HIGH FIVE

(…eller konsten hur man får en fördärvad dag till att bli bra ändå)

 Fika på favorithaket…

Amora, Portugal

När vår gode vän norrmannen kom i taxi från flygplatsen, så hade han svängt förbi hundpensionatet först och hämtat upp sin lurviga bästa kompis. Hunden. Även kallad Matrosen. Och vi hade bestämt att vår vän skulle be taxichauförren stanna till lite snabbt vid vår båt, så någon av oss kunde hoppa in i bilen och visa vart hans båt stod uppställd på varvet. Vår gode vän hade nämligen ingen aning, när han lämnade varvet så hängde hans båt ännu i subliften.

Synen måste ha varit smått fantastisk, när Helena alias Styrman Pimpsten hoppade in i bilen. För det for runt en fyrtiokiloskrabat likt en ryamatta i en torktumlare vid åsynen av sin svenska kompis (ja inte vår norske vän, han blev också själaglad, men han väger varken fyrtio kilo eller beter sig som en vild ryamatta. Vi syftar såklart på hans hund). Ett hundra procent vild hund och helt plötsligt blir jycken varse om att Pimpsten håller en glass i sin hand. Att hålla en glass i baksätet på en bil tillsammans med en stor hund är något mycket avancerat och svårt. Så till den grad att Helena valde att hålla upp glassen ovanför biltaket, där hon stack upp handen genom sidorutan. Som frihetsgudinnan i New York, men här med en GB´s magnumglass med choklad. Sakta åkte taxin med sitt något udda ekipage fram till normannens vackra träskuta (och chaufförens syn på skandinaver måste för alltid vara fördärvad).

På kvällen dukades det upp för kalas. (Det var vi och våra danska vänner som fixade välkomstfesten). Det blev en barbeque med många skratt, god mat och några glas rödvin. Och det där med rödvin är ju gott i stunden det intas. Men även av rätt små mängder så har den röda drycken en förmåga att tillkännage ett lätt dunkande huvud dagen därpå. Och så var fallet, för Styrman Pimpsten. Hon lär aldrig bli någon stjärna på att dricka vin, vilket nog inte är något att eftersträva.

Så dagen efter började något segt. Det saknades dessutom mer spackel. Vi bestämde oss för att cykla till färgaffären och insförskaffa mer. Upp på hojarna och så barkade det av mot Amoras kommersiella kvarter (som ser ungefär lika upphetsande ut som ett city i en norrländsk liten by, små trötta affärer längs med en halvöde gata).

Hmm…de hade bara några få burkar kvar på hyllan. De skulle beställa mer. Och ner för backarna for vi med håret fladdrandes (tja kanske inte då Kapten Betongs hår då). Vi sladdade in på vårt lokala lilla favorit-hak. Platsen där vi inte ruineras på. Platsen där vi ätit så god ost och skink-toast tillsammans med vår vän engelsmannen (som inte är engelsman).

Vi gick fram till tjejen som stod bakom disken. Vi försökte förklara (på engelska) att vi önskade oss en toast (sån som vi ätit förut) med ost och skinka. –Sim, sim! Svarade hon glatt. Visst förstod hon. Och två kaffe till det (undantag för Pimpsten som annars inte dricker kaffe, men va fasen, dagen var ändå fördärvad).

Vi slog oss ner i solskenet utanför. Och snart kom vår servitris ut. Med….rostad macka i småbitar och med smör på. Vart var vår superduper-dubbel-toast-med-ost-o-skinka??!!! Ni vet känslan när man bara längtar så efter något. Och så blir det något helt annat. Som den gången när Pimpsten var barn och hennes pappa frågade om hon ville ha Hönökaka…. –ja, det ville hon. Och så kommer han tillbaka från köket med någon jäkla macka. Hon själv hade ju trott att hon skulle få kaka. Hönö-KAKA!!! Det hörs ju på namnet (det måste ha varit traumatiskt, händelsen är ännu ihågkommen 45 år senare).

Vi stirrade på våra rostade simpla brödbitar på fatet. Skulle vi försöka förklara på nytt, att det blivit fel. Men vi var nog rätt förvissade om att felet var delat. Tjejen fattade inte vad vi sa (ja hon pratar ingen engelska) och vi kunde ju uppenbarligen inte förklara oss tillräckligt bra (ja vi pratar ju ingen portugisiska). Och det är ju det här som är charmen med att vara utomlands. Att det inte alltid blir som man tänkt. Att det blir fel, tokigt och knasigt.

Vi smakade lite misstänksamt på toasten. Och det var ju faktiskt gott. Mycket enkelt. Men gott.

Vi njöt av kaffe och toast men kände efter våra tre bitar var att det skramlade tomt i magen fortfarande. Pimpsten gick in och betalade för kalaset men såg till att få med sig något sött och onyttigt ut, en portugisisk bakelse. (Tja dan var ju fördärvad, sa vi inte det..?!). Samtidigt bad hon om att få betala. Och det kostade inte 25 euro (woop woop) utan humana 3,60 euro. Helt klart överkomligt. När vi smaskade som bäst på vår bakelse i solen så  kom vår vän engelsmannen (som inte är engelsman) förbi och slog sig ner. Det var dags för hans dagliga öl och macka. Och HAN lyckades minsann beställa och få det han ville. Men så bor han ju sedan fem år i Portugal, vilket säkert förklarar saken.

 Över vår fika så diskuterade vi väder bland annat. Vi kollade in om vi fortsatt skulle få bra målarväder så vi kan fortsätta med Wilmas skrov…Det lovar gott resten av veckan…
 
 
 Och även veckan därpå. Ingen nederbörd och fina 25-30 grader…perfekt! Vi behöver inte stressa trots att denna dagen till viss del gick till spillo…

Efter trevligt snack en stund så for vi tillbaka till varvet med halvmätta magar och spackel i bagaget. Det bar nerför backarna. Därefter en skarp kurva åt vänster och slutligen en raksträcka. På raksträckan så trampar vi alltid så mycket vi orkar. Vi spurtar! Och då  (denna gång) så ser vi ett enormt leende skina upp i andra änden av vägen, 50 meter framför oss. Det är en av de glada killarna som arbetar på varvet. Han hälsar alltid så glatt på oss. På varvet, på stan, i affären..ja överallt där vi springer på varandra så ropar han hej. Och nu när vi trampade allt vad vi orkade så stannade han upp. Och skrattade. Slog sina båda stora händer över sina knän om och om igen. Som om han hejjade fram oss. Hans leende stod från öra till öra. Och när vi passerade honom så höll han upp sin stora hand i luften för en high five.

Först kom Kapten Betong… ”KLATCH” i handen.

Sen kom Styrman Pimpsten… ”PANG” i handen.

Två fullträffar på en high five. Och bakom oss ekade varvskillens skratt. Vilken glad lirare! Och dagen var nog inte fördärvad trots allt. Allt som behövdes var tydligen en…HIGH FIVE!

Skepp o Hoj!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s