Som regel tar man (eller i vart fall vi) inte så stor notis kring en rad utrikesnyheter. De flashar förbi i den allt mer inströmmande rapporteringen om vad som sker i världen. Och alla nyheter går inte att ta in, det blir lite för mycket ibland. Därför är det rätt skönt att vara långseglare. Medan det sker katastrofer runt om i världen (som det sannolikt har gjort i alla tider) så befinner vi oss själva i vår lilla bubbla av lycka. Våra bekymmer är av lite enklare karaktär. Vart hittar vi en butik som säljer slippapper och penslar? Undrar vad mjöl heter på portugisiska, så vi köper rätt. Och hur kommer det att lösa sig med vårt backslag, och vilken grop kommer detta gräva i vår plånbok?

 Inte så att vi inte bryr oss om vår omvärld. Det gör vi. Men vi är också skyldiga oss själva att må bra. Det hjälper ju ingen om vi mår dåligt å andras vägnar (man måste inte bära världens elände på sina egna axlar).

Så vi förstår vårt privilegium att kunna leva så här, och vi känner stor tacksamhet. Och det vi förmedlar ut (inte minst genom bloggen) kan förhoppningsvis uppfattas som något positivt och glatt. Det kan vara nog så viktigt som en kontrast till allt tråkigt som händer i världen. Till allt negativt som står att läsa.

Men nu var det ju så att det var inpå vår husknut (eller borde vi kanske kalla det får båtknut…hm…avser man en pålstek då??) som det skett en nationell katastrof här. Vi tänker på de terrängbränderna som härjat (och kanske ännu pågår) och som kostat över 40 människoliv här i Portugal.

Och nu blev en sådan där förbipasserande utrikesnyhet inte alls så ointressant längre. Just för vi finns i dess närhet. Och det går inte att undvika att märka att saker sker här som är kopplat till katastrofen. Man måste inte ens läsa tidningarna för att förstå att något har hänt (vilket för övrigt vore lönlöst då vi inte förstår portugisiska). Men vi har märkt att människor har varit lite mer lågmälda och vi har sett flaggor på halv stång.

En dag så städades det febrilt här på varvet. Personalen samlade ihop gammalt bråte, eldade upp spillvirke, gjorde öppna ytor rena… Vi tänkte att de kanske hade en inspektion på gång. Eller kanske någon högt uppsatt tjänsteman väntades på besök. Eller en viktig kund, kanske Bill Gates (han har säkert en häftig båt som måste vårdas ibland). Något var på gång, det var tydligt. Vi pratade med flera båtgrannar om den plötsliga städivern som infunnit sig, för den gick stick i stäv med det annars lugna mañanatempot som råder här (de hade liksom fått eld i baken).

Och nu vet vi vad det hela handlade om. Den portugisiska inrikesministern Constança Urbano de Sousa har hårt kritiserat människorna i landet för att det ligger alldeles för mycket bråte, skräp och annat brännbart runt om på gårdar och kring husknutar. Och det ÄR ett skräpigt och ostädat land, det ligger inte sällan drivvis med skräp längs med vägkanterna, och bakom folks hus så kan det se ut som rena rama soptippar (i Sverige riskerar man vite om det ser för taskigt ut på ens tomt, och detta inte minst för brandrisken, det är inte bara av estetiska skäl).

Nu hade inrikesministern uppmanat sitt folk att gå ut och städa och röja upp, och hålla rent framför sin egen dörr (eller bakom huset, beroende på vart man nu slängt sitt skräp).

Vad som senare hade hänt, var att samma minister hade beklagat sig över hennes hårda lott. Hon hade minsann arbetat så otroligt hårt sedan hon fick posten som inrikesminister. Så till den grad att hon inte kunnat ta någon semester i somras.

Men då såg Portugiserna RÖTT. De tyckte uttalet var högst egoistiskt och osmakligt när många landsmän fått sätta livet till i eldsvådorna. Så hon blev samma dag avsatt. Fast i massmedia framstår det som att hon avsagt sig sitt uppdrag självmant, där hon skriver i sitt avskedsbrev att de ”politiska och personliga förutsättningarna saknas” för att kunna fortsätta. Mycket diplomatiskt.

Hade vi inte funnits på plats så hade vi aldrig fått veta så mycket bakgrund till en kort notis som kablats ut i svenska tidningar. Och vi hade aldrig med egna ögon kunnat vittna om hur katastrofen påverkat folks beteende. Helt plötsligt så blir de annars så tråkiga utrikesnyheterna intressanta.

Och kanske är det så, att saker måste finnas i vår närhet, för att vi ska kunna ta till oss dem. Och beröras.

(Ja detta inlägg kanske inte blev så muntert ändå. Men kanske intressant iallafall. Och vi har fått knäcka extra som utrikeskorrar…släng dig i väggen Porseryd)

Skepp o Hoj