(…våra planer ändras för nästkommande seglingssäsong)

Välkomna eventuella nya läsare. Läs gärna vår resumé av seglingssäsongen 2018 som du finner HÄR så får du en snabb uppdatering…ha en trevlig läsning!

Naxos, Kykladerna, Grekland

Vi har haft möte ombord med hela besättningen. I detta fall Kapten Betong och Styrman Pimpsten. Även Wilma har närvarat.

Vad vi inte berättat för er läsare, är om våra seglingsplaner för nästkommande säsong. Av olika anledningar vill vi inte berätta exakta mål, i vart fall inte så långt innan. Förväntningarna börjar då byggas upp och plötsligt finns där något man lovat. Inget skuld på er läsare, utan det är något vi undermedvetet lägger på oss själva. Så vill vi inte ha det…vi vill segla fritt och valfritt.

I detta fall har vi hållit extra tyst om vårt nästkommande års seglingsmål, som varit lite mer djärvt och innefattat en hel del planering och byråkrati. Vi har velat se att resan blir av innan vi berättar om den. Tyvärr blir det inte så, ryssen kom i vägen!

Vi hade långtgående planer på att segla upp i floden Dneprs i Ukraina för att besöka ”The lost Swedish village” Gammalsvenskby. Byns historia börjar år 1781 då kring ett tusen estlandssvenskar deporterades från Dagö (som på den tiden tillhörde Sverige). Deras vandring ner mot Svarta Havet blev en katastrof och många stupade längs med vägen. Väl framme på plats så fanns inga av de hus de blivit lovade och den bördiga jorden visade sig vara torr och nästan omöjlig att odla på. I mars 1783 så var det bara 135 människor kvar vid liv av de svenskar som utvandrat från Dagö.

Sakta byggdes Gammalsvenskby upp där gatorna till och med fick svenska namn. Kontakten var nästan obefintlig med Sverige under ett århundrade och återupptogs inte förrän i slutet av 1800-talet. Trots detta lyckades svenskbyborna behålla sitt modersmål, sin lutherska tro och sina svenska traditioner.

I samband med den ryska revolutionen på 1920-talet så ordnades det en möjlighet för svenskättlingarna att flytta till Sverige, vilket många valde och de flesta slog sig ner på Gotland. Några av dem kom senare att flytta tillbaka till Gammalsvenskby efter att oroligheterna lagt sig. Dock drabbades byn hårt av hungersnöd på trettiotalet och det var också mycket svåra tider när Ukraina ockuperades under andra världskriget.

Efter Sovjetunionens fall så kunde kontakten med Sverige återupptas. Idag bor det 150-200 personer i byn med svenskt ursprung. Gotlands Kommun, som har ett vänortsavtal med Gammalsvenskby, samt Svenska Kyrkan har bidragit ekonomiskt under årens lopp. Svenska kungaparet var där på ett officiellt besök år 2008. Den mycket engagerade Föreningen Svenskbyborna arbetar för att bevara och sprida kunskap om svenskbybornas mycket säregna historia och de arbetar även med hjälpverksamhet till förmån för Gammalsvenskby. Många svenskar känner inte till Gammalsvenskbys existens, men vi har skrivit om den tidigare på bloggen så du kanske tillhör en av dem som vet.

En av familjerna i Gammalsvenskby bär efternamnet Norberg, samma namn som vi. Det har för oss varit en dröm att glida upp med Wilma i floden och ta sig fram till familjen Norbergs hus, knacka på dörren och sen skaka hand med våra namne. Tanken har varit att samtidigt ordna en insamling, för hjälpbehovet är stort. Främst behöver byn pengar till mediciner och operationer. Men även medel för fortsatt svenskundervisning i byns skola.

Inför vår planerade segling har vi varit i kontakt med Ordföranden i föreningen Svenskbyborna och även Jörgen Hedman, en svensk historiker som forskat kring estlandssvenskarnas historia. En segling av detta slag kräver kunskap, vägledning och kontakter, inte minst lokal hjälp.

Vi hade i samband med vår planerade segling hoppats kunna göra den massmedialt uppmärksammad och vi hade börjat dra i de kontakter vi har med tidningar, radio och tv.

Som ni säkert känner till så är relationerna mellan Ukraina och Ryssland rejält spända, särskilt efter det att ryssarna beslagtagit Krimhalvön. Gammalsvenskby ligger inte långt ifrån detta område. Oroligheterna har främst varit koncentrerade nära den ryska gränsen och så direkt kring Krim såklart, och fram till alldeles nyligen så har sjövägen till Gammalsvenskby varit seglingssäker.

Men så häromdagen så började konflikten trappas upp. Ukraina har svarat med undantagstillstånd efter att ryska fartyg öppnat eld mot och rammat ukrainska stridsfartyg (samt gripit 24 besättningsmän). Den tidigare idén om att segla till Gammalsvenskby känns inte längre fullt så upplyftande och UD har avrått svenskar från att resa till området. Undantagstillståndet gäller i de farvatten vi behöver ta oss fram i och inkluderar även området där Gammelsvenskby ligger. Nu är det flera månader kvar till sommaren, men vi har en intuitiv känsla att detta är ett dåligt tillfälle. Experter tror att konflikten kan eskalera ytterligare och då vill vi inte bli fast där med vår båt och våra liv. Det går väldigt långsamt att segla ifrån ett krig.

När vi var i Portugal förra vintern så träffade vi en seglare som berättade för oss om sin segling i Kroatien. Han var där just som kriget bröt ut i området i början på 90-talet. Han blev fast i flera månader och kunde inte lämna platsen, vare sig med eller utan sin båt. En natt lyckades han segla iväg med andan i halsen, tyst och nedsläckt, allt medan bomberna hördes in över land. Han var märkbart berörd av händelsen fast det gått över tjugo år – och då slutade allt ändå väl för hans del.

Vi är såklart både ledsna och glada på en och samma gång för vårt nytagna och kloka beslut. Vi är generellt inte oroliga av oss som personer, men inte heller dumdristiga. Vi var ju som exempel i Al Hoceima i Marocko i våras och där hade det varit oroligt bara ett och ett halvt år tidigare. Där låg konflikten mellan minoritetsfolket berber och regimen i landet. När vi besökte Al Hoceima var det åter lugnt. Motsättningarna mellan Ukraina och Ryssland däremot känns däremot inte lika lustiga. När två länder träter kan det blossa upp till ett regelrätt krig och Ryssland är ju dessutom en stormakt, vilket gör situationen än läskigare.

Ja ja…Ukraina lär finnas kvar för framtiden, likså Gammalsvenskby. Vi kommer därför inte att segla upp i Svarta Havet överhuvudtaget nästa sommar. Men det finns så mycket annat att segla på, inte minst Grekland som vi inte hunnit se så mycket av. Vi har flera kort i rockärmen men vi spänner inte vår båge så hårt utan vi avvaktar och ser hur världsläget utvecklas medan vi seglar runt i trygga vatten och ankrar, solar och badar.

Vi hade alltså tänkt att räcka över en stöttande slant till Gammalsvenskby nästa sommar. Pengar som vi hoppades kunna knåpa ihop med hjälp av er läsare och andra seglare, samt genom den massmediala uppmärksamheten uppdraget hade kunnat få. Nu blev det inte så.

Nu vet vi att de flesta av er är lite trötta på alla som rycker och drar i en, för donationer till alla tänkbara behjärtansvärda ändamål. Det förstår vi. Men skulle du som läsare kunna tänka dig att lägga en liten julslant till svenskättlingarna, som uppskattning för den text vi producerar varje vecka år efter år. Det har blivit många timmars förhoppningsvis uppskattad läsning. Vår blogg är dessutom helt reklamfri, något vi betalar för att få. Vi tjänar inte ett öra på bloggen och det är gratis för dig att läsa. För oss är det viktigt att du som läsare ska veta att vi står oberoende och att inga ekonomiska intressen finns. Våra ord är äkta!

Wilma får inte segla till Svarta Havet som planerat (foto: Sabina Dethloff Wijkström) 

 

 

Nu ska vi ta kontakt med berörda och berätta att vi inte kommer att genomföra vår resa nästa sommar, utan att vi skjuter på den på obestämd tid. Sen håller vi tummarna på att konflikten inte bara lägger sig, utan löser sig – för den lilla människans skull. Vi alla förtjänar en trygg tillvaro med mat i magen och tak över huvudet, liten som stor.

Tack på förhand våra fina läsare. Det är sannerligen kul att dela våra äventyr med er. Och vi tror säkert vi kommer till andra spännande platser vi kan skriva om. Så detta behöver inte bli sämre, inte alls. TACK!

Skepp o Hoj!

Information kring Gammalsvenskby;

Vill du skänka en liten slant till byn så kan du göra det på Föreningen Svenskbybornas postgiro 187879-2 och ange ”Gåva till byn” och ditt namn. Det går även att swisha till föreningen, tel 123 225 22 86. Ange alltid ditt namn och vad pengarna avser. Som exempel så kan du bidra med pengar för fortsatt svenskundervisning i byn, eller till mediciner och operationer där hjälpbehovet är stort. Länk till föreningen kommer HÄR.

Vår plan bestod i att vi skulle ha ordnat ett flaggspel, med gula och blå vimplar om vartannat (våra båda länders flaggor bär dessa färger). Där ni läsare hade fått  ”köpa” en (eller flera) vimplar för 100 kronor styck och att ni kunnat lämna en hälsning till byn skriven på vimpeln. Sen skulle vi seglat upp i floden och ankra alldeles intill Gammalsvenskby. Vi tror det hade varit en vacker entré, vad tror ni?

Varför inte passa på att titta på en dokumentärfilm om Gammalsvenskby i Ukraina av Alexandra Drotz Ruhn, där kan man höra hur den gammalmodiga svenska dialekten låter. (filmen hittar du nedan)

Mer fakta om byn finner du HÄR.

Over and Out

Naxos, Kykladerna, Grekland

En fiskegubbe här i hamnen har uppenbarligen ledsnat på Meltemivindens ständiga framfart. Gissningsvis så bor han ombord, det verkar så. Han hänger sin tvätt på tork där han spänt en lina mellan styrhytt och förstag. Hans uppfinning ersätter klädnypor minsann. Vi tror att gubben genom åren förlorat många nypor som klädesplagg och att han en dag fick nog. Uppfinningen består i att han knutit öglor längs ett snöre, många – där de dinglar snällt på rad. Vill han sen torka exempelvis en tröja så tar han en ögla och gör en strypsnara om ärmen. Fiffigt! Ju mer det blåser desto hårdare stryper snöret om plagget, desto mindre risk att plagget lossnar och hamnar i vattnet. Vi tror att  säkert det finns en och en annan seglare som gillar konceptet. För vem har inte offrat några plagg åt havsgudarna oavsiktligt?! Enda nackdelen är väl att det blir lite krusade ärmar efter snöret…men vi båtfolk glider ju inte direkt runt i nystrukna kläder oavsett!

Mer tips…

Naxos är känd för sin fina potatis, och vi kan inget annat än att hålla med. Häromsistens tittade vi på ett tv-program som kom med ett smart tips. När du vill baka potatis, varför då betala dyrt för bakpotatisen?. Det är ju bara storleken som skiljer, och så priset då! Om man tar två mindre potatisar och skär bort en liten skalk på vardera potatis och sätter ihop dem vid snittytorna så blir potatisen helt plötsligt dubbelt så stor – Vips så blev det en bakpotatis. Packeteras den sen in i folie så syns ju inte fusket. Nu är det inte vi som ska ta åt oss äran av tipset, utan SVT!

En fundering…

Gillar finländare Grekland mer än andra? Tänker på att den grekiska flaggan är blåvit precis som finländarnas. Grekiska flaggan är polkagrisrandig med nio ränder som står för valspråket ”Frihet eller Död”. Det hade kunnat vara ett finskt valspråk för våra grannar i öst tillhör verkligen ett hårdnackat folk. En hel by kan, om det behövs, överleva på två morötter, ett kålhuvud och en skål jävlar anamma i trettiosex dagar, MINST! Nu tillhör valspråket ”Frihet eller Död” grekerna och när man uttalar detta på grekiska så finns där nio stavelser. Ja läs själva; Ελευθερία ή Θάνατος. (Lätt va??!) Därav nio ränder…ni hänger med…nio stavelser – nio ränder. Någon har tänkt till, en filosof kanske. Den lilla flaggan som ligger inlagd i inre hörnet representerar kristendomen, en kompromiss misstänker vi där kyrkan ville vara med och bestämma. 

Fram till 1978 så såg den grekiska flaggan ut så som den lilla rackaren i hörnet (se bild nedan), som en bakvänd finsk flagga med ett vitt kors på blå botten (istället för tvärt om). Precis som småbarn brukar kunna rita fel där de vänder på färgsättningen. Kanske ledsnade grekerna på att deras flagga ideligen blev felritad av invånarnas yngre befolkning, och att man därför gjorde om den?

Finlands flagga…bilden lånad från Umeå Musiksällskap, de vill säkert att några klickar in på deras hemsida som du finnerHÄR.

Men inte bara grekerna har ägnat sig åt att lägga en liten flagga i flaggan, vi svenskar är minst lika knäppa. När Sverige var i union med Norge så var vår svenska handelsflagga försedd med en liten flagga i hörnet som innefattande de båda ländernas flaggfärger. Den lilla mishmash-flaggan gick under benämningen ”sillsalladen”. Unionstecknet i flaggan togs bort 1905 efter unionsupplösningen, samtidigt valde svenskarna att anta en ljusare blå färg. Vi ska vara glada att små svenska barn inte behöver lära sig sillsalladen, då hade nog många ritat den fel!

Det helt sjukaste med Naxos är nog Naxos-sjukan (Naxos Syndrome). Det är en mystisk sjukdom där den som drabbas förskaffas med ullhår och konstiga handflator och får problem med hjärtat. Det är en sjukdom som hör till sjukdomsgruppen ARVC. Säger det dig inget? Blir du klokare om vi säger; Arytmogen Högerkammarkardiomyopati? Nä hä…inget napp där heller. Men om vi nämner fenomenet med unga fotbollsspelare som plötsligt mitt i en match faller ihop på fotbollsplanen utan särskilt anledning, där de dör på studs. (Kan även en ishockeyspelare göra och då pratar vi sudden death på riktigt). Vid obduktion visar det sig inte sällan att den döde lidit av ARVC. En riktigt lömsk sjukdom där bäraren ofta inte känner till att hen är sjuk, förrän man plötsligt dör. Lite för sent då. Enkelt beskrivet så beror sjukdomen på mutationer i generna och sjukdomen är ärftlig. Den variant som finns på Naxos (det är dom som får ullhår) har bidragit till att man lärt sig mer om sjukdomen då den kunnat studeras hos de familjer på ön som bär på den muterande genen. Så möter man en person på Naxos med väldigt krulligt hår så får man inte skrämmas…personen kan ha taskigt hjärta.

 (…en redogörelse för hur man som seglare får lösa saker och ting i brist på rätta grejer…)

Välkomna eventuella nya läsare. Läs gärna vår resumé av seglingssäsongen 2018 som du finner HÄR så får du en snabb uppdatering…ha en trevlig läsning!

Naxos, Kykladerna, Grekland 

Att leva på vårt vis bjuder stundom på överraskningar. Det kan det nog göra för er där hemma med. Men det mesta i Sverige är betydligt mer välordnat och organiserat jämfört med Europas södra breddgrader, för att inte tala om resten av världen. Det är väl bra att saker är välordnade, tänker vän av ordning. Kan så vara men samtidigt så kan det göra livet lite tråkigt. Ta exempel de svenska lekplatserna som blivit supersäkra med tiden. Numera är det smått omöjligt att framkalla ens ett blåmärke vid vild lek och barnen tycker de nya lekplatserna är dödstråkiga (du kan läsa om det HÄR). Som seglare ter sig livet lite mer osäkert än om man bott kvar i sitt hus eller lägenhet i norr. Särskilt om man som vi rör sig i främmandeland. Bara en sådan sak som att leta upp en mataffär på varje ny plats man kommer till. Eller vilken överraskning det kan bli när man tror sig köpt skinka på burk men det visar sig vara leverpastej som Kapten hatar! Man kan även gå vilse i sin jakt efter en mataffären, och det utan demens!

Exemplet bil. Har du bil i Sverige och den skulle gå sönder ute på vägen så finns allehanda hjälp att tillgå. Bärgare kan du ringa direkt där du står, det kan köras fram en taxi, hyrbil kan ordnas och det finns sannolikt en verkstad någonstans i krokarna som kan ta sig an ditt bekymmer. Det kräver inget större avbrott från din dagordning och schema, du är snart på banan igen. Som regel vet du hur du ska gå tillväga när det oväntade inträffar och det finns företag som bara väntar på att få assistera dig (och som därefter skickar en sur räkning). Supersmidigt. Har du bara pengar så finner du råd. Där vi befinner oss får vi tänka annorlunda, ofta hjälper inga pengar i världen.

På Naxos går inga bussar på vintern över huvud taget, inte dit vi vill åka i vart fall. Vägarnas standard är dessutom gigantiskt mycket sämre här, stora hål i gatorna och trasiga trottoarkanter med rullgrus i kurvorna. Det finns inga cykelvägar eller vägrenar och det ligger inte inpräntat i människors medvetande att man ska hålla ut och sakta ner när man passerar oskyddade medtrafikanter. Det är kanske därför vi nästan aldrig ser människor som är ute och promenerar eller cyklar utanför stadskärnan (de är rädda om livhanken).

I förrgår när vi var ute och cyklade så fick Kapten Betong punka på cykeln (dåliga vägar, sa vi det?). Nu har vi en cykelväska med oss innehållande pump, lagningssats, skruvmejsel och skiftnyckel (ja bara en sån sak). Allt för att kunna laga cykeln på plats. Vi fann hålet i slangen fast vi inte hade vatten med och vi lagade det. Sen cyklade vi vidare. Efter någon kilometer så blev det ett nytt hål. Gaah! Denna gång hittade vi inte hålet och det slutade med att vi fick leda cyklarna med tung packning, en liten nätt tur på fem kilometer. Och då hade vi cyklat dryga milen redan.

Dagen därpå så plockade Kapten bort slangen och bytte den mot en helt ny efter att han inte blivit riktigt klok på var luften pös ur. Den gamla slangen såg ut som en bättre prickigkorv efter alla lagningar som gjorts, så det var nog hög tid. Med cykeln lagad så låste han den vid vår lyktstolpe (den tillhör nog staden när vi tänker efter). Döm om förvåning när däcket var platt nästa dag. GAAAH igen! Kapten får undersöka saken närmare en annan dag…

Man får helt enkelt lösa saker själv på bästa vis. Tur har du om du finner varor, tjänster och service av någorlunda skandinaviska mått. Långseglar man så har man ju inte heller tillgång till familj, släkt, grannar och gamla vänner…de som man normalt kan be om hjälp när livet kör ihop sig. Nu är seglare bra på att hjälpas åt och vi klagar inte på något sätt. Men helt klart skiljer sig detta liv från det vi hade hemma, säkerhetsbältet och livremmen är bortplockad och man får lösa saker själv. Det ligger en tjusning i det, och emellanåt även en förtvivlan. Framför allt så är det nyttigt och lärorikt att ge sig iväg. Det borde fler göra.

Händelser ur långseglar livet;

Styrman Pimpsten lagade häromdagen en riktigt god Boeuf Bourguignon (eller om det nu blev en annan gryta). I receptet ingår en rad ingredienser. Bland annat gul lök och schalottenlök. Inget av dessa kunde vi inte finna i vår matbutik och den är ändå rätt stor med hyggligt brett sortiment. Ja vad gör man? Antingen får man tänka om och laga någon annan rätt, eller så får man göra några avsteg från originalreceptet. Det blev det sistnämnda och grytan blev jättegod och smakade vad den skulle (men framlidna franska kockar vänder sig nog i graven). De små fina schalottenlökarna uteblev helt av förklarliga skäl och den gula löken var ersatt med rödlök. Det verkar bara odlas rödlök här istället för gul lök om man ska tro mathyllan. Hemma skulle vi nog klaga på vår matbutik om vi inte fann någon av dessa varor. (Vi funderar, skördas gul lök och röd lök vid olika tider på året?)

En annan dag kokade Styrman P ärtsoppa. De gula ärtorna släpades med flyg ner förra gången vi var i Sverige (för våra klassiska gula ärtor finner vi inte här). Den gula löken fick ersättas med rödlök (förstås). Men vi hade ingen mejram ombord, bara timjan som båda ingår i receptet. I matbutiken fann vi ingen mejram heller så det blev ärtsoppa utan mejram. Resultatet blev jättebra ändå, timjan är nog är den viktigaste kryddan av de två konstaterar vi.

Längs med vår segling så har vi emellanåt saknat de mest självklara livsmedlen. Som i Holland där det inte fanns någon jäst, inte ens torrjäst. När vi frågade efter varan så visste inte den unga kvinnan (som jobbade på brödavdelningen) vad jäst var för någonting. Inte ens när en holländare hjälpte till och förklarade på deras eget språk (holländska tänka sig) så kände denne inte till att man måste tillsätta något för att få brödet att jäsa (hon kanske tror på storken också). Hon satte av mot kontoret för att fråga sin chef efter jäst. Strax kom hon tillbaka och hälsade att de inte säljer jäst. Det närmaste var mjöl med torrjäst redan iblandat, self-rising flour som det så vackert heter. Så hade Pimpsten velat baka ett mörkt bröd så hade det inte gått för sig för jästen låg bara i förpackningar med ljust vetemjöl. Hmm…lite konstigt låter det i ett svenskt öra. Däremot så är de stora på bake-off-segmentet…detta industriproducerat bröd som är bakat till 80 % där butiken bakar av de återstående tjugo procenten. Lite fusk tycker nog en bagare och är han fransman skulle inte ens kalla det för bröd.

Här på Naxos saknar vi varor som gul lök, crème fraiche, palsternacka och kålrot. Ja och så gul lök, schalottenlök och mejram och mycket mera.

Nu har vi installerat ugnen ombord och den skulle invigas häromdagen. Kapten Betong fick välja vilken premiär-rätt som skulle tillagas. Han önskade sig kanelbullar (de blev dock inmundigade till en fika och inte som kvällsmat). I mataffären gick det inte att finna pärlsocker eller klassiska bullformar (dock färskjäst – tur att vi inte var i Holland) Det fick bli bullbak utan de saknade tingen och det funkar ju…även om en kanelbulle jäser bättre på höjden i sin form, än utan. Det slutade inte där, för Styrman fick använda ett rostfritt rör som kavel. Hennes ligger nedpackad i en låda hemma i Sverige. En kavel finns kanske att köpa (har inte kollat) men vi tycker inte det ryms en kavel ombord. Kapten vill dessutom gå säker när han passerar byssan.

Det slutar inte med maten utan det gäller andra ting också. Som exempelvis litiumbatterierna som överhuvudtaget inte gick att uppbringa här.

Något vi inte finner är kabelklammer, sådana man fäster en kabel med ut efter en vägg. Vi fann någon sort som var tillverkad i plast med spik i, men de var inte i rätt dimension. De funkar heller inte på båt då spikarna rostar med tiden. Tittar man hemma hos folk och bakom butiksdiskarna så ser vi att eldragningarna i Sydeuropa skiljer sig mot hemma. De ligger sladdar huller om buller utefter väggar och under bord och soffor, även till fasta installationer och det verkar inte bekomma folk. Känns som funktion går före estetik och man ser ingen anledning att förena de tu.

Häromdagen gick Styrman till mataffären med sin säckkärra, den gamla från IKEA som vi funnit i en sopcontainer i Portugal. Den är numera målad med svart hammarlack och namnet Wilma står fint textat där det tidigare stod IKEA (mer romantiskt så). Halvvägs hem så lossnade ena hjulet för sprinten hade nötts av. Efter att hon konstaterat att ryggsäcken inte innehöll något som kunde ersätta sprinten så satte hon av mot den hårfrisörsalong som låg alldeles intill. En hårnål borde ju kunna göra jobbet! De arbetsamma frisörerna tittade förvånat upp när Styrman dundrade in med sin vagn. Två kvinnor satt i varsin frisörstol och de höll på att förvandlas till rymd-ufon (de utgjorde ett minst lika udda inslag i stadsmiljön som Styrman). Hårnål?! Det tog några sekunder innan de förstod att ett sådant ting kan användas på fler platser än på huvudet. De fann en vacker rosa hårnål och Styrman P erbjöd sig att betala, men de ville inte ha något. Tack och bock och färden hem kunde fortsätta med den temporära lagningen och den höll hela vägen. Väl hemma så utbrister hon sin till Kapten;

-Jag har varit hos frissan!!!

Två sekunders förvirring uppstod i Kaptens ansikte. Han synade sin fru och hon såg likadan ut som hon gjorde innan hon försvann inåt stan. Sen slog det honom att han lämnat över sin plånbok till henne och då snörptes det åt kring halstrakten och ansiktet vitnade. Man vet ju vad det kan kosta när kvinnor får för sig att göra sig fina. (Nu har Kapten en annorlunda fru som aldrig går iväg för att fixa håret, för hon äger en egen sax, häpp!).

Här finns inga butikskedjor såsom Biltema, Jula, och Claes Ohlson, inte heller några bygghandelskedjor. Därför kan det vara en utmaning att hitta rätt grejer för hemmafixaren. Finner man rätt typ av butik så brukar ändå sortimentet halta. Ska man måla så hittar man penslar men inga rollers som exempel. Skruvar finns men i bara i några få storlekar…absolut inte den storlek du själv behöver. Därför, när vi väl finner en välsorterad butik, brukar vi köpa på oss för att ha ett litet lager ombord av sånt vi vet går åt förr eller senare. Här gäller det verkligen att passa på och då gillar vi egentligen inte att ligga på lager.

Inköpslistan på saker vi inte funnit blir allt längre. Vi tänker köpa en del i Sverige och ta med oss tillbaka ner; Cykel-lagnings-sats, blåkläders snickarbyxor (folk använder inte arbetsbyxor här), gula ärtor från Öland, mejram, kabelklammer och kabelskor, bullformar..

Det mesta är som sagt smidigt och enkelt hemma. Vi tror de flesta inte förstår hur bra vi svenskar har det. Super-Bra helt enkelt…men kanske lite tråkigt också….

Skepp o Hoj!

(…och det ska helst läsas med särskrivning…)

 Naxos, Kykladerna, Grekland

Vi har haft en hel vecka med ett makalöst behagligt väder. Varje dag har vi intagit lunchen i solskenet ute i bara kortärmat. Men före dess så blåste det rejält och vi fick då med egna ögon se vad detta berömda blåshål kan ställa till med. I hård vind med byar uppåt 25 meter per sekund så fick passagerarbåten svåra bekymmer att lägga till. Styrman Pimpsten kom gåendes (eller halvt fladdrandes) över piren med matkassar i handen i samma stund som båten var på väg att lägga till.

Båten (som även tar bilfordon och kanske därför borde kallas färja) lägger till genom att droppa ankaret en bit ut från land och därefter backar bak mot kajen. Med hård vind i sidan så är ju detta en utmaning även för en rutinerad sjökapten, för här pratar vi båtar utan bogpropeller och andra tekniska finesser.

När båten backade så drev passagerarbåten förbi den kortända på piren som de skulle förtöja vid. Och trots att de använde en kastlina för att fort få hjälp av tre starka karlar med trossarna, så hann de inte förtöja i tid. Båten krängd än hit och än dit i den gropiga sjön som vinden piskat upp och när de assisterande männen på kajen slet med att få trossen om pollarna, ja då drev passagerarbåten retsamt förbi och de fick lov att släppa förtöjningslinorna. Ett nytt försök fick därför göras. In med trossar, upp med ankaret och en kort tur för att åter ta höjd för den avdriften som uppstod i vinden.

Efter sex försök så gav de upp. Ombord på passagerarbåten fanns människor (och fordon) och som skulle till Naxos som nu inte kunde kliva av. Och vise versa. Snopet såg de väntande resenärerna på kajen båten försvinna i riktning mot Aten.

På något sätt så känns det ålderdomligt att ankra varje gång, speciellt med tanke på att båtarna kommer och går flera gånger om dagen. Naxos ett ju ett välkänt blåshål och att då inte bygga om hamnen är för oss en gåta. Till 95 procent så blåser det nordligt och att då alltid behöva lägga till med vinden i sidan är ju lite att tigga om bekymmer. Bättre vore det om båtarna tryggt och säkert kunde lägga utan att behöva använda ankaret och ha stark meltemivind rätt i sidan. Men å andra sidan så tillhör det kanske lite av den grekisk charmen. Ytterst handlar det nog om pengar. Ja ja…så kan det gå. För vår egen del tänker vi att när det är dags att åka hem till Sverige, ja då behöver vi verkligen kolla väderprognosen i tid för att vara säkra på att färjan går. Vi vill ju inte missa flyget från Aten.

Från det ena till det andra. Renoveringen av byssan fortgår. Ni får inga bilder nu, vi håller er på halster. Däremot så har vi andra vackra bilder att visa från ett vackert Naxos. Håll tillgodo.

Skepp o Hoj!

 Höstsolen är behaglig bara det inte blåser…

 

Äldre bebyggelse…denna vackra byggnad står på toppen av Naxos stad…

 

 Utsikten är imponerande…till vänster i bild så syns det stora landmärket, Portara – jättedörren… 

 

 Smala gränder och språng…påminner lite om en gammal marockansk medina…

 

 Detaljer på en gammal trädörr…

 

 Vita gäss ute ute på havet…här blåser det som regel alltid…

 

 På någons trapp…

 

 Ett renoveringsobjekt…

 

 Överallt står blomkrukor i de smala trapporna…

 

Samma trappa på lite avstånd…

 

 Grönska…

 

 Blicken vänd bort från hamnen…

 

 Någons ensliga dörr…

 

 En av Naxos alla kyrkor…

 

 En liten katt tittar fram…

 

 

 Solen som lyser på en stenmur…

 

 Muren är hög…

 

 Vackra blåa himmel som vi bara älskar…

 

 Utsikten från en fallfärdig byggnad…

 

 Samma plats från en annan vinkel…

 

Ett prunkande fönster…

 

 En prunkande dörr…

 

 Charmig enkelhet…

 

 Kablarna har frukostmöte vid stolpen…

 

 Märkt av tidens tand…

 

 Samma hus i närbild…

 

Det är svårt att fotografera i motljus…men det blir vackert ändå…Grekiska flaggan vajar…

 

 

 

 

Over and Out!

 

 

 

 

 

 (så mycket mer behöver inte en seglare…)

Naxos, Kykladerna, Grekland

Vi fortsätter sammanfatta året som gått. Denna gång redovisar vi vilken miljöbelastning vi haft genom att räkna ut vårt CO2-utsläpp. Är du ny läsare så läs gärna vårt förra inlägg också som du finner HÄR. Där får du en snabb uppdatering (med en massa fina bilder) från seglingsåret som gått.

Det är ju förvisso lite tid kvar på året, innan det gått helt till ända. Men vi kan enkelt uppskatta den återstående elförbrukning av året. Vi ligger ju still i hamn nu och vi lever alla dagar rätt lika.

Vi konstaterar att vi landade på en extrem låg CO2-förbrukning för 2018. Vi törs nog utmana varenda svensk från Kiruna till Ystad, för vi tror knappt någon kan slå oss. Det är till stor del ett medvetet arbete från vår sida att hålla ner belastningen på miljön och vi förstår ju att de flesta människor i Sverige är beroende av transportmedel och uppvärmda bostäder. Med våra solcellspaneler och vindgenerator för att få elektricitet så räddas både plånboken och miljön. Med vindens kraft transporterar vi oss, om det nu inte är helt bleke – för då får vi lov att starta motorn. Men som regel så använder vi bara Wilmas motor i och ur hamn när vi seglar. Därtill så vistas vi i varmt klimat och därför så klarar vi oss utan någon egentlig uppvärmning av vår bostad, som ju är vår båt.

Under året så blev det ingen flygresa eller tågresa som året innan. Vi kommer dock att flyga hem i början av 2019, men det är ju nästa år och kommer därför inte med på årets räkenskap.

Under 2018 åkte vi buss några få gånger. Samt att vi hyrt bil tre gånger men då tillsammans med andra långseglare. Vi har tagit upp en av dessa resor, vi tänker oss att våra seglande vänner får tillräkna sig de andra två. Samåkning är ju toppen för både plånboken och miljön.

I tabellen har vi knyckt raden för ”antalet kilometer körda med dieselbil” till vår motorgång med Wilma. Vi har fått räkna om vår förbrukning så den motsvarar Wilmas dieselmängd som vi gjort av med. Så mängden diesel stämmer därför, men inte antal körda kilometer.

Vi låg fem månader på ankare nonstop, utan en enda natt i hamn (klapp klapp på axeln). Totalt räknat så låg vi mer än halva året på svaj. Så vi kan utan att ljug påstå att vi har levt på sol, vind och kärlek – tre goda ting, såväl gratis som miljövänligt.

Totalt utsläpp för 2018 landade på 2184 kilo koldioxid per person och kostnaden för att neutralisera uppgår till 284 kronor. För denna summa kommer vi att kompensera miljön genom att köpa en bra håv för att kunna fortsätta städa havet. För den som inte vet så är Kapten en självutnämnd planetstädare. Ingen har väl undgått att plast i haven är ett stort bekymmer och Kapten städar flitigt till sjöss och längs med stränder, han plockar upp något så gott som varje dag. För den nyfikne så kan vi berätta att förra årets koldioxidförbrukning landade på på 3475 kilo respektive 452 kr, så nästan en halvering mot förra året).

 Här är en fotodump från websidan där vi räknar ut vårt CO2-utsläpp…

Nu när vi ligger i hamn så har vi kopplat upp oss på landström. Ström som kanske inte kommer ifrån så miljövänlig källa, vad vet vi. Men till största del använder vi faktiskt fortfarande gratis och miljövänlig solenergi från våra paneler (spis och vattenberedaren går på landström men resten av båten plockar energi från solen). Vår smarta MPPT-laddare som ser till att ladda batterierna från solpanelerna är nu installerad ombord. Vi är galet nöjda med den och skillnaden mot tidigare är enorm. Störst skillnad gör den nya laddaren när det är mulet ute samt när det ligger skuggor på solpanelerna. Och vad den gör är att den optimerar våra solcellspaneler genom att öka laddningen på batterierna med ungefär trettio procent. Så om solpanelerna laddar 10 ampere så skickar MPPT-laddaren in 13 ampere i batterierna. Vete fan hur det går till, det är lite magiskt.

Med den nya MPPT-laddaren så klarar vi den nuvarande batteribanken bättre, så har vi tagit beslutet att fortsätta använda våra blybatterier tills vidare. De nyinköpta litiumbatterierna stuvar vi undan så länge och vi byter den dagen vi upplever att de gamla börjar sacka rejält.

Lite andra tankar kring inköp och miljö under året som gått…klädinköpen har uppgått till tre par strumpor till Kapten. Samt ett par gympadojor och joggingkläder till Styrman. Inköpen kostade rekordlåga 250 kronor och detta beror på att vi köpte kläderna i Marocko. Vi har såklart inhandlat en del ting till Wilma. Men i övrigt så har vi nog bara inhandlat mat (och toapapper o dyl) och en liten skvätt bensin till jollens utombordare. Som exempel så har Styrman P till sitt långa hår faktiskt endast förbrukat en flaska hårschampo under året (och den är inte helt slut än). Har hon varit skitig? Njaa, det kanske någon skulle tycka men faktiskt inte så värst (enligt Kapten som ju är den närmaste näsan). Det finns andra sätt att tvätta håret på, ting du hittar i ditt skafferi (kallas för No Poo och det bygger på att inte utsätta håret för kemikalier). Primärt så behöver man inte tvätta håret så ofta som man kanske tror. Styrman P tvättar sitt hår högst två gånger i månaden och hon hade sannolikt behövt klippa av sitt hår om hon hade slitit för hårt på det. Få damer i hennes ålder har kvalitet nog för att bära ett midjelångt hår. (Spana runt bland kvinnliga 50-plussare, de är lätträknade).

Störst skillnad gör det faktum att vi inte äger någon bil. Vi cyklar och går när vi tar oss fram på landbacken.

Vi kan ha missat något, förlåt oss i sådana fall…men tämligen nära är vi vårt redovisade resultat. Det är lätt att uppskatta när vi lever som vi gör. Är du nyfiken på att räkna ut din egen CO2-förbrukning. Det kan du göra på Klimatbalanse.se och länk kommer HÄR.

Att leva miljömedvetet behöver inte vara sämre. Inte alls. Tvärtom så är det rätt kul.

Sen ett gott råd. Hitta nu på något annat kul än att springa i affärer på Black Friday. Denna synnerligen korkade nymodighet som vi plockat från USA och som enkom går ut på att konsumera. Du handlar sannolikt saker du inte alls behöver (men tror dig behöva). Experter menar att konsumism beror på generell livsleda, där konsumtionen används kompensatoriskt. Så varför inte riva runt i frysen på fredag och laga något spännande av mat som annars skulle bli bortglömt och slängt…du kan rensa i din garderob och upptäcka kläder som fallit i glömska. Eller varför inte krypa upp i soffan och hångla med din kära. Har du ingen så kan du ringa en vän för en pratstund. Du kommer hur som helst säkert på något som klingar bättre än att spendera pengar på inköp av saker som inte gör dig lyckligare.

Skepp o Hoj!

(…och vi inser att året varit smått magiskt…)

Naxos, Kykladerna, Grekland

Välkomna nya läsare. I dagarna kommer en artikel ut i seglingstidningen Odyssé och det får sannolikt fler att hitta till vår blogg. Vad lämpar sig då inte bättre än en liten resumé av året som gått. Nu börjar 2018 lida mot sitt slut och vi har lagt oss för vintervila. Som ny här får du chansen att se vad du missat. Som gammal i gemet kan du kanske behöva fräscha upp minnet. Ha en trevlig lässtund!

Nu när seglingssäsongen för detta år gått till ända så upptas mycket av vår tid åt att reflektera. Vi kunde då aldrig ana vad vi hade att vänta efter den dagen vi sjösatte Wilma efter hårt slit med motorbytet i Lissabon. Detta var den sista januari. Vi seglade ner till Algarvekusten i rätt rask takt där vi bland annat gjorde stopp i Lagos. Där fann vi ett helt gäng seglande skandinaver och vi som hade varit ganska ensamma nordbor under flera månader, var rätt hungriga på umgänge. Nu blev det seglingssnack på svenska, gofika och trevliga middagar under den sköna portugisiska vintersolen.

I Olhão träffade vi på Susan, en soloseglande tjej från Skottland, men bosatt i London. Hon hade sagt upp sig från sitt drömjobb på tidningen The Guardians för att segla runt England under ett år men nu hade vindarna fört henne längre. Vad vi inte visste då var att vi skulle komma att se Susan igen och hon skulle komma att utgöra en stor del i vårt liv denna sommar.

Vi kom så småningom till Gibraltar och där stannade vi längre än tänkt, främst två anledningar. För första gången den vintern så drabbades vi av riktigt oväder. Det var skyfallsregn och storm och ovanligt kallt för årstiden. Veckorna gick och vi kunde inget annat göra än att vänta ut vädret. Men samtidigt så hade vi beställt en ny ankarkätting från England som dröjde. Vår leverans fastande i tullen och innan alla procedurer var avklarade så hade veckorna gått. Kättingen kom ungefär samtidigt som solen och värmen kom tillbaka. I Gibraltar blev vi goda vänner med Marcus, killen vi skämtsamt kallat för vägkorsningen då han med engelskt och tyskt blod vuxit upp i Italien och nu var en fantastisk mix av alla tre. Få människor har humor som han. Där mötte vi också Jon och Margriet med hunden Puppy på båten Goodvibes. Deras plan var att segla i Medelhavet men först i maj skulle de att kasta loss.

I början av April så lämnade vi Gibraltar och La Linea och vi satte kurs mot Marocko.

Det var en speciell känsla att komma till Afrika. Det lät så mycket mer imponerande att till sig själv kunna säga att man seglat på egen köl till en annan världsdel. Marocko imponerade och vi mötte landet i dess vackraste vårskrud med blommor och grönska som vi bara kunnat drömma om. I Smir träffade vi på en annan svensk seglare, Claes. En hyvens man som tog oss med till den blå byn Chefchaouen. En by som ligger uppe bland bergen där husfasaderna är målade i den djupaste indigo.

Nästa stopp i Marocko blev Al Hoceima. Under de tio dagarna vi var där så var vi den enda gästbåten. Vi mötte ganska få personer som pratade engelska och vi fick helt luta oss på våra franska kunskaper. I Al Hoceima lever många berber och vänligheten hos detta minoritetsfolk var påfallande. Ingen var påträngande och utan omsvep blev vi hjälpta med allt vi behövde. Vi minns särskilt den gången vi gått vilse när skulle till en butik för att köpa ett marockanskt telefonkort. En pappa och dotter hjälpte oss rätt och vi fick dessutom hjälp med att ladda det nyinköpta kortet. De ville absolut inte ha några pengar för besväret.

Nästa stopp blev Melilla, den lilla spanska enklaven som ligger vid den nordafrikanska kusten. Arkitekturen, WOW!Vackrare hus har vi nog aldrig sett. Hamnen var billig och mycket bra, för endast 6 euro per natt så är Melilla en absolut kandidat för oss långseglande nordbor att övervintra i. Det går dagligen färjor till spanska fastlandet så man kan enkelt flyga hem från Malaga. Samtidigt som man har klimatet på sin sida, om man nu vill undvika snö och kyla vill säga.

Med ett långt ben på ett hundra distans kom vi åter till Europa och spanska Almerimar. Vi träffade på nytt vännerna på S/Y Goodvibes, paret vi träffade i Gibraltar och de hade just påbörjat sin seglingssäsong. Det visade sig att vi skulle åt samma håll så vi slog följe. När vi kom till lagunen, det ankringsvänliga innanhavet Mar Menor, så träffade vi på ensamseglande Susan igen och där dök Marcus ”Vägkorsningen” upp också. Plötsligt var vi ett helt gäng och grillaftnar och utflykter avlöste varandra.

Vi vill ju här passa på att säga att vi under seglingsåret mött många andra trevliga människor, inte minst andra seglare. Dessa har såklart också bidragit till fantastiska möten och upplevelser. Alla hinner tyvärr inte nämnas i detta inlägg men ni vet vilka ni är och hur trevligt vi haft ihop. Tack för fantastiska möten!

När vi lättade ankare i Mar Menor i slutet på maj så råkade vi ut för den incidenten som satt djupast spår i oss sedan vi lämnade Sverige. Efter 100 seglande sjömil, 40 nautiska mil från närmaste kust mellan spanska fastlandet och Balearerna så blev vi rammade och bordade av migranter mitt i natten. I en liten motorbåt, endast något större än en jolle så befann sig 11 frusna, sjösjuka och trötta män och de var vilse. De hade lämnat Algeriet fem dagar tidigare men nu var deras vatten, mat och bränsle slut. Med sina sista droppar bensin så hade de åkt ikapp Wilma där de sett våra lanternor mitt i natten. I ren desperation så kolliderade de med Wilma med flit, de körde in i vår skrovsida och en man lyckades ta sig ombord. Två män föll i vattnet. Känslan var overklig och situationen var stressande. Vi ropade ut MAYDAY – MAN OVERBOARD över radion. Ingen myndighet hörde vårt nödrop annat än S/Y Goodvibes och Susan. De trodde det var Styrman P som fallit överbord då Kapten var den som gjorde utropet. Vännerna frös i det närmaste till is av skräck tills de fått mer information. S/Y Goodvibes länkade våra nödanrop vidare så en räddningsaktion kunde ta plats, den samordnades från Palma på Mallorca.

Det tog sina timmar innan räddningen kom. De spanska myndigheterna skickade ut en räddningshelikopter och en räddningsbåt. Ensamseglande Susan dök upp vid vår sida där vi cirkulerade runt den lilla båten med nödställda i väntan på hjälp. Till slut så kunde alla räddas, då hade natten övergått till dag.

Det starkaste minnet från händelsen är när migranterna just blivit upplockade till räddningsbåten. Och de som inte behöver akut sjukvård står på däck med sina händer lagda över bröstet som gest och de i på franska ropar ett tack till oss. De tackar oss för att vi räddat deras liv. Känns stort. Men framför allt så känns det skrämmande att det fortfarande drunknar tusentals människor i Medelhavet under deras flykt att ta sig till en tryggare plats. För vår del så fick vi återigen ett bevis på att Wilma är den mest stryktåliga och tryggaste båt som går att finna. Vi byter inte ut henne mot allt smör i Småland.

På Balearerna väntade azurblått vatten och vackra ankringsvikar. Vi badade, snorklade och gick på upptäcktsfärder tillsammans med våra vänner. Biokvällar och grillning stod på agendan vid solnedgångarna. Våra vänskapsband med Susan och S/Y Goodvibes hade fördjupats avsevärt efter sjödramat långt ute på havet. Vi har skrattat och gråtit ihop och vi kände oss synnerligen levnadsglada och tacksamma att dramat slutat lyckligt. Som ungdomar på seglarläger där sommarlovet är oändligt.

På Menorca så fick vi sällskap av vår gamle vapendragare Öivind, hans hund Birk och båten Vaare. Ömsom har vi seglat bredvid varandra, ömsom har vi seglat ifrån varandra. Vi möttes första gången i Holland där han låg infrusen i Middelburg och Wilma kom som en räddande isbrytare. Med ungefär samma mål och tidsplan så har vi gjort sällskap i många hamnar, ankarvikar och framför allt sjömil ute på havet. Oavsett vart vi båda befinner oss så har vi tät kontakt med varandra. Från Menorca var vi därför fyra båtar som samtidigt korsade det stora blå för att komma till Sardinien.

Sardinien gav oss blandade känslor. Naturreservatet La Maddalenas var en liten besvikelse. Båttrafiken är på snudd galen i juli och augusti månad, avståndet mellan ankrade båtar krymper då till ynka 8-10 meter. Något som våra vänner på S/Y Goodvibes fick erfara, deras ankarkätting rullades upp i en flådig Rivabåts propeller och lyfte vännernas ankare från botten. Kapten på Wilma satte av för att tillsammans med Jon dyka och försöka trassla isär de båda båtarna. Allt gick efter omständigheterna bra, men det tog flera timmar och för en stund så drev de båda båtarna okontrollerat närmare klipporna då varken propeller eller ankare var brukbara. La Maddalenas ska sannolikt upplevas utanför högsäsong. Men var beredd på att möta en hel del plast i havet, trots att det är ett naturreservat. Samt att det knappast finns en enda fisk att beskåda när man snorklar. Havsbotten är i det närmaste död vilket smärtar att se.

Från södra Sardinien var det så småningom dags att korsa ett större vatten igen och segla över till Sicilien i Italien. Vi tog farväl av Susan som skulle stanna på Sardinien över vintern. När vi tillsammans med S/Y Goodvibes och S/Y Vaare seglat sju timmar så tornade sig ett åskoväder upp. Blixtarna slog ner i vattnet inte långt framför oss och det var bara sekunder mellan varje smäll, natthimlen lystes ideligen upp av nya blixtformationer. Vi försökte segla runt ovädret men det bara växte sig större och större. Till slut insåg vi att det enda rätta och kloka var att segla tillbaka till Sardinien. Vi hade haft extremvärme en längre tid så dessa urladdningar kom emellanåt och de var inte lätta att förutspå. Förvånad Susan vaknade upp nästa morgon av att hennes vänner åter låg ankrade runt hennes båt Isean.

Många vackra ankarvikar har vi sett under året som gått…

 

Ett nytt försök gjordes någon vecka senare. Ett nytt farväl till Susan och så även till Jon och Margriet/Goodvibes som nu hade bestämt sig att styra kosan mot Malta. Kvar på gemensam kurs skulle det bli Wilma och Vaare. Efter tre nätter och dagar med fantastisk segling så kom vi fram till de Lipariska öarna norr om Sicilien. Vi ankrade vid ön Vulcano och Stromboli innan vi styrde söderut på nytt. Båda dessa platser visade sig vara spännande, som vulkaniska guldkorn i det blå Medelhavet.

Siracusa blev nästa anhalt, den pittoreska och romantiska staden som ligger på Siciliens ostkust. Här fick vi chansen att ändra på vår uppfattning om Italien som seglarland. Hittills hade våra upplevelser inte varit enkom positiva. Aviga italienare, dyrt och en massa förbud. På sina ställen hade vi inte ens fått lägga till med jollen vilket gör livet svårt när man ligger på ankare. En natt i hamn kostar inte sällan flera tusenlappar. Men här på Sicilien så fick Italien sin stora revansch. Öppna och glada italienare i Siracusa gav oss tillstånd att lägga till med vår jolle mitt i stan och vatten och sopkärl gick åter att finna. Och vi passade på att njuta av all den goda italienska maten i väntan på överfarten till Grekland. Är det något italienarna kan så är det mat och vi tänker att till detta land så kommer man helst med flyg och inte egen båt.

Ännu en längre överfart med flera nätters segling stod framför oss. Känslan var obeskrivlig när vi äntligen kunde ankra upp i en vacker grekisk vik. Grekland hade varit seglingsårets mål att nå. Med ett DEPKA, ett grekiskt seglingstillstånd så kan man fritt röra sig i grekiska vatten och hamnarna kostar ofta inget. Men är det gratis så finns där inte mycket service heller, en kaj med pollare att förtöja i. Har man tur så finner man vatten men sällan möjlighet att koppla in sig på el. Ankringsvikarna är oändliga i antal. Grekland faller oss i smak och livet är väldigt enkelt. Maten i Grekland bör nämnas, de slåss absolut om en plats bredvid italienarna och fransmännen. Ett grekiskt lamm, solvarma tomater, fetaost och oliver…listan kan göras lång.

Något vi sett fram emot och som vi drömt om var att gå Korintkanalen. Denna besynnerliga passage, en smal ränna som är utgrävd och nästan hundra meter höga bergssidor reser sig på var sida. Dagen vi passerade var för ovanlighetens skull regnig och grå. Vi hade nästan glömt bort att det finns annat väder än sol och blå himmel. Men regnet hindrade inte vår upplevelse.

Till slut kom vi fram till Naxos, den största ön i Kykladerna och här har vi lagt oss för vintervila. Där mötte vi Styrman Pimpstens syster vars familj har ett vackert hus på ön. Till vår stora glädje kom systern med svensk knäckebröd, sill och julnubbe så nu är julen räddad.

Seglingsåret skulle vi vilja beteckna som magiskt där verkligheten kom att överträffa drömmen. Utmärkande har varit alla de människor vi träffat, nya vänner och bekanta från olika delar av världen. Med fem månader av ankring utan ett enda avbrott för en natt i hamn har vi blivit lite av ankringsexperter. Vi har förflyttat oss ofta, ibland längre sträckor men som regel en dagsetapp i taget. Nomadlivet har verkligen slagit rot i oss och vi undrar lite stilla vad som ska hända med oss den dagen vi lägger flytvästarna på hyllan och flyttar i land. Kommer då rotlösheten ta tag i oss där vi ständigt längtar efter att få ge oss iväg någonstans? Men den dagen ligger så långt bort så funderingen får bero.

Här på Naxos så har vi haft gott om tid att hålla kontakt med de människor vi mött under året. Även de vi träffade på varvet i Amora i Lissabon året innan där sammanhållningen var enastående och umgänget uppsluppet och glatt. Ett bevis på detta är väl att vi under mellandagarna får besök av våra danska vänner som seglade båten FAIR. Vi träffades i Amora och strax dessförinnan. Nu ska vi få fira nyår tillsammans med dem och vår vän på Vaare och vi kommer garanterat får skoj tillsammans.

Cirkeln är sluten, seglingssäsongen 2018 och året börjar gå till sin ända. Men lika snart som solen vänder sig bort under en period, så kommer den åter tillbaka med nya löften om sol och värme och vindar att segla på. Vem vet vad som väntar oss då, sommaren 2019? Vi har ingen aning. Och det är just det som är tjusningen med det liv som vi lever. Att vi ingenting vet.

Skepp o Hoj

(…och Kapten får skicka onda ögat…)

På tal om att hålla i hatten, kan ni förklara varför vi sett åtminstone två greker på motorcykel välja att hålla en hand på sin hjälm på huvudet för att den inte ska blåsa av, istället för att knäppa hakbandet? Det ser krångligt ut att bara ha en hand ledig och vi tänker att kanske hjälmen är till för att skydda huvudet vid en eventuell olycka (!) Det kan vara en fördel om krukan sitter fast på knoppen rejält så den inte lämnar skallen före kollisionen så att säga. Men som regel använder inte folk hjälm alls här…

Hela dagen igår gick åt att jaga våra batterier vi beställt från Kina. Vi överdriver inte om vi påstår att Kapten har lagt bortåt 50 timmar på ärendet. Litiumbatterier går inte att köpa här på Naxos över huvud taget, våra grekiska vänner har undersökt saken och även spanat in om de går att köpa online. Men litium är antagligen så nytt och så dyrt och det kan vi säga, att många greker har svårt att klara brödfödan. Då är det nog inte primärt litiumbatterier man går och köper. Grekland är faktiskt ett av Europas fattigaste länder där hela 20 procent beräknas ligga under fattigdomsgränsen. Som ett riktmärke kan vi berätta att en grekiskt pension endast ligger på drygt 3000 kronor. Det går inte att leva på den lilla summan, även om maten här är billigare än i Sverige, ca trettio procent lägre. Vi upplever folket här som hyggligt arbetsamma, men så vansinnigt ineffektiva. De verkar inte vana att tänka innovativt och utanför boxen. Därför så sker förändringar så väldigt långsamt. De vet heller aldrig vilken lag de ska följa då Greklands regering hela tiden ändrar lagarna. Som exempel ändras reglerna för oss seglare, varför Port Police själva inte vet. När vi ställer frågor har de inte svaren, de bläddrar i något häfte men så kommer någon kollega med ett annat papper. Sen dividerar de för de är oense. Detta har vi hört på flera ställen, att lagar och regler ständigt ändras. Verkar jobbigt…kanske bättre då att vara helt utan regering, som i Sverige. Häpp!

Så var det dessa batterier. I Kina så gick allt fort, att beställa, tillverka och skicka dem hit. Med fraktflyg dessutom och de landade då i tullen i Aten. Där skulle de tullas in med moms- och tull- och stämplingsavgift. Som vi skrev tidigare så blev det många blanketter att fylla i, samt kopia på pass och som grädde på moset så skulle Kaptens föräldrars namn redovisas. Kapten började misströsta en aning när tullen i Aten inte var nöjda och vi var tvungna att komplettera uppgifterna. Till sist kunde vi betala den svidande tullnotan och de släppte batterierna vidare för leverans till kund.

UPS var den levererande firman och på Naxos så anlitar de i sin tur en lokal budfirma. Vi kunde följa vår leverans i mobilen då vi hade ett trackingnummer. Enligt denne så skulle varorna levererats till oss i fredags. Men några varor såg vi inte till. Kapten har ringt och tjatat och på UPS kunde de inte säga vart godset tagit vägen. I vår mobil stod att läsa ”godset har inte kunnat hämtas upp, två försök är gjorda och ett sista tredje försök ska göras. Därefter skickas leveransen i retur”. Hämtas upp var, och av vem? Tillbaka till Kina???

Vi pratar ju om stora pengar och man blir ju orolig när ingen vet vart varorna finns. Men klart var att godset inte längre stod kvar hos tullen.

Vi kan säga att på UPS i Grekland så vet de mycket väl vem MR NORBERG är. Något trackingnummer har han inte behövt ange senaste veckan. Daglig kontakt har skett och nu igår när varorna plötsligt var borta så fick Kapten tagga upp det hela lite för att få ur dem något annat svar än det brukliga ”du får vänta någon dag”. Kapten gav sig inte utan fortsatte ringa upp, två gånger slängde UPS på luren (så moget). Till slut fick vi veta att batterierna fanns här på ön och vi fick namnet på den lokala budfirman, deras underleverantör. Vi ringde dit men de sa att varorna fortfarande stod i Aten. Gaaah! Vem ska man tro på? Så vi letade upp adressen till den lilla firman här på ön och cyklade dit. Och döm om vår förvåning, där stod våra fyra stora och tunga paket med batterier i – från Kina till oss. Men fick vi ut dem nu när vi funnit dem? ÅH NEJ!

GAAAH!

Den lokala underleverantören hävdade att vi inte betalt tullavgiften och nu skulle de ha den summan på nytt av oss. Vi visade dem transaktionen på Kaptens mobil (för några kvitton har vi inte fått på vare sig inköp, tull, moms eller stämpling). Detta dög inte som bevisning. Så vi ordnade ett mejl från UPS där det framgick att vi betalt och att vi inte stod i skuld på något sätt. Vi trodde då att NU får vi loss varorna. Men NEJ! Inte nu heller…nu var det var något på deras dator som gjorde att de inte kunde lämna ut varorna.

Efter fem timmars väntande så taggade Kapten upp (vi hade under väntan fått kissa bakom huset och köpt banan i butiken intill för att inte svälta). Kapten höjde rösten och sa att i morgon ska vi segla vidare (nödlögn) och att han därför måste ha sina batterier – NU!

Vi möttes av nonchalans.

Kapten ringde upp UPS på nytt, vilken gång i ordningen hade vi tappat räkningen på. Vi ville förmå att tjejen på UPS skulle prata med deras egen underleverantör, den ointresserade mannen som stod framför oss. UPS-tjejen gick med på det. Men döm om förvåning när Kapten håller fram luren och ber killen prata direkt med UPS – ja då vill han inte ta luren. Utan nonchalant så låtsas han vara upptagen med något, typ som en treåring gör. Kapten röt till och skickade onda ögat och då först tog killen bakom disken luren.

På grekiska växlades det sen tre korta meningar mellan UPS och underleverantören och samtalet avslutades plötsligt. Sen slängdes våra paket fram på disken under stor irritation och vi fick med oss dem utanför dörren. Vi hade betalt för transport ner till hamnen men firman verkade bara äga en MC och nu var de sura. Vi var bara glada att ha kommit åt vårt gods (men lagom trötta). Det blev en taxi ner till hamnen med paketen, Styrman Pimpsten och hennes cykel. Kapten fick komma trampandes efter. Taxichauffören var trevlig och det var gott att träffa någon som var glad och hjälpsam.

Vi säger bara: ALDRIG MER privatimport från Kina till Grekland. Det hade varit lättare att åka till månen. UPS som vi tidigare haft goda erfarenheter av, är vi gruvligt besvikna på. Varför lyssnar de inte till punkt när man ringer, utan avbryter mitt i. De hinner inte ens höra frågan. Två gånger har de slängt på luren och då har vi inte alls varit otrevliga men förvisso varit påstridiga med att få något annat svar än det sedvanliga ”du får vänta till i morgon”. Och den lokala budfirman förstår vi oss inte på. Ville de blåsa oss på pengar? Kunde de inte tänka utanför boxen då det saknades uppgift om att vi betalat tullavgiften? Eller ville de förhala det hela för att de inte hade någon bil som kunde köra ner varorna till hamnen?

Det är precis som att en del greker inte riktigt sjunger ut när något börjar krångla. Utan man vrider undvikande på sig och gör ingenting för att lösa problemet. Som att det kanske löser sig av sig självt om man sticker huvudet i sanden för en stund…(eller paketen går i retur)…hmm…

Så summa summarum. Grekerna är bra på mycket, filosofi och god mat till exempel. Men skicka paket verkar inte vara deras starka sida.

Skepp o Hoj!

 Naxos, Kykladerna, Grekland

Flitens lampa lyser över oss och medan Kapten målar byssan så har Styrman Pimpsten gett sig iväg en bit för att slipa säcka-kärran ren från gammal färg och rost. Vår kärra är vi lite extra glada i för den kom till oss av en ren slump och den har visat sig vara ett fantastiskt ting att äga. Hade vi vetat bättre så hade vi stoppat i en sådan i båten redan innan vi lämnade Sverige. På vagnen har matkassar och vatten fraktats och det ska gudarna veta, att alla gånger ligger inte mataffären nära hamnen. Särskilt när vi ligger på ankare så är tinget guld värd, för då släpar vi ogärna cyklarna i land.

Vår IKEA-vagn kom till oss när vi låg på varvet i Amora i Lissabon. Vi skulle slänga skräp i varvets sopcontainer och när vi skulle hiva i vår påse så fann vi vagnen till synes färsk-dumpad däri. Det visade sig vara ett par vänner som gjort sig av med den, de unga och trevliga killarna Stephen och Victor. Ja, och så var det lite över lag på varvet, att saker bytte ägare med varandra. Var det lite för fina saker att kasta som man misstänkte att kanske någon annan skulle kunna ha glädje av. Ja då ställde man tinget vid sidan om containern. Som regel så försvann tinget diskret till någon annans båt.

Vår IKEA-vagn var mycket väl begagnad redan då som ni förstår. Men vi lät oss inte nedslås, funktionen fanns ju där. Efter den dagen har den flitigt använts och i somras lossnade ett hjul som Kapten fick laga. Nu har vagnen börjat flaga färg och den har börjat få rostangrepp, så nu var det dags att göra något åt den.

Att slipa och skrapa sittandes i solen intill vattnet var inget som Styrman P tyckte var tråkigt, tvärt om, och nu väntar IKEA-vagnen på att bli målad.

På temat att rädda gamla prylar som slängts, så har vi här en bekännelse. Vi har inte riktigt velat skriva om det tidigare, för det känns lite väl komiskt då det kan vara en kompis saker vi funnit. Vi vet inte helt säkert hur det ligger till. Men så här är det…

I Gibraltar så hade någon vänlig själ slängt två par seglarskor av finaste modell, Henri Lloyd. Av äkta läder och inte alls så slitna, möjligtvis önskade de bli ingnidna i lite skofett. Någon hade helt enkelt ledsnat på dessa och de skulle försvinna med nästa sophämtning om Kapten inte räddade dem från sitt definitiva öde. I Gibraltar umgicks vi rätt så flitigt med folket i hamnen. Dels vår ”vägkorsning” Marcus, han som hade engelskt-tyskt blod men var uppvuxen i Italien. En skön blandning som gett honom en träffsäkra humor, underfundig och rapp med en italiensk teatralisk touch (han himlar med ögonen, han borde bli skådis). Han kunde verkligen få oss att skratta och vi kan sakna honom. Det kan vara så att skorna tillhört honom. Vi har inte vågat fråga.

Det kan också vara så att de har tillhört ett mysigt svenskt långseglarpar som vi var ute och dinerade med. De höll på att rensa ur sin båt för de skulle hem till Sverige en sväng. Så vi misstänker starkt att skorna kan ha tillhört mannen i besättningen. I så fall är risken stor att de nu läser detta och känner igen sig. De vet vilka vi är och de minns om de slängt två par seglarskor medan de var i Gibraltar. Vi vill i sådana fall passa på att tacka och hälsa att skorna sitter som en smäck på Kaptens fötter. Ena paret skor har blivit Kaptens favoriter. Tack tack!

Det kan även vara så att skorna tillhört våra norska grannar som låg mitt emot oss. Eller så våra goda vänner på S/Y Goodvibes, men det tror vi inte. Känns inte som Jons stil riktigt. Men man vet aldrig.

Japp, så då var det sagt. Så får vi se om någon lämnar en kommentar om igenkänning. Gratis är gott vill vi hälsa och återbruk ligger ju i tiden. Men att erkänna att man emellanåt hittar saker kastade i soporna är nog lite mer pinsamt än om man varit på en secondhand-butik. Vi tror ändå att alla tycker det är ok, miljömedvetna som de flesta av oss är idag.

Vi tog en promenad häromdagen. På en kulle inte långt ifrån hamnen så står en portal som är betydligt äldre än vår IKEA-vagn och Kaptens skor. Idag är det ett vackert landkänningsmärke och Naxos mest fotograferade plats. Portalen byggdes på 500-talet före Kristus på tyrannen Legdames beställning och tanken var att det skulle bli ett Apollotempel. Byggandet avbröts på grund av krig mellan Naxos och Samos. Senare kom de kristna att bygga en kyrka ovanpå det ofärdiga templet.

I eftermiddagssolen så badade portalen och lika så Naxos stad i de lågt stående solstrålarna. Naxos är som vackrast då.

 Kapten träffade en trevlig kille  uppe på kullen som körde sin drönare över portalen…

Uppe på kullen träffade vi en kille som körde sin drönare över området. Han visade oss vilka häftiga bilder och filmer man kan ta från ovan. Portalen som är inhägnad för att skydda det historiska verket från klåfingriga människor, hindrade inte vår drönar-kille. Han flög sin drönare rakt igenom portalen. Häftigt! Ja en sån drönare skulle man ju ha. Men chansen är väl inte så stor att man finner en sån i en sopcontainer. Vi ska i vart fall börja leta…vem vet, kanske vi har tur!?

Skepp o Hoj!

Några fler foton från dagen;

Kapten är intresserad och blir visad…

Jättedörren…

Jo, Styrman P var med…

 

Vi passerade denna kyrka på vår promenad…avskalad och sliten byggnad med en blå grind…

 

På väg tillbaka till Wilma…

 

Over and Out!

(…måste redogöra för vem hans pappa är hos myndigheterna…)

Vår renovering av byssan fortgår och durken, det vill säga Styrman P´s golv i köket är ännu obefintligt. Durken är tillfälligt bortplockad för att väggarna målas och vi tillhör den sortens människor som skruvar bort lister, kontakter och kablar när vi ska måla. Slutresultatet blir alltid bättre i vårt tycke och skulle man till exempel vilja byta plats på en väggkontakt så är det ju smutt om inte förra väggens färg uppdagar sig då.

Det blir nog bra när allt är klart. Men just nu är det mesta ombord en enda röra. För att på något sätt ändå ha ett drägligt liv ombord så målar vi väggarna i omgångar. Så vi kan leva och bo samtidigt och gärna laga god mat.

På tal om god mat så streamade vi häromdagen svensk tv och vi såg ett program med Anne Lundberg. Det handlade om matsvinnet där det visar sig att vi svenskar kastar en tredjedel av all den mat vi köper. I alla led kastas det i snitt trettio procent. Hos leverantören, hos grossisten, hos butiken och till sist hemma hos dig själv. Vansinnigt. Är det något vi kan vara stolta över på S/Y Wilma så är det att just ingenting i matväg kastas. Det är ett av våra envetna val, att planera så varenda liten matrest, grönsak och ostkant aldrig går till spillo. Vi ser det som sport. Ofta uppdagar sig nya spännande maträtter på våra tallrikar…ibland landar där något vi känner igen. Som häromdagen då vi hade fått några kokta potatisar över. Dagen därpå fick de ingå i potatisplättar med bacon och rårörda lingon till lunch. Gott? Nä menar ni…supergott…och det är busenkelt. Grunden bygger på pannkakssmet där man minskat något på mjölkmängden. Sen i med potatis och salta upp. Stek i smör. Det går inte åt så mycket smet, vi gjorde den på 1 ägg och det blev lagom till två personer. Vi hörde vid något tillfälle i somras någon kritisk röst som undrade om vår låga matkostnad verkligen stämde. Japp…det gör den. Väljer vi att inte gå på restaurang och Styrman får gå in i fullt fokus så kan vi äta gott, nyttigt och extremt billigt. Det är en av de ting hon är riktigt bra på. När byssan är klar och golvet tillbaka så kommer det att blötläggas gula ärtor och kokas ärtsoppa på. Har ni någon aning om hur billigt (och gott) det är med ärtsoppa som man kokat själv? Kostar nästan ingenting alls. Men man får respektera att alla inte är lika roade i köket som Styrman P men vi ska ju alla äta, så ett visst intresse borde de flesta ändå ha. Äta bör man annars dör man.

 Vem sjutton skulle tacka  nej till potatisplättar, bacon och råröda lingon…vi ser till att inte kasta mat…

 

Men det var inte potatisplättar och mat vi tänkt berätta om. Utan vi ville nämna lite kring grekisk byråkrati. Inför nästa seglingssäsong så kommer vi ha litiumbatterier ombord. Vi har insett att vår batteribank behöver vara stor, vilket den idag är men med blybatterier kan man inte plocka ur lika mycket kräm om man vill att de ska hålla över tid. Saken är att med kyl och frys och tv och datorer och dammsugare och elektriska handverktyg så plockar vi ut en hel del ampere ur båten. Vi gillar tanken på att vara självförsörjande och vi vill ha ett välfungerande liv där vi i princip ska kunna ankra året om. Så även mörka årstiden vill vi kunna klara oss på våra solpaneler och vindgenerator. Sen finns det mulna och vindstilla dagar på sommaren också. Då är det gott att ha en batteribank som verkligen är dimensionerad för den elförbrukning vi har ombord. Har vi nu omformare där vi kan använda 220 V så vill vi kunna använda det utan att behöva krångla allt för mycket med att starta motorn varje gång. Sen har vi märkt att när man bor ombord på heltid, ja då är batterier lite av en förbrukningsvara. Vi märker på de vi har att de inte är fullt så effektiva längre…inte dåligt men inte så toppen som de var när vi installerade dem första gången. Med litium så är livslängden längre.

MEN…så skulle vi köpa litiumbatterier. De är ju rätt så dyra så vi tänkte köpa från Kina. Kan ju inte vara så svårt för det gör ju folk mest hela tiden som det verkar. Saken är den, att när man köper något utifrån EU´s gränser så ska dessa tullas in och betalas för. Så nu har vi all den dokumentation på grekiska. Proceduren skiljer det sig sannolikt från Sverige för här behövde vi gå upp till polisen med våra dokument och få dem stämplade.

Vi tog hamnpolisen till hjälp. På dokumenten så behövde vi fylla i föräldrarnas namn också…jo det är sant, vi skojar inte. Kapten fick fylla i fullständiga namn på sin mamma och pappa, fast han är vuxen och 52 år gammal. Sen hos polisen så blev det tre stämplar, två underskrifter och ett slags frimärke – på varje sida. På ena stämpeln skulle även Kaptens pappas namn fyllas i. Så nu står det Felix, Felix, Felix, Felix…ja en jäkla massa Felix (Pappa Felix är en fullvuxen man över 80 år, Kapellmakare och boendes i Lysekil).

Det känns inte riktigt som tjugohundratalet och hos hamnpolisen så surrade det en omodern fläkt som förstärkte bilden av det omoderna, som en scen tagen ur en film från 70-talet. Glada blev vi för all den hjälp vi fått och när de faxat dokumenten åt oss tillsammans med en kopia på Kaptens pass till tullen i Athen, så gick vi därefter glada tillbaka till båten. Snart kom det ett mejl (jo ett modernt mejl, inte en brevduva) som förkunnade att dokumenten var ofullständiga och att de därför inte kan lämna ut vår leverans. GAAAH! Här gäller det att ha tålamod och vi har ju ingen aning om vad vi kan ha missat. Det är ju inte så lätt att veta då det står på grekiska…suck!

 Vi försöker ta det hela med ro…vädret är ju på vår sida i vart fall med 20-22 grader på eftermiddagarna…

Men annars så skiner solen här och vi njuter av varma eftermiddagar i t-shirt med målarfärg på. Inte mycket att klaga på. Och gammal pappa finns ju också som kan gå i god för att hans son är hans son och vuxen dessutom… Inte illa. Långt i från alla har det så förspänt!

Skepp o Hoj!

(…litet spretigt inlägg om vilt festande och oinbjudna katter)

Det är galet vad tiden går fort…vi har varit här i närmare en månad och dagarna bara rusar förbi.

Här följer litet axplock kring vad som händer på Naxos, i hamnen och ombord på Wilma…

Lådan på däck med det spruckna locket är nu plastat och målat. Locket har vi skruvat tillbaka på nytt. Nu tål locket att man andas på det, tittar på det och att man tänker på det. Man kan även sitta och stå på locket utan risk för att falla igenom. Men vård av själva lådan (nedan locket) får vi ta senare någon gång…

Vi håller på att dra nya sladdar till solpanelerna vi flyttade på häromsistens. Styrman Pimpsten fick krypa in i det aktre helveteshålet. Ja vi kallar vårt förliga och akterliga stuvutrymme för helveteshål. När Kapten försöker krypa in så tenderar han att fastna där för all framtid (kan ju i och för sig vara skönt att ha honom ur vägen). En gång bröt han några revben mot en luckans kant när han skulle måla i hålet. Helveteshålet bjuder till många svordomar och mycket förtret. Men däri rymmer det även ack så viktiga saker och funktioner och man vill ju inte inte gärna ha dessa i sängkammar´n precis. Då kan det vara bra med ett helveteshål. Styrman P som är liten och nätt som en ballerina (men totalt utan balettkunskaper) fick hoppa in och sköta jobbet med att dra kablar. Kablarna ska sedan vidare bort till vår elcentral för att kopplas in i den nya MPPT-regulatorn. Men det blir en annan dag.

Vi har börjat måla i byssan/styrhytten. Vi köpte färg i en grekisk färgaffär och kvinnan bakom kassadisken föll pladask för Styrman P´s flätor. Likt pippi hängde två långa blonda flätor ner från knopp till midja och det är sannerligen ingen vanlig grekisk syn. Färgflickans engelska var dock urusel så hon fick be sin man om hjälp. Eller om det är hennes chef, vi har inte frågat om de ligger med varandra (fast det ena utesluter ju inte det andra).

I vart fall, när vi kom hem med färgen så gick Kapten ner på knä och rygg (lite vad stunden krävde) för att skruva bort paneler och sladdar innan slipning, spackling och målning kunde ta vid. Den nya färgen är vit. Den förra var svagt vaniljfärgad. Wow! Ombyte förnöjer. Bara en liten del av byssan/styrhytten har så här långt blivit målad. Vi tar liten bit i taget för vi lever och bor samtidigt ombord och vi vill inte behöva ta in på hotell medan vi renoverar.

Ena kvällen stod Styrman P och stekte kyckling. Det doftade väldigt gott tyckte Kapten. Det tyckte även den katt som stryker runt i området. Han satte sig bredvid landgången och väntade på en inbjudan. Men det kom ingen så han fick lomma iväg till någon annan restaurang (läs: båt).

Vi har börjat gå långa promenader. På dagen så har vi som regel ärenden så vi hojar dit vi ska, till färgaffären, båttillbehörsaffären, elaffären eller mataffären. På kvällen däremot så promenerar vi hand i hand genom, bortom och runt Naxos stad. Kvällarna har varit fantastiskt ljumma och sköna och vi har fått motion och blivit av med lite latmask. På Naxos (och säkerligen på andra ställen i Grekland) så är det sedvanligt att måla fönsterluckorna himmelsblå. Det blir så vackert mot den vita husfasaden och klarblå skyn. Fräscht som någon skulle ha sagt.

I morse stack en katamaran till vår stora lycka. Hittills har alla andra båtägare varit hänsynsfulla och avslutat sina festkvällar i sittbrunnen i mänsklig tid. Men på denna katamaran som inhyste ett tiotal partysugna tyskar i trettioårs åldern så har det varit tjo och tjim till på morgontimmarna. Vi har inte så ont av att folk har skoj…men när festen slutar med olustig stämning och de högljutt låter som om Adolf Hitler håller tal och festen slutar med att någon kräks över relingen. Ja då är det inte så romantiskt längre. Nu har de äntligen lämnat Naxos och vi önskar dem inte välkomna tillbaka. (Bye buy och Auf Wiedersehen).

Vi hade tänkt att skriva lite om grekisk mytologi. Lite om alla gudar och så. Men vi vet inte, det verkar jäkligt rörigt. Alla låg med alla, de bedrog varandra och de festade hej vilt. Svartsjuka och mord hörde till vardagen. Men något kan vi nämna.

På Kreta föddes den högste guden Zeus. Men han växte upp här på Naxos. Människorna på Naxos avgudade honom så de byggde ett tempel till hans ära på det högsta berget Zas/Zeus (det berget som Jackie bor nedanför). Zeus hustru Ariadne blev gravid men dog innan hon hann föda. Zeus skar då ut fostret och sydde in det i sitt eget lår (hur galet låter inte det). Barnet som föddes var vinguden Dionysos. Där i är förklaringen till att Naxos är frodigt grönskade och har så gott vin.

Zeus fick många barn (ja vi pratar här om jättemånga barn, det var fruar och älskarinnor i mängder). En gång lockade han till sig drottningen Leda genom att förvandla sig till en vacker svan. Han förförde henne och hon födde därefter prinsessan Helena. Denna prinsessa lär har varit bedårande vacker, därav kommer uttrycket Sköna Helena. (Lite roligt vetande då Styrman P också klingar till det namnet när hon inte använder sitt alias).

Kort tillbaka till Dionysos, vinguden som föddes ur låret på pappa Zeus. Dionysos omgavs sig med en massa löst folk, följeslagare som var besatta kvinnor och de var omåttliga vindrickare. De ägnade sig åt dans, sång och orgier. De fanns ingen hejd på festandet. Ja lite som grannarna på katamaranen som lämnade hamnen i morse. Men något gott som Dionysos gjorde var att han gav vinstocken till människorna. Det är därför vi idag kan odla vindruvor och trampa vin så vi svenskar får något att skölja ner fredags-tacosen med.

Ja det var lite om det grekiska mytologin. Den är gigantisk rörig, så vi tror vi alla är nöjda med dagens lektion. Här ska vi nu plocka fram färgburken igen och se om vi kan kladda lite mer på väggarna i byssan. 

Skepp o Hoj!