(…eller i vart fall drömma om det)

Further down the page you will find the text in English…

Vi får med jämna mellanrum en känsla av att vi inte är som andra. Ja och den känslan får vi säkert alla lite till mans, det är ju det som gör oss speciella och unika. För vår del så består den unika känslan till stor del utav att vi ofta gör annorlunda eller rent av tvärt om mot vad andra väljer. Och den bästa sporren för detta är när människor talar om för oss att ”det går inte, för att bla bla bla…” Det är liksom som vår nyfikenhet tar över och vi vill kolla, läsa och lära oss om det är möjligt eller inte. Och det är klart, vi går ju inte tvärtom i allt. Och det är klart att vi vet att man inte kan leva utan syre, gå på vatten och flyga utan vingar… Men vi är intresserade av fysik och människans förmåga att bemästra och tämja naturens lagar. Och det är vi ju inte ensamma om, det har människan gjort i alla tider. Det kanske inte är en tillfällighet att vi gärna läser Teknikens Värld och liknande litteratur. Bara för att vi gör på ett visst sätt idag så betyder det inte att vi alltid har gjort så, eller kommer att göra så i framtiden.

Många långseglare önskar sig azurblåa vatten och fina badstränder och gärna med tillrättalagda restauranger längs med strandpromenaden. Vi tycker också det är trevligt. Men det kittlar inte. Tvärtom så känner vi emellanåt att där alla andra är, där vill inte vi vara.

Och att segla över Atlanten är så klart en stor bedrift, men så speciellt unikt är det inte idag. Det är bara att gå in och titta på Marinetraffic.com under rätt tidsperiod, så ser det ut som en autobahn av båtar som seglar mellan Kap Verde och Karibien. Vi kanske kommer segla dit i framtiden, det har vi inte stängt dörren för. Men det kittlar inte…inte lika mycket som…frågan vi fick upp i huvudet häromdagen…som löd…

KAN MAN SEGLA I KASPISKA HAVET???

Tillsammans med vår norske vän satt vi och diskuterade frågan. Nej, vi har aldrig hört någon långseglare som tagit sig dit. Och går det att segla dit blev nästa följdfråga. Ja, det ser ut så när man tittar på kartor, det finns floder med slussar. Och det finns stora fartyg som trafikerar Kaspiska Havet, vi har svårt att tro att de har byggts och trafikerar enkom denna sjö. De levererar sannolikt varor mellan olika världsdelar.

Men är det inte ett farligt område?

Tja farligt och farligt. Det får man väl ta reda på. Svaret behöver ju inte bli ett svartvitt JA eller NEJ. Det bor ju människor där iallafall. Och det finns nog platser man bör undvika. (Kolla på en karta och titta tex hur nära det är mellan Cypern och Syrien. Det är ingen idag som frivilligt reser till Syrien men man tar glatt ett charter till Cypern). Frågan är kanske mer HUR man gör sin resa. Man kanske behöver någon med sig som tolk, man behöver sannolikt en rad tillstånd. Men åter så fastnar vi i frågan;

Kan man segla på Kaspiska havet? Och skulle det inte vara häftigt att segla dit?

Kaspiska havet är beläget mellan Europa och Asien med länderna Azerbajdzjan, Iran, Kazakstan, Ryssland och Turkmenistan. Det finns många intressanta städer att besöka, Baku och Astrachan för att nämna några. Kaspiska havet är en endorheisk sjö, det vill säga att det finns inget utflöde, bara tillflöde. Floden Volga tillför havet dess vatten och regleringen av vattennivån sker genom avdunstning. Volgas tillflöde är sötvatten i norr och i kombination med djupskillnaden (där djupet är som störst i södra delen) bidrar detta till att den norra delen av sjön praktiskt taget är saltfri. Medan salthalten ständigt stiger i södra delen. Det har uppmätts en salinitet på 32 procent.

Kaspiska havet ligger 28 meter under den övriga havsytan på jorden (och Kaspiska Havet och Svarta Havet är en förlängning av Medelhavet och det urtida Tethyshavet som existerade för lääänge sedan). Den har ett djup på över tusen meter och tillhör därför en av världens yttersta platser.

Och sen, vilken annorlunda och häftig kultur. Något helt annat än det vi är vana för.

Nu inte sagt att vi kommer att segla till Kaspiska havet. Men man vet inte, i framtiden så. Och under tiden så kan man ta reda på om det ens är fysiskt möjligt. Även om man lever en dröm som kan man drömma. Och vi har ju total frihet att välja att ta av åt styrbord eller babord. Hela tiden. Vi är inte styrda av så mycket annat än fysikens lagar och olika länders lagar.

Och om du som läser känner till något om segelbåtar i Kaspiska havet, så hör gärna av dig.

Ja nog om våra funderingar. På temat om att göra omöjliga saker så finns det två ungdomar här på varvet. Fantastiskt trevliga och väluppfostrade och de heter Stefan och Victor, precis som Pimpstens båda söner heter. De är äventyrliga av sig (men samtidigt ansvarsfulla) och Victor inte minst har en fantastisk fysik. Han klättrar och hoppar mest överallt. Upp i mobilkranar klättrar han i bara händerna utan stöd av fötter, han svingar sig upp på kontainrar här på varvet där han bara når taket med fingetopparna…i ett ”schwung” så är han uppe på taket. Och häromdagen så tog han ett tag om Wilmas roder och svängde ledigt ut sina ben i horizontell riktning. Ja bara si så där…det hela ser så lätt och ledigt ut. Ja tala om att göra omöjliga saker..

In English;

To do the impossible

(…or at least to dream about it)

We often get the feeling that we are not like others. We probably get that feeling all of us occasionally and that is what makes us all special and unique. For our part it means that we often want to do things differently or quite differently from what others choose. And the best kick for this we get when people tell us that ”it’s not possible because of blah blah blah …” It’s like our curiosity takes over and we want to check, read and learn if it’s possible or not . And, of course, we are not opposite of everything. It is clear that we know that you cannot live without oxygen, walk on water and fly without wings … But we are interested in physics and man’s ability to master and stretch the laws of nature. And we are not alone, it has been human in all times thinking like us. It may not be a coincidence that you find World of Technology and similar literature onboard on Wilma.

Many sailors prefer to sail to azure-blue water with fine beaches. We also think it’s nice. But it does not tickle. For us, we sometimes feel that where everyone else go, we don´t want to go. We want to do something different. To sail across the Atlantic is quite a challenge, but it’s not that unique today. (Just check on the website Marinetraffic.com in the right time of the year, it looks like an autobahn of boats sailing between Cape Verde and the Caribbean). Maybe we will go there in the future, we have not closed that door. But it does not tickle … not the same as … the question that popped up the other day … that was …

CAN YOU SAIL TO THE CASPIAN SEA ???

Together with our Norwegian friend we sat and discussed it all. No, we have never heard anyone who has gone there by sailingboat. Is it even possible? On a map you can see there are rivers with locks. And there are big ships that operate the Caspian Sea. We think they ship goods between different parts of the world, just not inside the Caspian Sea.

But is it not a dangerous area?

Well dangerous or dangerous…we have go find out ofcourse. The answer doesn´t need to be black or white, a YES or NO. There are people who live there at least. And probably there are places you should avoid. (Look at a map, for example, how close it is between Cyprus and Syria. Nobody today volunteer to go to Syria but you easily are taking a charter to Cyprus). The question is more HOW you make your trip. You may need someone as an interpreter, you probably need a lot of permission. But again we stuck to the question;

Can you sail on the Caspian Sea? And wouldn´t it be cool to sail there?

The Caspian Sea is located between Europe and Asia with the countries of Azerbaijan, Iran, Kazakhstan, Russia and Turkmenistan. There are many interesting cities to visit, Baku and Astrachan for example. The Caspian Sea is an endorheic lake so there is no outflow, only inflow. The river Volga supplies the sea its water and the regulation of the water level takes place by evaporation. Freshwater comes in from Volga in the north and in combination with the deep difference where the depth is the largest in the southern part, this contributes to the fact that the northern part of the lake is virtually salt free. While the salt is constantly rising in the southern part. A salinity of 32 percent has been measured in southern part of the Caspian Sea.

The Caspian Sea is 28 meters below the sea surface. It has a depth of over a thousand meters and is therefore one of the world’s outermost places.

And more, what different culture. Something completely different from what we are used to.

We don´t say we will sail to the Caspian Sea. But you do not know, in the future maybe. And meanwhile, one can find out if it’s even physically possible. Even if you live a dream you can dream. And we have total freedom to choose to take off left or right. We don´t have to follow much more than the laws of physics and countries’ laws.

And if you, as a reader, know something about sailboats in the Caspian Sea, please feel free to contact us.

Enough for our thoughts. On the topic of doing impossible things, there are two youngsters here on the yard. Very nice and well-behaved, and they are called Stefan and Victor, the same names as the two sons of Pimpsten are called. They are adventurous (but at the same time responsible) and Victor has a fantastic physique. He climbs and jumps most everywhere. Up in mobile cranes, he just climbs with his hands and he climbs up on containers or just anything that seems to be impossible. And the other day he took Wilma’s rudder and swung his legs out in a horizontal direction. Talk about doing impossible things!!

Vi fick ett samtal från Sverige. Från Södertälje närmare bestämt, från en trevlig kille på Transauto. Leveransen av vårt backslag hade kommit. Det måste vi i farten få trycka lite extra på, att det verkar fungera fint att skicka gods genom Europa. Det är verkligen inga problem att skicka saker hit och dit, bara man inte har bråttom (det tog en vecka, vilket vi tycker är rimligt). Nu hade de tittat på backslaget och gjort sin bedömning.

Gick det att laga? Japp. Skulle det bli dyrt? JAPP.

Jo de måste helt enkelt byta ut en rad delar, egentligen alla delar som finns inuti boxen. Och orsaken är att det gått in vatten. Sammantaget så pratar vi i kronor mellan femtio till sextio tusen. Hur kul är inte det (not). Nä man slår inga frivolter i styrhytten precis (inte på däck heller för den delen).

Men samtidigt, skönt att vi inte valde att gå på Carlos-lösningen. Vår mekaniker här i Amora, som saknar provbänk samt lider av portugisiskt mañana-syndrom (jo han är en bra mekaniker, men man vet inte riktigt när han jobbar). För med Transauto skulle vi ju få garanti på arbetet vilket inte Carlos kunde ge oss.

Men femtio-sextio-tusen. Samma summa som för ett nytt. Och ett nytt backslag på en 30 år gammal motor. Ja ni hör ju att det rimmar lite illa. Hur länge tänker denna motor hålla då???

Ja så där står vi nu. Med tre svinadyra alternativ. Och vi tänker i banorna;

BÄTTRE EN BRA LÖSNING ÄN BARA EN LÖSNING (kortsiktiga lösningar blir ofta dyrare i långa loppet är vår erfarenhet).

Då återstår det ju bara att försöka hitta en prisvärd helt flong ny motor inklusive backslag. Någon motor som kan passa Wilma utifrån hur båten är utformad. Så i helgen så ska vi lyfta på durkarna till maskinrummet och mäta hur mycket plats vi har. Sen när vi bestämt oss och beställt en motor så får vi ta hit en kranbil för att lyfta ur den gamla motorn och skicka ner en ny. Och montera den nya på plats. Nu sker inte detta på en kvart som ni förstår. Det kanske till och med krävs några svordomar på vägen.

Ja det var ju kanske inte detta vi primärt hade planerat när vi kastade oss loss för ett och ett halvt år sedan. Men faktum är att vi redan då berörde tanken, då vi tänkte att ”vad är det värsta som kan hända när man är ute och seglar”? Jo att vi faller i vattnet och drunknar och dör (vilket ju inte har hänt och ramlar vi över bord nu så slår vi ihjäl oss på landbacken). Och vi sa, att vi får nog räkna med att en dag så går säkert den gamla motorn i bitar så vi måste köpa ny. Ville vi ändå ge oss av på äventyret? Svaret var ja, vi har till viss del planerat äventyret utifrån att vi någon gång ska drabbas av en stor kostnad. Så nu får vi deala med det (kanske lite tidigare än vi tänkt dock).

Så ny motor it is (tror vi, om det inte sker ett under och det växer upp ett backslag ur marken här på varvet där vi står). Men det är klart, nu pratar vi om en kostnad som uppgår uppemot halva värdet av Wilma. Hälften av vad Wilma är värd. I vart fall en tredjedel av värdet med gott mått. Sug på den ni!

Vi har kollat runt på lite motorer. Och det finns ju många märken att välja emellan. Och alla tycker ju lite olika. Men för oss är det viktigt att kunna få tag på reservdelar. Samt att vi vill behålla nuvarande propeller som är lite stöddigare än båtar av vår längd brukar ha (motorn måste klara av propellern enkelt beskrivet) Wilma är tung och svårmanövrerad vilket märks i hamnar där det är trångt, vi behöver vår viftare där bak.

För oss vore det ju drömmen att kunna slänga i en VOLVO och inte något kinesiskt märke med svåruttalat namn. Men Volvo…dyrt som satan. Vi ringde dock en kille som Fartzan Felix känner och hörde oss för. Och nu…nu i oktober så har Volvo en kampanj som varar oktober ut. Det vill säga, vi måste bestämma oss absolut senast på tisdag.

Vi tror det blir tumstock och några extra långa fika-pauser i helgen för att fatta ett beslut. Jo det här kräver nog ett nyktert beslut med lång eftertanke. Vi avundas oss själva inte. Och fortfarande så ligger vårt gamla backslag på en arbetsbänk på Transauto och väntar på vårt svar på frågan; -ska vi laga, eller inte?!

Bortsett från backslags-helvetet så ter sig livet alldeles förträffligt. Solen skiner från en klarblå himmel (sånär som på ett moln i betong, se bild). Vi har hunnit med en norsk laxorgie på norrmannens båt. Han bjöd in oss och våra danska vänner så vi var ett glatt gäng om fem som hängav oss åt norsk rakfisk samt rökt och gravad lax. Himmelskt gott och den där rakfisken var enastående fin, det var första gången för oss att smaka denna norska delikatess. Den får fem firrar av fem möjliga.

 När vi inte spacklar, slipar eller målar så far vi på utflykter…

 Gästerna ombord på vår väns båt där vi provar norsk rakfisk. Helt fantastiskt gott. Ett glatt norsk-danskt-svenskt gäng.

 När vi har grillfester så kommer alltid varvsmanagerns gamla pappa förbi med strålkastare åt oss, så vi ska få belysning efter det solen gått ner. Han är så otroligt gullig och snäll den gamle mannen, dagligen ger han Pimpsten en puss på kinden. Och i sitt följe har han denna (föredetta) herrelöse hunden som heter Boots (för han biter alltid i skosnören, skor och byxben när han vill ha uppmärksamhet)

Dagen därpå så var det dags att fira de två unga seglarna Victor och Stefan (jo de bär samma namn som Pimpstens båda söner…). Vi firade deras nyfixade rigg. Fast riggaren kom aldrig som uttalat (mañana you know) så det blev inget gjort. Men vi firade ändå, för det hade vi ju bestämt sedan tidigare. Det blev en enkel men trevlig grillkväll och vi blev ett gott gäng på åtta pers. Så vi är således ett gott gäng här med god sammanhållning. Vi upptäcker omgivningarna stunderna som vi inte jobbar på båten. Så vistelsen här är absolut en del av äventyret. Det känns inte alls som vi tryckt på en pausknapp. Det händer hela tiden något nytt och kul. Och det där med backslaget och motorn…ja det löser sig. Ingen har ju trillat över bord iallafall. Och det är ju det viktigaste.

Skepp o Hoj!

(…eller konsten hur man får en fördärvad dag till att bli bra ändå)

Amora, Portugal

När vår gode vän norrmannen kom i taxi från flygplatsen, så hade han svängt förbi hundpensionatet först och hämtat upp sin lurviga bästa kompis. Hunden. Även kallad Matrosen. Och vi hade bestämt att vår vän skulle be taxichauförren stanna till lite snabbt vid vår båt, så någon av oss kunde hoppa in i bilen och visa vart hans båt stod uppställd på varvet. Vår gode vän hade nämligen ingen aning, när han lämnade varvet så hängde hans båt ännu i subliften.

Synen måste ha varit smått fantastisk, när Helena alias Styrman Pimpsten hoppade in i bilen. För det for runt en fyrtiokiloskrabat likt en ryamatta i en torktumlare vid åsynen av sin svenska kompis (ja inte vår norske vän, han blev också själaglad, men han väger varken fyrtio kilo eller beter sig som en vild ryamatta. Vi syftar såklart på hans hund). Ett hundra procent vild hund och helt plötsligt blir jycken varse om att Pimpsten håller en glass i sin hand. Att hålla en glass i baksätet på en bil tillsammans med en stor hund är något mycket avancerat och svårt. Så till den grad att Helena valde att hålla upp glassen ovanför biltaket, där hon stack upp handen genom sidorutan. Som frihetsgudinnan i New York, men här med en GB´s magnumglass med choklad. Sakta åkte taxin med sitt något udda ekipage fram till normannens vackra träskuta (och chaufförens syn på skandinaver måste för alltid vara fördärvad).

På kvällen dukades det upp för kalas. (Det var vi och våra danska vänner som fixade välkomstfesten). Det blev en barbeque med många skratt, god mat och några glas rödvin. Och det där med rödvin är ju gott i stunden det intas. Men även av rätt små mängder så har den röda drycken en förmåga att tillkännage ett lätt dunkande huvud dagen därpå. Och så var fallet, för Styrman Pimpsten. Hon lär aldrig bli någon stjärna på att dricka vin, vilket nog inte är något att eftersträva.

Så dagen efter började något segt. Det saknades dessutom mer spackel. Vi bestämde oss för att cykla till färgaffären och insförskaffa mer. Upp på hojarna och så barkade det av mot Amoras kommersiella kvarter (som ser ungefär lika upphetsande ut som ett city i en norrländsk liten by, små trötta affärer längs med en halvöde gata).

Hmm…de hade bara några få burkar kvar på hyllan. De skulle beställa mer. Och ner för backarna for vi med håret fladdrandes (tja kanske inte då Kapten Betongs hår då). Vi sladdade in på vårt lokala lilla favorit-hak. Platsen där vi inte ruineras på. Platsen där vi ätit så god ost och skink-toast tillsammans med vår vän engelsmannen (som inte är engelsman).

Vi gick fram till tjejen som stod bakom disken. Vi försökte förklara (på engelska) att vi önskade oss en toast (sån som vi ätit förut) med ost och skinka. –Sim, sim! Svarade hon glatt. Visst förstod hon. Och två kaffe till det (undantag för Pimpsten som annars inte dricker kaffe, men va fasen, dagen var ändå fördärvad).

Vi slog oss ner i solskenet utanför. Och snart kom vår servitris ut. Med….rostad macka i småbitar och med smör på. Vart var vår superduper-dubbel-toast-med-ost-o-skinka??!!! Ni vet känslan när man bara längtar så efter något. Och så blir det något helt annat. Som den gången när Pimpsten var barn och hennes pappa frågade om hon ville ha Hönökaka…. –ja, det ville hon. Och så kommer han tillbaka från köket med någon jäkla macka. Hon själv hade ju trott att hon skulle få kaka. Hönö-KAKA!!! Det hörs ju på namnet (det måste ha varit traumatiskt, händelsen är ännu ihågkommen 45 år senare).

Vi stirrade på våra rostade simpla brödbitar på fatet. Skulle vi försöka förklara på nytt, att det blivit fel. Men vi var nog rätt förvissade om att felet var delat. Tjejen fattade inte vad vi sa (ja hon pratar ingen engelska) och vi kunde ju uppenbarligen inte förklara oss tillräckligt bra (ja vi pratar ju ingen portugisiska). Och det är ju det här som är charmen med att vara utomlands. Att det inte alltid blir som man tänkt. Att det blir fel, tokigt och knasigt.

Vi smakade lite misstänksamt på toasten. Och det var ju faktiskt gott. Mycket enkelt. Men gott.

Vi njöt av kaffe och toast men kände efter våra tre bitar var att det skramlade tomt i magen fortfarande. Pimpsten gick in och betalade för kalaset men såg till att få med sig något sött och onyttigt ut, en portugisisk bakelse. (Tja dan var ju fördärvad, sa vi inte det..?!). Samtidigt bad hon om att få betala. Och det kostade inte 25 euro (woop woop) utan humana 3,60 euro. Helt klart överkomligt. När vi smaskade som bäst på vår bakelse i solen så  kom vår vän engelsmannen (som inte är engelsman) förbi och slog sig ner. Det var dags för hans dagliga öl och macka. Och HAN lyckades minsann beställa och få det han ville. Men så bor han ju sedan fem år i Portugal, vilket säkert förklarar saken.

 

 Och även veckan därpå. Ingen nederbörd och fina 25-30 grader…perfekt! Vi behöver inte stressa trots att denna dagen till viss del gick till spillo…

Efter trevligt snack en stund så for vi tillbaka till varvet med halvmätta magar och spackel i bagaget. Det bar nerför backarna. Därefter en skarp kurva åt vänster och slutligen en raksträcka. På raksträckan så trampar vi alltid så mycket vi orkar. Vi spurtar! Och då  (denna gång) så ser vi ett enormt leende skina upp i andra änden av vägen, 50 meter framför oss. Det är en av de glada killarna som arbetar på varvet. Han hälsar alltid så glatt på oss. På varvet, på stan, i affären..ja överallt där vi springer på varandra så ropar han hej. Och nu när vi trampade allt vad vi orkade så stannade han upp. Och skrattade. Slog sina båda stora händer över sina knän om och om igen. Som om han hejjade fram oss. Hans leende stod från öra till öra. Och när vi passerade honom så höll han upp sin stora hand i luften för en high five.

Först kom Kapten Betong… ”KLATCH” i handen.

Sen kom Styrman Pimpsten… ”PANG” i handen.

Två fullträffar på en high five. Och bakom oss ekade varvskillens skratt. Vilken glad lirare! Och dagen var nog inte fördärvad trots allt. Allt som behövdes var tydligen en…HIGH FIVE!

Skepp o Hoj!

Det finns väl egentligen inget nytt att rapportera från varvet här i Amora. Våra soliga och varma dagar fortsätter. Vi spacklar på och har nu gjort ena sidan av skrovet. Vår norske vän med hund är åter på plats och vi har hunnit med en välkomst-grillfest därav.

Vårt backslag har nog ännu inte nått Södertälje, utan det rullar på vägarna. Dock vet vi vad ett nytt (likadant) backslag skulle kosta om inte vårt backslag är reparerbart. Och då landar summan på sådan hög nivå att det inte försvarsbart. För vi pratar pengar i härat för vad vi skulle få en hel ny motor inklusive backslag för. För skulle vi bara köpa nytt backslag så kan man väl ge sig fasen på att när man sladdar runt hörnet vid Italiens stövelklack eller nånstans så går själva motorn sönder. Och när man byter den, så passar inte vårt backslag, då modellen inte tillverkas längre. Så det blir med största sannolikhet inget nytt backslag till vår gamla motor.

Men vi är ju inte där än i våra beslut. Först ska vi se vad Transauto säger om att laga. Och så har vi ju lite summor att gå på och jämföra med. Vi tar vår fördyrade omkostnad med ro. Vad annat kan vi göra?

Således saknar vi därför också helt en plan för när vi kan segla vidare. Backslaget är den springande frågan för oss. Men vi försöker tänka såhär. Att tur att vårt backslag ändå gick att köra med och använda ända fram till ett lämpligt varv. Vilken tur att detta varv låg i varma och sköna Lissabon. Och att det är ett billigt varv, där vi får samtidigt har tillåtelsen att bo och arbeta själva på vår båt (vilket inte alltid är fallet). Läget hade kunnat vara betydligt mer illa. Och vi saknar faktiskt inget (annat än ett fungerande backslag). Och under tiden vi väntar på passar vi på att göra stora och små förbättringar på Wilma. Och vi tänker lite inovativt kring en del lösningar, vilket ni kommer att få bli varse om. Men mer om det senare. För idag väntar ännu en dag med spackling på schemat.

Men vi kan samtidigt passa på att bjuda på lite tecknad humor. Det finns en duktig tjej, the cruising cartoonist, som heter Sarah Steenland. Med hennes illustrationer så fångar hon på ett humoristiskt sätt livet som långseglare. Gå gärna in på hennes hemsida och kika mer; http://www.sarahsteenland.com

Vi vinkar av vårt backslag. Nu ska den ut på eget äventyr utan oss…

 

Now we have been waving goodbye to our gearbox, it will go home to Sweden. A nice driver came and picked it up. And while we wait, we had a barbecue in the evening together with our boat neighbors…

Bye bye gearbox. Från det att vi hade ett kundnummer upplagt på DSV så tog det mindre än ett dygn så dundrade det in en stor lastbil och hämtade vår lilla kvartspall. En trevlig chaufför slängde upp pallen på bilen och så fylldes det i några papper. Sen drog han iväg. Det kändes lite märkligt att släppa iväg vårt backslag, nu om inte förr så är vi fast på land. MEN! Så smidigt det gick ändå.

Nu när vi har ett kundnummer hos DSV, så kan vi skicka fritt (ja vi måste betala förstås) inom hela Europa. Och vi tror vi kommer att ha god användning av detta.  För vi har märkt att många gånger så är det lättare att beställa saker från Sverige, än att leta upp dem här. Vi har ju dessutom alla kontakter kvar i Sverige som vi nyttjade friskt under åren då vi renoverade Sunshine. Och vi kan våra leverantörers sortiment. Vi tror det kommer förenkla vårt långseglarliv när vi stöter på tekniska bekymmer.

Men är det inte dyrt att skicka då? Nä vi tycker inte det. En kvartpall på 50 kilo kostade oss totalt inklusive moms och miljöavgift 874 kronor. Från Portugal till Sverige. Är inte det otroligt billigt när man tänker efter?

Fast det är klart, vi kan ju inte skicka paket var och varannan vecka. Då blir det dyrt. Men det kan ju tänkas bli någon gång om året i vart fall (ja vi lider fortfarande av sviterna från den dyra lunchen…iallafall själsligt, ha ha ha)

Grillfest på fredagskvällen med våra båtgrannar…enkelt men mycket trevligt.

Sen var det så att det var en tysk en fransk och en Bellman….nä nä nä…det var en tysk, en fransk, en portugis, en nyazeeländare, två danskar och så vi som ställde till med barbeque på fredagkvällen. En synnerligen trevlig och anspråklös tillställning. Vi satt i många timmar och samtalade allt medan vi åt och drack gott. Vi hann avlägga många ämnen. Dels kom vi in på hur julfirandet skiljer sig åt mellan de olika länderna. (Ha ha ha…visste ni att här i Portugal så väcker man alla barnen mitt i natten, natten mellan den 24e och 25e, för att de ska få sina julklappar. Stackars barn…de får inte sova!).

För det är så att några av oss sannolikt blir kvar här på varvet över jul. Men de som hinner sticka iväg innan kommer vi att sakna. Vi är ett gott gäng. I synnerhet kommer vi sakna våra danska vänner som nu håller på att packa ihop det sista innan det bär av…och nu bär de över en del saker till oss, som de varken ska skicka hem till Danmark eller ha med sig på resan.

Dels har vi fått en guitelele. Den kan liknas mellan en klassisk gitarr och en ukelele och den är bara en fjärdedels så stor mot en vanlig gitarr. Den har sex strängar men den stäms annorlunda, där den är trasporterad upp till A (man stämmer strängarna ADGCEA). Ja det där kanske låter som rappakalja för den som inte är sysslar med musik. Men nu kan det plinkas här ombord på Wilma. Helena spelade flitigt förr, hela uppväxten inte minst. Men sen har annat tagit vid och tid har saknats under alla yrkesarbetande år (Ni ser! Jobb stör!). Det har säkert gått 20 år sedan det spelades i någon egentlig mening så det behöver dammas av rejält innan färdigheterna är tillbaka…

En mycket trevlig gåva från våra vänner och vi tackar å det ödmjukaste. Tack goa vänner!

Nästa vecka blir det grillparty igen, men sen börjar alla avskeden rulla på i olika takt. Känns lite tomt och sorgligt på ett sätt. För vår del vet vi ju inte när vi kan komma iväg, det hänger ju på vårt backslag. Men tur att vår norske vän snart är tillbaka hos oss. Han är nog på ingång om några dagar…känns gott… Kanske bäst att hålla kaffepannan beredd!!

Skepp o Hoj!

När man tittar på den typiske långseglaren så kan man se två saker urskilja sig. Antingen är äventyraren rätt ung, inte sällan ett par-tre ungdomar mellan 20-30 som inte slagit sig till ro med barn ännu. Eller så är det pensionärer som passar på att segla när arbetsåren är över och barnen är utflugna.

Det är klart att det finns andra kategorier av seglare också. Varje gång vi möter en barnfamilj som lyckats kasta sig loss på sitt livs äventyr så blir vi så glada. Vi har haft förmånen att träffa några. Och det är fantastisk att se hur lätt barn smälter in i nya miljöer och situationer. Dessa barn sitter betydligt mindre tid vid sina datorer uppkopplade. Utan de leker ”riktiga lekar”, skojar, utforskar och lär sig en massa nytt från morgon till kväll. De vi har träffat upplever vi som mycket mogna och öppna för sin ålder, där de vågar sitta med i de vuxnas sällskap och aktivt delta i diskussioner. Så även om den förs på engelska (för de vi träffat har inte alltid engelska som modersmål). Barnen är blixtsnabba på att ta till sig nya människor.

När man kommer på besök hos en långseglarfamilj med barn så blir man inte förvånad om man blir tagen i handen av en pigg 9-åring som visar en runt i båten. Och en sådan rundvisning är bland de roligaste, de visar inte upp deras båt på samma sätt som föräldrarna gör. Utan med förkärlek så får man titta ner i familjens tvättkorg med de informativa orden –Här lägger vi smutstvätten (och så tittar vi ner på hela familjens smutsiga byk). –Men min lillebror är slarvig, han lägger inte alltid i sina kläder!

Ja barn är underbara och långseglarbarn är duktiga på att ta ansvar och på att vara delaktiga i familjens resa, även seglingen tar de sig an. De behövs för att vardagen ombord ska fungera, de har en funktion och ett syfte. Vi har aldrig mött ett långseglarbarn som tjatar.

Att det inte finns så många långseglarfamiljer med barn beror nog på två saker. För det första så krävs ett rejält kapital för att kasta sig iväg på en långsegling. Sen är många skolor rätt stränga idag på att bevilja ledighet. Vi har mött en engelsk familj som fick avbryta sin långsegling när barnen kom upp i skolåldern. Det var ”no mercy” på att få tjänstledigt för barnen. Och med tjänstledigt så menar vi inte att barnen slipper gå i skola. Tvärt om (Tex i England är de mycket restriktiva med att bevilja ledighet).

Alla långseglande barn i skolåldern, där skolan beviljat ledighet, går i skolan. Föräldrarna deltar mycket i barnens lärande, ofta är det föräldrarna som undervisar. Och så var det nog mer förr. Men idag ser vi exempel på fina distansundervisningar som finns att tillgå.

Det finns en finsk familj som långseglar med barn och de är med och arbetar fram en ny typ av undervisning. Det är ett spännande projekt. Företagen bakom denna nya innovativa modell för den finländska utbildningssektorn arbetar inom olika områden av digital utbildning.

Och detta är möjligt tack vare att Finlands regering har utarbetat en nationell strategi för lärande och kompetens, där de främjar digitalt lärande och effektiv använding av nya inlärningsmiljöer. Så nu håller finnarna på att ta fram ett nytt högteknologiskt utbildningskoncept för distansutbildning.

Vi ska veta att Finland håller fantastiskt hög utbildningsnivå, ett av de allra högsta i världen. Finländska barn presterar alltid i topp i OECD:s PISA- undersökning år efter år. (Till skillnad från Sverige där vi idag har tappat mycket och vi tillhör idag inte längre de absoluta toppnationerna avseende kunskap och utbildning).

Som den finländska långseglarfamiljen på S/Y Panacea säger;

”We want to work with our partners to experiment and develop ways to make education available for anyone, anywhere, anytime. Even in the most remote areas with no digital infrastructure or internet connections”.

Ja det ska även kunna gå att undervisa även då man saknar internetuppkoppling, vilket skulle kunna möjliggöra undervisning på många avlägsna platser I världen.

Sail For Good Education Ecosystem program är på väg att bli ett viktigt utbildningsexportprogram, som ska kunna erbjuder helhetslösningar för skolor att kunna digitalisera sin verksamhet.

(Den som vill läsa mer kan gå in på deras hemsida sailforgood.com)

Vi blir fantastiskt glada när något bejakas, istället för att allt ska förbjudas och omöjliggöras. Och idag har vi alla tekniska möjligheter att upprätthålla en god utbildning vart än du befinner dig. För vi vill gärna tro att barn som långseglar inte alls halkar efter i skolan, tvärt om så är deras utbildning mer effektiv och på vägen får de med sig en massa gratis. Kunskap om segling, geografi, språk och kulturer för att nämna några.

Vi vill se mer barn på havet!

Skepp o Hoj!

Som regel tar man (eller i vart fall vi) inte så stor notis kring en rad utrikesnyheter. De flashar förbi i den allt mer inströmmande rapporteringen om vad som sker i världen. Och alla nyheter går inte att ta in, det blir lite för mycket ibland. Därför är det rätt skönt att vara långseglare. Medan det sker katastrofer runt om i världen (som det sannolikt har gjort i alla tider) så befinner vi oss själva i vår lilla bubbla av lycka. Våra bekymmer är av lite enklare karaktär. Vart hittar vi en butik som säljer slippapper och penslar? Undrar vad mjöl heter på portugisiska, så vi köper rätt. Och hur kommer det att lösa sig med vårt backslag, och vilken grop kommer detta gräva i vår plånbok?

 Inte så att vi inte bryr oss om vår omvärld. Det gör vi. Men vi är också skyldiga oss själva att må bra. Det hjälper ju ingen om vi mår dåligt å andras vägnar (man måste inte bära världens elände på sina egna axlar).

Så vi förstår vårt privilegium att kunna leva så här, och vi känner stor tacksamhet. Och det vi förmedlar ut (inte minst genom bloggen) kan förhoppningsvis uppfattas som något positivt och glatt. Det kan vara nog så viktigt som en kontrast till allt tråkigt som händer i världen. Till allt negativt som står att läsa.

Men nu var det ju så att det var inpå vår husknut (eller borde vi kanske kalla det får båtknut…hm…avser man en pålstek då??) som det skett en nationell katastrof här. Vi tänker på de terrängbränderna som härjat (och kanske ännu pågår) och som kostat över 40 människoliv här i Portugal.

Och nu blev en sådan där förbipasserande utrikesnyhet inte alls så ointressant längre. Just för vi finns i dess närhet. Och det går inte att undvika att märka att saker sker här som är kopplat till katastrofen. Man måste inte ens läsa tidningarna för att förstå att något har hänt (vilket för övrigt vore lönlöst då vi inte förstår portugisiska). Men vi har märkt att människor har varit lite mer lågmälda och vi har sett flaggor på halv stång.

En dag så städades det febrilt här på varvet. Personalen samlade ihop gammalt bråte, eldade upp spillvirke, gjorde öppna ytor rena… Vi tänkte att de kanske hade en inspektion på gång. Eller kanske någon högt uppsatt tjänsteman väntades på besök. Eller en viktig kund, kanske Bill Gates (han har säkert en häftig båt som måste vårdas ibland). Något var på gång, det var tydligt. Vi pratade med flera båtgrannar om den plötsliga städivern som infunnit sig, för den gick stick i stäv med det annars lugna mañanatempot som råder här (de hade liksom fått eld i baken).

Och nu vet vi vad det hela handlade om. Den portugisiska inrikesministern Constança Urbano de Sousa har hårt kritiserat människorna i landet för att det ligger alldeles för mycket bråte, skräp och annat brännbart runt om på gårdar och kring husknutar. Och det ÄR ett skräpigt och ostädat land, det ligger inte sällan drivvis med skräp längs med vägkanterna, och bakom folks hus så kan det se ut som rena rama soptippar (i Sverige riskerar man vite om det ser för taskigt ut på ens tomt, och detta inte minst för brandrisken, det är inte bara av estetiska skäl).

Nu hade inrikesministern uppmanat sitt folk att gå ut och städa och röja upp, och hålla rent framför sin egen dörr (eller bakom huset, beroende på vart man nu slängt sitt skräp).

Vad som senare hade hänt, var att samma minister hade beklagat sig över hennes hårda lott. Hon hade minsann arbetat så otroligt hårt sedan hon fick posten som inrikesminister. Så till den grad att hon inte kunnat ta någon semester i somras.

Men då såg Portugiserna RÖTT. De tyckte uttalet var högst egoistiskt och osmakligt när många landsmän fått sätta livet till i eldsvådorna. Så hon blev samma dag avsatt. Fast i massmedia framstår det som att hon avsagt sig sitt uppdrag självmant, där hon skriver i sitt avskedsbrev att de ”politiska och personliga förutsättningarna saknas” för att kunna fortsätta. Mycket diplomatiskt.

Hade vi inte funnits på plats så hade vi aldrig fått veta så mycket bakgrund till en kort notis som kablats ut i svenska tidningar. Och vi hade aldrig med egna ögon kunnat vittna om hur katastrofen påverkat folks beteende. Helt plötsligt så blir de annars så tråkiga utrikesnyheterna intressanta.

Och kanske är det så, att saker måste finnas i vår närhet, för att vi ska kunna ta till oss dem. Och beröras.

(Ja detta inlägg kanske inte blev så muntert ändå. Men kanske intressant iallafall. Och vi har fått knäcka extra som utrikeskorrar…släng dig i väggen Porseryd)

Skepp o Hoj