You can find the text in English further down the page..

Sedan vi återvände från Sverige så har dagarna börjat flyta in i varandra. Och vi lever ett vardagsliv mitt i äventyret. För så blir det, för vid sidan om alla nya platser man reser till och utforskar så finns ju disk, tvätt och matlagning kvar på agendan. Man har rutiner precis som hemma, med den största skillnaden att man inte behöver löneslava. Aldrig ställa klockan och aldrig titta på klockan ( men den finns, men den är dock mest till för att kolla så man inte missar fikapauserna. Igår använde vi den för att inte missa klockslaget 16.00 då vi bjöds på en fantastiskt god fika hos danska vännerna).

Och nu när vi ligger lite mer stationära här så inkluderas båtgrannar i vårt vardagsliv. Det finns ett par svenskbåtar här, men ingen av dessa ägarna finns på plats. Däremot så har vi vår bästa vän Norrmannen här (men han är hemma i Norge och pussar på familjen just nu). Och vi har de danska vännerna på båten Fair (de som bjöd på gofika). Och sen finns det lite tyskar och engelsmän, någon fransman och en Nya Zeeländare och en Australiensare. Man blir fort ”en familj” och det är stört omöjligt att gå över varvsplan utan att springa på någon att snacka med. Men det har vi ju tid med, sålänge ens mål inte var att gå och skita. ( ja, även vi kan ha skitstressigt emellanåt).

Nu är vår båt färdigslipad och färdigblästrad. Det sista gjordes igår morse, och tog åtta minuter ungefär. Underbart, nu kan även vi börja arbeta och inte bara stå och titta på.

Dock har vi gått på en nit här. En turistnit skulle vi kunna kalla det. Här har vi skrivit och skrutit om hur billigt det är med mat och dryck…hur vi handlar vin för 1 euro, att baguetterna kostar 3 kronor, kaffet på stan 6 kronor…att vi varit ute och ätit ibland för en tredjedel mot vad det kostar i Sverige.

Men så tedde det sig inte bättre än att när vi gjorde ärenden till järnaffären (den finns på cykelavstånd och högst upp i backen här i Amora) så tänkte vi slå till på en lunch på stan. Vi har ju ingen kyl och frys ombord så länge vi ligger uppe på land, då dessa är vattenkylda (finns inget vatten utanför skrovet). Men vi tycker det fungerar bra ändå. Och därför så har vi släppt lite på penninglädret vad det gäller matkostnaderna. Vi har mataffären nära så vi kan handla dag för dag vad vi behöver. Men däremellan kunna lyxa oss med en lunch eller en fika på stan. Och nu innan vi ska börja epoxyspackla Wilma och måla och få långa arbetsdagar så tänkte vi slå till med en billig lunch på stan.

Så efter vårt besök på järnaffären så cyklade vi till E.Leclerc Supermercado, dvs Amoras största mataffär. I anslutning till denna finns en restaurang som serverar typ dagens för just ingen peng, mellan 30-50 kronor beroende på vad du väljer. När vi kom dit så viftade vår servitris nekande med sitt pekfinger. Hon lät sitt finger gå från sida till sida som en bättre metronom (ni vet det där instrumentet som hjälper musiker att hålla takten). Vi känner vid det här laget till varandra. Men hon pratar ingen engelska, men hennes portugisiska är det inget fel på (hon rabblar snabbt, det är svårt att hänga med). Men av hennes finger att döma så blev det ingen mat till oss, fast vi hörde hur det fräste från pannorna bakom disken. Men så förstod vi att hon nämnde något klockslag…vilket då betydde att de började servera lunch först klockan 12.

Vi orkade inte vänta så länge (hua, hela 20 minuter). Eller snarare, vi visste ju att det fanns fler ställen att välja på. Så vi cyklade vidare i riktning mot varvet. Vi såg en liten restaurang på vägen och vi tvärnitade cyklarna så dammet yrde. Restaurangen låg på en liten sidogata. Och när vi ställt cyklarna och skulle gå in, så kom en bastant donna ut från en byggnad mitt emot, såg i det närmaste ut som ett skjul.

-Hungriga? Frågade hon (på portugisiska)

-Sim, svarade vi (betyder ja på portugisiska)

Då bokstavligen sög hon tag i oss, hon ville att vi skulle gå till hennes place och inte konkurrentens. Så vi följde hennes uppmanande gester och blev hänvisade in vid ett litet bord inne i en mörk lokal. Ett par ensamma bord ekade där, och den enda förutom vi som satt där var en gammal man med Parkinson. Han skakade och drack rödvin. Uppe på en byrå stod en gammal tjock-tv och surrade. Den visade nyheter, mest om eldsvådorna som härjar här. Och utanför den enkla plåtdörren som stod öppen, så fanns en kolgrill. Grillen var inte mer avancerad än vad någon skulle haft i sin trädgård hemma, ett hemmabygge typ. Och på gallret låg två kycklingar och fräste. Det doftade gudomligt.

Vår bastanta dam/husmor/Big Mama frågade om vi ville ha vin. Nej nej nej…vatten förklarade vi. I övrigt undrade hon inget annat. Inte om vad vi ville äta, vi blev inte visade någon meny. Men fram dukades det upp oliver, bröd, sallad och vatten. Och strax därpå så kom två halva kycklingar, rykande varma från grillen till vårt bord. Och så lite pommesfrites (vilket totalt verkar ha tagit över hela världen snart, denna ständiga pommes till allt). Men potatisen var iallafall perfekt friterad, rykande varm och krispig.

Vi åt för glatta livet. Kycklingen var gudomligt god, den smakade verkligen kolgrillad och den var mör och saftig.

Efter vår eminenta lunch så blev vi frågade om vi önskade kaffe. Nej tack, men kunde vi få betala? (vi behövde ju ta oss tillbaka till varvet, där arbete väntade). Ja och då försvinner hon in bakom den lilla disken och ut kommer hon med en handskriven lapp. Och på den står det 24,80 Euro.

Vi började skratta och så håvade vi fram 25 euro och gav henne.

Ja priset blev i stil med en svensk affärslunch hemma i Sverige. Vi kom överens om att summan, den sätter vi upp på upplevelsekontot och inte matkontot. För den slog hål på matbudgeten för veckan. Och vi misstänker starkt att vi fick betala ett annat pris än den inhemska befolkningen, ett rent turistpris. (Som referens så åt vi på en restaurang 50 meter bort kvällen innan vi flög till Sverige, och då åt vi förrätt, varmrätt, efterätt, kaffe och en flaska vin för typ 30 euro).

Så nästa gång vi råkar ut för liknande situation så ska vi sinna oss lite innan och fråga om vad det kostar, innan vi sätter oss på en ranglig stol och blir serverade.

Nu till det positiva dock. Maten smakade i sin enkelhet fantastiskt. Och vi är rätt övertygade om att kycklingen vi åt inte kom från någon hönsfabrik, utan det skulle inte förvåna oss om hönsen hade plockats samma morgon från baksidan av huset. Att de levt lyckliga och gått och sprätt runt på bakgården tills någon nackat dem och slängt dem på grillen. Så bättre käk går nog inte att finna (vi åt bara lite av pommesen så måltiden blev ju rätt nyttig också). Miljön i lokalen var den enklaste tänkbara, inte stampat jordgolv, men i vart fall på nästa nivå bättre… Men sen, hela situationen att mer eller mindre bli beordrad ner på en stol och omhändertagen av ”Big Mama” utan en fråga om vad vi önskade äta, var rätt underhållande. Så ja, lunchen hamnade på nöjeskontot. En sak står dock klar…vi äter inte där fler gånger. Gah, tala om lättlurade!!!

Skepp o Hoj!

 

In english;

After returning from Sweden, the days have begun to flow into each other. And we live a daily life with dish, laundry and cooking on the agenda. Even if we are in the middle of an adventure, we have routines just like you at home, with the biggest difference that we do not need to go to work. We never have to put the alarm clock on and we never have to keep an eye on the watch (but we have one, just to make sure we don´t miss the coffee-times, like yesterday when we were invited for a cup of coffee with our good Danish friends at 4 pm)

Other boaters are included in our daily life too. There are a couple of Swedish boats here, but none of these owners are in place. But we have our very good friend “Norrmannen” (the norwegian friend, but he is in Norway for the moment to kiss his family for a while). And we have the good Danish friends on the boat Fair here (those who offered “gofika”, that’s a swedish word for having coffee). And then there are some nice German and English, a Frenchman and a New Zealander and an Australianman. So now it is impossible to cross the shipyard without jumping into someone, and when you do, you stop for a small chat. Very nice and of course we have the time for that (as long as you were not going to the toilet to do the big job. You see, this life could be stressful here too)

Now our boat is finally blasted. Wonderful, now we can start working with painting etc.

However, we have experienced a bad thing.  A tourist trap we could call it. We have been talking about how cheap it is to buy food and drinks here, that we just have to pay 1 euro for a bottle of wine in supermarkets, the baguettes cost 0,30 euro, and you get a coffee for 0,60 euro in a small café.

So with the boat blasted, we road on the bikes to the store selling tools and stuff. And we thought we could have a lunch in town after. (We have no fridge or freezer on board as long as we are on land as they are water-cooled, there is no water outside the hull). It works fine but therefore we go to a restaurant a little more often than usual. And now, before we start the epoxy-work on Wilma when we will have long working days, we thought we would have a cheap lunch in town.

So afterwards we rode to E.Leclerc Supermercado, Amora’s largest supermarket. In addition to the supermarket, there is a restaurant that serves lunch for just 3-5 euro depending on your choice. When we got there, our waitress was nodding with her index finger. She let her finger go from side to side like a better metronome (you know that instrument that helps musicians keep the beat). We have met her before, and she recognizes us by now. She does not speak any English, just Portuguese. But from her finger to judge, there was no food for us, even though we heard from the boilers behind the counter. But then we understood that she mentioned a time … which meant that they started serving lunch at 12 o’clock.

We could not wait so long (20 minutes). Or rather, we knew there were more places to choose from. So we rode further in the direction of the boatyard. We saw a small restaurant along the way and when we stopped the bikes to walk inside, a large-scaled lady came out from another building opposite the restaurant. The building (a restaurant obviously) looked like a shed.

-Hungry? she asked (in Portuguese)

-Sim, we answered (means yes in Portuguese)

Then she took us to a small table inside the shed. Inside it was quite dark and a couple of lonely tables. An old man was sitting in the corner, he seemed to have Parkinson´s disease and he shook and drank red wine. On a chest of drawers stood an old TV (those old thick ones) and it showed news. And beyond the simple door that was open, there was a charcoal grill. The grill was no more advanced than anyone would have had in his garden (like home-built). And on the grid lay two chickens. It smelled divine.

The “Big Mama” asked if we wanted some wine. No no no … water we explained. And that was the only question, she did not wonder anything else. Not what we wanted to eat, we were not shown any menu. And after a few minutes she came with olives, bread, salad and water. And immediately after that, two half chickens came directly from the grill to our table.

We enjoyed the food. The chicken was divinely good, it tasted really charcoal grilled and it was tender and juicy.

After we were asked if we wanted coffee. No thanks, but could we pay? (we needed to get back to the shipyard where work was waiting). She disappears behind the small counter and she came back with a handwritten note. And on it she had written 24.80 Euro

.
We started laughing and we gave her 25 euros.

The price was like a Swedish business lunch at home in Sweden. So we put the sum on the experience account and not the food account because we had broke the food budget for the week. And we strongly suspect that we had to pay a different price than the locals, a tourist price. (As a reference, we ate at a restaurant 50 meters away before we flew to Sweden, and then we ate starters, main course, dessert, coffee and a bottle of wine for like 30 euros).

 

So next time we are in a similar situation, we’ll ask what it costs before we accept.

But the positive thing about it all was that the food tasted amazing in its simplicity. And we are quite convinced that the chicken we ate did not come from any chicken factory. It would not surprise us if the chicken had been picked the same morning from the backyard of the house. The environment in the room was the simplest imaginable. And the whole situation, to more or less being ordered down on a chair and taken cared by ”Big Mama” without a question of what we wanted to eat, were just entertaining. One thing we are sure about, however, we do not eat there more times. Talk about stupid Swedes!!!

 

Skepp o Hoj!