(…i sparsamhet men att samtidigt på få ut så mycket som möjligt av långseglarlivet…)

Det är långt ifrån vanligt att man pratar öppenhjärtligt kring långseglarekonomi. Men alla är till synes nyfikna… Till och med våra sjundeklassare som vi kopplade upp oss emot, ställde den frågan. Nä, möjligtvis så finnar man att läsa om temat på ekonomibloggar som inriktar sig på enkelhet och sparsamhet (fast utan segling då). Några av dessa läser vi med stor förnöjsamhet, för de kan ge en del spartips och idéer. Men framför allt så är de roligt skrivna, så de hamnar helt enkelt under nöjeskategorin.

 Så innan vi sätter tänderna ordentligt i Gibraltar så kommer dagens inlägg att glida in på ämnet ekonomi. För nu har vi kunnat sammanfatta februari månads totala kostnader.

 Vi har ju alltid ett mål med vår slant, en budget för vad saker får kosta i slutänden. Och här vill vi vara tydliga och berätta att själva båten, Wilma, har ett eget konto (det är lite som att ha en tonåring i sitt hem). Det kontot kan vi inte riktigt budgetera för utan det avser underhåll och reparationer av olika slag (som tonåringar, de äter och växer likt ingen annan). Som med motorbytet som sved i lädret rejält…vi visste att vi kanske någon gång efter många års seglande skulle behöva byta motor en vacker dag. Men vi hade aldrig trott att det redan skulle ske i Portugal efter ett och ett halvt år.

 Vi anser (då vi aldrig gör några övriga onödiga inköp till själva båten) att det får kosta vad det kostar. Skulle vi slarva med båtvården så skulle det ju till slut kosta på säkerheten och hon skulle sannolikt sjunka i värde också. Genom att upprätthålla underhållet så ser vi till att vi har en trivsam, säker och väl fungerande båt.

Övriga kostnader kan vi däremot absolut räkna på. Och påverka. Lättast är matkostnaderna. Vad som lättast spräcker den budgeten är restaurangbesök. Det kan vara en enorm skillnad på att gå ut och äta mot att fixa något hemma. Här får man se upp för latmasken, att man inte faller åt att ta något ute på stan för man är trött, hungrig och har glömt att planera (det gäller inte bara oss långseglare, utan även ni därhemma om man önskar leva sparsamt).

 Hamnhyror är desto svårare att räkna på, för det kostar olika beroende på hamn och säsong (just nu när det är lågsäsong så är hamnarna billiga, där vi här betalar 9,45 pund per natt medan det finns hamnar i Medelhavet som under augusti kostar 300 euro natten). Därför strävar vi efter ankring som är gratis. Men samtidigt så ska vi ju finna bra ankringsplatser (vilket inte alls finns överallt, särskilt inte i engelska kanalen) och emellanåt är det skönt och nödvändigt att lägga sig i hamn. För att bunkra vatten och om det ska blåsa upp. När man väl är i en hamn så ligger man som regel billigare ju längre tid man stannar. Som i Lagos nyligen, där vi stannade sju nätter. Det var billigare att ligga sju nätter än fem nätter, då det finns en tariff för en dag, en vecka och en månad…(det blir billigare ju längre du stannar…).

 Att vi valde att gå in i Gibraltar berodde på att vi har saker som hör till Wilma-kontot som vi behöver fixa. Något vi vetat om sedan vi lämnade varvet på Lissabon. Och vi sa där att ”vi tar det i Gibraltar”. För här är det taxfree och det vill vi dra nytta av. På så sätt så blir ju kostnaderna för Wilma-kontot lägre, och det kan ju kompensera hamnhyran på olika sätt. För vi hade behövt söka en hamn oavsett för de saker vi nu beställer till båten (man kan liksom inte kräva att en hamn tar emot varor som du beställt om du samtidigt ligger ankrad utanför i viken…)

 Som exempel. Nu har vi gjort 50 gångtimmar på Wilmas nya motor. Och det är dags att byta olja i motor och backslag. Oljan här i Gibraltar kommer att kosta oss motsvarande 300 kronor. Vi hade knappast landat under det dubbla någon annanstans. Och med en besparing på säg trehundra pix så ligger vi ju tre nätter gratis här i Gibraltar. Där vi samtidigt kan dra nytta av allt det en hamn faktiskt erbjuder (för oljebytet måste vi ju göra).

Så vad är det då på vår agenda vi har att göra här i Tax-free-Gibraltar?

 Jo vi upptäckte på varvet i Amora att den ankarkätting vi köpte i Holland förra året. Att den kvaliteten inte höll måttet. Vi har ett mindre vanligt länkmått på vår kätting, en engelsk sådan för att det ska passa i vårt manuella ankarspel. Men nu visade sig förzinkningen inte ha varit av bästa kvalitet. För den hade börjat rosta. GAAAH! Rätt irriterande är det att köpa nytt som inte visar sig hålla måttet. Den var beställd från England, och utlovad bra. Men vi misstänker att vi blev lurade och att den var Kinatillverkad (allt är inte bra med Kina…vi har själva ledsnat på allt billigt för mycket är rena skiten). Ja så det var ju en liten nit…så vi målade vår ankarkätting på varvet. Kanske någon noterat detta på något foto…att den numera är ROSA.

Samtidigt har vi pratat om att vi i Medelhavet för att kunna ankra så mycket som möjligt, behöver mer kätting (djupare ankarvikar samt att ju mer det blåser, ju mer kätting lägger man ut). För varje natt vi kan ligga på ankare istället för i hamn gör ju stor skillnad på ekonomin.

 Så nu har vi beställt 50 meter ankarkätting från England på nytt (vi behåller den andra men använder den bara när vi behöver förlänga).Vi har beställt själva (inte via någon firma och mellanhand) från ett företag som säljer rätt sort och till hög kvalitet. Typ varannan länk är kvalitetsstämplad och vi får ett äkthetsintyg på kättingen (ja tänk vad marknaden har ställt till det, att det finns kättingar gjorda för ankring som inte tål vatten…vilket hästskojeri). Och vi slipper betala moms då vi ligger i Gibraltar. Men däremot så går fraktkostnaden på. Men nu är det så fiffigt så vi har beställt varor från denna firma tillsammans med en båtgranne, Marcus. Han har också beställt kätting samt ett Rocna-ankare. Så vi delar därför på fraktkostnaden. Smart va?!

 Därtill så har vi även beställt sjökort till plottern för hela Medelhavet. För dessa tar slut kring Ibiza för oss… Och även det blir ju taxfree… Och framför allt så ska vi bunkra diesel…tanken och varenda dunk ska fyllas med sannolikt Europas billigaste diesel. Senast vi tankade var i Frankrike innan vi gick över Biscaya för snart åtta månader sedan. Och vi har lite mer än en kvarts tank kvar! (man får se till att segla mycket och inte gå för maskin).

 Så visst kostar det att ligga i hamn för oss. Men vi hade behövt köpa kätting oavsett och likaså sjökort (kättingen väger multum så den släpar man inte ombord när man ankrar). Och medan vi väntar här på våra saker så passar vi på att upptäcka omgivningarna och sköta annat praktiskt som att tvätta kläder och lakan.

Av den anledningen så har vi fram tills nu faktiskt inte sett så mycket av Gibraltar. Utan vi har arbetat med att lösa våra beställningar och fixat ombord, städat och röjt och lite så. Vi tog även en tur till mataffären här för att spana in om vi kunde finna riktigt bra engelskt bacon (bacon i många länder är ett skämt). Likaså är vi här i Gibraltar för att bunkra upp nytt högkvalitativt Earl Grey-te (te i många länder är ett skämt). Sen därtill så älskar Kapten ombord Cornish Pasties (en liten sydengelsk pirog med potatis, lök, kålrot och köttfärs). Vi fann dessa i frysdisken under ett annat namn. De får inte heta Cornish när de inte är gjorda i Cornwall. Men nu kan kapten få tag på sin älsklingspirog…

 Vi handlade inte så mycket, utan vi spanade mest runt. Vi håller dessutom på att äta oss ur frysen. Vi hade ju den avstängd en natt när vi hade vårt haveri på densamma. Och fast maten fortfarande var frusen efter ett dygn så vill vi inte låta maten ligga där i evigheter. Dessa små bakterier kan man ju inte se med blotta ögat. Så nu lagar vi oss ur frysen och så kan vi stänga av och frosta den så blir även det gjort. Så därför kom vi ut ur butiken med bara några få ting…

 Vad sägs om äkta smör, 500 gram för 80 pence. Vi köpte tre paket.

Ja och det är så vi hela tiden jobbar med slantarna. Det man förlorar på karusellen får man ta igen på gungorna…blir något konto dyrare ena månaden så blir kanske något annat billigare…eller man ser till att det blir så. Tanken är att över året så ska vi landa på vår budget.

Februari månad hamnade vi som följande;

Matkostnader (inklusive kemtekniskt och busstur till IKEA) 215 Euro

 Café o Restaurangbesök 55 Euro (fördelat på fem besök)

Under februari så blev det 15 nätter i hamn, fler än vi planerat. Dels så var det ju fullt i ankarviken i Rio Alvor där vi gick till Lagos istället. Och så krävde ju blåsvädret nu att vi sökte hamn…och direkt efter vi sjösatt så var ju hamnen inne i Lissabon svajna-dyr (..skånska…på svenska heter det svindyrt) vilket grävde en liten grop (56 euro för bara två nätter…)

Kostnader för hamnar totalt 256 Euro för februari.

Det gör en totalkostnad på 526 Euro för två personer. I detta ingår ALLT utom Wilmas konto (reparationer, underhåll och bunker). Men vi tror inte vi handlat något till Wilma sedan sjösättningen. Allt trasigt vi hade när vi låg i Rio Formosa, löste vi ju utan några sekiner.

Tanken är ju inte att vi ska leva som sparsamma råttor i en liten sandhåla någonstans…utan att vi ska maxa slantarna så vi får så mycket som möjligt för dem. Och vi ska väl kunna putsa på dessa siffror betydligt mer, framför allt med mer ankring framöver.., (En goding vi har är att den diesel vi använder till att myselda i kaminen med om kvällarna är gratis, vi fick gammal diesel av vår vän Hamish på varvet i samband med hans motorbyte…och den duger fint till reflexkaminen. Woop woop!)

Här kommer en liten bonuslänk där du kan läsa vad saker och ting kostar i de olika länderna och hur prisläget ligger i förhållande till Sverige. På så sätt kan vi dra nytta av vilken typ av vara vi ska bunkra var. Länk kommer HÄR.

 Japp…och nu så kan vi nog börja leva lite som turister här i Gibraltar och se vad denna speciella plats har att erbjuda en besökare. Det väntar eventuellt en överraskning…vi vår väl se vad det kan vara!

Skepp o Hoj!

(…och då syftar vi inte på en fest som spårat ur…)

 Här i Marina Bay så ligger vi förtöjda på ett sätt som gör att båten spelar skönt och ledigt i sina förtöjningar. Vi ligger förtöjda med fören mot kajen men det saknas en ”fingerpontoon” eller y-brygga, som vi ju vanligare ser hemma i Sverige. I aktern sitter vi fast med hjälp av en lazy-line (en lat-lina). Det vill säga, du fångar upp ett snöre framme vid kajen som du sedan följer (för den leder dig bak mot aktern). Och i den änden kan du då få upp den kraftiga förtöjningslinan som ligger på botten av hamnbassängen. Så fäster du den förtöjningen i aktern på din båt och tajtar hem ordentligt så båten inte kan glida fram och slå fören i kajen.

Fördelen är att din båt gungar fritt från andra båtar, inga fendrar som skaver mot varandra (även om vi fendrat ordentligt utifall att…). Inte heller kan det kan rycka och dra i förtöjningarna när blåst och oväder drar in, som det gör när man ligger med bredsidan intill en brygga. Nackdelen med detta sätt att förtöja på, är helt klart när du ska kliva på och av din båt. Vi balanserar ute på Wilmas korta peke, som vi dessutom förlängt med vår planka (den som normalt hänger i mantåget. Man ser ofta en planka på långseglarbåtar, kan vara bra till mycket). Så vi måste helt enkelt gå på plankan varje gång vi ska i land…den är smal och det finns sista steget inget egentligt att hålla sig i då du redan passerat förstaget. Utan det är balansträning som gäller. Många andra seglare ser vi har fixat sig en bredare gångplanka som de hissar och sänker med hjälp av ett fall. Men vi kör så här tills vidare…alltid spännande att se om man lyckas kliva ombord, eller hamnar nere i vattnet.

Ja och så kom då blåsten in över Gibraltar. Och det kändes som vi var ute och seglade, när Wilma spelade så fint i sina linor. Vi är tacksamma för att vi förflyttat oss, här ligger vi trygga. Ovädret har redan dragit över.

 Men det var något helt annat vi ville nämna. Om den plats vi passerade på vägen hit. När man kommer in i Gibraltar Strait (den avsmalning som blir i Gibraltar Sund och som skapar strömmar då allt vatten mellan Atlanten och Medelhavet bråkar med varandra på grund av tidvattnet) så passerar man en plats som heter Trafalgar. Och det var här som Slaget vid Trafalgar ägde rum den 21 oktober 1805 (vid Kap Trafalgar som ligger på den spanska sidan). Detta var en del av Napoleonkriget.

Detta sjöslag var det sista i historien som utspelades enbart mellan segelfartyg. På den brittiska sidan stod en man vid namn Horatio Nelson, mera känd som viceamiral Lord Nelson. Och på den fransk/spanska sidan stod Pierre-Charles de Villeneuve. Det blev en förkrossande seger till Storbritannien, fast man var underlägsen i antal skepp. Och även om Lord Nelson strök med under slaget (men han dog först när han visste att slaget var vunnet och Storbritannien segrat och därmed hindrat Napoleon från att överta England) så blev han hyllad som en stor hjälte. Och idag så står Horatio Nelson staty på en hög pelare på Trafalgar Square i London. Samt att det även finns en staty av honom här i Gibraltar.

Det finns många konstnärer som avbildat slaget vid Trafalgar. Där den mest kände kanske är William Turner. Mannen som var galen i gult (ja han målade alla sina motiv i gul ton).

Ja och här seglar vi förbi denna historiska plats. Liksom vi gjort vid många andra historiska platser längs med vår resa. Historiens vinglag slår oss då och då. Man blir förundrad. För ibland så tror man att händelserna bara ägt rum i historieböckerna, som uppdiktade berättelser. Men dessa platser finns på riktigt. Häftigt. Här har vi seglat i samma vatten som Lord Nelson. Tänk bara en sån sak. Fast till skillnad från den gubben så lär nog vi inte hamna på en piedestal på Sergels Torg efter detta (hoppas vi). Tack och lov!

(…men inte idag…däremot ville storken ge oss en baby…)

 Vi la till vid en brygga med allehanda flytetyg. Och mellan ett par båtar så fann vi ett par meter ledigt, lagom för jollen. Vi var osäkra på om platsen tillhörde någon så vi gick över till grannbåten, en mindre segelbåt, där det satt två tjejer i sittbrunnen och spisade lunch.

 Susan som var Kapten på sin skuta uppgav att vi säkerligen kunde ligga där utan några bekymmer. För själv hade hon då inte betalat en sekin sedan hon dök upp för några månader sedan. Hon ensamseglar (tuff tjej) men har emellanåt någon kompis med. Som nu, då hennes väninna fanns med. Fantastiskt trevliga tjejer och vore det inte för att vi bara skulle besöka staden för någon timme eller två, så hade vi nog föreslagit en sundowner till kvällen…

Därefter traskade vi upp till staden. Vi gick till en matbutik och handlade ett par-tre saker. Och så var vår plan (då vi nu är så nära den spanska gränsen och därmed i sluttampen på vår Portugalvistelse) att gardera oss en sista gång med en portugisisk kaffe och deras berömda bakverk Pastel de Nata.

Men döm om vår förvåning där vi satt och njöt av vår fikastund, då det kom en likbil och körde upp på trottoaren. Ja den passerade oss kanske med någon meter eller två. Och vi tittade på varandra och sa;

-Ät kakan fort, för nu är vår sista stund kanske kommen. De verkar komma hit för att hämta oss…

Men snart förstod vi att likbilen var upptagen av en annan kund (tack och lov) av någon som inte vägde mer än att två rätt små portugiser orkade bära kistan (portugisiska män är som regel förvånansvärt korta). Ja detta hände precis framför oss…att kistan bars ur bilen och in i kyrkan. Och där satt vi och drack kaffe i godan ro. Situationen kändes lite…ja vad säger man…ovan kanske. Lite spännande också. För det stod en sorgsen man i klungan av män intill, kanske en sörjande make. Och då torget inte var större än de minsta dansgolven på en Finlandsbåt är, så kände vi oss lite delaktiga (fast vi visste inte vem vi sörjde). Så där satt vi på första parkett, nästan med döden själv i knät… (nu tror ni att vi tagit fel. Att vi av misstag satt oss på en av kyrkans bänkar, men det hade vi inte. Vårt bord tillhörde caféet). Mycket märkligt…

Vi skämdes lite för att vi kände oss så glada. För kakan var så god. Och den kunde vi fortsätta njuta av i lugn och ro, då det inte var vår egen tur att åka likbil.

 Till slut var vi klara med vår fikastund. Vi reste oss och betalade. Och så vände vi oss mot kyrkan. Och då drabbades vi av nästa chock. Uppe på kyrkans tak så fanns ett gigantiskt storkbo. Ut ur boet tittade en stor stork ner på oss. Kapten skrek till Pimpsten;

-Knip ihop knäna! (ja man har ju hört vad storkar kommer med).

En vansinnigt surrealistisk bild for igenom våra huvuden där vi strax promenerade från platsen (ja inte vågade då vi stanna kvar…vi ville varken välja mellan döden eller en ny baby). Tala om att ha början och slutet av livet på en och samma plats…

Som plåster på såren för en konstig upplevelse, så hade det blivit högvatten. Och därmed kunde vi gena med jollen över ön (som nu inte alls var en ö, utan havsbotten) Också det märkligt, att man kan ta en helt annan väg hem till Wilma, en väg som tre timmar tidigare inte ens existerade.

 I övrigt så avlöpte kvällen utan några fler konstigheter. Skönt. Och Olhão som stad gillade vi starkt. Vi önskar att vi hade haft mer tid på oss…men det får bli en annan gång…om vi törs…

 Husväggar fyllda med vacker konst…

 

 …mer konst…

 

 …och mer…

 

 …vi hade behövt ett par timmar till minst i staden…

 

 

Vi kom tillbaka innan det blev för sent…Rio Formosa ligger fridfullt och stilla…

 

Skepp o Hoj!

(…men först ska vi bara…som Alfons Åberg sa…)

Vi läste något intressant om ön Ilha da Culatra. Att de i flera avseenden har en exotisk fauna. Spännande och sällsynta fåglar och fiskar. Men framför allt så föll vi för att det på ön lär finnas kameleonter. Detta reptildjur med sin förmåga att ändra färg genom sina optiska hudceller och där ögonen är helt oberoende av varandra i sina rörelser. Tala om att titta i oktober. Tänk om man själv kunde göra så…(skulle framför allt vara praktiskt när man följer en tennismatch).

 Så vi fick en idé, att återigen landstiga vår närmaste ö för att gå på kameleont-safari. Vi hade bara ett par saker vi skulle uträtta ombord först…

 Först och främst så hade vi kvällen innan gjort en tabbe ombord. Vi eldar i vår reflexkamin om kvällarna. När temperaturen sjunker till natten så brukar vi elda en stund bara för att det är så gott och mysigt. Nu hade Kapten tänt kamin…men glömt att sätta på cirkulationspumpen så därmed kunde inte värmen gå ut i elementen. Med den följden att han sprängde vattenledningen. PUFF sa det ombord (vi hoppade till) och så rann det ut många liter hett vatten i badrummet…(bästa stället för där har vi golvbrunn, alltid nåt).

Ja så nu skulle då kapten bara fixa denna lilla trasighet, så skulle vi därefter ta oss iland på kameleontsafari. Kapten lagade och fixade, han kapade röret för att koppla ihop det på nytt. Allt gick galant och fint.

 Glada som vi var så skulle Styrman Pimpsten bara gå på toaletten först…och hon bajsade inte smultron, nä! Med den följden att det blev stopp på toan igen!! Kapten var tvungen att rycka ut (ja så där roligt är det ju inte att visa upp sin lilla fekal var och varannan dag…).

 Ja, vi vet att det låter som om vår toalett krånglar titt som tätt…och faktum är att vi varit på gång att byta reservdelar i snart ett år. Men Kapten har lyckats hålla herr toalett vid liv och fortsätta slita på de gamla delarna (av snålhet helt enkelt). Så vårt kit med reservdelar har bara legat som en trygg försäkring ombord. Men nu sa vi, när vi ändå var i farten. Att nu tar vi det! Kameleonten fick väl vänta någon timme till bara…(dessutom var tillfället ypperligt då vi ligger på svaj och då slipper ju grannarna känna odören).

 Kapten plockade bort toaletten, bytte delar och hade sig…allt gott. Och så satte han tillbaka skålen på sin tron i fören. Av en händelse så slog han en kik i avloppsrören, i de som leder ner till wastetanken…och det skulle han inte gjort. GAAAH! Hade detta varit en människas blodådror så hade en akut hjärtinfarkt lurat runt hörnet, de var alldeles igenslaggade av kalk.

 Lika bra att ta itu med detta också. Kameleonterna fick vänta…Kapten lossade rören och hoppade i jollen bakom båten. Och där satt han och rensade rör (han var slående lik ett barn som leker vattenlekar i ett badkar…fast ett väldigt stort barn då…).

Toppen med två båtar…det är lekande lätt att nå vattenytan från jollen…

Vid det här laget hade båten börjat se ut som ett slagfält. För att komma åt alla rör så måste man flytta på verktygslådor och annat bråte för att kunna lyfta på durkarna (för det är där wastetanken ligger, under verkstadsgolvet). Men glada var vi. Och när kapten satte tillbaka de rengjorda rören så slog han en kik ner i kölsvinet. PAAAH! Vad mycket vatten…mer än den vanliga kondenseringen från skrovsidorna ger…

NOT GOOD! Vi skruvade då bort fronten till kyl och frys där vi har kompressorerna till dessa. Vår kyl och frys är vattenkylda med sjövatten och med blottad framsida så såg vi att det droppade från den ena vattenpumpen, den som kyler frysens kompressor (nu var vi snälla när vi skrev att det droppade…det snarare rann…). Vi stängde sjövattenintag och slog av strömmen till kyl o frys och började felsöka.

 Med pumpen i beståndsdelar så kunde vi konstatera att det hade läckt genom pumphuset. Utan att det var någon synlig skada på vare sig plast eller packning. Funktionen i övrigt verkade intakt. Men nu satt vi inte på några reservdelar så Kapten valde helt enkelt att sika ihop pumphuset med dess lock. Lätt fixat men vi kunde inte slå på frysen för nu behövde lagningen få torka till morgondagen…

 Våra Kameleonter väntade fortfarande men nu hade vi kölsvinet halvfullt med vatten så vi behövde ta itu med detta först. Fram åkte vår våtdammsugare (vi älskar den nästan lika mycket som vi älskar våra barn, den är fantastisk).

Till slut var vi ÄNTLIGEN klara med allt meckande. Så långt vi nu kunde komma för dagen. Men nu var klockan fem på eftermiddagen och loppet kört för att gå på kameleontsafari…ja ja…ännu ett billigt dygn. Noll kronor lyfta ur plånboken…

 Dagen därpå så satte vi tillbaka pumphuset och slog igång frysen. Allt fungerade och maten i frysen var fortfarande stenhård och kall (jippie). Vi fyllde därefter vatten i vårt värmesystem (och systemet var tätt). Och toaletten hade vi ju börjat använda och vi såg därmed att den fungerade imponerande bra (den sväljer snällt fekalierna).

Så då. Äntligen. Kunde vi gå på Kameleont-safari. Bara ett dygn senare eller så…

Väl på ön försedda med kikare och kamera så gick vi runt länge och väl. Vi tittade på alla tänkbara ställen och rörde oss i vildmarken (mest sand) och vi kände oss båda som Indiana Jones i högform. Vi såg ett papayaträd och intressanta fåglar och faktiskt väldigt misstänksamma fotavtryck i sanden. Säkerligen från en kameleont var vi enade om. Men de rackarna är ju svåra att upptäcka visste vi ju, då de kamouflerar sig mot omgivningen. Så till slut så ledsnade vi och vi började plocka upp plast och skräp istället.

Inga kameleonter här…

 

 Eller här…(eller om den finns men den har kamouflerat sig…)

 

 …men mystiska spår i sanden…

 

 

…dock spännande fina hus och trädgårdar…

 

 …och mindre spännande hus och trädgårdar…

 

Papayaträd…

 

 …och en sväng ner till vattnet…

 

Kikaren kom till användning för här fanns det många sorters fåglar…

 

Så där gick vi runt i någon timme och städade ön på plast som vi sedan kastade i soptunnorna (tråkigt med skräpet…fy skäms människor!)

 Men vi var glada ändå för vi hade nu gjort en god gärning och vi hade fått motion. Och då tog vi oss tillbaka till Wilma och satte på en kopp kaffe. Och njöt. Av en (för stunden) hel båt.

Ja, ja…det är nog bara en tidsfråga!

Skepp o Hoj!

(…och en fundering över vad som egentligen är vanligt…)

Vi har efter våra lektioner med sjundeklassarna (vi var uppkopplade live) pratat lite om några av de kloka frågorna vi fick ställda till oss. Man börjar ju mer i efterhand tänka till och fundera över detta.

Som till exempel kring mat. Båda grupperna ställde frågan ”vad äter ni ombord”. Ja det korta svaret är ju ”mat”. Och det är klart…att när vi är ute och seglar så finns det ju inga flytande McDonaldsrestauranger att kunna svänga inom för en take-away. Vi svarade eleverna att vi äter högst vanligt…att vi lagar mat ombord och att vi äter ungefär samma som dem.

Men det var då vi dagen efter började reflektera mer över vårt svar. Vi har ju ingen aning egentligen om vad våra elever äter…kanske matkulturen sakta förändras (såsom den hela tiden gör) där barnfamiljer går i bräschen för förändringen. Medan vi något äldre (vi som är mossiga) fortsätter följa våra gamla invanda mönster. Och där vi seglare säkerligen blir lite avskärmade från nya matinfluenser och trender som råder på hemmaplan. Mataffärernas sortiment skiljer ju sig faktiskt en hel del bara mellan Sverige och Sydeuropa. Hemma finns det otroligt mycket färdigmat överallt. Medan här där vi är nu, så går det inte att uppbringa en färdig burk med Coleslaw eller Bearnaisesås ens i de största butikerna. Ting som kan kännas självklara hemma. Här finner man istället råvaror på höjden och tvären…att finna sig en nyslaktad kanin till kvällsmiddag är betydligt lättare än att hitta en burk med färdig potatissallad som exempel.

Den färdigmat vi hittar i butikerna här är egentligen bara pizza (kyld och som ligger i svettig plastförpackning) och någon färdig lasagne i form. Frysta färdigrätter (så kallade sju-minuter-pling) ämnade för mikron existerar inte. Och inte heller finns det någon take-away-kultur här. Söker man upp en restaurang, så är det för att äta på plats.

Kapten ombord vet ni ju älskar tacos…och i vissa butiker så finner man några få varor som hör till detta segment. Men det är alltid ofullständigt och kryddbasen till köttfärsen har vi inte sett sedan vi lämnade Holland. Så man kryddar sin tacos själv om man vill äta denna svenska nationalrätt om fredagar (ja och det är inte så svårt! Kryddpåsen innehåller inte så mycket revolutionerande fast vi gärna vill tro det).

Som långseglare så tror vi det finns i huvudsak tre mat-typer. Det finns de som seglar efter TripAdvisor. De släpar inte runt på så mycket mat ombord (men kan alltid finna något). Utan de har en ekonomi och vilja att ofta gå ut på restaurang och äta. Vi är ju rätt unga (trots vår betydande medelålder) i långseglar-sammanhang. De flesta långseglarna har hunnit bli pensionärer och lyfter därmed inkomst. Och med några fina friska år innan åldern tar ut sin rätt, så seglar de runt några år. Många av dessa sitter på förhållandevis bra inkomst och de har inte heller så stora kostnader i övrigt. Utan de njuter fullt ut av livet och gillar att äta ute och bli lite bortskämda (med full rätt).

Det finns även en annan kategori. En gång läste vi en blocket-annons som vi än idag inte har glömt av. Det var ett par som hade avbrutit sin segling och vänt hem igen. Och nu stod de med en massa burkmat, färdigmat som de försökte kränga på blocket. Vi har förstått att det är vanligt att när man seglar så lever man på burkmat, som man värmer och sen äter. Och många lagar nog väldigt enkel mat, man kokar lite pasta med någon enkel sås till…framför allt blir det snabbt och enkelt när man är ute på havet. Vilka dessa personer är, kan nog variera…men vi tycker oss ana att ungdomar inte står och rullar köttbullar och gör långkok i samma utsträckning som vi. Och så äts det mycket smörgåsar! Mackor, mackor, mackor!

Ja och så finns det den kategorin som vi tillhör. Och här (kanske) vi anstränger oss betydligt mer än andra, då det i grunden finns ett väldigt stort matintresse ombord. Framför allt så tycker vi att en vällagad middag smakar så mycket bättre än färdigköpt mat. Så det väger tungt. Därtill är vi väldigt noga med att äta allsidigt och nyttigt då vi är av tron att maten i mångt och mycket är vår medicin (du blir vad du äter). Vi äter inte heller så mycket mat som bukfyller utan att ge oss nödvändiga vitaminer och mineraler…därför så går det långa perioder emellanåt utan att vi äter någon kaka (det blir egentligen bara när vi är bortbjudna) och mjukt bröd äter vi också mycket sällan (det passar bäst nybakt till soppa). Och läsk och godis existerar inte. Dricker vi juice så pressar vi apelsiner själva (smakar bättre och apelsiner dräller det av här till inget pris) Samt att våra matval även hänger ihop med budget…vi har en rätt skral sådan och då vill vi maxa dess innehåll. Därför blir det inte heller någon utemat som regel (fast det finns vällagad och god sådan att finna). Vi äter nästan alla våra mål ombord och vi klarar oss idag på totalt 3500 kronor i månaden. Och i det priset ingår alla måltider, öl och vin, restaurang- och cafébesök och dessutom förbrukningsartiklar såsom toapapper, tandkräm och diskmedel. Även transport ingår i dessa 3500 kronor, buss ex (som inte har med Wilmas framdrift att göra).

Vi äter även vällagad mat ute till sjöss, även om vi är ute i flera dygn. Vi steker i förväg pannbiffar, gör grytor och röror så vi har för hela överfarten. Vi äter med kokt potatis eller till stora generösa sallader och hemmagjorda såser… Sen värmer vi dessa och njuter av dem ute på däck i friheten. Fördelen är att ifall det är ett jäkla väder så kan vi i värsta fall äta maten kall. Och en kall hemmagjord pannbiff smakar inte illa det heller.

Det är klart att detta tar sin lilla tid vid spisen. Men med så mycket fina råvaror som dessutom är billiga. Och med bara ett liv att leva (där vi gärna vill leva friskt till vi är 120 år gamla) och där vi älskar välsmakande mat. Så är vi motiverade för att göra jobbet. Och tid är ju det vi har mest av. Tid är det enda vi har råd att slösa med.

 …och Kaptens favorit, fläskkarré (vid sidan om revbensspjäll och tacos). Här med en potatiskaka och hemmaslagen sås…

 

Så därför nu så här i efterhand, så funderade vi ett varv till över vårt svar vi gav till eleverna. Att vi äter som de gör där hemma…men vi vet faktiskt inte hur en typisk familj i Sverige idag äter. Vi tror väl att de flesta är rätt tidspressade och att maten (i veckorna i vart fall ) i större grad löses genom en och en annan take-away eller att man köper något som går fort att få fram (typ köttbullar och makaroner) då det säkert finns fotbollsträning och läxläsning och annat på schemat. Och när helgen kommer så blir det säkert något gott och mer vällagat…men vi tror fortfarande inte att de flesta barnfamiljer ställer sig och slår sin egen bearnaisesås. Och det är där vi menar av vi skiljer oss, när vi av misstag uppgav att vi äter ”vanligt”. Vi vet inte vad eleverna uppfattar som ”vanligt”. Vi vet inte ens vad som är vanligt idag…det är bara vanligt för oss för det är vår egen rutin.

Rotsaker är hållbara…så när vi bunkrar för många dagar så undviker vi de lite lättförgängliga grönsakerna eller i vart fall äter dessa först…här börjar lagret tunna ut, när vi just fyllt på så är det knökfullt…

Ett mer korrekt svar vore därför;

 Vi bygger nästan all vår mat från självaste råvaran. Vi lagar välkomponerade maträtter och vi äter på porslin. Men vi har också ett extralager ombord (som nästan aldrig används) där vi har lite konserver med grönsaker, tonfisk och ravioli för att aldrig bli strandsatta ifall vi inte skulle komma åt en matbutik på längre tid (vi har även lite sådan smart mat i vår grab-bag till livflotten ifall vi skulle behöva överge skeppet). Vi har rätt stor kyl och frys så vi kan bunkra mycket.

Och att även om vi skulle vilja äta mer hel- och halvfabrikat än vi gör (det vill vi inte) så finns det inte så mycket färdigmat att finna i matbutikerna här. För här finns det mat och inte lika mycket skräp på hyllorna. Matindustrin har inte fått samma fotfäste här. Och därtill så äter vi inte en massa smörgåsar som vi mest upplever är bukfylla med ny hunger strax därpå (det är vår personliga uppfattning). För oss så äter vi leftovers (ja kanske pannbiff) till frukost (som mer inträder kring brunch-tid). På så sätt så får vi aldrig rester som vi behöver kasta (både för miljön och ekonomins skull). Och på så sätt så slipper vi handla och släpa runt på en massa frukostvaror ombord, såsom flingor, pålägg och bröd.

Nä, tacka vet vi en frukost med ägg och bacon, en riktig klassiker som är rutin att servera på alla svenska handelsfartyg om söndagarna (besättningen skulle kunna gå i strejk om ägg o bacon uteblev).

Mat på sjön är heligt och faktiskt livsnödvändigt, för att hålla sig varm och stark för att klara alla de situationer och påfrestningar som ett liv på havet bjuder på. Det gäller att äta så man har gott om reserver. Slarvar vi så kan omdömet bli sämre. Därför ska man aldrig gå hungrig på havet.

 (Gaaah! Man blir ju hungrig nu av allt detta matskrivande…)

Skepp o Hoj!

(…och så upplevde vi den fantastiska ön Ilha da Culatra…)

Vi vaknade till en helt makalös soluppgång här i Rio Formosa. Vi hade ställt klockan tidigt för att vi hade ett avtalat videomöte. Detta är nog helt nytt för er läsare. Men vi har faktiskt varit lite flitiga här på vår kant. Inte bara vältrat oss i sol och lathet.

Vi samarbetar för tillfället med en skola, där vi kopplar upp oss live i klassrummet. Ämnet är engelska och de har ett tema på schemat som kallas Shipwrecked. De får vara med om en seglats (ja i klassrummet då) där de råkar ut för en rad ting, som de också får lösa. Nu har vi och S/Y Wilma blivit invävda som en del i detta roliga arbete.

Så nu har vi varit uppkopplade live och berättat om vår resa (halva resan så här långt) där vi berättat om vårt äventyr. På engelska så klart och där vi använder många av de ord vi dagligen rör oss med i vår maritima värld. Det handlar ju mycket om tidvatten, strömmar, farleder…och namn på alla de saker som finns ombord.

Fantastiskt trevliga elever har vi träffat, nyfikna och de har ställt så många kloka frågor. Vi hoppas att de nu lärt sig mer vilka ord en seglare använder i sin vardag. Och att de fått en insyn i hur ett långseglarliv ter sig.

Tack alla fina elever i åk 7 Castello Järla Sjö och till deras lärare Erik. Vilket trevligt samarbete och vi ser fram emot en fortsättning. Men nu går eleverna på ett välförtjänt sportlov. Och vi får vila oss lite. Det här med att gå i skolan verkar onekligen lite jobbigt. Vi gillar sommarlovet bättre (smile).

Ja elevernas lektioner var denna morgon rätt tidigt och de hade därför skrämt upp oss båda i arla stund. Men när vi var klara så var klockan inte så mycket. Så vi sjösatte dingyn och vi tog oss in till ön Ilha da Culatra.

 Det visade sig vara en helt fantastiskt bedårande ö. Full kommers bland fiskegubbarna i hamnen och en helt makalös vacker natur. Ön består av sand och liknar på många sätt ön Anholt i Kattegatt med sitt ökenlandskap. För att slippa snava runt i den svårforcerade sanden så har de på ön byggt promenadvänliga gångstigar av trä. Ön saknar bilvägar. Största delen av ön är obebyggd och ön ingår i naturparken Parque Natural da Ria Formosa. Miljoner fåglar besöker området varje år, inte sällan flyttfåglarna där de tar sig en välbehövlig rast under sin resa mellan Europa och Afrika. Det finns två byar på ön och husen är små och låga där de smälter in i detta fantastiska sandlandskap på ett mycket harmoniskt sätt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ön känns lite oborstad och vild. Fridfull. Exotisk. En underbar plats som absolut är värd att ta en omväg för att få se. Vi slog oss ner för en var sin kopp kaffe i den varma eftermiddagssolen. Kvicksilvret hade orkat sig upp ovanför tjugo-strecket. Och det blev den enda kostnaden för dagen, totalt två euro för kaffe. Det är så det är, när livet är som bäst. Enkelt. Gott. Och man känner sig ovanligt rik…på allt det där som är gratis. Att få sitta och betrakta och uppleva något nytt och spännande.

Och det är allt vi behöver just nu…

Skepp o Hoj!

(…där vi besökt det kulinariska himmelriket)

På söndagen var vi med om något fantastiskt. Först gick vi lös tillsammans med våra norska båtgrannar på deras gennaker (ett försegel med mycket segelyta).

 Grannarna hade råkat ut för ett segelhaveri då segelduken trasslat in sig illa runt sitt förstag (de har ett löst och en hissbar sådan). De hade själva försökt trassla upp duken dagen innan men gett upp efter ett par timmar. Och då de ska lämna in duken för lagning till den lokala segelmakaren så var detta nödvändigt.

 Vi erbjöd vår hjälp och hur hopplöst det än såg ut ett tag så lyckades vi med gemensamma krafter att trassla ut oredan. Vi stod uppe på land och gjorde detta. Nyfikna gick förbi och någon filmade och fotograferade (till synes var vi ett exotiskt inslag). För det kan inte ha sett annat än väldigt roligt ut med det tunna tyget fladdrandes överallt där vi nästan trasslade in oss själva.

 När vi var klara utbrast Sverre;

-TUSEN TACK! Ikväll bjuder vi er på restaurang!

Ja och det tackar man ju inte nej till som matälskande långseglare med småländska rötter (gratis är gott som sagt och sällskapet trevligt).

(Hmm…det kan låta här som om vi bara låter oss bjudas och aldrig bjuder tillbaka, men vi hade faktiskt folk ombord på Wilma kvällen innan på middag…)

Vi traskade senare upp till restaurangen, som låg på höjden i den gamla delen av staden. Där mötte oss en fransktalande krögare. Stor och korpulent, en voluminös älskare av smör till synes. Restaurangen hade endast fyra bord och den var lovordad på Tripadvisor. På menyn så kunde vi finna fantastiska franska rätter, Coq au Vin, Boeuf Bourgignon och Confit de Carnad, för att nämna några.

 Snålvattnet rann när vi läste menyn och vi slog alla till på Confit de Carnad, eller confiterad anka som rätten heter på svenska. Herr Korpulente Krögaren berättade att han hade farit till Frankrike som sextonåring och lärt sig allt om mat och blivit kvar där i tjugofem år. Men att han nu drev detta lilla ställe tillsammans med sin fru, för att kunna glädja portugiser och turister med den bästa franska maten som tänkas kan.

 Confitering är en gammal konserverings- och tillagningsmetod där man först saltar och därefter långsamt kokar köttet i fett, inte sällan i ankfett. Detta för att få fram större smak och mörare textur. Herr Korpulente Krögaren berättade vidare att han hade confiterat sin anka i ankfett tillsammans med kanin, gris och vildhöna…(Gaah! Vilken matkonst, ett himmelrike för gourmeter).

 Våra norska vänner har ett förflutet som grönsaksbönder visste vi och vi klämde dem lite på frågor, nyfikna som vi är.

-Ni har aldrig valt att bli vegetarianer? (ja, det är väl en relevant fråga att ställa till före detta grönsaksproducenter). De skrattade gott och svarade…

-Näää…det är vi för gamla för!

De såg inte ut att vara mer än några år äldre än oss. Så de höll på att orsaka hjärtinfarkt hos oss båda när Ingrid berättade att hon var 68 år. Hon måste ha svalt nyuppkomna rynkor vartefter, för hon såg inte äldre ut än en annan gör första halvtimmen efter uppvaknandet på morgonen.

 Ja och detta fick oss att vidare tänka på en av sommarpratarna i P1. Måltidsforskaren,han ni vet som figurerat i tv-serien Historieätarna. Han berättade i sitt sommarprogram om vilka mat- och måltidsbeteenden svenskarna haft genom tiderna. Dels hade de utfört en studie på en större kursgård där de inhämtat information kring avvikelser från menyn. För att se hur många personer som bad om specialkost. Det kunde röra sig om vegetariskt, gluten- och laktosintolerans och andra matallergier. Och anpassad kost på grund av religiösa skäl, så som halal eller förbud mot att äta griskött. Det intressanta var att när det var en grupp byggnadsarbetare på kursgården så hade endast en person bett om specialkost. Och detta på grund av allergi. Och i en grupp som enkom bestod av socionomer, så var förhållandena de omvända. Det fanns nästan ingen som åt som en vanlig bondpöjk, det vill säga åt det mor ställde fram. Utan en förfärande stor andel bad om specialkost av något slag. Mycket intressant!

 Ja något har ju uppenbarligen hänt i vårt moderna samhälle och aldrig förr i världshistorien har väl människan kunnat välja vad den ska äta. Genom historien har nog människan fått peta i sig vad som bjudits på och vi är ju gjorda för att vara allätare enligt de lärde (eller som någon klok person sa om modet som råder med att äta alla dessa frön och nötter. Att hade det varit meningen att vi skulle leva på fröer så hade vi genom evolutionen utvecklat en näbb).

 För vår egen del så får folk göra som de själva vill, och vi har till faktum egna familjemedlemmar där några är vegetarianer, eller inte äter fläskkött. Så vad vi ville komma med detta sidospår var att svaret från våra vänner, att de var för gamla för nymodigheter var ett rätt klokt svar. I deras generation så åt man vad som bjöds på, och har man ätit allsidigt hela livet så fortsätter man sannolikt så. Den andra reflektionen var, att det måste ju skära och smärta hårt i ett franskt krögarhjärta när människor inte idag äter fantastiskt god mat såsom ankfett, grodlår och sniglar som exempel. Vi har liksom börjat peta i maten alla lite till mans… Men vi är rätt övertygade om att ifall det skulle ske en större mänsklig katastrof på jorden, så skulle vi äta vad som helst för att överleva. Så därav ska vi vara glada att det finns franska kockar som kan få det mest udda att smaka himmelrike.

Ja, och tillbaka till titeln på inlägget. Rör inte min anka. En tidigare kompanjon till Styrman Pimpsten berättade någon gång att han varit på en restaurang där han återkom för att njuta av deras goda anka. Men servitrisen hade alltid så bråttom att rensa hans bord från tallrik och bestick, ibland utan att han hunnit äta klart. Och en gång när servitrisen närmade sig så gjorde han sig beredd. Han tog tag i sin gaffel som ett vapen för att kunna hota med den eller i vart fall hugga sin bit anka så den inte skulle försvinna. Och när servitrisen närmade sig och tänkte rycka tallriken så utbrast han med med gaffeln höjd, redo för anfall;

-RÖR INTE MIN ANKA!!!

Och det var lite så vi kände när vi åt denna confiterade anka med de underbara tillbehören. Inte så att krögaren ville rycka tallriken ur vår näve. Nä han gav oss gott om tid att njuta av hans matkonst. Men vi kände nog att vi hade kunnat försvara vår tallrik likt hundar gör kring sin matskål. Det här var en anka värd att döda för. För varje tugga avslöjade att himmelriket inte finns bortom döden. Utan i famnen hos en fransk kock och hans matkonst. Ankan var helt enkelt något av det godaste vi har ätit!

Skepp o Hoj!