(…och då syftar vi inte på en fest som spårat ur…)

 Här i Marina Bay så ligger vi förtöjda på ett sätt som gör att båten spelar skönt och ledigt i sina förtöjningar. Vi ligger förtöjda med fören mot kajen men det saknas en ”fingerpontoon” eller y-brygga, som vi ju vanligare ser hemma i Sverige. I aktern sitter vi fast med hjälp av en lazy-line (en lat-lina). Det vill säga, du fångar upp ett snöre framme vid kajen som du sedan följer (för den leder dig bak mot aktern). Och i den änden kan du då få upp den kraftiga förtöjningslinan som ligger på botten av hamnbassängen. Så fäster du den förtöjningen i aktern på din båt och tajtar hem ordentligt så båten inte kan glida fram och slå fören i kajen.

 

Fördelen är att din båt gungar fritt från andra båtar, inga fendrar som skaver mot varandra (även om vi fendrat ordentligt utifall att…). Inte heller kan det kan rycka och dra i förtöjningarna när blåst och oväder drar in, som det gör när man ligger med bredsidan intill en brygga. Nackdelen med detta sätt att förtöja på, är helt klart när du ska kliva på och av din båt. Vi balanserar ute på Wilmas korta peke, som vi dessutom förlängt med vår planka (den som normalt hänger i mantåget. Man ser ofta en planka på långseglarbåtar, kan vara bra till mycket). Så vi måste helt enkelt gå på plankan varje gång vi ska i land…den är smal och det finns sista steget inget egentligt att hålla sig i då du redan passerat förstaget. Utan det är balansträning som gäller. Många andra seglare ser vi har fixat sig en bredare gångplanka som de hissar och sänker med hjälp av ett fall. Men vi kör så här tills vidare…alltid spännande att se om man lyckas kliva ombord, eller hamnar nere i vattnet.

 

Ja och så kom då blåsten in över Gibraltar. Och det kändes som vi var ute och seglade, när Wilma spelade så fint i sina linor. Vi är tacksamma för att vi förflyttat oss, här ligger vi trygga. Ovädret har redan dragit över.

 

 Men det var något helt annat vi ville nämna. Om den plats vi passerade på vägen hit. När man kommer in i Gibraltar Strait (den avsmalning som blir i Gibraltar Sund och som skapar strömmar då allt vatten mellan Atlanten och Medelhavet bråkar med varandra på grund av tidvattnet) så passerar man en plats som heter Trafalgar. Och det var här som Slaget vid Trafalgar ägde rum den 21 oktober 1805 (vid Kap Trafalgar som ligger på den spanska sidan). Detta var en del av Napoleonkriget.

 

Detta sjöslag var det sista i historien som utspelades enbart mellan segelfartyg. På den brittiska sidan stod en man vid namn Horatio Nelson, mera känd som viceamiral Lord Nelson. Och på den fransk/spanska sidan stod Pierre-Charles de Villeneuve. Det blev en förkrossande seger till Storbritannien, fast man var underlägsen i antal skepp. Och även om Lord Nelson strök med under slaget (men han dog först när han visste att slaget var vunnet och Storbritannien segrat och därmed hindrat Napoleon från att överta England) så blev han hyllad som en stor hjälte. Och idag så står Horatio Nelson staty på en hög pelare på Trafalgar Square i London. Samt att det även finns en staty av honom här i Gibraltar.

 

Det finns många konstnärer som avbildat slaget vid Trafalgar. Där den mest kände kanske är William Turner. Mannen som var galen i gult (ja han målade alla sina motiv i gul ton).

 

 

Ja och här seglar vi förbi denna historiska plats. Liksom vi gjort vid många andra historiska platser längs med vår resa. Historiens vinglag slår oss då och då. Man blir förundrad. För ibland så tror man att händelserna bara ägt rum i historieböckerna, som uppdiktade berättelser. Men dessa platser finns på riktigt. Häftigt. Här har vi seglat i samma vatten som Lord Nelson. Tänk bara en sån sak. Fast till skillnad från den gubben så lär nog vi inte hamna på en piedestal på Sergels Torg efter detta (hoppas vi). Tack och lov!