(…men inte idag…däremot ville storken ge oss en baby…)
Vi la till vid en brygga med allehanda flytetyg. Och mellan ett par båtar så fann vi ett par meter ledigt, lagom för jollen. Vi var osäkra på om platsen tillhörde någon så vi gick över till grannbåten, en mindre segelbåt, där det satt två tjejer i sittbrunnen och spisade lunch.
Susan som var Kapten på sin skuta uppgav att vi säkerligen kunde ligga där utan några bekymmer. För själv hade hon då inte betalat en sekin sedan hon dök upp för några månader sedan. Hon ensamseglar (tuff tjej) men har emellanåt någon kompis med. Som nu, då hennes väninna fanns med. Fantastiskt trevliga tjejer och vore det inte för att vi bara skulle besöka staden för någon timme eller två, så hade vi nog föreslagit en sundowner till kvällen…
Därefter traskade vi upp till staden. Vi gick till en matbutik och handlade ett par-tre saker. Och så var vår plan (då vi nu är så nära den spanska gränsen och därmed i sluttampen på vår Portugalvistelse) att gardera oss en sista gång med en portugisisk kaffe och deras berömda bakverk Pastel de Nata.
Men döm om vår förvåning där vi satt och njöt av vår fikastund, då det kom en likbil och körde upp på trottoaren. Ja den passerade oss kanske med någon meter eller två. Och vi tittade på varandra och sa;
-Ät kakan fort, för nu är vår sista stund kanske kommen. De verkar komma hit för att hämta oss…
Men snart förstod vi att likbilen var upptagen av en annan kund (tack och lov) av någon som inte vägde mer än att två rätt små portugiser orkade bära kistan (portugisiska män är som regel förvånansvärt korta). Ja detta hände precis framför oss…att kistan bars ur bilen och in i kyrkan. Och där satt vi och drack kaffe i godan ro. Situationen kändes lite…ja vad säger man…ovan kanske. Lite spännande också. För det stod en sorgsen man i klungan av män intill, kanske en sörjande make. Och då torget inte var större än de minsta dansgolven på en Finlandsbåt är, så kände vi oss lite delaktiga (fast vi visste inte vem vi sörjde). Så där satt vi på första parkett, nästan med döden själv i knät… (nu tror ni att vi tagit fel. Att vi av misstag satt oss på en av kyrkans bänkar, men det hade vi inte. Vårt bord tillhörde caféet). Mycket märkligt…
Vi skämdes lite för att vi kände oss så glada. För kakan var så god. Och den kunde vi fortsätta njuta av i lugn och ro, då det inte var vår egen tur att åka likbil.
Till slut var vi klara med vår fikastund. Vi reste oss och betalade. Och så vände vi oss mot kyrkan. Och då drabbades vi av nästa chock. Uppe på kyrkans tak så fanns ett gigantiskt storkbo. Ut ur boet tittade en stor stork ner på oss. Kapten skrek till Pimpsten;
-Knip ihop knäna! (ja man har ju hört vad storkar kommer med).
En vansinnigt surrealistisk bild for igenom våra huvuden där vi strax promenerade från platsen (ja inte vågade då vi stanna kvar…vi ville varken välja mellan döden eller en ny baby). Tala om att ha början och slutet av livet på en och samma plats…
Som plåster på såren för en konstig upplevelse, så hade det blivit högvatten. Och därmed kunde vi gena med jollen över ön (som nu inte alls var en ö, utan havsbotten) Också det märkligt, att man kan ta en helt annan väg hem till Wilma, en väg som tre timmar tidigare inte ens existerade.
I övrigt så avlöpte kvällen utan några fler konstigheter. Skönt. Och Olhão som stad gillade vi starkt. Vi önskar att vi hade haft mer tid på oss…men det får bli en annan gång…om vi törs…
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 