Svedala, men kanske vi blir bättre med åren.Jag har en önskan:När ni tar en bild av varandra,TA AV SOLGLASÖGONEN så ser jag Er bättre. Stor kram till Er båda.FELIX
GillaGilla
hej hej och härligt att du blir glad av det vi skriver. Ja det blir de bilder det blir, med eller utan solglasögon. Det är svårt att titta mot solen också utan glasögon och kameramannen (eller kvinnan) behöver ju ha sin sol i ryggen för att slippa motljus i kameralinsen, därför blir det på dessa breddgrader en hel del solglasögon. Sen är man ju kanske mån om sin hollywood-look och inte vill bli igenkänd i varje litet hörn av världen. Skönt att kunna distansera sig i det enorma medieflödet som idag råder och hålla på sin personliga integritet. Så bilder vi lägger upp på bloggen är av annat karaktär än bilder som vi kan visa för närmaste familjen…vi är ändå rätt personliga men vi vill inte lämna ut allt. Kram
GillaGilla
Jag undrade just var Claes var en söndags. Han sa att han skulle bort till garaget en sväng men att han kom på cykel i Marocko………..Ha ha ha. Tack för att trevlig och målande läsning. Det är ett nöje att följa Er. Kramar i massor från oss
GillaGilla
Ha ha ha…ja alla dessa claesar på cykel…men vilket fantastiskt transportmedel. Kram kram
GillaGilla