Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

En dag stod två unga män ute på ön. De hade bestämt träff med Kaptens pappa Felix, som vid tidpunkten hade Wilma ståendes på tomten. Året var 1981 och det var inte mycket mer än ett tomt skal, ett grått betongskrov som kunde visas upp. Anledningen för besöket var en uppsats, ett specialarbete som ingick i pojkarnas utbildning – och nu skulle Felix intervjuas.

 Studenterna visade sig gå med egna drömmar, om att en dag bygga en båt att segla ut i världen med. Ämnet hade fallit på betongbåtar. Specialarbetet gick under den vitsiga rubriken ”Betongbåt, ett starkt alternativ” och handlade om hur man bygger båtar i materialet ferrocement. Uppsatsen beskrev noga tekniken kring spantbyggnation, cementering, armering och najning.

 Under intervjun berättade Felix stolt om sin uppfinning. Där det längst fram i fören sitter en kombinerad pollare och friskluftsintag. Den består av ett rostfritt fyrkantsrör med ett öppningsbart lock i toppen. Pollaren är enormt kraftig då den är genomgående och bultad nere i skottet. Under samtalet diskuterades ekonomi och tidsåtgång för bygget. Felix försökte förklara att ”det kostar tio gånger mer än man tror, och tar den dubbla tiden mot tänkt”. Killarna hade nog lite svårt att föreställa sig Wilma som färdig båt trots Felix vurmande ord. För stunden fanns bara betong att se samt en rostfri pollare med friskluftsintag, föga imponerande. När Felix märkte deras tvekan utbrast han till sitt försvar att ”ja blir det ingen båt, så är ju ett betongskrov perfekt att odla champinjoner i”.

Nu vet vi ju hur det gick, att Wilma inte blev någon champinjonodling – utan en båt. Och pollaren sitter där än idag, den som Felix var så stolt över. Personligen är vi inte så övertygade om det genialiska med friskluftsintaget. Vi tycker inte det gör någon större skillnad, det är god ventilation ändå. Tvärt om så har vi nödgats sätta i en packning uppe i locket för vi måste kunna stänga den helt tätt när vi seglar i kraftig sjö. Varje gång Wilma dyker ner i en svallvåg tar hon in vatten genom intaget om det inte är stängt.

Historien är både rolig och minnesvärd och uppsatsen finns här ombord. Emellanåt föreställer vi oss vad som hänt ifall Felix inte rott båtprojektet i land, hade han då blivit champinjonbonde på Stegesund? För lika sant som det är sagt – även en anläggning för odling av svamp behöver ventilation. Häpp!

 Pollaren med sitt friskluftsintag på toppen…här i uppskruvat läge. Vi har satt dit en packning för att kunna få helt tätt när vi stänger locket, vilket behövs när vi seglar i busväder…

 

 Renovering pågår och vi håller på för fullt. Badrummet ska bli grått och gult. Det blir väääldigt gult kan vi meddela, vi har inte slutat skratta än. På fotografiet syns ventilationsröret/pollaren mitt i bild… 

 

Skepp o Hoj

(…och vi har dragit igång ett nytt renoveringsprojekt…)

Många följer utvecklingen av coronaviruset i Grekland. Inte minst ligger det många segelbåtar under svensk flagg i landet. Man kan såklart undra om det blir någon segling eller semester i Grekland denna sommar, eller inte. Trots att Greklands premiärminister nu har talat till folket och redogjort för hur öppnandet av landet ska gå till, så är det inte helt lätt att svara på. Det beror helt och hållet på vad som händer med viruset när man börjar släppa på restriktionerna. Marknaden är tänkt att öppna i tre faser i motsvarande sju steg, med början den 4 maj. Skulle smittspridningen ta ny fart kan den expertpanel som noga följer utvecklingen plötsligt dra i handbromsen och stoppa öppnandet. Det gör det svårt att planera, vid dags datum är det inte ens klart när flygtrafiken kan tänkas komma igång. För oss som redan finns på plats är det något enklare, vi räknas lite som greker då vi varit fast här sedan utbrotten började.

 Grekland är tänkt att öppnas upp i följande steg.

4 MAJ

Kravet om ifyllt formulär (rörelsecertifikat) eller skicka SMS vid vistelse utomhus avskaffas. Däremot kvarstår trafikbegränsningar utanför hemregionen. Framför allt tillåts inga resor till och från öarna.

 Småbutiker öppnar, såsom blomster- och bokhandel, optiker och frisörer. Det blir obligatoriskt att bära ansiktsmask och det blir fortsatta restriktioner om hur många som får vistas i butikerna samtidigt. Böter för att inte bära ansiktsmask kommer ligga på 150 euro.

 Kollektivtrafiken rullar på, men det blir obligatoriskt att bära ansiktsmask. Trängsel är inte tillåten.

11 MAJ

 Övriga detaljhandelsbutiker öppnar, men dock inte gallerior (som öppnar 1 juni).

 18 MAJ

 Trafikbegränsningarna upphör, vilket möjliggör resor mellan regionerna. Däremot kommer resor ut till öarna sannolikt bara tillåtas för de boende.

 Hotell som är verksamma året runt öppnar, likaså parker, trädgårdar och arkeologiska platser.

1 JUNI

 Caféer och Restauranger öppnar sina uteserveringar, fortsatt förbjudet att sitta inomhus. Högst fyra personer per bord med minst två meter mellan borden.

 Köpcentra och varuhus öppnar med max en kund per 20 kvm och krav på ansiktsmask.

Första hälften av juni

Inrikesflyget kommer igång.

 Mitten av juni

 Fler hotell och boenden öppnar men gäller ej på öar där det saknas infrastruktur för god sjukvård

 Öppning av badstränder (organiserade)

 Sjötrafiken ut till öarna börjar komma igång.

Slutet av juni

 Internationella flygningar tillåts

Juli

 Fler säsongsbetonade boenden får öppna. 

När och var vi får börja segla kände vi oss lite osäkra på trots informationen, så vi gick förbi Port Police. Direkt kände killen igen oss som ”svenskarna” som varit i marinan ett tag. ”Kom tillbaka i början på nästa vecka, så ska ni få svar”. Det är med andra ord inte helt klart när vi utlänningar på plats får börja segla, och framför allt var. Men till och börja med på fastlandet. Själva siktar vi in oss på juni månad vilket sannolikt kommer att fungera. Detta passar fint för vi har ”råkat” dra igång värsta renoveringen av badrummet ombord på Wilma. Först skulle vi täta hålet vid skorstensröret, som släppt lite (med läckage av regnvatten som följd). Men steg för steg så slet vi ut det mesta och nu målar vi upp allt på nytt. Vi har lyckats finna färg trots de hårda restriktionerna. På bensinmacken minsann fann vi några få kulörter. Vad sägs om kycklinggult?! Jäkligt glatt och ett fint minne från tiden för pandemin. 

Vi avslöjar inget nu men visar gärna hur vi gjort förbättringar i våra kökslådor. Vi har ju lite udda nog ett IKEA kök och avdelarna som ingår är väl inte direkt anpassade för båt. Efter fyra år av sjögång gav de upp och nu har vi snickrat egna hållbara, av trä. Vi har även en karuscha, ett gummiband i bakänden av varje låda så den kan inte flyga ut med kraft utifall spärren skulle lossna. 

 

 Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Vad tycks om fotografiet ovan, det är taget med vår drönare. Kapten skickade sin flygande leksak rakt upp i skyn och så knäppte han av en bild. Häftigt. Husen ser ut som boxar, som små lådor som står sida vid sida. Fast nu ska vi berätta om en helt annan låda, den hemliga som Kapten snickrat och som vi nu avslöjar.

Ett fenomen, som kan vara till bekymmer för en seglare – är att osurrade saker tenderar att rymma i sjögång. Så fort man släpper taget om smörkniven, grönsaken och burken, far de iväg i alla möjliga riktningar. Det är med stor fascination vi minns pannbiffen som spårlöst försvann i Atlantens rullningar för ett par år sedan. Trots idogt sökande återfanns den inte förrän till kvällen. Pannbiffen hade av en bråkdels sekund (medan Styrman tittat bort) lyckats ta en imponerande luftfärd, ut ur kabyssen och in i sovhytten. När Kapten på kvällen kröp ner i sin koj så kände han något. En pannbiff. Först en förvånad min, sen en högst befogad fråga. ”Vad gör en pannbiff i min säng?” 

Hmmm…

-Älskling, vad gör en pannbiff i min säng???!

 

Att kunna sköta matlagningen säkert ute på havet är därför viktigt. Nästa gång kanske det inte är en pannbiff som far genom luften, utan en vass kniv eller het vätska som i värsta fall kan skada besättningen (fast vi är alltid noga med säkerheten, så ingen har behövt känna sig orolig). Nu har vi i vart fall nöjet att presentera den hemliga lådan vi tidigare berättat om. Någon av er trodde kanske att det var en låda med lock, likt en box man kan gömma saker i. Men ack nej, detta är en låda som Kapten snickrat, som ska gardera honom från framtida pannbiffar bland kuddar och täcken. 

TADA! PIMPSTENS SJÖGÅNGSLÅDA!

Lådan hålls fast genom den list som löper längs med köksbänken och den är försedd med fack i olika storlekar. I facken kan man sen lägga grönsaker och skålar med mera. Ena förvaringsutrymmet är ämnat för skärbräda och kniv. Vi ska montera några elastiska band är tanken, så vi kan klämma åt koppar och flaskor som annars riskerar att välta inne i facken. Hela idén är lånad, knyckt och tvärstulen av jorden-runt-nonstop-seglaren Anders Eriksson. Han byggde sig en liknande och genast insåg vi hur smart det är med en ”sjögångslåda” (TACK Anders för tipset, du får skicka räkning med brevduvan).

 Sjögångslådan är inte testad i skarpt läge än, det är dåligt med svall i marinan. Men tids nog. Vem vet, kanske inviger vi med flygande pannbiff på menyn. 

Skepp o Hoj!

(…men bara för ett ögonblick…)

 

 

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Ett gammalt kokboksställ grävdes fram ur lådorna senast vi var hemma i Sverige. Det härrör från vårt tidigare liv som landkrabbor och stället håller Styrman Pimpsten kär. Vi är petiga kring vilka prylar som får finnas ombord, det är trångt nog ändå. Allt ska ju härbärgeras och risken finns, att ju fler saker – desto mer måste man vända upp och ner på båten när man letar efter sin pryl. Men kokboksstället har nu kvalat in och sitter permanent på väggen i båtköket. Nu läser kocken sina recept lätt och smidigt för kokboken sitter placerad i ögonhöjd.

 Stället utan kokbok… (och då får man krokar att hänga saker i…)

 

Det tog inte lång tid förrän kokboksstället blev invigt. Varje vinter lagas det kroppkakor (minst en gång om året) och rätten bär starka minnen från barndomen. Härliga dofter av stekt lök, fläsk och kryddpeppar och första laddningen kroppkakor serveras nykokta med skirat smör och rårörda lingon. Resten kyls till senare tillfälle där de delas och steks i smör. Kroppkakor ska vara på småländskt vis, hemmagjorda och på kokt potatis (om vi själva får välja).

Stadig och mättande mat har Kapten Betong verkligen behövt, för han har hängt i masten många timmar. Vi har nu bytt stående rigg och många stag och vant blev det. De nya vajrarna är i dimension 10 mm rostfri, nittontrådig – precis som den förra som suttit där i trettiofem år. Det var inget fel på den vi hade, men tiden sa oss att det var dags. Som tur är så beställde vi och hämtade riggen precis innan Grekland slog igen på grund av pandemin, ibland ska man ha lite tur. Vi behåller den gamla riggen som reserv tills vidare.

Vi hann även införskaffa en ny skorstensdel med hatt. Heter det så, den översta delen, hatt?! Hela vintern har vi eldat i kaminen ombord och inte behövt betala för dyr el för att hålla varmt. Något många av er kanske inte har koll på, är att elen i Sverige är betydligt billigare än på de flesta andra håll i världen. Tidigare knorrade dieselkaminen lite, för skorstensröret ovan däck var lite i kortaste laget. Det var dåligt drag. Vi testade då med att förlänga röret. Bekymret försvann och nu har vi fixat skorstenen permanent med enkom nya delar. När vi seglar så plockar vi bort skorstenen så den inte är i vägen för seglet. Så sommartid stuvas skorstenen undan och numera finns det en liten förvaringsväska som Kapten Betong sytt för ändamålet. Skorstenen ska sen förvaras i helveteshålet, tillsammans med den gamla riggen. I helveteshålet bor ingen djävul även om namnet antyder så. Den har fått heta helveteshål, eftersom man svär och stönar när man ska in där. En gång knäckte Kapten ett par revben där och därför gömmer vi saker i hålet som vi inte behöver så ofta.

 Kapten har sytt en väska till skorstensrören och hatten, under sommaren när vi inte eldar bor paketet inne i helveteshålet…

 

Inte en tråkig stund ombord. Vi lovordar vår verkstad, vår symaskin och vår oömma båt som erbjuder oss så mycket. Vi gillar att göra saker, som ni förstår. Tänk om allt vore modernt och helt…vilken mardröm!

Skepp och Hoj!

Fler bilder;

Kroppkakorna är fyllda med fläsk, kryddpeppar och lök som man fäst i smör. För att göra matlagningen rolig så gör Styrman alltid fyllningen dagen innan… (kroppkakor kan kännas tidsödande att laga, vilket inte alls är nödvändigt om man bara planerar lite)

 

 Likaså skalar hon potatisen dagen före…här i Grekland gäller tydligen inga standariserade eu-mått på potatisen. Till ett kilo potatis gick det åt endast 2 (!) potatisar. Den ena potatisen hade storlek 37, den var lika stor som Styrmans Pimpstens högerfot… (…ja kanske samma som vänstra då…)

 

 Nykokta kroppkakor…konsten är att få i mycket fyllning så det inte bara är potatis man äter… (potatisdegen innehåller förutom potatis, även ett ägg och lite mjöl och salt…)

 

Nylagade äts de kokta, med skirat smör och rårörda lingon…

 

 Medan de oätna läggs i kylen för att bli bra lunchmat, smörstekta med lingonsylt…Kroppkakor är bra mat i coronatider om man äger mer tid och är fattigare än vanligt vill säga…(ja lite så som vi lever för jämnan, isolerade, men fattiga (läs:snåla) med all tid i världen…

 

Over and Out

 

 

(…och ett regnskydd för nedgångsluckan…)

Nu har påsken passerat och den firades på distans med besättningen på S/Y Sally. Våra seglarvänner sitter precis som vi, fast i dessa coronatider. De i Spanien, och vi här i Grekland. Men med teknikens hjälp så kunde vi via Facetime koppla upp och vi samtalade, skålade och sjöng i hop i över en timme och det var enormt trevligt och stämningshöjande. Inte minst pratade vi om många seglares prekära situation, då seglingsförbud gör att många väljer eller tvingas segla hem mer eller mindre utan stopp längs med vägen. Våra vänners ursprungliga plan var att sakteliga ta sig ut ur Medelhavet för att därifrån styra norröver, och se och uppleva platser de missade på nervägen. Nu kanske det blir annorlunda och för den som är nyfiken kan följa deras välskrivna blogg Sally Seglar (seglingsresor.se).

 Umgänget var det inget fel på, här med seglarvännerna på S/Y Sally över facetime…

 

Annat som händer…

Våra isolerade dagar här i norra Grekland är inte endast av ondo. Alla har vi väl en lista med ogjorda ting vi aldrig riktigt kommer till skott med. Men pandemins seglingsförbud har nu öppnat upp för flera bortglömda göromål. Som vårt önskemål om ett regnskydd till nedgångsluckan som exempel. När vi seglar i motvind skyddar sprayhooden nedgången (såklart). Men kommer ett hårt regn akterifrån, så regnar det in och ner i båten. Då skjuter vi i nedgångsluckan och bommar igen. Detta fungerar såklart, men ett regnskydds-kapell har flera fördelar. Är det ett tropiskt varmt spöregn så vill vi ogärna stänga in båten, det blir varmt ändå därinne. Med ett regnskydd av tyg är det dessutom lätt att hoppa upp och ner i båten, då vi bara för det åt sidan när vi vill passera. Men framför allt så kan vi segla och styra båten sittandes i nedgången, där vi på vår bekväma pall kikar ut genom sprayhoods-fönstret och styr med hjälp av ratten på insidan. Man är liksom ute, fast inne. Många moderna båtar är ju utrustade med ett binimi-kapell över sittbrunnen, där detta överlappar till sprayhooden. Dessa båtar har således inte samma bekymmer, även om det inte skyddar helt vid ett våldsamt regn.

Tipset om ett kapell-regnskydd fick vi redan för tre år sedan av ett australiensiskt långseglarpar, men vi har hittills inte kommit till skott. Kanske av den enkla anledningen att det oftast är fint väder då vi seglar. Och regnar det så kommer dropparna oftast framifrån. Eller rakt uppifrån, eller från sidan där sprayhooden också skyddar. Problemet uppstår därför inte allt för ofta. Som vid ankring till exempel, då kommer regnet alltid framifrån (om man har ankaret i fören vill säga). Och när man seglar har framfarten en viss betydelse – är regnet lätt i svag medvind, så seglar man lite ifrån dropparna. Men blåser och regnar det hårt rakt akterifrån, ja då svär vi och skjuter i luckan i sitt spår. Med nedgångsluckan på plats kan vi inte sitta på pallen och styra, utan vi får välja mellan att sitta ute och bli blöta, eller gå ner i båten (och inte lika bra se vart vi styr vår skuta).

 Varje gång vi fått ett vågrätt attackregn i ryggen så har vi svurit och sagt att vi ska sy det där jäkla regnskyddet så fort vi kommer fram. Men snart har solen spruckit upp och då har det inte känts så angeläget, och snart har vi glömt. Tills nu. Tänk att det skulle krävas ett virus för att komma till skott…

Regnskyddet kan kombineras såväl med som utan nedgångsluckan. På dagarna rullar vi upp skyddet och fäster det ovanpå sprayhooden så vi har fri passage (om det inte spöregnar akterifrån vill säga, då fäller vi ner regnskyddet). Kapten har sytt en ruta i skyddet så vi kan se ut, alternativt in…

Regnskyddet på nu på plats. Ovankanten sitter med hjälp av tryckknappar (och det går även att fästa sidorna). Vi har stor glädje av skyddet redan nu, varje dag (inte bara när det regnar) för när kvällen infaller så drar vi för regnskyddet för att inte släppa ut den goa värmen vi har ombord som dagens sol gett oss. Kvällarna är inte så varma ännu här i Grekland, men samtidigt vill vi ju vädra och få in massa härligt syre ombord. Och skulle det mot förmodan börja regna mitt i natten, ja då är ju skyddet redan på plats. 

Skepp o Hoj!

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Vi var lite osäkra på om det gick att få en leverans av diesel ner till hamnen. Men efter ett snack med macken så fick vi grönt ljus. Dagen därpå rullade en tankbil ut på piren så vi fick fylla. Känslan var obeskrivlig. Nu kan vi segla, även om vi i dagsläget inte får. Saken är den att vi haft snustorrt i tanken, då vi för ett par veckor sedan gjort den årliga rengöringen av densamma. Nu när vi hör om många seglare som i dessa coronatider blivit bortkörda från hamnar och ankarvikar, så vill vi se till att hålla Wilma startklar. För säkerhetsskull. Oavsett.

Det finns en anekdot kring Wilmas tre tankar ombord (diesel-, septi- och färskvattentank). När pappa Felix byggde Wilma så gjorde han först en ritning på hur tankarna skulle se ut. Men hemma på ön hade Felix ingen möjlighet att svetsa, så han fick ställa sig i Smedjan hos ”Janne Bambam” i Vaxholm. Felix gav snart upp sina försök. Kanske att resultatet inte blev gott nog med en pinna-svets. Eller om beslutet kom efter att Janne Bambam dykt upp i Smedjan och lagt sin hand på Felix axel med orden ”och här står du och brinner, Felix”. Felix hade inte märkt att han satt eld på sig själv där han stod och svetsade. Det brann och bolmade om den bruna arbetsvästen han bar, där han fullt koncentrerad försökte få till svetsfogarna. Felix var på flera sätt en stor man, men han kommer inte gå till historien som den store svetsaren.

Far och Son. Felix hade många färdigheter, men det fanns andra som var bättre på att svetsa…

Istället kom Felix i kontakt med en duktig kille på Lidingö, Melker. Verkstaden låg bredvid en morotsjuice-fabrik och på gräsmattan skuttade en massa vilda kaniner som lockats dit av morotsavfallet som fabriken lagt ut på baksidan. Melker hette nog något annat, för berättelse vill säga att han var polack. Och att han började sin bana med att tillverka hembränningsapparater någonstans på Södermalm. Nu hade dock Melker blivit renhårig och för tiden var han av Sveriges bästa svetsare. Han lär ha svetsat på flera av Sveriges kärnkraftverk, så han kunde sin sak.

Nu blev resultatet något annat. Till Felix stora belåtenhet tig-svetsade Melker de tre tankarna. Och efter denna dag fick han uppdraget att tillverka allt det övriga som behövde svetsas ombord på Wilma. Som tillexempel roder samt rodergångjärn, peke, röstjärn, mastbeslag, reling och skotskenor. Felix ritade och Melker svetsade och kaninerna mumsade morötter.

Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Sedan utegångsförbudet trädde i kraft för snart två veckor sedan har vi endast varit utanför hamnområdet vid ett par tillfällen. På något vis har vi snabbt anpassat oss. Om det inte vore för det stora högtalarsystemet på stan som dagligen ropar ut stränga förhållningsregler till invånarna, hade vi knappt märkt av att landet stängt ner. Om mornarna när vi just vaknat, känns allt som en dröm. Men så fort högtalarsystemet drar igång och förkunnar att ingen får gå utanför sina hem så blir vi påminda. Utegångsförbud, ja just ja. Vi mår trots omständigheterna bra och vi klarar oss fint, andra har det nog betydligt mer bekymmersamt.

 Att vi nu inte får segla har gett oss extra tid att pyssla med Wilma. Häromdagen satte vi upp Wilmas reservlanternor inne i båten. Dekorativt pryder de varsitt hörn av styrhytten och byssan, som en bättre stämningshöjare och för den osäkre – en påminnelse om vad som är styrbord och babord. Men framför allt så är det en plats för lanternorna att bo på när de inte tjänstgör som navigationsljus. För de fungerar faktiskt, trots att de är av äldre snitt och drivs på fotogen.

Inte bara för syns skull, de bär en funktion…

Bakgrunden är den att Felix, tillika Kapten Betongs pappa, skaffade lanternorna på 70-talet i samband med att han började bygga Wilma. Felix var en man som ogärna lämnade något åt ödet. Inte heller hade han full tilltro på ny teknik. Så när han monterade de elektriska navigationsljusen så ville han ha en reservplan utifall lanternorna skulle få glappkontakt eller gå sönder ute på havet. I en butik i Gamla Stan i Stockholm kom han över ett par fotogenlanternor som han därefter renoverade varsamt. Han målade upp dem och satte i nya vekar. Prydligt splitsade han en bit tjärad märling, ett fästsnöre – så lanternorna inte skulle kunna gå förlorade i havet, om de mot förmodan skulle lossa från sina fästen.

Bevis på Felix klurigheter, självklart ska fotogenlanternan surras för storm…

När vi röjde upp hemma hos Felix i höstas, efter hans bortgång – så fann vi fotogenlanternorna på nytt och det var en självklarhet att dessa skulle få återförenas med Wilma. Faktum är att fästena till fotogenlanternorna hela tiden suttit på Wilma där de väntat på sina kamrater. Reservlanternornas fästen är placerade strax för om de elektriska sidolanternorna. Historien är lite smått rörande kan vi själva känna, så därför ville gärna berätta för er. Vi tror att Felix ler från sin himmel.

Detta är styrbordslanternan…

 Sidolanternerna är trekantiga med en halvcirkelformad framsida, allt för att passa på lanternfästet ute…

 

Fästena till reservlanternorna har hela tiden suttit och väntat på sina kompisar (det ensamma fästet). På mahognybrädan sitter Wilmas ordinarie (elektriska) sidolanterna, samt en strålkastare (arbetsbelysning). Nu finns även möjligheten att komplettera med fotogendriven ljuskälla…

 Gammal men funktionell, Felix satte för många år sedan i en ny veke…

 

 Det här är vårt hem…inte lätt att få det hemtrevligt i en båt, men vi gör vårt bästa. Vi trivs… Fotogenlanternan, den röda som avser babord (vänster) syns i hörnet…

 

Vi har även pysslat med en rad annat ombord, men vi delar upp inläggen lite så har ni något att se fram emot att få läsa. På återseende!

Skepp o Hoj!

 Grekland – långsegling – långsegla – segla i grekland – Felix Norberg – antika fotogenlanternor – vårt hem på köl – utegångsförbud i Grekland – Coronavirus – Wilma seglar – S/Y Wilma – Kapten Betong – Styrman Pimpsten – styrbord och babord – båtrenovering – pyssel ombord