Rör inte min anka!

(…där vi besökt det kulinariska himmelriket)

 Confiterad anka med bärsås och frasiga potatisrosor…
 
 
Lagos, Portugal

 

På söndagen var vi med om något fantastiskt. Först gick vi lös tillsammans med våra norska båtgrannar på deras gennaker (ett försegel med mycket segelyta).

 Grannarna hade råkat ut för ett segelhaveri då segelduken trasslat in sig illa runt sitt förstag (de har ett löst och en hissbar sådan). De hade själva försökt trassla upp duken dagen innan men gett upp efter ett par timmar. Och då de ska lämna in duken för lagning till den lokala segelmakaren så var detta nödvändigt.

 Vi erbjöd vår hjälp och hur hopplöst det än såg ut ett tag så lyckades vi med gemensamma krafter att trassla ut oredan. Vi stod uppe på land och gjorde detta. Nyfikna gick förbi och någon filmade och fotograferade (till synes var vi ett exotiskt inslag). För det kan inte ha sett annat än väldigt roligt ut med det tunna tyget fladdrandes överallt där vi nästan trasslade in oss själva.

 När vi var klara utbrast Sverre;

 

-TUSEN TACK! Ikväll bjuder vi er på restaurang!

 

Ja och det tackar man ju inte nej till som matälskande långseglare med småländska rötter (gratis är gott som sagt och sällskapet trevligt).

(Hmm…det kan låta här som om vi bara låter oss bjudas och aldrig bjuder tillbaka, men vi hade faktiskt folk ombord på Wilma kvällen innan på middag…)

 

 We made it! 
 

Vi traskade senare upp till restaurangen, som låg på höjden i den gamla delen av staden. Där mötte oss en fransktalande krögare. Stor och korpulent, en voluminös älskare av smör till synes. Restaurangen hade endast fyra bord och den var lovordad på Tripadvisor. På menyn så kunde vi finna fantastiska franska rätter, Coq au Vin, Boeuf Bourgignon och Confit de Carnad, för att nämna några.

 Snålvattnet rann när vi läste menyn och vi slog alla till på Confit de Carnad, eller confiterad anka som rätten heter på svenska. Herr Korpulente Krögaren berättade att han hade farit till Frankrike som sextonåring och lärt sig allt om mat och blivit kvar där i tjugofem år. Men att han nu drev detta lilla ställe tillsammans med sin fru, för att kunna glädja portugiser och turister med den bästa franska maten som tänkas kan.

 Confitering är en gammal konserverings- och tillagningsmetod där man först saltar och därefter långsamt kokar köttet i fett, inte sällan i ankfett. Detta för att få fram större smak och mörare textur. Herr Korpulente Krögaren berättade vidare att han hade confiterat sin anka i ankfett tillsammans med kanin, gris och vildhöna…(Gaah! Vilken matkonst, ett himmelrike för gourmeter).

 Vinet gick inte heller av för hackor…
 

 Våra norska vänner har ett förflutet som grönsaksbönder visste vi och vi klämde dem lite på frågor, nyfikna som vi är.

 

-Ni har aldrig valt att bli vegetarianer? (ja, det är väl en relevant fråga att ställa till före detta grönsaksproducenter). De skrattade gott och svarade…

-Näää…det är vi för gamla för!

 

De såg inte ut att vara mer än några år äldre än oss. Så de höll på att orsaka hjärtinfarkt hos oss båda när Ingrid berättade att hon var 68 år. Hon måste ha svalt nyuppkomna rynkor vartefter, för hon såg inte äldre ut än en annan gör första halvtimmen efter uppvaknandet på morgonen.

 Ja och detta fick oss att vidare tänka på en av sommarpratarna i P1. Måltidsforskaren,han ni vet som figurerat i tv-serien Historieätarna. Han berättade i sitt sommarprogram om vilka mat- och måltidsbeteenden svenskarna haft genom tiderna. Dels hade de utfört en studie på en större kursgård där de inhämtat information kring avvikelser från menyn. För att se hur många personer som bad om specialkost. Det kunde röra sig om vegetariskt, gluten- och laktosintolerans och andra matallergier. Och anpassad kost på grund av religiösa skäl, så som halal eller förbud mot att äta griskött. Det intressanta var att när det var en grupp byggnadsarbetare på kursgården så hade endast en person bett om specialkost. Och detta på grund av allergi. Och i en grupp som enkom bestod av socionomer, så var förhållandena de omvända. Det fanns nästan ingen som åt som en vanlig bondpöjk, det vill säga åt det mor ställde fram. Utan en förfärande stor andel bad om specialkost av något slag. Mycket intressant!

 Ja något har ju uppenbarligen hänt i vårt moderna samhälle och aldrig förr i världshistorien har väl människan kunnat välja vad den ska äta. Genom historien har nog människan fått peta i sig vad som bjudits på och vi är ju gjorda för att vara allätare enligt de lärde (eller som någon klok person sa om modet som råder med att äta alla dessa frön och nötter. Att hade det varit meningen att vi skulle leva på fröer så hade vi genom evolutionen utvecklat en näbb).

 För vår egen del så får folk göra som de själva vill, och vi har till faktum egna familjemedlemmar där några är vegetarianer, eller inte äter fläskkött. Så vad vi ville komma med detta sidospår var att svaret från våra vänner, att de var för gamla för nymodigheter var ett rätt klokt svar. I deras generation så åt man vad som bjöds på, och har man ätit allsidigt hela livet så fortsätter man sannolikt så. Den andra reflektionen var, att det måste ju skära och smärta hårt i ett franskt krögarhjärta när människor inte idag äter fantastiskt god mat såsom ankfett, grodlår och sniglar som exempel. Vi har liksom börjat peta i maten alla lite till mans… Men vi är rätt övertygade om att ifall det skulle ske en större mänsklig katastrof på jorden, så skulle vi äta vad som helst för att överleva. Så därav ska vi vara glada att det finns franska kockar som kan få det mest udda att smaka himmelrike.

 

 En fantastisk måltid och vi tackar så våra generösa båtgrannar…vi tyckte vår insats med seglet var rätt blygsam mot denna fantastiska smakupplevelse…
 
 

Ja, och tillbaka till titeln på inlägget. Rör inte min anka. En tidigare kompanjon till Styrman Pimpsten berättade någon gång att han varit på en restaurang där han återkom för att njuta av deras goda anka. Men servitrisen hade alltid så bråttom att rensa hans bord från tallrik och bestick, ibland utan att han hunnit äta klart. Och en gång när servitrisen närmade sig så gjorde han sig beredd. Han tog tag i sin gaffel som ett vapen för att kunna hota med den eller i vart fall hugga sin bit anka så den inte skulle försvinna. Och när servitrisen närmade sig och tänkte rycka tallriken så utbrast han med med gaffeln höjd, redo för anfall;

 

-RÖR INTE MIN ANKA!!!

 

Och det var lite så vi kände när vi åt denna confiterade anka med de underbara tillbehören. Inte så att krögaren ville rycka tallriken ur vår näve. Nä han gav oss gott om tid att njuta av hans matkonst. Men vi kände nog att vi hade kunnat försvara vår tallrik likt hundar gör kring sin matskål. Det här var en anka värd att döda för. För varje tugga avslöjade att himmelriket inte finns bortom döden. Utan i famnen hos en fransk kock och hans matkonst. Ankan var helt enkelt något av det godaste vi har ätit!

 

Skepp o Hoj!

 

 

2 reaktioner på ”Rör inte min anka!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s