Vi fick ett samtal från Sverige. Från Södertälje närmare bestämt, från en trevlig kille på Transauto. Leveransen av vårt backslag hade kommit. Det måste vi i farten få trycka lite extra på, att det verkar fungera fint att skicka gods genom Europa. Det är verkligen inga problem att skicka saker hit och dit, bara man inte har bråttom (det tog en vecka, vilket vi tycker är rimligt). Nu hade de tittat på backslaget och gjort sin bedömning.

Gick det att laga? Japp. Skulle det bli dyrt? JAPP.

Jo de måste helt enkelt byta ut en rad delar, egentligen alla delar som finns inuti boxen. Och orsaken är att det gått in vatten. Sammantaget så pratar vi i kronor mellan femtio till sextio tusen. Hur kul är inte det (not). Nä man slår inga frivolter i styrhytten precis (inte på däck heller för den delen).

Men samtidigt, skönt att vi inte valde att gå på Carlos-lösningen. Vår mekaniker här i Amora, som saknar provbänk samt lider av portugisiskt mañana-syndrom (jo han är en bra mekaniker, men man vet inte riktigt när han jobbar). För med Transauto skulle vi ju få garanti på arbetet vilket inte Carlos kunde ge oss.

Men femtio-sextio-tusen. Samma summa som för ett nytt. Och ett nytt backslag på en 30 år gammal motor. Ja ni hör ju att det rimmar lite illa. Hur länge tänker denna motor hålla då???

Ja så där står vi nu. Med tre svinadyra alternativ. Och vi tänker i banorna;

BÄTTRE EN BRA LÖSNING ÄN BARA EN LÖSNING (kortsiktiga lösningar blir ofta dyrare i långa loppet är vår erfarenhet).

Då återstår det ju bara att försöka hitta en prisvärd helt flong ny motor inklusive backslag. Någon motor som kan passa Wilma utifrån hur båten är utformad. Så i helgen så ska vi lyfta på durkarna till maskinrummet och mäta hur mycket plats vi har. Sen när vi bestämt oss och beställt en motor så får vi ta hit en kranbil för att lyfta ur den gamla motorn och skicka ner en ny. Och montera den nya på plats. Nu sker inte detta på en kvart som ni förstår. Det kanske till och med krävs några svordomar på vägen.

Ja det var ju kanske inte detta vi primärt hade planerat när vi kastade oss loss för ett och ett halvt år sedan. Men faktum är att vi redan då berörde tanken, då vi tänkte att ”vad är det värsta som kan hända när man är ute och seglar”? Jo att vi faller i vattnet och drunknar och dör (vilket ju inte har hänt och ramlar vi över bord nu så slår vi ihjäl oss på landbacken). Och vi sa, att vi får nog räkna med att en dag så går säkert den gamla motorn i bitar så vi måste köpa ny. Ville vi ändå ge oss av på äventyret? Svaret var ja, vi har till viss del planerat äventyret utifrån att vi någon gång ska drabbas av en stor kostnad. Så nu får vi deala med det (kanske lite tidigare än vi tänkt dock).

Så ny motor it is (tror vi, om det inte sker ett under och det växer upp ett backslag ur marken här på varvet där vi står). Men det är klart, nu pratar vi om en kostnad som uppgår uppemot halva värdet av Wilma. Hälften av vad Wilma är värd. I vart fall en tredjedel av värdet med gott mått. Sug på den ni!

Vi har kollat runt på lite motorer. Och det finns ju många märken att välja emellan. Och alla tycker ju lite olika. Men för oss är det viktigt att kunna få tag på reservdelar. Samt att vi vill behålla nuvarande propeller som är lite stöddigare än båtar av vår längd brukar ha (motorn måste klara av propellern enkelt beskrivet) Wilma är tung och svårmanövrerad vilket märks i hamnar där det är trångt, vi behöver vår viftare där bak.

För oss vore det ju drömmen att kunna slänga i en VOLVO och inte något kinesiskt märke med svåruttalat namn. Men Volvo…dyrt som satan. Vi ringde dock en kille som Fartzan Felix känner och hörde oss för. Och nu…nu i oktober så har Volvo en kampanj som varar oktober ut. Det vill säga, vi måste bestämma oss absolut senast på tisdag.

Vi tror det blir tumstock och några extra långa fika-pauser i helgen för att fatta ett beslut. Jo det här kräver nog ett nyktert beslut med lång eftertanke. Vi avundas oss själva inte. Och fortfarande så ligger vårt gamla backslag på en arbetsbänk på Transauto och väntar på vårt svar på frågan; -ska vi laga, eller inte?!

Bortsett från backslags-helvetet så ter sig livet alldeles förträffligt. Solen skiner från en klarblå himmel (sånär som på ett moln i betong, se bild). Vi har hunnit med en norsk laxorgie på norrmannens båt. Han bjöd in oss och våra danska vänner så vi var ett glatt gäng om fem som hängav oss åt norsk rakfisk samt rökt och gravad lax. Himmelskt gott och den där rakfisken var enastående fin, det var första gången för oss att smaka denna norska delikatess. Den får fem firrar av fem möjliga.

 När vi inte spacklar, slipar eller målar så far vi på utflykter…

 Gästerna ombord på vår väns båt där vi provar norsk rakfisk. Helt fantastiskt gott. Ett glatt norsk-danskt-svenskt gäng.

 När vi har grillfester så kommer alltid varvsmanagerns gamla pappa förbi med strålkastare åt oss, så vi ska få belysning efter det solen gått ner. Han är så otroligt gullig och snäll den gamle mannen, dagligen ger han Pimpsten en puss på kinden. Och i sitt följe har han denna (föredetta) herrelöse hunden som heter Boots (för han biter alltid i skosnören, skor och byxben när han vill ha uppmärksamhet)

Dagen därpå så var det dags att fira de två unga seglarna Victor och Stefan (jo de bär samma namn som Pimpstens båda söner…). Vi firade deras nyfixade rigg. Fast riggaren kom aldrig som uttalat (mañana you know) så det blev inget gjort. Men vi firade ändå, för det hade vi ju bestämt sedan tidigare. Det blev en enkel men trevlig grillkväll och vi blev ett gott gäng på åtta pers. Så vi är således ett gott gäng här med god sammanhållning. Vi upptäcker omgivningarna stunderna som vi inte jobbar på båten. Så vistelsen här är absolut en del av äventyret. Det känns inte alls som vi tryckt på en pausknapp. Det händer hela tiden något nytt och kul. Och det där med backslaget och motorn…ja det löser sig. Ingen har ju trillat över bord iallafall. Och det är ju det viktigaste.

Skepp o Hoj!