Vi trodde vår sista stund var kommen…

(…men inte idag…däremot ville storken ge oss en baby…)

 Ja vad annars ska man tro när likbilen kör upp mellan caféborden…
 
 
Olhão, Portugal
 
Vi tog lilljollen in till staden Olhão. Fågelvägen till staden är rätt kort från vår ankringsplats. Men i lågvatten så hindrar en remsa land (en sandbank) möjlig överfart. Så vi fick åka runt i den kanal som finns utmärkt, där de större båtarna far fram (ja inga jättebåtar men i vart fall segelbåtar i Wilma-klass). Vi hade att färdas två distans drygt, vilket tog sina 30-40 minuter med vår lilla utombordare.

 Vi la till vid en brygga med allehanda flytetyg. Och mellan ett par båtar så fann vi ett par meter ledigt, lagom för jollen. Vi var osäkra på om platsen tillhörde någon så vi gick över till grannbåten, en mindre segelbåt, där det satt två tjejer i sittbrunnen och spisade lunch.

 Susan som var Kapten på sin skuta uppgav att vi säkerligen kunde ligga där utan några bekymmer. För själv hade hon då inte betalat en sekin sedan hon dök upp för några månader sedan. Hon ensamseglar (tuff tjej) men har emellanåt någon kompis med. Som nu, då hennes väninna fanns med. Fantastiskt trevliga tjejer och vore det inte för att vi bara skulle besöka staden för någon timme eller två, så hade vi nog föreslagit en sundowner till kvällen…

 

 Susan Solo Sailors båt (från Skottland)…synd att vi bara skulle stanna i ett par timmar…men vi kanske ses igen…

 

Därefter traskade vi upp till staden. Vi gick till en matbutik och handlade ett par-tre saker. Och så var vår plan (då vi nu är så nära den spanska gränsen och därmed i sluttampen på vår Portugalvistelse) att gardera oss en sista gång med en portugisisk kaffe och deras berömda bakverk Pastel de Nata.

 

 Först tänkte vi slå oss ned här…men vi tvekade på namnet…
 
 
 …så vi fann ett annat ställe, en liten gränd intill en kyrka…
 
Kaffet var ett av de bättre vi smakat där vi satt vid det anspråkslösa caféet utanför en kyrka. Det fanns nästan ingen trafik runtomkring för det var bara smala gator i kvarteret, där de flesta var rena gågator med förbjuden biltrafik.
 

Men döm om vår förvåning där vi satt och njöt av vår fikastund, då det kom en likbil och körde upp på trottoaren. Ja den passerade oss kanske med någon meter eller två. Och vi tittade på varandra och sa;

 

-Ät kakan fort, för nu är vår sista stund kanske kommen. De verkar komma hit för att hämta oss…

 

Men snart förstod vi att likbilen var upptagen av en annan kund (tack och lov) av någon som inte vägde mer än att två rätt små portugiser orkade bära kistan (portugisiska män är som regel förvånansvärt korta). Ja detta hände precis framför oss…att kistan bars ur bilen och in i kyrkan. Och där satt vi och drack kaffe i godan ro. Situationen kändes lite…ja vad säger man…ovan kanske. Lite spännande också. För det stod en sorgsen man i klungan av män intill, kanske en sörjande make. Och då torget inte var större än de minsta dansgolven på en Finlandsbåt är, så kände vi oss lite delaktiga (fast vi visste inte vem vi sörjde). Så där satt vi på första parkett, nästan med döden själv i knät… (nu tror ni att vi tagit fel. Att vi av misstag satt oss på en av kyrkans bänkar, men det hade vi inte. Vårt bord tillhörde caféet). Mycket märkligt…

 

 Vi trodde vi skulle bli hämtade…
 
 

Vi skämdes lite för att vi kände oss så glada. För kakan var så god. Och den kunde vi fortsätta njuta av i lugn och ro, då det inte var vår egen tur att åka likbil.

 Till slut var vi klara med vår fikastund. Vi reste oss och betalade. Och så vände vi oss mot kyrkan. Och då drabbades vi av nästa chock. Uppe på kyrkans tak så fanns ett gigantiskt storkbo. Ut ur boet tittade en stor stork ner på oss. Kapten skrek till Pimpsten;

 

-Knip ihop knäna! (ja man har ju hört vad storkar kommer med).

 

En vansinnigt surrealistisk bild for igenom våra huvuden där vi strax promenerade från platsen (ja inte vågade då vi stanna kvar…vi ville varken välja mellan döden eller en ny baby). Tala om att ha början och slutet av livet på en och samma plats…

 

Ovanför likbilen på kyrkans tak fanns ett gigantiskt storkbo…storken tittade ner på oss…
 
Den vita storken klapprade med sin näbb i boet (nä de har inget annat fågelläte än klappret…)
 
 

Som plåster på såren för en konstig upplevelse, så hade det blivit högvatten. Och därmed kunde vi gena med jollen över ön (som nu inte alls var en ö, utan havsbotten) Också det märkligt, att man kan ta en helt annan väg hem till Wilma, en väg som tre timmar tidigare inte ens existerade.

 I övrigt så avlöpte kvällen utan några fler konstigheter. Skönt. Och Olhão som stad gillade vi starkt. Vi önskar att vi hade haft mer tid på oss…men det får bli en annan gång…om vi törs…

 

 Små gränder i Olhão…
 
 Husväggar fyllda med vacker konst…
 
 …mer konst…
 
 …och mer…
 
 …vi hade behövt ett par timmar till minst i staden…
 
 
Vi kom tillbaka innan det blev för sent…Rio Formosa ligger fridfullt och stilla…
 
Tillbaka på Wilma…lugnast där…fredagsskål i solnedgången…
 

Skepp o Hoj!

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s