Efter det vi lämnade Chalkis har vi inte mött en endaste människa, vi har bara sett mänskliga varelser på avstånd och knappt det. Wilma har tagit sig fram i den grekiska blå sagovärlden och på nätterna har vi funnit ensliga vikar där vi droppat ankaret för lite god sömn. Första natten stannade vi på fastlandssidan dryga tjugo distans från Chalkis. Den andra natten seglade vi sjutton distans rakt norrut.
Vi är på den nordligaste delen av ön Evia, i en djup vik utan namn om man ska tro kartböcker och sjökort och här vi fått ankra på lite nytt vis. Vi brukar ankra på mellan tre och tio meters djup, helst med sandbotten och enligt skolboken ska man lägga ut ankarkätting/lina motsvarande minst tre gånger djupet. Själva lägger som regel ut fem gånger djupet eller mer för att vara på den säkra sidan. Att dragga är något vi aldrig upplevt, men inte heller vill.
Viken här har gott djup nästan ända intill land, så vi valde att droppa ankaret på 12 meters djup men då var vi bara 60 meter från land. Med andra ord så skulle vi stå på grund i händelse av en vindvridning. Men vi visste att vindarna skulle vara lätta så valde vi att lägga ut ett ankare i aktern också för att på så sätt hindra Wilma från att kunna röra sig för nära land.
Efter första natten spanade en nyvaken Kapten in ett litet kapell som stod på landbacken.
-Jag tror det finns en vattentapp på utsidan av kapellet, ska vi in och kolla om det finns dricksvatten i den?
Sagt och gjort, vi sjösatte jollen och tog med oss några tomma dunkar. Vattnet visade sig vara iskallt, fräscht och gott så vi fyllde på i flera omgångar och maxade Wilmas tankar och slutligen alla dunkar. Nu har vi gott och väl vatten för tre veckor igen. Att ”leta vatten” är något vi verkligen uppskattar och Grekland är så här långt vansinnigt tacksamt.
Vi tog senare en ny tur in till stranden, denna gång för att tvätta och tvaga oss i det friska havet. Efteråt så torkade vi oss i solen, vi har fina 25 grader om dagarna nu. Med årets premiärdopp avklarat så satt vi länge på stranden och njöt av utsikten, av Wilma som låg där på svaj och av stillheten.
Bättre än så här kan man inte ha det. Det känns som vi har hamnat i paradiset och vi lever kravlöst och helt utan stress där vi tar dagarna som de kommer. Kapten som brukar kallas för Kapten Kalsong (när han inte heter Kapten Betong) har återigen börjat klä sig som Tarzan, fast med skillnaden att hans kallingar är inköpta på Dressman i Halmstad. Fast det så klart, Kapten klär sig hjälpligt när vi tar jollen in till land ifall vi stöter på någon från människobyn.
Vid solnedgången grillade vi på stranden. Styrman fann ett vilt växande fikonträd som var fullt med fikon, tyvärr inte fullt mogna. Hon knipsade tre små grenar för att se om de kan mogna klart ombord på Wilma. Mätta och glada över att ha funnit denna fantastiska plats så tog vi oss tillbaka till Wilma innan myggen hann äta upp oss, de dyker upp som på postorder så fort solen går ner.
Vi avslutar med att lägga upp några bilder från denna underbara plats. Går du runt med drömmar så kan vi verkligen rekommendera att du försöker följa dem. Man ångrar sällan det man gjort, bara det man lät vara ogjort. För vår del så ångrar vi oss inte en endaste sekund!
Kapten Kalsong äter söndagsbrunch, egg n´ bacon n´ baked beans on toast…söndagar är vår dag i veckan då vi lyxar till det med kolhydrater…
Intill kapellet fyllde Kapten på våra vattendunkar, ett par turer fram och tillbaka till Wilma och nu är våra tankar fyllda till bredden igen…
Kapten ägnade en timme åt att plocka plast från stranden, en hel soptunna fick han full (här i Grekland finner man gott om sopkärl som är till för allmänheten…bra där!
Under tiden spanade Styrman Pimpsten in det lilla kapellet…det var öppet och Grekland firar påsk denna helg…
Vackra väggmålningar inne i kapellet och på avstånd påminde de lite om den dekorativa målarkonsten kurbits (en konstform från Dalarna och Hälsingland) .
Vi kan tycka att kyrkor är vackra och de bär på en historia på ett sätt som få andra byggnader gör…undrar vad denna har använts till, rökelse? Någon som vet?
Helt ensamma i viken…
Wilma ligger tryggt, denna gång med två ankare…
Kapten tar årets första dopp…
Styrman har just tvättat håret (med miljövänligt shampo) vilket hon gör i havet men sista sköljningen görs med sötvatten som vi har med i en flaska...
Ankarviken utan namn…så fick du heta…
Tillbaka ombord på Wilma så blev det kaffe med äppelkaka och vispad grädde, ja det var ju söndag – dagen i veckan då vi lyxar till det…
Dags att börja grilla…
Vi har dukat upp…
En strand helt för oss själva…
Kapten gillar att grilla…men han vill ha en vanlig grill. Istället för grillkol så plockar vi torra kvistar och drivved på stranden (gratis är gott) Vår enkla grill kommer från BILTEMA och den är vi väldigt nöjda med…dessutom är den numera väldigt berest…
Så här ser våra senaste seglingar ut, det röda strecket är det vi seglat sen vi lämnade Chalkis…nu är vi nästan så långt norr ut man kan komma av ön Evia…
Solen går ner och vi återvänder snart till Wilma dit inte myggen hittar…
Dimitris, en grekisk motsvarighet till Felix i Lysekil…
Chalkis, Evia, Grekland
Vi har spenderat ett par dagar här i Chalkis där Wilma ligger på den norra sidan av bron, den som vi passerade härom natten. Chalkis är en stad som pulserar och det finns gott om restauranger, tavernor, caféer och barer. Även den med shoppinglusta kan finna sig tillrätta här.
Chalkis har gamla anor och den nämndes första gången i den gamla berättelsen Illiaden (troligtvis världens äldsta bevarade skrift avseende grekisk litteratur). Inte långt härifrån på den södra sidan av strandbanken så avseglade de fartyg som deltog i det trojanska kriget. Ni vet historien med den gamla trähästen i Troja och som handlade om en krigslist. Grekerna som skulle anfalla Troja låtsades ge sig iväg med sina tusen skepp men de gömde sig istället bakom en ö. Kvar lämnade de en gigantisk trähäst. Invånarna i Troja drog sen in hästen i staden och på natten hoppade de krigare som gömt sig inne i hästen ut och öppnade stadsportarna åt resten av hären. Tada!
Annars är väl en av huvudattraktionerna i Chalkis den gamla fästningen Karababa med utsikt över sundet och fastlandet. Försvarsmuren är dock illa åtgången men här och där ser man delar av den när man promenerar i staden. För vår del så blev det inget djupare kulturellt nedslag i Chalkis för vi gick på jakt efter kapelltyg istället. Gata upp och gata ner i flera timmar så fann vi till slut vad vi sökte, en grekisk motsvarighet till Felix i Lysekil – en kapellmakare!
Vi köpte loss lite tyg och vi fick ett trevligt möte med kapellmakaren Dimitris. Likt Kaptens pappa Felix så sladdar han fram på en symaskin av märket Adler. Dimitris har varit verksam i yrket i 32 år, en ansenlig tid men dock bara en bråkdel mot den tid som Felix som knåpat med kapell (vi pratar nästan om stenåldern). Oavsett, kapellmakare växer inte på träd så de får man vara rädda om, såväl de grekiska som de svenska.
Två lite udda saker skulle vi vilja nämna som har med Grekland att göra…
1.
När vi frågar efter vägen till en plats så blir grekerna alldeles oroliga när de hör att vi promenerar och inte har bil. ”Oj…så ni går till fots…det tar säkert en kvart att gå…”. Men för oss är en timmes promenadväg enkel väg inga problem, vi har blivit vana och tycker det är trevligt att gå…vi känner oss lite som Rasmus på Luffen, fast med den skillnaden att vi inte rymt från ett barnhem. I vart fall så ser man inga greker promenera om det inte är mitt på strandpromenaden eller boulevarden. Greker känns inte som det motionerande folket, däremot gillar de att sitta på caféer och röka! Alla röker och det konstant!
2.
Vi har mareld i toaletten! Här i sundet där vi ligger med Wilma så finns det så mycket mareld att när vi går upp och spolar på natten utan att tända badrumslampan så fylls hela toalettstolen med självlysande blå partiklar. De virvlar runt som en bättre discolampa och det känns som vi är med i en Disney-film! (tyvärr gick det inte att fotografera, men vi lovar att det är häftigt…vi hoppade som barn mitt i natten och spolade om och om igen).
Nu drar vi vidare…norrut!
Wilma i Chalkis, ser ni den stora trojanska hästen i bakgrunden…?!
…ena dagen stod Trojahästen där intill vattnet, nästa dag så var statyn nedplockad och bortforslad. Det är samma staty som användes i filmen Troja från 2004…
Så här såg Chalkis ut på 1600-talet, Chalkis kallades även Euripos och av italienarna fick staden namnet Negreponte…en stadsmur och ett slott dominerade staden på den tiden…
Genom åren har mycket av den gamla bebyggelsen försvunnit men här och där ser man spår från historien, bakom Kapten syns en gammal romersk akvedukt…
Ett greksikt kapellmakeri…
Vår egen kapellmakare, Kaptens pappa Felix i Lysekil…
(…men till slut kunde Kapten slutföra uppdraget till allas glädje…)
Wilma förtöjd vid en palm på den norra sidan av bron efter vi passerat…
Chalkis, Evia, Grekland
-WILMA, WILMA, WILMA!
Det sprakade på VHF-radions kanal 12 och klockan var strax efter elva på kvällen. Vi var på ett sätt beredda på uppropet men blev ändå helt överraskade nu när det väl skedde. Speciellt Kapten blev paff för han hade just gått på toaletten och där satt han och rockade som bäst. Port Police hade helt enkelt lyckats ropa upp Wilma just som Kapten satt och bajsade, tala om dålig timing!
Kapten avslutade besöket illa kvickt, det vill säga att han torkade sig hjälpligt men hoppade över momentet att spola. En båttoalett fungerar inte riktigt som en vanligt toalett, såna som ni har därhemma där man enkelt trycker på en knapp och spillningen försvinner som i ett trollslag. Nä, på båt måste man i ett moment fylla toalettstolen med vatten och därefter pumpar man ur skålen och förhoppningsvis så följer ens fekalier med i första försöket. Så med byxorna halvt nerhasade så störtade Kapten ut ur badrummet i jakt att komma åt VHF-radion för att svara, han visste inte om Styrman hade uppfattat uppropet.
Men Styrman hade hört och hon svarade just som Kapten kom farande som en projektil genom båten.
Anledningen till nattaktiviteten var att vi skulle passera ”the old bridge” i Chalkis. Det är endast 38 meters bredd i sundet där bron förbinder fastlandet med ön Evia. En broförbindelse har funnits på platsen sedan år 411 före kristus. Fast denna är nyare och av modernare snitt, öppningsbar och allt.
Men myndigheterna öppnar bara bron en gång per natt. Anledningen är att sundet här är ökänt som svårmanövrerat då det råder stark ström. Som mest far vattnet fram i sex-sju knop och skapar virvlar och konstiga fenomen som ställer till det för sjöfarten. Därför vill man bara öppna bron när det är stilla vatten, eller ”slack water” som det heter på engelska, och på grund av intensiv biltrafik får detta ske någon gång på natten.
När vi tidigare under dagen besökte Port Police för att registrera oss och visa upp kvittot på att vi betalt för passagen, så fick vi veta mer av den uniformerade kvinnan bakom disken.
-Ni måste vara beredda mellan klockan 22 och 04 och ha VHF-radions kanal 12 påslagen. Först kommer vi ropa upp varje båt för sig för att påkalla er uppmärksamhet. Då förbereder ni er för avgång. En stund senare så ropar vi upp er på nytt och talar om när det är er tur. Ni får inte lämna kajen förrän vi säger att det är ok, förstått?!
Vi lyssnade uppmärksammat och frågade lite om man visste mer exakt NÄR bron skulle öppnas. Vi visste ju att strömmar har med månen att göra och att det brukar finnas en tidtabell för detta. Sex timmar kändes som rätt lång tid att sitta och vänta stand-by, i synnerhet mitt i natten.
-The water here is crazy! Tjejen i uniform utvecklade sitt svar;
-Det är ingen riktig vetenskap för när ”slack water” inträder i Chalkis, därför måste vi be er att vara ombord och beredda från klockan tio i kväll. Ni är dessutom den första båt som anmäler sig. Blir det ingen mer båt som vill passera så öppnar vi inte alls, så ni vet. Vår regel är att det måste vara minst två båtar för att det ska vara lönt att öppna.
Ja det var ju ord och inga visor.
Efter uppvisandet av seglingstillståndet DEPKA samt Wilmas båtpapper och försäkringsbevis så lämnade vi myndigheterna 35 euro fattigare. Ja, det är inte gratis att passera bron om någon trodde det. Vi promenerade därefter tillbaka ner till Wilma. Än var det ett gäng timmar kvar innan det var dags att börja vakta VHF-radion så vi bestämde oss för att gå ut på stan en sväng. När vi under vår promenad passerade bron såg vi en neonskylt precis intill brofästet, det stod klockslaget 0:05 på skylten samt något mer på grekiska som var omöjligt för oss att tyda. -Ah, det måste vara tiden för när de stänger av trafiken inatt inför broöppningen”, säger Kapten. Då kanske de har en tidtabell trots allt resonerade vi, men helt säkra kunde vi inte vara. Port Police hade sett rätt barska ut så vi vågade inte trotsa deras ord…men vi kunde ju ändå ta det rätt lugnt fram till halv tolv var vår gissning.
Därför tänkte Kapten att det var ju tryggt att sätta sig på toaletten när klockan nyligen passerat elva, nästan en timme före det var dags att göra loss. Men så kom uppropet och Kapten fick plötsligt avbryta sitt ”poo assignment”.
Efter uppropet startade vi Wilmas motor och slog igång navigationsljusen och gjorde loss två av de fyra förtöjningarna och stod beredda. Med Kapten i fören på däck och Styrman vid ratten så ropade Kapten förkunnande;
-JAG HAR INTE SPOLAT PÅ TOALETTEN SÅ DU VET!!!
Styrman tackade för upplysningen och var glad att den inte var mer informativ än så.
Bakom oss låg en annan segelbåt vid namn Sonja som tydligen också skulle passera. Över radion hörde vi att ”Sonja” ropades upp om och om igen, men det kom inget svar från dem. Biltrafiken var nu stoppad uppe vid bron och den höll på att öppnas. Vi stod där med vår halvt lösgjorda båt och väntade och väntade, allt medan det pågick en febril verksamhet över radion på grekiska. Namnet Sonja ropades upp ideligen men inget svar kom från dess besättning. Strax dök en hamnvakt upp och knackade på grannbåten för att väcka den sovande besättningen – men utan resultat. Snart dök en polisbil upp som drog på sirener och ropade i högtalare. Snart stod det klart att det inte verkade vara någon besättning ombord, trots att båten var upplyst inne. Sannolikt hade besättningen gått ut på stan och glömt bort tiden…kanske hade de gått på tiden 0:05 som stod på nyonskylten uppe vid bron.
Bron var nu fullt öppen och tiden tickade på utan att något hände. Vi väntade fortfarande på att få klartecken på att göra loss och passera. Lite oroligt sa vi till varandra, att om vi nu blir den enda båten som ska passera – inte stänger de väl bron framför våra näsor då? Men så plötsligt så kommer ett stort handelsfartyg dundrande norrifrån genom sundet där den dyker upp i nattmörkret. Några sekunder senare hör vi den efterlängtade stämman över radion;
-WILMA, it´s your turn to pass the bridge. GO, GO, GO!
Vi gjorde snabbt loss och lämnade segelbåten Sonja bakom oss och sannolikt en snopen besättning. Vid brofästena stod det fullt av väntande och nyfikna människor som vinkade och tjoade glatt till oss. Det hela var över på några minuter och så var vi plötsligt på den norra sidan där vi la till vid den rödmålade kajremsan som förkunnar att fritidsbåtar får lägga till där. Vi förtöjde och slog av motorn och konstaterade att det hela hade gått bra och helt odramatiskt för vår del, bortsett från det avbrutna toalettbesöket.
Vi skrattade gott åt det hela. För oss som passerat hundratals slussar och broar i Holland så var detta ingen stor sak. För holländarna själva hade detta varit vardagsmat medan det verkade vara betydligt mer stohej kring broöppningen här. Vi uppskattade den engagerade personalen till femton personer. Men så är ju detta sannolikt det enda stället i Grekland där det råder kraftig ström och tidvatten.
Nu var klockan riktigt mycket och vi var trötta, och Kapten säger;
-Jag går och spolar nu!
Skönt, mission completed – inte en sekund för tidigt!
Kolla in denna trevliga youtube-film över Chalkis där du får se bron, strömmen och slottet bland annat…
Skepp o Hoj!
– Mission completed – broöppning i Chalkis – tidvatten och strömmar – slack water – VHF-radio – kanal 12 – DEPKA – Wilma seglar – segla i Grekland – segla i Medelhavet – långsegling – ferrocement – Colin Archer
(…och det ligger inte i Afrika om någon trodde det…)
En blå dag på havet…
Eretrea, Evia, Grekland
Fantastiskt vilken trevlig respons vi fått på slagpytsarna! Kapten kommer inom kort att slå sig ner vid symaskinen och tillverka fler då det droppat in ett gäng beställningar. Vi tackar och bockar! Till synes så finns en efterfrågan på denna praktiska hopfällbara och mjuka hink vid namn slagpyts (och som borde finnas på var mans båt).
I dialog med er läsare har det även framkommit andra ting som är efterfrågade och saknade, sådana som Kaptens mamma Kerstie tillverkade. Dels den engelska ”fisherman´s smock” vilket är ett sjömansplagg som kan liknas vid en anorak och som är sydd i kapelltyg. Kapten har i alla år saknat sin smock som mamma sydde och det visar sig att han inte är ensam om detta. Även har det kommit förfrågning på den sjösäck Kerstie sydde. Kapten ska göra lite efterforskningar och så klart ringa till sin kapellmakare till far för att dryfta frågorna, så får vi se vart vi landar med det. Det hade ju varit skoj att ha flera produkter på vår repertoar, ting som Kaptens föräldrar tillverkade på den gamla goda tiden i Vaxholm. Vi har anledning att återkomma i frågan men tills vidare så går det att beställa slagpytsen i vart fall, vilket enklast görs genom att mejla kapten på tjoppe.norberg@telia.com.
I övrigt kan vi berätta att vi är i Eretrea…ja inte i Afrika då där det också finns ett Eritrea. Här ligger vi i en bukt där det passerar två linfärjor i tid och otid som går mellan ön Evia och det grekiska fastlandet. Staden Eretrea inhyser fyra tusen invånare och byn är belägen blott tre meter ovan vattenytan. Det blir tyvärr ingen tur in till land för att spana in staden, vi drar snart upp kroken från havsbotten för att segla vidare. Ja ja…vi hinner inte se allt och anledningen till att stoppet blir kort är att vi ännu har sydliga vindar. De växer inte på träd här. Dessutom kommer bron uppe vid Chalkis att hålla helt stängt i dagarna tre i helgen då den grekiska påsken inträder. Vår tanke är att passera bron innan, vilket endast går att göra i ”slack water” en gång per natt. Ja vad detta handlar om får ni läsa i nästa inlägg.
Gårdagens tur gick i plattläns i fina fyra knop…
En översiktsbild, vi är vid den röda pricken och vi är på väg norrut!
Kaptens första slagpyts där modellen är hämtad från Kerstie och Felix Norberg…
Panagia, Evia, Grekland
Det är sällan vi möter någon seglare (eller motorbåtsägare) som har en praktisk slagpyts ombord. Denna hopfällbara hink som är gjord av mjukt material och som inte tenderar att spricka eller tappa handtaget som vanliga platshinkar gör. Som seglare så vill man emellanåt fånga upp vatten från havet för att skölja av däcket med, eller kanske skölja disken eller hälla över huvudet när temperaturen dallrar kring trettiofem grader.
Vår slagpyts används även att lägga nyfångad fisk i, jo jo…vi vet att ni tror att Kapten inte fått någon fisk men det händer, även om det inte är så ofta. Mest används slagpytsen när vi ska upp i masten för då lägger vi verktyg i den och så klättrar Kapten eller Styrman upp och utför det arbete som är tänkt. Kanske roligast är att vi lägger öl i slagpytsen och sänker ner i plurret för att få ölen kyld lagom till kvällen. Sen när slagpytsen inte används, så slår man ihop den och den tar ingen plats.
Vår slagpyts som vi haft ombord hade några år på nacken. Kaptens mamma Kerstie sydde den för kanske en 35 år sedan, men nu hade den med full rätt börjat ge sig. Vi tog dock tillvara på vajern och det splitsade tågvirket som fungerar som handtag.
Man kan finna slagpytsar att köpa på marknaden, men vi är inte helt nöjda med dessa. De är inte sällan alldeles för stora och klumpiga och ofta är det ett stålhandtag som inte gör slagpytsen så skön att arbeta med. Sannolikt har den också kortare livslängd då den är massproducerad med mål att tjäna mesta pengen till lägsta kostnad.
Så nu gott folk så har vi tillverkat en ny slagpyts. Av det tyg vi fick över när vi sydde segelkapellet och rattskyddet med mera. Slagpytsen är handgjord om man får räkna in att vi använt oss av vår eminenta symaskin som klarar grövre sömnad, såsom kapell och segel. När vi sydde slagpytsen så vi använde ström från våra batterier som laddats med solenergi – så den är enastående miljövänligt tillverkad. Vajern har vi återanvänd och som sagt handtagssnöret också. TADA! Vi är mycket nöjda med resultatet fast detta var en första prototyp och första gången vi tillverkat en slagpyts över huvudtaget.
Vi har tänkt att i liten blygsam skala kunna sy slagpytsar för att ha en rolig och meningsfull sysselsättning när vi ligger på ankare eller i någon trevlig hamn och väntar in väder. Även med anledning av att vi tycker att det är så få seglare som anammat detta praktiska ting. Själva skulle vi inte kunna leva utan en slagpyts ombord. Plasthinkar är ju helt värdelösa och när handtaget går av så förlorar man plasthinken till havet – och där vill vi ju inte ha mera plast!
När vi sytt en tio slagpytsar så har vi tänkt att hänga upp dem mellan vanten och förstaget för att demonstrera detta praktiska ting och även sälja. Priset kommer att vara 23 euro, och kvitto fixas lätt då Kapten seglar runt med en F-skatt om någon undrar.
Den som önskar får gärna höra av sig med en intresseanmälan; mejla i så fall på tjoppe.norberg@telia.com. För er som bor i Sverige så tillkommer lite frakt, men inte stora pengar (givetvis går det att betala med svenska pengar).
Vi vill slå ett slag för slagpytsen, den borde finnas på var människas Bucket List!
I föräldrarnas fotspår, symaskinen är framplockad och Kapten har tillverkat mallar till slagpyts. Vi har en omformare ombord på Wilma så symaskinen drivs med solenergi!
Tyg, vajer och en bit tågvirke, därtill ett par öljetter…
Även Styrman hjälper till…
Halvvägs, den blå hinken sydde Kaptens mamma för 35 år sedan. Vår nya blir i tyget ”peppar och salt”…
Stansverktyg för att slå i öljetter…jo vi seglar runt med många praktiska ting…
…här blir det bra säger Kapten och måttar in var hålet ska bli…
…nu kan vi fästa tågvirket i öljetten så vi får ett praktiskt handtag…
…då det gamla tågvirket återanvänds så behöver Kapten splitsa om det…
TADA…vår egna märkning…klart en slagpyts står på var mans seglares bucket list! Notera att det är Wilma på bilden!!!
Slagpytsen är färdig!
När den inte används så trycker man bara ihop den och den tar just ingen plats…
Kapten testar slagpytsen…fungerar lika bra som mammas!
…nu hänger den ombord och vi har tänkt att sy flera vad det lider…
Här kommer en länk från förra sommaren, Styrman Pimpsten var nära att svimma i värmen och då kom slagpytsen väl till hands. Du kan läsa inlägget HÄR.
(…den lilla fiskebyn bjuder oss en stadskaj vilket vi tackar ja till…)
Wilma ligger mitt i fiskebyn med krypavstånd från tavernorna…
Panagia, Evia, Grekland
Att vi kommit längre norrut i Grekland ser vi inte bara på våra navigationsinstrument, utan även på att omgivningarna har ändrat karaktär. Ett bördigare landskap råder här och husen vi möts av är inte i samma utsträckning de typiska vitputsade fasaderna med de blåmålade trädetaljerna, även om de förekommer. Här har husen terrakotta-tak.
Vi ligger mitt i den lilla fiskebyn Panagia på Greklands näst största ö Evia (Euboia även kallad). Stadskajen är kort, endast tre båtar av Wilmas storlek ryms här. Under högsäsong måste gästbåtarna lägga till med stäven/aktern för att få plats med några ytterligare båtar. Rätt ofta kostar det inget att ligga i grekiska hamnar, men här dök det faktiskt upp en kvinna som tog betalt. Vi ligger här för blygsamma tjugofem kronor per dygn och då fick vi ett välskrivet kvitto på vår betalning. Det är länge sedan vi haft förmånen att kunna ligga längs med en kaj och ha bekvämligheten att lätt kunna hoppa i land, så vi betalade gladeligen. Men hade det i våra ögon varit för dyrt att ligga här så hade vi gärna ankrat i viken, den ligger väl skyddad för vind från de flesta väderstreck. Som en lång tarm går viken djupt in i landskapet och avslutas med Panagia fiskeby och en kilometer lång sandstrand.
Panagia verkar inte vara känt för något specifikt, skulle i så fall vara den gamla Ortodoxa kyrkan som verkar vara välfotograferad om man ska tro internet. Några få tavernor ligger på krypavstånd från Wilma och det finns en liten matbutik med kraftigt begränsat sortiment. Fullt tillräckligt för våra behov dock.
Så det blir att fira påsken här i Panagia, vi har en burk sill i vårt kylskåp ombord som vi hållit hårt i. I kväll ska vi kosta på oss att besöka ena tavernan, krögaren har lovat servera lamm och det kan ju passa när det är påsk. I övrigt får grekerna vänta med sitt eget påskfirande, den inträder först nästa vecka.
Vi njuter av ännu en underbar plats och vi avseglar på måndag som vädret ser ut. Men det kan ändra sig då livet på havet bjuder på ständig förändring. Den som följer oss får se.
Även vi har fotograferat den gamla ortodoxa kyrkan, rätt fin måste vi tillstå…
Vackra målningar i anslutning till entrén…
Här finner man gott om hus med terrakotta-tak…
Ön Evia är känd för sin jord som är rik på järn och koppar, Panagia är inget undantag…
Landskapet är bördigt och överallt fann vi vackra blommor…
Utanför centrala Panagia är hustomterna stora och husen fina och påkostade. Inte likt något annat vi sett av Grekland hittills…
Hade vi tyckt hamnhyran varit för hög så hade vi ankrat här…det hade ju funkat lika fint (men det känns lyxigt med en kaj utanför båten).
Det här är väl någon slags gås, vi döpte honom till Mårten…de promenerar fritt här i Panagia. Annars är det fullt av humlor här…
På väg tillbaka till Wilma efter en tre timmar lång promenad…
Vi vill så klart önska våra läsare en riktigt glad påsk!
Med tre år av konstant upptäckande så borde vi ju på något vis ha blivit mer mätta och kräsna ju fler platser vi sett. Idag fick vi ställa allt på ända.
Med en svag vind som knappt var seglingsbar så förflyttade vi oss bara en tio distans från det förra paradiset, ön Megalonisos. Intill byn Animborio som ligger på ön Evia släppte vi ner vårt ankare framåt kvällen och efter en god middag så somnade vi som stenade och sov i tio timmar.
Dagen därpå hade det blåst upp, även om himlen till vår glädje var klarblå. Men vi vill ogärna lämna Wilma när naturen sliter och drar i hennes ankarkätting och bottenkrok allt för mycket. Framåt eftermiddagen la sig vinden och vi sjösatte jollen. Vi tänkte att vi kan ju inte bara segla förbi denna lilla fina plats utan att ha studerat den närmare.
Animborio visade sig vara en plats med ett makalöst klart vatten och med tusentals, om inte miljontals fjärilar. Kapten sa att han har bara sett så många fjärilar på en enda plats förut, och det var på naturmuseet Fjärilshuset.
Vi är den enda segelbåten på besök och det känns inte som det kommer att dyka upp någon mer heller under den tid vi ligger här. Ingen matbutik finns, inget café men däremot ett par tavernor som håller öppet under sommaren. Nu är allt stängt. I övrigt lever det lilla invånarantalet sitt stilla liv här bland fjärilar och får. De få människor vi möter är nyfikna men de talar just ingen engelska. Vi hälsar på en man som står i sin trädgård och han pekar bort mot tavernan och säger att ägaren där pratar engelska, samt fiskaren som står nere på stranden och slår sin bläckfisk mjuk och mör.
När vi dyker upp hos fiskaren så berättar han glatt om livet i byn. Hans bror med familj bor här och hans gamla mamma likaså. Totalt bor det femton personer året om och det är egentligen bara i augusti som byn livar upp då hemvändande familjemedlemmar kommer hit samt att stugor och det lilla hotellet bokas av semesterlediga greker. Endast ett fåtal turister är utlänningar. Eller som han uttryckte det medan han svingade sin bläckfisk; -det är aldrig high-season här!
Vi var lite nyfikna på bläckfiskarna som han stod och slog mot stenpiren och mannen berättade att han slår dem för att de ska bli mjuka och möra. Är bläckfisken fiskad igår så ska den slås 24 gånger, då blir den som bäst. Men det går med dagsfärsk också fast då måste man slå den dubbelt så många gånger. Vidare berättade han att bläckfisken är riktigt proteinrik, 78 procent rent protein och det är och har historiskt varit en viktig näringskälla för den lilla byns invånare. Han förklarade även för Kapten hur han ska fånga bläckfisk och Styrman fick veta hur man bäst tillagar den. Mannen ville bjuda med oss på en fisketur nästkommande dag och erbjudandet kändes kittlande men vår plan att segla vidare innan vädret vänder med motvind ville vi inte rucka på. Vi fick därför tacka nej men kanske en annan gång om vi kommer tillbaka till Animborio. Oavsett, blev vi betagna av det lilla vi hann se av byn. En himmelsk och underbar plats. Så prunkande, så stilla och så genuint.
Innan vi gick bort till vår jolle så fann vi en naturbäck med gott dricksvatten. Kapten hoppade ner i stenröset i slänten med två vattendunkar och fyllde dessa med det friska och klara vattnet. På platsen låg det några löst liggande slangar dragna som förgrenades sig ner mot byns hus. Sannolikt ledde en slang hem till fiskaren, en annan hem till hans mamma och bror och en tredje till deras grannar. Ett enklare sätt att skaffa sig rinnande dricksvatten i huset finns nog inte.
När vi senare rodde tillbaka till Wilma så höll några andra fiskare på att lägga ut nät. Samtidigt hördes en fåraherdes påkallande stämma och bjällerklang från hans boskap. Och vattnet glittrar i den sena eftermiddagssolen.
Här står tiden nästan helt stilla och våra hjärtan vågar nästan inte slå, för vi vågar inte störa den frid som råder här.
I fiskebåt i byn Animborio…
Alla i byn har denna utsikt ut över viken…
I augusti kommer turisterna, men det är aldrig riktigt high-season i Animborio enligt fiskaren…
Vi gick den enda bygatan uppför, överallt prunkade det såväl i trädgårdar som i det vilda…
Överallt i blickfånget såg vi fjärilar som flög i luften, vilade på stenar och satt på färggranna blommor…tusentals…
Betande får och deras glada små lamm…till synes lever man ett gott liv i byn…
Kapten har funnit ett paradis på jorden…
Hette inte byn Animborio så skulle den kunna hetat Körsbärsdalen…
Kapten hämtar vårt dricksvatten från naturen…där inne i buskaget så sträcker han sig efter källan…
Sandstranden är inte extremt finkornig, men varje liten sten är makalöst rund utan en minsta hård kant…
…det är som att promenera i finaste akvariesand…
Vi är på väg tillbaka till jollen som vi dragit upp på stranden och vi ska ro tillbaka ut till Wilma som väntar på oss…
Några fiskare lägger ut nät och runt hörnet till höger i bild (bakom stenarna) ligger Wilma…
En sista sten att kliva på innan vi ror iväg, dig glömmer vi aldrig Animborio!
Skepp o Hoj!
segla i Medelhavet – segla i Grekland – Wilma seglar – långsegling – Animborio – Evia island – fiskeby – fjärilar – fiska bläckfisk
Vi mötte en livs levande sköldpadda uppe på berget…
Megalonisos, Petalis skärgård, Grekland
Vi hade bestämt oss för att utforska Megalonisos som är den största ön av de tio som tillhör Petalis skärgård. Efter att vi sovit ut och njutit av en härlig frukost i sittbrunnen så sjösatte vi jollen och laddade fikakorgen. Strax satt vi i dingen och Kapten tog rejäla tag med årorna över viken.
Under sin uppväxt ägnade sig Kapten några år åt rodd. Han utövade sporten på ortens roddklubb tillsammans med kompisen Erik. De blev ett samspelt rodd-par som även tävlade och nådde vissa framgångar. Detta var under tonåren då gott om bångstyrigt testosteron härjade i kropparna och Kapten försökte med alla slags knep förmå sin drömtjej att börja på roddklubben också. Kapten lockade och pockade ihärdigt men Styrman Pimpsten var svårflörtad. Fast en gång följde hon i alla fall med till roddklubben, men närmare så kom hon inte den sporten.
Så det var med god teknik och fina årtag som Kapten rodde in mot Megalonisos strand. Plötsligt tog Styrman till orda;
-Minns du vad du sa till mig när du försökte få mig att börja med rodd?
Kapten sökte i minnet och ett snabbt leende spred sig. – Hmm…ja vad kan jag ha sagt?
– Jo du försökte locka med att man får snygga bröst av att ro! Trodde du verkligen det knepet skulle funka på mig…?
Vi skrattade och konstaterade att det kanske låg någon sanning i det där med att bysten blir fast och stadig av att ro, men vi var även överens om att man som tjej får bredare axlar och riskerar att utveckla ett mer manhaftigt utseende.
Några sekunder av tystnad förflöt allt medan Styrman spanade in sin hyggligt välsvarvade kropp. Tröjan smet angenämt åt kring brösten och det var nog inte så illa för att vara i hennes ålder tänkte hon. Lite tyst mumlade hon konstaterande;
– Det gick ju bra ändå, utan rodd!
Vi föll båda ut i ett gapskratt.
Man får snygg byst av att ro hävdar Kapten…
Snart kunde vi dra upp jollen på stranden. Vi hade bestämt oss för att bestiga en av de högsta topparna för att se på den vidunderliga utsikten därifrån. Inte minst ville vi fotografera Wilma som av förklarliga skäl snällt fått vänta kvar i ankarviken.
Något litet visste vi om platsen. Som att Petalis skärgård, dit Megalonisos tillhör har blivit utsedd till ett av världens tio bästa seglingsdestinationer av National Geographic. Dess klara vatten i transparenta blågröna färger för tankarna till Karibien och andra exotiska platser. Naturen är orörd och vild. Längs med sluttningarna betar bergsgetter. Ön har varit obebodd de senaste trettio åren men på 1940-talet hade ön ett femtiotal invånare. Idag är ön privatägd där den större delen ägs av skeppsredaren Maris Embirikos familj, den andra mindre delen av ön tillhör ingen mindre än dottern till Pablo Picasso.
I en snårig och brant terräng kämpade vi oss upp mot toppen. En landsköldpadda höll på att äta blomblad till lunch och vi fick ett fantastiskt möte med den lilla krabaten halvvägs upp. Helt orädd lät han oss komma nära så vi kunde fotografera. Hans sköld var så stor att hade han lämnat sitt hårda skal och flyttat ut, så hade den passat fint som cykelhjälm på någons huvud.
Uppe på berget blev det en välsmakande kopp kaffe med kaka. Det här är nog den vackraste utsikt vi hittills upplevt till en fika. Nedanför i viken kunde vi se Wilma i det turkosfärgade vattnet och himmel och hav möttes i de blåaste toner. I horisonten anades siluetten från någon avlägsen grekisk ö. Platsen är som hämtad ur en broschyr.
När vi var tillbaka vid jollen så hade fyra timmar passerat. Lite lätt trötta efter ansträngningen att ta sig upp och sen ner för berget, så fick Kapten ro även på tillbakavägen. Styrman kände sig alldeles för snygg för att känna att hon borde ta över. Bysten satt ju där den skulle, på framsidan!
Frukost i sittbrunnen och snart ska vi bestiga berget som syns i bakgrunden…
Vi lämnar Wilma för några timmar men hon ligger fint i ankarviken…
Halvvägs upp på berget träffade vi Mr Sköldis, vi störde honom mitt i lunchen där han mumsade på blomblad…
Riktigt söt och helt orädd…
Vätskepaus på vägen…
Snårigt på sina ställen…kan man inte kliva över grenarna så får man krypa under…
Inget fel på den ankarviken, turkost och klart vatten och Wilma ligger stilla och väntar på oss...
Kapten hittade en bra promenadkäpp i slänten…
Sista biten blir rätt så brant…
Vilken utsikt uppe från toppen…
Styrman Pimpsten fixar fika…
Kaptens bästa promenadkäpp…
Vackra blomster mellan klipporna…
Styrman njuter av utsikten…
Ja ha…dags att gå ner för berget så man får ro lite grann…det får man snygg kropp av! Hmm…kan väl diskuteras hävdar Styrman!
(…vi bjöds på alla slags vindriktingar och vindstyrkor under vår första dygnssegling..)
Utsikten från vår ankarvik, vi befinner oss i Petalis skärgård…
Megalonisos, Petalis skärgård, Grekland
Vindstyrkan hade tilltagit rejält i vår ankarvik på Paros och vi låg inte längre helt skyddade. Vårt beslut att segla norrut redan efter en första natt kändes därför helt rätt, även om det innebar att vi inte hunnit sätta vår fot på ön och utforska den lite närmare.
Paros är ön som ligger som närmast granne med Naxos och emellan dem bildas ett sund. I sundet ökar intensiteten i vindstyrkor och vattenströmmar rejält och vi seglare brukar tala om accelerationszoner. Därför såg vi till att hissa Wilmas segel redan inne i ankarviken och med fullt ställ så bokstavligen sköts vi som ut ur en kanon och satte direkt fart med åtta knop. Inte illa för att vara vår tunga dam till båt.
Vi tjöt av lycka men kortvarig blev den för redan efter en timme, i jämnhöjd med Naxos norra udde, så dog vinden nästan helt av. Det är ett annat fenomen i dessa vatten och plötsligt gjorde vi bara 0,8 knop. Men vem har bråttom tänkte vi och vi låg där och drev lite långsamt framåt tills vinden hälsade oss tillbaka på nytt och vi kunde segla i trivsamma 4-6 knop.
Vindarna här i Grekland vet vi kan vara vara lite digitala, de är antingen av eller på likt en dator med sina ettor och nollor. Väderleksrapporterna stämmer inte heller alltid då öar och sund skapar olika lokala fenomen. Därför ville vi söka de mer säkra vindarna ute på öppet hav, vilka vi skulle finna mer mot mitten av Egeiska havet. Vi valde därför att gå på utsidan av det pärlband av öar som löper mellan fastlandet och ner mot Naxos. Men så fort vi kom runt på utsidan av öarna så hade vi plötsligt en nordlig vind mitt i näbben. Motvind, hur i helsike gick detta till när vinden var utlovad att komma från syd?! Men vi skotade hårt och lyckades ändå segla utan att behöva slå. Vi passade på att logga upp oss innan vi kommit för långt ut från land för att studera väderprognosen ännu en gång. Vi kunde konstatera att de sydliga vindarna hade valt att ta en ostligare bana än vad som först var utlovat och vi fångades inte längre av dem. Blåsten låg istället närmare den turkiska sidan och till Turkiet ville vi inte, inte nu i vart fall. Så vi tog beslutet att gå inomskärs och upp i det smala sundet som löper mellan fastlandet och ön Evia, för att senare komma ut i havet på nytt uppe vid Mamma-Mia-öarna. Ja öarna heter egentligen inte så men vi har döpt om dem en smula då det var där filmen Mamma Mia spelades in.
Strax före soluppgången korsade vi det sund handelsfartygen tar när de ska från Athen till Istanbul och vidare in i Svarta Havet, eller tvärt om (så klart). Med Wilmas sex knop så kändes läget tryggt men så plötsligt dog vinden helt av just som flera fartyg skulle korsa vår väg. Sundet är förvisso inte utmärkt som farled med separationszoner men en liten segelbåt från Sverige stillastående mitt i sundet gjorde nog inget sjöbefäl lyckligt oavsett, så vi startade motorn och tog oss fort över till den andra sidan. Man vill ju ogärna trassla in sig i handelsfartygen som sagt, de är rysligt stora och dyker upp så fort.
Väl över sundet så fick vi ön Evia på vår styrbordssida vars kust vi nu följde. Här bjöds vi på etappens bästa segling, i den gryende dagen med en vacker soluppgång forsade vi fram i en oerhört skön och behaglig slör. Lite skillnad mot att ligga hårt skotade och ha Wilmas skrovsida som golv som vi haft bara några timmar tidigare.
Dryga dygnet efter det vi lämnat Paros så vände plötsligt vinden igen som i ett trollslag. Vi kände inte alls för att stånka motvind så vi sladdade in bakom första bästa ö, till synes obebodd med en bergstopp som sticker 371 meter över havet enligt sjökortet. Ön heter Megalonisos och här har vi nu ankrat upp i en vacker vik.
Eventuellt blir vi här ett par nätter och i så fall så sjösätter vi jollen och tar oss in till ön för en liten expedition. Men mer om det får ni läsa i nästa inlägg.
Det gula strecken visar vindriktningarna…lurigt nog så vände vinden uppe vid Thessaloniki och gav oss motvind när vi kom utanför pärlbandet av öar.
Strecket visar vår väg mellan Paros och Megalonisos…det ser ut som vi var lite fulla därut på havet, det blev lite krokigt minst sagt i jakten på bra segelvindar.
Skepp o Hoj!
(Ps. Vi har mycket svajigt internet här så ni vet ifall vi inte responderar så fort)
En av de sista bilderna från Naxos, på norra sidan av ön rullar vågorna in allt som oftast…
Paros, Kykladerna, Grekland
Dagarna innan vi kastade loss var intensiva. Båten bunkrades upp till bredden och Wilma gjordes seglingsklar. Styrman Pimpsten drog i vanlig ordning igång spisen och dofterna spred sig ut genom ventilen och långt över hamnområdet. Precis som Bamses farmor på berget som stekte köttbullar fast med skillnaden att Styrman bor låglänt i en segelbåt.
När Kapten kom ombord så berättade han att en amerikan hade kommit förbi på kajen och de hade slängt några ord med varandra. Amerikanen hade vädrat med näsan i luften och undrat; -vem är det som lagar så god mat!? Stolt berättade Kapten Betong att det var hans fru och att vi snart skulle ut och segla.
Det skulle inte ta många minuter förrän Hamnkaptenen dök upp och gjorde detsamma, Kapten fick återigen förklara att hans fru var den skyldiga. Fransk potatissallad, ratatouille, köttbullar och pannbiffar var några av de maträtter som alstrades. Lite senare kunde de förberedda maträtterna paketeras och stuvas in i kylskåpet.
Så kom äntligen dagen då vi kunde kasta loss. Kapten dök ner till botten en bit framför Wilmas stäv och frigjorde henne från betongblocken hon suttit förbunden med. Därefter kunde vi starta motorn och lyfta ankaret. Vi la oss några timmar längs med kajen där vi rengjorde det slemmiga tågvirket och vi inspekterade ankarkättingen. Snart skulle vi styra ut ur hamn och vända ryggarna till Naxos med målet att nå den vackra ankarviken Molos Beach på ön Paros.
Precis innan vi lämnade Naxos så dök Hamnkaptenen upp. Han stirrade strängt på Styrman och sa; -You broke my nose yesterday! Hjälp han hon tänka, snubblade han över allt det bråte vi tillfälligt lagt ute på kajen. Hade han fallit så illa så han brutit näsan? Men hans pip såg inte alls skadad ut, men visst – omöjligt var det inte. Hamnkaptenen förklarade sig närmare; -The pleasant scents of your cooking spread all over the area and I got very hungry! Styrman kunde pusta ut! Inga brutna näsor, det hade ju blivit en sorglig sorti på Naxos-vistelsen. Hamnkapten hade tack och lov syftat på matlagningen, svenska köttbullar får uppenbarligen inte bara Bamse och hans vänner på fall, utan även greker!
Vi lämnade så Naxos. Vi hade motvind och distansen var inte så lång, men vi var galet sugna på att få segla. Dessutom så har vi sagt oss, att år 2019 är året då vi inte ska tanka någon diesel. Vi ska ta enkom oss fram med hjälp av vinden och enkom starta motorn när vi går in och ut ur hamn och ankarvik. Blir det vindstilla får vi helt enkelt driva på tvären en stund. Så med hissade segel så satte Wilma fart och vi tog ett par kryssben och strax före solnedgången var vi framme. Äntligen lite rufs i håret! Med en pyttig storlek på en flaska bubbel skålade vi och firade in årets seglingssäsong och den nyvunna friheten. Att segla är bland det mest rogivande vi känner till, lite lagom avskurna från omvärlden så rör sig tiden långsammare runt vår axel och allt utanför känns oviktigt.
Dagens korta etapp…vi kryssade och lät håret bli rejält rufsigt!
Men snart seglar vi vidare…
Väderfönstret med sydliga vindar ser ut att hålla i sig i ytterligare tre dygn så vi har som mål smyga i väg redan på förmiddagen och segla på så länge vi känner för. Det kan bli att vi tar någon ankarnatt, men det kan även bli att vi fortsätter så långt norrut att vi i princip slår i fastlandet uppe kring Thessaloniki. Framtiden lär utvisa, men ni kan följa oss via marinetraffic.com. När vi seglar förbi öar på vägen så kommer vi sannolikt att ha internet, så det kan tänkas bli något inlägg ute från havet.
projektsunshine.se 