Vi har inte legat på latsidan sedan vi lämnade Sverige. Vi vet ju med oss att vi fixat en del saker. Men när vi började summera alla tingen så inser vi att flitens lampa har lyst över oss. Nu börjar vi bli klara (tror vi) eller så är det så att vi aldrig blir klara. Vi kommer alltid finna något att förbättra, laga och konstruera.

Sedan vi lämnade Lysekil tidigt i våras där vår stora förberedelse inför långresan skedde så har vi uträttat följande ombord;

Halmstad:

–          Installation till varmvattenberedaren från motorn (för att värma varmvatten till varmvattenberedaren under motorgång) del I.

–          Ankarmontering till det aktre ankaret samt låda till dess kätting.

–          Byte av spotlight led-lampor ombord då de gamla inte klarade av för hög spänning ombord. (spänningen skiftar mellan 12,2 till 14,1 V. Julas klarar inte av spänning över exakt 12 V)

–          Deviation av autopilot

Malmö:

–          Bytte skotblocken som vi slog sönder utanför Höganäs.

–          Monterade utehögtalare till VHF

Kielkanalen, Giselau:

–          Klättrade upp i masten och lagade Windexen som hade fått frispel utanför Tyskland

Cuxhaven:

–          Uppdaterade sjökorten i plottern så vi har sjökort ända till Kanarieöarna

–          Skaffade en reserv VHF-antenn (vi trodde AIS:n hade lagt av)

–          Lagade Wallas-spisen och beställde reservdelar till den

Nordeney:

–          Fixade motorfelet (vi tappade oljetrycket). Byggde om och reparerade vevhusventilationen

–          Tätade två av ventilerna i skrovsidan som läckte generöst

Delfzijl:

–          Byggde om motorns returdiesel där en banjokoppling var kuckeliku (läs: den höll inte tätt). Den tidigare var något eget patent av någon dielselråtta eller nåt, hemsvetsad.

–          Lagade styrningen (vi tappade styrningen utanför Borkum mitt i ett TSS-område, not good). Vi tillverkade en ny lösning för kuggkransen.

I en rågåker utanför Dokkum:

–          Vi letade upp en Holländsk expert på vindgeneratorer som bodde ute på landet. Vi tog med vindgeneratorn som inte levererat mer än en suck sedan vi lämnat Sverige. Han bytte kol och kollektor samt justerade till spänningsnivån. Jäklans bra kille!

Dordrecht:

–          Vi beställde en ny propeller till Wilma på ett fantastisk företag här i krokarna. Och kapten dök en massa gånger för att montera på och av.

–          Vi byggde klart kabelkanalen i salongen och satte upp eklister

–          Nya lister till de två små skylight i salongen, målade dessa.

–          Fixat till höjden på bordskivorna då de sackat med åren och tallrikarna tidigare bott i utförslut.

–          Installation från motorn till varmvattenberedaren, del II (denna gång fungerar det, vi satte dit en cirkulationspump)

–          Toatömningenspumpen gav upp, vi köpte ny pump och byggde om hela systemet. Lyfte på alla durkar och tömde Wilma på vatten som stod under durkarna i tankfacken (det luktade inte mumma).

–          Lagade samtliga ventiler i skrovsidan. Det var bland annat läckage mellan glas och ram. Stängningsmekanismen var sliten. Nu är den tät (hoppas vi ;))

–          När höstkylan kom så plockade vi ner värmesystemet och tätade alla kopplingar (vi ville ha varmt på elementen)

–          Vi köpte en bokhylla på IKEA som vi monterat ovanför Pimpstens koj (en andra bokhylla ska inhandlas då vi blev mycket nöjda med lösningen)

–          Monterat in NASA Weatherman (så vi kan se väder via långvåg)

–          Målat upp i främre helveteshålet (muggigt och tråkigt) och vi satte upp belysning där.

Nu ska där bli en ankarbox har vi planerat.

–          Monterat in en pump under masten för kondens och ev regnvatten som letar sig in.

–          Fernissat lanternfästen och monterat arbetsbelysning så vi kan lysa pirater i ögonen.

–          Bytt generatorrem på motorn och beställt en extra i reserv

–          Inhandlat rostfria rör som vi svetsat på targabågen för att stadga upp den extra inför de stora haven.

–          Byggt en liten fin sittpall som passar i nedgångsluckan

–          Rengjort och gjort översyn på ankarspelen

–          Bytt ett mantåg då detta hade tuggats på av en möjlig pirat.

–          Servat kaminen

Kvar på vår lista att göra som är pågående eller som sker inom kort:

–          Bygga ankarbox och beställa ankarkätting och montera detta. Nytt hål i däcket så kättingen kan löpa ner i boxen.

–          Fixa en tröskel in till verkstan, så vi döljer diverse rör.

–          Fixa nya motorfästen till lilljollen

–          Sy regnskydd till ankarspelen när detta är klart.

Utöver detta så har det varit en massa annat underhåll och fix, putsat rostfritt, vårdat segel, lagat punktering på minicyklarna mm.

Och så klart månaderna som vi låg i Lysekil så ägnade vi åt större arrangemang ombord på Wilma. Vad sägs om dessa två bilder på byssan.

 

Och byggt upp ett nytt.

Tjoppe sa innan avresan att han skulle mecka sig runt i världen. Det ligger nog något i hans ord, listan ovan att döma. Nu börjar vi bli klara och vi ser fram emot att kunna segla mot värmen.

Skepp o Hoj!

Är ett långseglarliv något för dig? Bilden är ofta romantiserad. Med en båt guppandes i en vacker ankarvik i solnedgången, där du svalkar dig med en kall öl efter en lång härlig dag med sol och bad. De flesta förstår nog att det inte enkom är sol och sorgfria dagar. Men hur ser livet ut ombord egentligen och skulle du själv gilla detta?

Här följer ett par frågor, ett helt ovetenskapligt test…

1. Du ligger i bingen och sover. Sommaren är för länge sen förbi, ute råder kyla o regn. Det är varmt och skönt under täcket. Men så vaknar du av något ljud som inte hör hemma ombord, och som båtägare så går man då upp och kontrollerar. Du ser inget konstigt, men upptäcker att det är ju svinkallt ombord, 13 grader. Pannan har stannat. Du konstaterar att pannan behövs sotas och att du troligtvis inte kommer att kunna starta den igen utan denna åtgärd först. Vad gör du?

A. Du svär för att det är så kallt, och önskar att du var hemma i lägenheten i Sverige. Sen börjar du torka upp  överskottsdieseln i kaminen och sota den på studs. Du är dödstrött men i morgon så har ni andra roliga planer du sett fram emot. Så fast klockan bara är fyra på morgonen så drar du igång och försöker få felet fixat. Du är trött och irriterar dig att det alltid faller på din lott att rengöra den där jävla kaminen. Du fixar felet och när du väl fått igång kaminskrället så har det börjat ljusna ute. Du kryper i säng för att få några timmars sömn innan det är dags att dra igång dagens bestyr.

B. Du konstaterar läget, stänger dieselkranen och går och lägger dig igen och tänker att du i morgon ringer någon som får komma och fixa felet. Att stå smutsig med sot upp på hela armen och rengöra kaminen tar sin tid, din arbetsställning för att komma åt är så långt ifrån ergonomilagarna man kan komma. Och du är därtill osäker på hur du ska attackera problemet, mecka är inte din starka grejj. Nä varför fixa det själv när man kan ringa Nisse på Manpower. Nån jävla båtfirma eller kaminförsäljare borde väl kunna lösa detta bekymret.

C. Du konstaterar felet. Du lägger en minut på att utvärdera läget. Det är ännu varmt under täcket och plusgrader ute, om än blygsamt. Så du konstaterar att det blir nog inte mycket kallare än så här inne ombord. Felet är därmed inte akut, men brrr så kallt det är. Du stänger av dieselkranen och tassar tillbaka till sängen och tänker att du tar itu med saken i morgon när det ljusnat. Du kryper ner under täcket och ser till att alla tår och fingrar är med inunder då de annars blir stelfrusna. Du somnar gott och sover till klockan nio. Med ditt morgonte är avklarat så tar du itu med kaminen och ställer dig och torkar rent och sotar. Smutsig och öm i kroppen så är kaminen fixad framåt lunch. Äntligen så börjar värmen sprida sig i båten igen efter åtta kalla timmar ombord. Därefter först funderar du över resten av dagen.

Kommentar;

A. Att fixa felet på en gång är toppen, att inte dröja med uppgiften är alltid ett alternativ. Men problemet är att du irriterar dig över en rad saker. Du svär för att det är kallt, du längtar i den stunden hem därav, och du känner att fördelningen av arbetsuppgifterna är orättvis. För att förskona dig från ständig irritation och jobbiga känslor så är kanske ett bättre alternativ att stanna hemma. Att långsegla innebär att lösa saker som går sönder och slutar fungera, och det sker ständigt.

B. Att ringa någon fixig firma fungerar alltid. Men det finns två hakar. Sannolikt så ligger inte din båt någonstans där det finns någon hjälp att få. Och har du bra firmor runt omkring så tar de rejält betalt. Det skulle inte landa i en långsegling. För du skulle med alla felen tids nog behöva åka hem rätt snart om du alltid skulle ha för vana att betala någon dyrt för lösa dina fel. Och säg att du var mångmiljonär och kunde ringa om hjälp oavsett, ja då hade du ändå inte valt detta obekväma sätt att förflytta dig på. Då hade du tagit flyget runt om i världen och bott på fina hotell med full service och torra handdukar som garanterat inte luktar illa av all gammal fukt.

C. Du konstaterar ju snabbt felet, laga nu eller sen är frågan. Men du vet att nattsömnen är viktig och att man lättare tar itu med saker när man är utsövd. Du kryper tillbaka i sängen och somnar gott men med vetskapen om att du har ett beting att ta itu med när du vaknat. Det får komma före allt annat, värme ombord är en av grundförutsättningarna och därmed så ändrar du dina planer för morgondagen. Du somnar gott in och efter morgonte´t tar du itu med bekymret. Vid lunchtid så är kaminen igång igen och du kan tvätta av dig sotet och sträcka på din stela, ömma kropp. Du känner dig nöjd och njuter av att kaminen fungerar igen, en dag som vilken som helst i ditt långseglarliv.  Du konstaterar att du nog ska gulla med kaminen lite oftare, rengöra emellanåt, så besättningen ombord slipper vakna frusna och kalla mitt i natten. Du gillar läget, kanske till och med tycker det är lite kul med allt krångel, du börjar känna dig kompis med kaminen. Ja känner du så här så är du absolut en lämplig kandidat för detta knasiga liv.

Här kommer ytterligare en situation;

2. Det finns ingen dusch ombord. Sommarens värme är över där ni kunde bada i havet och skölja er i färskvatten med hjälp av en petflaska som ni gjort silhål i korken på. En smart lösning och med varma dagar så ger detta den rätta Vagamondkänslan av det ultimata långseglarlivet. Men som sagt, nu är det kallt ute. Du som tjej konstaterar dessutom i spegelbilden att utväxten i håret börjar bli oroväckande lång. Det är hög tid att färga det igen. Men vart ska du göra det nu, utan dusch ombord och i badhuset dit du går och duschar en gång i veckan är det verkligen inte lämpligt att ställa till med en hårfärgning. Hur gör du?

1. Du skaffar hårfärgningsmedel iallafall och redan samma dag så försöker du få till din färgning i handfatet ombord. För du kan verkligen inte stå ut längre med att ha denna polkagrisrand i håret. Det ser ju inte klokt ut. Du känner dig så fruktansvärt okvinnlig och ful. Du får till din färgning tillslut, resultatet gott, men du är mäkta irriterad. Du minns hur bekvämt det var när ni bodde i lägenheten, då fungerade de enklaste göromålen utmärkt och utan att du ens tänkte på det. Men nu, det är ju ett helt företag att försöka undvika att se ut som ett åkerspöke.

2. Du konstaterar att du inte kan fortsätta att leva med din polkagrisrand i håret och att du inte heller fixar att färga det i handfatet ombord. Någon gräns får det ju finnas för vad man ska behöva stå ut med. Så du bestämmer dig att gå upp till stan nästkommande dag och boka in dig på en hårfärgning samt hårklippning på en hårsalong. Du blir fixad och fin dagen därpå, du är lovad av hårfrisörskan att din nya frisyr är jättelätt att sköta på egen hand, bara skölja och föna fem minuter varje morgon så kommer du se ut som självaste Marilyn Monroe i barret (HA…hon har aldrig bott på en båt) Innan du lämnar den underbara hårsalongen så betalar du en fetingsumma för tjänsten. Du inser att det kanske grävde en lite väl stor grop i plånboken, men what the fuc*. Man måste ju leva lite också.

3. Du står och tittar dig i spegeln. Du har upptäckt en polkagrisrand i håret, dags att färga det igen. Du överväger dina alternativ och konstaterar när du stått där en stund och räknat hur många fler grå du fått, att bästa läget just nu är att leta upp en mössa. Va fasen. Gubben din älskar dig säkert ändå..även som grå. Och ska ni ut på stan nu när det är den kalla årstiden. Ja då funkar keps eller mössa. Och blir ni bortbjudna, hem till någon…ja då funderar du ut att du kan knyta en snygg tunn sjalett om huvudet, så inte utväxten syns. Du känner att du har en plan. När du kommer kunna färga håret vet du inte. Men det kommer säkert något tillfälle närmaste året.

Kommentarer;

1. Att fixa hårfärgningen med en gång i handfatet är toppen, det funkar säkert. (Vi tvättar oss ofta med tvättlapp i brist på dusch, även hårtvätt. Dock inte hårfärgning. Än). Men det kräver ju förstås att du står böjd som ett bättre gem över handfatskanten och att du har efteråt sölat ner halva badrummet och får ägna en kvart åt att städa efter dig. Känner du dig irriterad över situationen, över avsaknaden av en dusch och absolut inte kan leva med polkagrisranden i några månader så är du nog inte en lämplig långseglarkandidat.

2. Att gå upp till en hårsalong fungerar utmärkt. Men det finns två hakar. Dels så kanske du inte ens är på en plats där det finns någon hårsalong över huvudtaget. Möjligtvis en fårbonde med en fårsax. Och hittar du en salong så kostar det en slant. Det är få långseglare som kan budgetera för 7.000-8.000 kronor om året på besättningens hår. Det går inte att lägga uppemot 20 procent av resebudgeten på hårvård. Nä, här gäller det att klippa sig själv eller låta håret växa. Och en klippning kan du nog betala för någon enstaka gång för att be dem rätta till alla ojämnheter som uppstått under det senaste året från ditt egenhändiga klippande. (Helena har inte varit och klippt sig på salong på mycket länge. På de senaste fem åren så har det nog hänt två gånger. Helena klipper Tjoppe och har så gjort i närmare tio år nu. Övning ger färdighet.) Hade du haft obegränsat med pengar så hade du inte valt ett långseglarliv oavsett. Då hade du köpt dig fin hårvård, manekyr, pedikyr och annat fixigt i en bekvämare miljö där du kunnat känna dig hel och ren. Och inte behöva bli irriterad över att handduken ombord luktar lite illa av all gammal fukt…

3. Det bor en långseglartjej i dig. Det är klart att du inte jublar över polkagrisranden i håret. Men du prioriterar det här livet framför ett liv i tryggheten hemma. Du värdesätter friheten. Du vet att det inte finns några genvägar, livet innebär kompromisser, och det här är priset. Huvudsaken att du kan hålla dig hyggligt hel och ren. Du hittar lösningar längs med vägen och passar på att göra dig lite finare när det väl bjuds ett tillfällen. Du har tillförsikt om att det kommer ett bättre läge. Är badhuset ingen bra plats för hårfärgning så är det så. Då får det bli mössan, sjaletten eller kepsen. Eller så får man låta bli att titta sig i spegeln. Man får måla tånaglarna istället eller nåt. Häpp!

(nu finns det ju många fritidsbåtar som har dusch, men man ska veta med sig att allt vatten man använder ska fyllas i tankarna. På många stället finns det inte möjlighet att fylla vatten från ett tappställe nära dig med slang, utan du släpar på vattendunkar var och varannan dag för att fylla. Ett tungt arbete. Man slösar inte med vatten då… Fast vi gillar ju att fylla vatten, vi vet, vi är konstiga).

Ja det går att göra hur många exempel som helst på detta. Och det är klart, att när rosévinet är upphällt och du njuter i sittbrunnen i den ljumma sommarkvällen. Då leker livet. Och när ni andra måste gå tillbaka till jobbet efter semestern. Då fortsätter vi på vår ledighet med endless of time. Och när ni andra är less på att trava i samma gamla rutiner, ja då byter vi bara plats på båten och får en ny miljö att upptäcka.

Men att det bara skulla vara glamour är inte sant. Samtidigt som man får med sig så mycket underbart i ett långseglarliv så försakar man samtidigt. Man måste gilla läget att ha det obekvämt och lösa bekymmer på egen hand. Man måste värdesätta och tycka att vind i seglen är den största av frihetskänslorna och att det överväger allt det andra. Förutom alla underbara segeldagar, soluppgångar och solnedgångar, horisonter, azurblåa vatten och frihet så är det några saker som gömmer sig bakom bilden av den romantiska bilden av långseglarlivet.

– Du måste alltid klara av att leva i tvåsamhet på liten yta. Att kompromissa och hålla sams. Och ge varandra utrymme och ta ett egetansvar för att inte projektera över dina egna negativa humörsvängningar på den andre parten.

(hur ser du att du står framför en långseglare? Svar: du ser det på alla blåmärkena. Inte pga några slagsmål men man stöter ständigt i överallt ombord)

– Du måste alltid ha koll på vädret, och planera därefter. Ditt liv påverkas mest av de fysiska lagarna, vindstyrka, vindriktning, vågor, åska, strömmar…Vädret kommer först. Därefter din egen vilja.

–  Du måste kunna vara långt ifrån familj och vänner..och länge. Du har inga barnbarn nära att kunna krama om. Inte ens på deras födelsedagar har du möjlighet att ses. Du kan inte gå med väninnan och fika när andan faller på. Du kan inte hjälpa dina barn i deras vardag. Umgänge är hänvisat till telefon och datorer – förhoppningsvis.

– Du måste klara av känslan att vara utlämnad med hur du ska lösa alla problem som uppstår längs med vägen. ”Har jag kunskap, material och verktyg ombord?” Vart finns firmorna som kan hjälpa dig, är de pålitliga, eller försöker de lura dig. (inte helt ovanligt att bli lurad)

– Att inte kunna förflytta dig smidigt på landbacken. Du äger ingen bil, har inte tillgång till en bil och du har ingen aning om vart saker finns att få tag på i staden. (Själva har vi en 120 kilos tung kätting som vi i dagarna ska frakta till båten. Avståndet är långt).

– Du saknar det normala kontaktnätet hemma där du är van att kunna orientera dig i. Du saknar affärer och företag som du känner till och där du hittar, du saknar vännerna som kan ge dig ett handtag. Affären för att köpa mjölk i, Biltema och andra. Ingenting går per automatik. Som att uppfinna hjulet varje dag. Minsta lilla sak finns det inget svar på förrän du själv tagit reda på det.

– De enklaste sakerna på din inköpslista ställer till bekymmer. Hel vitpeppar finns inte i affären. Jäst går inte att köpa heller, det finns färdigt i mjölet visar det sig. Texten på paketen finns varken på engelska eller något annan språk du behärskar. Lingonsylt och inlagd sill är ett minne blott… Du börjar drömma om Ahlgrens bilar.

– Att så fort du ska ha en sak ombord så kan man ge sig sjutton på att den ligger nedstuvad längst ner. Och kommer man ihåg vart exakt?…eller får man riva på flera ställen innan man funnit sitt ting man söker. (en del långseglare brukar kunna hitta en del saker långt efter det att de kommit hem igen. Kanske en sillburk som skulle ha ätits förra julen).

– Att hålla stenhård i budgeten. Att värdera nödvändiga investeringar på båten mot kostnaden. Att hur sugen du än är på att slippa laga mat en dag och inget hellre vill än att gå iväg och beställa hem en hämtpizza, är bara att glömma.

– Att du måste sörja över att det hela tiden finns vatten och diesel ombord (har du gasspis så är det olika kopplingar till flaskorna beroende på vilka länder du besöker). Du släpar på dunkar var och varannan dag. Du måste se till att tömma wastetanken på lämpliga ställen. Du kan aldrig slösa med något. Du måste alltid planera (eller ta konsekvensen av att du inte planerat).

– Att du hur bra du än har planerat din rutt så kan du råka ut för hård vind, höga vågor, jobbig sjögång som du inte kommer ifrån förrän du nått trygg hamn igen som kan vara flera dagar bort.

 Men gillar du alla dessa ting, så som vi gör. Ja då är långsegling något för dig. Underbara naturupplevelser. Nya miljöer och spännande människor träffar du längs med vägen. Frihet och tid. För oss är valet lätt…vi har inga planer på att vända hem. På mycket länge.

Skepp o Hoj!

Vad gör vintern och mörkret med oss? Varje höst upplever vi samma sak. Flertalet vänner och familjemedlemmar runt omkring upplever trötthet och saknar ork lagom när november månad inträder. Ingen grupp verkar vara förskonad, alla åldrar och alla landsdelar och det spelar mindre roll vad vi arbetar med till synes. Någon enstaka person signalerar att läget är helt ok, att månaden är mysig med tända ljus och mys i soffan och att orken inte alls försöker slå benen av en. Men för de flesta…juni månads ljus känns som en hägring, ett minne blott från en svunnen tid.

Vi har också varit där. Varje höst, denna trötthet. Men i år är det annorlunda.

Historiskt sätt så har Helena bland annat arbetat i ett köpcentra, där just inget dagsljus kommer in. Långa dagar där det var mörkt när hon gick till jobbet, och mörkt när hon gick hem. Som för många av oss. Hennes trötthet slog nog inte så hårt på psyket, alltså ingen deppig känsla primärt. Men tröttheten. Den enerverande tröttheten. Den dövade något enormt och på eftermiddagen så började hjärnan kännas dimmig. Kvällarna blev ofta en katastrof, knappt hann hon få i sig en bit mat så nickade hon till. Och det tär att varje kväll behöva gå och lägga sig två gånger. Första gången i soffan och andra gången i sängen efter att de första knockade timmarnas sömn avverkats i just soffan. I soffan så var sovställningen nog inte den bästa, någon nerv brukade hamna i kläm i nacken med huvudvärk som resultat. Den kunde sitta i flera dagar. Med ökad stress senare så fanns den där tröttheten och huvudvärken mest hela året, det blev inte bara höstens företeelse. Att jobba i ett köpcentra är ingen bra miljö, när detta är byggt på ett sätt som minimerar tillgången på dagsljus.

Tjoppe HATAR regn, det känner alla till. Han hatar mörker och vinter nästan lika mycket. Som barn hade han förmånen att många vintrar åka bort i flera månader. Han vet vad skillnaden gör att vara tillexempel på Sri Lanka i fyra månader på vintern. Han har nog inte varit lika trött om vintrarna som Helena, mer deppig. Han har klagat att det inte går att hitta på något roligt. Att livet känns tråkigt…vi blir som små grå möss som ställer väckarklockan på ringning. Man kliver upp, går till jobbet, åker hem, äter, sover, klockan ringer, man kliver upp, åker hem, äter…och så vidare. Mörkt och grått. Ibland har Tjoppe haft en släng av ”höst-ångest” redan under sommaren. Att medan solen lyser sig varm så har han känt att ”nu blir det bara mörkare” och då tagit ut känslan av negativitet i förskott, redan innan hösten är ett faktum. Först i januari, när det nya året inträtt så har han livat upp och ser hela sommarhalvåret framför sig med tillförsikt.

Denna höst tillbringar vi inte alls på något soligt varmt ställe. Utan i södra Holland. Här blir det lite regnigt, som regel ingen snö. Mörkare som hemma, men inte lika mörkt. Och framför allt så gömmer vi oss inte hela dagarna på en arbetsplats. Och skiljer det då något mot tidigare år då? Hur mår vi?

Jo främst så konstaterades det med Helenas trötthet att hon lider av D-vitaminbrist. Något som är väldigt vanligt på våra breddgrader. Även en lägre D-vitaminnivå som inte direkt klassas som brist är hon känslig för. D-vitamin får vi från solens strålar på sommaren när solen står högt på himlen. Vi lagrar vitaminen och på vintern tömmer vi lagret och många av oss får en brist innan solen och ljuset är tillbaka nästkommande sommar. D-vitaminbrist gör dig trött och får dig att känna dig sliten, orkeslös och gammal. Helena äter numera tillskott, så även på sommaren de dagar som det är mulet. För bristen kommer som ett brev på posten om hon inte matar på med tillskott.

I år så har vi inte möts av den ”deppiga” känslan som tidigare kommit smygande. Däremot så har vårt sömnbehov ökat rejält. Men utan att vi på dagarna känt oss hopplöst trötta och sega. Vi är mer vakna när vi är vakna. Och vi sover och vilar när vi känner oss trötta. För vi har ju inget jobb att sköta och ingen väckarklocka som ringer på morgonen. Vi mår gott.

Vi går ofta och lägger oss vid 21-tiden nu (härom kvällen gick vi och la oss klockan 20) Och vi sover som regel i tolv timmar. Ibland vaknar vi till men vi somnar om. Det är skönt att ge kroppen många timmar i sängen nu. Vi låter kroppen få bestämma och skiter i alla förstå-sig-påare kring att för mycket sömn är farligt, eller för lite sömn för den delen. Vi lyssnar på våra kroppar. På dagarna är vi rätt så aktiva under ljustets timmar och vi går och cyklar och arbetar med kroppen genom våra vardagliga beting. Vi är nog utomhus mellan fyra och sex timmar per dag. Och så äter vi bra mat, mycket färgglada grönsaker, frukt och fisk och bra kött. Inte godis och läsk och annat skit. Och nu när hösten kommit så har vi ofta vita dagar, vi skippar alkohol helt och hållet. Vi känner att vi gått lite i ide, som en björn. Och det är rätt så skönt. Och här i Dordrecht så ser vi människor på dagarna,  även andra är ute och cyklar och är aktiva utomhus. Så den sociala biten är också skillnad mot hemma, där man inte ser en kotte mellan september och mars då alla har låst in sig.

Så vi kan inte sätta fingret på en enskild sak som då skulle göra skillnaden. Men först och främst så tror vi att människor behöver sova och vila mer på vinterhalvåret. Det kan vara svårt att få till när man har jobb att sköta och en massa andra åtaganden. Det är liksom inte socialt accepterat att som vuxen att gå och lägga sig klockan halv nio på kvällarna annat än enstakavis.

Vi tror även det faktum att även om dagsljuset nu inte ger oss något tillskott av D-vitamin för solen står för lågt på himlen. Så ser vi ändå ljuset och man känner sig piggare då. Det finns dagar i november som är rätt fina. Men hur ska man se det när man sitter inne på ett kontor? Det pågår ett helt liv ute i naturen medan vi är på våra arbeten…arbetet stör!

Utan D-vitamintillskott så fungerar inte hälsan för Helenas del. Och man måste inte gå till läkaren och kolla om man har brist. Man kan gott och väl räkna med att alla lider mer eller mindre brist på D-vitamin på våra breddgrader, särskilt på sena vintern och på våren innan sommarsolen kommit tillbaka. Många upplever att dosen på 400 IE är lite för låg. Det finns de som äter 2000 Ie per dag för att må bra. Behovet ser olika ut för oss beroende på ålder och vilken förmåga vi har att ta upp D-vitamin från solen. En del, som för Helenas del, så har hennes tarmar en försvårad förmåga att ta upp vitaminer pga av tidigare sjukdom.

Sen så klart så är det ju en mental skillnad. Vi två har ju bara ledighet inskrivet på vår agenda. Vi är på väg att segla mot värmen, bara vetskapen gör gott. Vi behöver aldrig ha söndagsångest inför ny arbetsvecka.

Men kanske att vår reflektion kan hjälpa andra på traven. Våra råd för att slippa hösttrötthet/höstdepp är skittråkiga, det gamla vanliga tuggen. Självhjälp;

SOV tillräckligt.

ÄT nyttigt, skippa crappet. Minska på alkohol.

DRA NER på engagemangen och tänk dig att du går lite i ide under vintern. Låt det vara så, inget är fel. (ett tips är att köra en köpfri månad, ger bättre klirr i kassan och frisätter mer tid)

BEGRÄNSA IT-användandet, det gör dig slö och trött. Böcker och gammalt hederligt Yatzy är bättre. Eller sitt och samtala med varandra över en tekanna med tända ljus. Bor du själv, gå till bibblan o läs.

VAR UTOMHUS åtminstone en stund på dagen när det är ljust.

RÖR på dig tillräckligt. Hård träning kanske inte passar den som är slutkörd, promenader och cykling funkar bra.(cykling fungerar jävligt bra, du kommer längre och får se mer, du får bättre flås utan slit på kroppen, du aktiverar stora muskelgrupper. Det behövs ingen modern fin cykel, ta morsans gamla avlagda)

TA D-vitamin tillskott.

För det är ju få förunnat att ordna en kvick-fix och bara släppa allt som vi. Och vi är väldigt tacksamma att vi har möjligheten att kunna låta kroppen och sinnet bestämma takten. Vi kommer nog aldrig mer att leva ett traditionellt inrutat liv igen. Därmed inte sagt att vi inte kommer att arbeta. Men vi kommer till varje pris att söka andra lösningar. Det måste finnas andra sätt.

Skepp o Hoj!

Vår hemlige gäst har varit här. Och personen var…..TADA! (trumvirvel)……Konstruktören. Han var på tjänsteärende i Holland och tog svängen förbi oss. Mycket trevligt och vi mötte upp honom vid tågstationen.

Först tog vi en välkomstöl på en av pubarna intill hamnen. Därefter så avnjöt vi en god middag ombord och kvällen blev väl rätt sen som sig bör när man har finfrämmat på besök. Vi stuvade ner Konstruktören i gästbingen och vi sov alla gott ombord på trygga Wilma.

Vi hade några timmar till förfogande dagen därpå innan Konstruktörens avfärd. Vi ville visa honom Dordrecht från vattnet och vi sjösatte lilljollen för att åka runt i kanalerna och titta på allt det vackra denna staden har att erbjuda. Sjösättningen gick bra. Men när Kapten skulle kliva i båten så i samma mening som han berättar att man får ta det varligt för båten är rätt ranglig. Ja då lyckas han stå och balansera med en bångstyring lillbåt under sig. Kapten viftade med armarna för att återta balansen men Lillbåten valde tillslut att glida undan med fart. Och ner i vattnet ramlade Kapten.

Två högst förvånade personer, Pimpsten och Konstruktören, stod kvar på bryggan medan de tittade på Kaptens klädsim. Och det gick såklart att inte hålla sig för skratt. För det såg fruktansvärt roligt ut, som en scen hämtad ur en Kalla Anka-film.

Direkt frågade Kaptens vänner om vinterbadaren hade mobilen på sig. Även om mobilen är utrustad med simkort så är den trots det inte vattentålig. Och det blir krångligt och dyrt varje gång man väljer att bada elektronik. Men som tur var. Kaptens mobil låg kvar ombord på Wilma.

Kapten tog sig dyblöt upp. Tyvärr fångades aldrig kapten på bild medan han var i vattnet. Men väl uppe innan han gick in för att byta om till torrt. Han hinner kläcka ur sig innan han försvann in:

-Schysst, där står ni och viker er av skratt och undrar hur det gått för min mobil. Tänk på mig då?!!

Men kapten var inte alls arg, utan skrattade han med. Det här med att trilla ner, trilla av, trilla i…..Jo de som känt honom i rätt många år vet vid det här laget att han gör så vår käre Kapten. Han brukar ställa till det med något spektakulärt med jämna mellanrum. Ibland halvt med livet som insats. Ibland nästan med hela livet som insats. Peppar peppar…so far, so good.

Denna gång var denna fadäs högst av ofarligt slag. Mest blött och kallt. En sån där händelse som helt plötsligt gjorde dagen. Ena stunden står Kapten på bryggan. Nästa sekund så övar han klädsim under Advokaten Marias balkong.

När Kapten kom tillbaka till lilljollen så hade Pimpsten och Konstruktören just lyckats få ner luft i lungorna efter allt skrattande. Det försöktes på nytt. Och denna gång så klev alla ner i lilljollen utan någon olycka. Vi bjöd Konstruktören på en trevlig tur i kanalerna. Solen sken på oss. Rackarns gott. Vi var ute rätt länge tills vi kände oss nöjda och sugna på kaffe.

 

Väl tillbaka så packade Konstruktören sin väska och så gick vi till ett café och drack en cappuccino i solen. Att kunna sitta på en uteservering i novermber månad och njuta är vi inte vana vid. Kaffet uppdrucket och vidare drog vi till tågstationen. Vi vinkade hejdå och såg Konstruktören försvinna iväg till plattform 1.

Ett riktigt trevligt dygn. Tack tack vår vän för besöket. Du är alltid välkommen tillbaka.

Å så en liten film för dig som känner;

Vilket väder! Vi tog förmiddagsfikat i sittbrunnen då solen lyste varm från vindstilla skyar. Kapten satt i endast t-shirt. Som en sensommardag. Vi har förstått att det i holländska mått är väldigt fint väder här nu. Att ha strax under tjugo grader och sol nästan in i november är lyx delux. Snart är kyligare luft på väg in, men det ser ut att bli fortsatt högtrycksbetonat uppehållsväder iallafall.

Blå himmel och tvätt på tork.

Vi håller på med vårt ankarspel och planering av ankarbox. Däremellan har vi passat på att tvätta upp lite smutskläder då vi har perfekt torkväder ute på däck där vi hängt upp en tvättlina. Bara ett litet missöde. Sjöberg (som havet ibland kallas) har tagit ett par av Pimpstens trosor. Ett missat plagg kvar i hinken när vi hällde ut sista sköljvattnet i kanalen. Det får nog inte bli någon vana det där att underkläderna försvinner, för då får hon gå klädd som i Ankeborg till slut.

Vi tog våra cyklar iväg till båttillbehörsaffären. Konditionsmässigt så är vi i väldigt bra trim nu gissar vi. Orken finns och det känns så lätt att cykla, även långa sträckor. Vi måste nämna häromdagen, då vi såg en riktigt gammal kvinna komma cyklandes. Hon hade sin käpp fäst på sin cykel. Och samma dag såg vi någon komma cyklandes med ett par kryckor fästa bak på hojjen. Självklart så cyklar man, trots ålderdom och diverse handikapp. Förmågan att kunna använda kroppen, ha balans och vighet, är viktig för att kunna känna sig ung i kroppen länge och fungera tillfredsställande. På många ställen i Asien så har man toaletter i golvet och det är en normal ställning där att kunna sitta på huk. Således kan även gamla människor sitta på huk utan några bekymmer. Och inte sällan så kan man se 60-70-80-åringar stå på huvudet när de utför sin dagliga Yoga. Här hemma så börjar nog många få problem med huksittande redan i trettioårsåldern. Det är något att tänka på när vi bygger vårt bekväma liv. Att slutar vi cykla, balansera, stretcha och arbeta med kroppen som instrument. Ja då tappar vi förmågorna. Vi behöver kroppen hela livet. Vi är tacksamma att vi inte har någon bil. Vi måste ta oss fram med muskelkraft på ett sätt eller annat.

I tillbehörsaffären så diskuterade vi ankarkätting. De ska nu leta upp rätt storlek på vår kätting till vårt ankarspel. När vi stod där så sa kvinnan som har båttillbehörsaffären att det ligger en svensk båt i deras hamn nu. Vi gick runt och där, just upplockad på land, stod två killar bredvid en svenskflaggad båt med hemmahamn Göteborg.

–Hej, här står ni och jobbar! sa vi.

De vände sig om och sken upp.

 –Svenskar???!

Vi började prata. Killarna hade seglat just mest överallt, men framför allt i Medelhavet. Nu skulle de hem till Sverige med bil. Och ha deras båt på vinterförvaring här i Dordrecht fram till i vår. Då kommer de sjösätta och ta floden Donau ner till Svarta Havet och tillbaka till Medelhavet igen. Vi fick ett mycket trevligt snack, vi pratade nog en timme. Vi delade kontaktuppgifter för vi lovade att vi kunde cykla förbi deras båt emellanåt och kolla så vintertäckning och annat ser bra ut.

Därefter trampade vi hem i rask takt.

Vi summerade helgen som en perfekt sådan. På lördagen var vi ju på lokala puben i hamnen dit vi blivit inbjuda på säsongsavslutning med Wijnhavens Båtklubb. Vi blev introducerade för de medlemmar som vi ännu inte hunnit säga hej till. Men det hade nog inte undgått någon att det numera finns en svenskbåt i hamnen. Det här att umgås i pubmiljö är fantastiskt, i England upplever vi samma positiva kultur. Saken är den att det är rätt ointressant vad som är i glaset, det kan vara vatten. Utan det är ”minglet” där man går runt och pratar med så gott som alla. Man blir inte fast stående eller sittande, utan vitsen är den att man vill förstärka en gemenskap. Det kan vara i en båtklubb, eller sammanhållningen i byn…Helena har varit på föräldramöte i England på pub.

Vi inser att vi faktiskt känner rätt många i Dordrecht vid det här laget. Och ett ungt par med litet barn som står i planeringen inför en jordenrunt-segling har vi nu halvt bestämt att segla i väg med några dagar till en insjö en bit härifrån och ankra. Vi hoppas det kan bli av, de har ju säkert jobb att sköta och så. Men att sticka iväg två båtar och ta med sig grill eller nåt, känns jättelockande. Och Vicky som var hon som först tog emot oss när vi kom inseglandes i somras, hon som inte vill flytta ombord på sin båt för hon har ingen plats för sin flygel. Ja hon vill så gärna att vi kommer hem till henne och hennes man för en bit mat. Vi hann att prata med många fler, men inte alla. Och hux flux var tiden förbi. Det hör också till saken. Man bryter upp i tid och åker hem till sitt.

Vi traskade ner till Wilma och tog med oss en gå-bort-present så knatade vi över till Politikern med fru. Jo de har namn, de heter Hans och Esther, men vi har lite svårt att släppa vårt nick-name ”politikern”. Och där satt vi hela kvällen och vi åt ost och blev senare bjudna på en fantastiskt god indisk gryta med ris. Vi pratade om allt möjligt. Vi vet nu att den 12 november så kommer jultomten till Dordrecht. Om detta berättar vi mer vid senare tillfälle. Vid midnatt bröt vi upp och gick ner till Wilma och la oss.

Höstens löv fyller uteserveringarna. Men det hindrar inte människor från att slå sig ner och njuta av solen.

I morgon väntar vi besök på Wilma. Det ska bli kul. Gästsängen är bäddad.

Närmare fyra mils cykling för att komma till ett IKEA fram och tillbaka. En effektiv cykeltid på 3,5 timme. Det är andra gången i livet vi cyklar till IKEA, förra gången hände i Malmö. Men båda gångerna har inträffat år 2016. Nog lever vi ett annat typ av liv numera. Känns i röva om inte annat. Nej skämt å sido. Vi mår förträffligt bra.

Men hur gick det då?

Vi trampade iväg mot Barendrecht. Ut ur Dordrecht och ut på landsbygden förbi en enorm variation av bondens djur. Vi såg får, getter, åsnor, hästar, kor, höns, gäss, ankor… Vi cyklade förbi en åker med skördeklar brysselkål. Jäklar så fin brysselkål, hade vi sett till bonden himself så hade vi frågat om vi fick ta ett litet kålhuvud och smaka på. Men nu vågade vi bara fotografera.

Efter någon knapp timme cyklade vi igenom ett litet pittoreskt samhälle. Den smala vägen ringlade sig mellan husen, gamla små hus med vackra trädgårdar.

Vi gjorde några små strandhugg med jämna mellanrum, stannade och fotograferade eller tog en klunk vatten. Men framför allt så behövde vi titta i kartan (läs mobilen) för att hålla koll så vi inte cyklade vilse. Ofta följde vår väg en flod eller liten kanal och vi har nog aldrig skådat så många svanar på en och samma dag som denna.

Till slut kom vi fram till Barendrecht och IKEA. Det var första gången för oss som vi besökte ett IKEA utomlands. Och vi vet ju så väl, som svenskar, hur ett IKEA fungerar och är uppbyggt. Skulle vi möta samma bild här? Vi var nyfikna.

Det första som skilde var att utanför IKEA bredvid bilparkeringen så fanns ett STORT cykelgarage för de kunder som tagit cykeln till varuhuset. Ja nu är vi i Holland. Här är det inte alls konstigt att cykla till alla platser du ska till, inte ens till IKEA.

Väl inne på varuhuset så möter vi samma syn som på ett svenskt IKEA. Alla ”showrooms” och alla finurliga namn på IKEAs varor är samma som hemma. Lite roligt att se namnen med Å, Ä, Ö. Undrar om holländaren vet hur de ska uttala ett namn som ”PÅTÅR” Men något som vi märkte, i alla showrooms hade de som inredningsdetaljer rätt mycket böcker. Och alla böckerna var på svenska. Herr Kemprad har verkligen slagit ett slag för det svenska. Vi fick ett svenskt bibliotek på kuppen. Sköna fotöljer och svensk lektyr. Ja här gick det att tillbringa många timmar om man så ville.

Sortimentet i varuhuset var näst intill detsamma. Men när vi letade efter de billiga bra underlakanen som vi köper i Sverige så fann vi inte dessa. Här i Holland verkar de endast ha dra-på-lakan. Men vi vill bara ha ett precis vanligt enkelt lakan. Här använder de lakan med resår i. Det blev inga lakan inhandlade. Vi förstår att man måste anpassa sig en del efter det land man är i.

Vi handlade en matta som Kapten ska ha på sin arbetsbänk i verkstan. Den gamla fick sig diesel spilld på, och lukten går inte att få ur. Men för 40 kronor så skär vi ut en ny bit. Och till sovhytten så köpte vi en förvaringslåda som vi ska skruva upp på väggen som bokhylla. Några små billiga handdukar likaså. Och så det sedvanliga som de flesta svenskar säkert lägger i sin IKEA varukorg; servetter och värmeljus.

Vi ville absolut testa våra svenska köttbullar med potatismos i restaurangen. Men här blev vi grymt besvikna. Köttbullarna är väldigt populära här, men överlag kan man säga att holländaren föredrar att fika och köpa kaffe och bakverk framför mat. Och de som åt mat valde pommesfrites till allt, så även till köttbullarna med brunsås.

Asså. Är det någon kulinarisk hit att äta pommesfrites med svensk brunsås?????

Blä, som att äta en kaviarmacka med chokladpudding till.

Vi beställde vår mat. Bad om att få mos till våra köttbullar. Killen bakom kantinerna la omsorgsfullt upp köttbullarna. Hans handlag med tallriken signalerade om ovana. Tveksamt om han hade någon hotell- och restaurangutbildning med sig i bagaget. Och ingen stressar ju här. Vilket är bra. Men då borde det finnas tid för lite knorr på arbetet. Men upp kom köttbullarna på tallriken till slut. Därefter såsen. Och så pommesfrites på…. –Oh, sorry. We asked for mashed potatoes…. Killen tittade upp och kom på. Jo vi hade inte alls bett om pommes utan han hade glömt. Mänskligt.

Så killen skrapar bort pommesen som han lagt på tallriken tillbaka ner i kantinen. Trots att det låg brunsås på pommesen. Kanten på tallriken var sölig och så slängde han på ett par slevar med vad???

Ett hårdare potatismos fick man leta efter. Det hade återgått till sin ursprungliga konsistens av en potatis näst intill. Och här och där skymtade man bränt mos av att de emellanåt vänt på den stenhårda potatisblajjan. På med lingon och en liten svensk flagga och varsågod. Inget grönt gulligull på tallriken som hemma. Kladd på fingrarna blev resultatet av det såsiga bortskrapet. Hade suttit fint om han torkat av tallrikskanten med sin släng innan man fick sin tallrik.

Vi fick vår portion. Vi betalade. Det gick att använda vårt svenska IKEA-familykort. Fantastiskt så säg och därmed så ingick kaffe på maten gratis. Vi slog oss ner och smakade.

Jo köttbullarna var som i Sverige. Precis den typiska IKEA-köttbullen. Brunsåsen höll också måtten. Men potatisen hade inte ens kunnat passerat en skolbespisning. Kapten lämnade så gott som allt sitt mos. Oätligt för moset smakade bränt. Pimpstens portion var bättre.

Vi kände att det blev tummen ner för vårt restaurangbesök. Portionen kostade motsvarande 65 kronor. Så vi har det oförskämt bra hemma med prissättning samt serviceinriktad, kunnig restaurangpersonal på alla våra IKEA-varuhus. Det är iallafall vår upplevelse. Vi funderade lite varför köttbullarna och annan mat här var så mycket dyrare här än hemma. Matmomsen är ju dessutom lägre här, och arbetskraften likaså. Men kanske är det för att vi hemma har en ”dagens”-kultur med väldigt pressade priser. De flesta lunchhak i Sverige serverar en högklassig mat. Och fast det går fort på IKEA hemma så måste vi tillstå att personalen är fantastisk. Effektiv, vänlig och tallriken skäms inte för sig fast allt måste gå så snabbt. Här i holland såg det annorlunda ut. Vi tror att det hade gjort nytta ifall IKEA skickade ner lite folk från något varuhus och körde lite utbildning på plats. Man kanske inte vet hur ett svenskt potatismos ska vara helt enkelt. Och pommesfritesen ju så oförskämt fina ut. De kan sin pommes här.

Vi gav oss iväg mot kassorna. Och vi valde att gå igenom självscanningskassorna. Samma skyltar som i Sverige, att man kan gå där om man har max 15 artiklar i sin vagn. Vi klarade gränsen och gick dit. Det var ingen kö alls.

En tjej stoppade oss. –Denna kassa är bara för ett fåtal varor. Vi var ödmjuka och frågade om det gick bra att betala här om man inte överskridit antalet varor om femton stycken. Hon tittade kritiskt på vår vagn och sa. –jo upp till femton går bra men meningen är att det ska gå fort här. Pimpsten räknade varorna högt på engelska så tjejen såg att vi inte alls lurade henne med att råka slå in en vara mer än det tillåtna antalet. Vi klarade passagen och fick gå fram och scanna in våra varor och betala. Frågan är om det är en snabbkassa om det ska dubbelkollas. Vitsen verkade borta.

Vi råkade glömma att trycka på den engelska flaggan på kassan så vi fick all information på holländska. Tjejen kommenterade det hela med en känsla av att vi kommer att få bekymmer. Vi svarade glatt att vi reder oss nog fast det är på holländska. Och inte var det något problem. Det hade kunnat stå på kinesiska också för betalningsförfarandet är ju lika everywhere. En knapp med VISA-loggan klarar flera språk konstaterar vi.

Hon kunde ju inte veta att vi var IKEA-experter från självaste Sverige som passerat självscanningen mången gånger. Vi har ju liksom Billys bokhylla i blodet. Allt löste sig fint. Ingen var otrevlig. Men kanske att personalen var väldigt osäker. Och noga med att kolla så alla följde IKEA-lagarna. Vi frågade om varuhuset var nytt. Å nej, det hade funnits där i 15 år. Ja då borde nog inte personalen vara rookie.

Utanför kassalinjen så fanns ”The Swedish Food-market”. Och nu började den trevliga delen av vårt besök. Här var tjejen i kassan gudomligt serviceinriktad och hjälpsam. Och sortimentet. Ja här fanns allt för en utomlandssvensk. Till och med svensk julskinka och vinglögg med alkohol. Lussebullar. Pepparkakor. Kalles, sill, lax, knäcke, lingonsylt…och mycket mer. Till och med svenskt lösgodis. Vi berömde tjejen i kassan för det breda sortimentet. Det var nästan som en butik i butiken med alla svenska specialiteter. Och hon tackade så mycket men berättade att de får hela tiden in nya önskemål om typisk svensk mat. Hon vägde upp vårt besök.

När vi handlat klart så tittade vi ner i vår vagn. Rätt fullt. Skulle vi verkligen få med oss allt på cykeln? Men si det gick jättebra. Och ingen tittar ju konstigt här när man kommer med full cykel.

Cyklingen hem kändes fort. Även om det var samma sträcka. Men vi kände oftast igen oss och behövde inte plocka upp mobilen för att kolla vägen. Vi konstaterar att när man åker bil så är det svårare att minnas återvägen om det är en ny färdväg. Men på cykel så passerar omgivningarna långsammare och man hinner registrera och memorera betydligt mer.

Hemma så var det rätt skönt att kliva av stålhästarna. Träsmaken gjorde sig gällande. Klockan var halv sju på kvällen. Aldrig förut har väl ett glas vin en fredagkväll smakat bättre.

Vi summerade dagen.

Jo absolut kunde vi cykla den långa sträckan flera gånger. Absolut så skulle vi inte äta potatismos på detta varuhus igen. Absolut så skulle vi handla mera på ”The swedish food-market”. Och absolut så var vi överens om att Ingvar Kemprad behöver sin serviceinriktade och proffsiga personal på sina varuhus. Med bara varor så hjälper det inte. IKEA är så mycket mer än ett varuhus fyllt med möbler. IKEA-kulturen innefattar även upplevelse och en sysselsättning för många. Primärt behöver man inte alls ha behov av att handla möbler. Utan att det räcker gott med att värmeljus och servetter är slut hemma. Och så tillbringar man en halv dag på varuhuset, äter och fikar och låter sig inspireras av alla showrooms med smarta lösningar för hemmet. Alltid något nytt att se. You can hate it or love it. Men nog är det en kultur alltid. IKEA-kulturen. Och ingen kan väl den bättre än en svensk.

Brysselkål

Denne lille vän var geteglad att se oss.

Sååå söt. Kul att se åsnor som omväxling.

Framme vid IKEA-varuhuset

Cykelgaraget var enormt. Vi är i Holland om någon har missat detta…

Välkommen…tack tack!

Vi funderade över att få utlänningar förstår innebörden av varornas namn när de är på svenska. Än svårare att uttala namnen som innehåller å, ä och ö. Men visst är det ballt att hålla fast vid det svenska.

Sååå enormt många böcker på svenska. Nästa gång kanske vi hänger på låset så kan vi läsa oss en bok i varuhuset. Sköna fotöljer finns det ju lite varstans.

Maten hade mer att önska faktiskt. Potatismoset var bränt och portionerna slafsiga.

Men på ”The Swedish foodmarket” så var det högsta betyg. Pepparkaksdeg och Kalles här på bilden.

Julskinka (men vi köpte ingen..)

Klassiskt svenskt lösgodis. (köpte inte heller)

Men däremot så handlade vi räkor med skal (jippie!!), pepparkakor, lussebullar, vinglögg, kalles, lingonsylt, kanelbullar, julmust, inlagd sill. Nu är julen räddad.

Får allt detta plats på ett par minicyklar???

Ja-ja-män! Pimpsten tog nästan alla varorna på sin cykel som har både sidoväska och pakethållare. Saknade inte alls någon bil. Men en soffa hade vi nog inte kunnat få med oss…

 

Helt klart en rolig och upplevelserik dag. Här följer en liten film från dagen. Håll tillgodo, kanske inte så värst bra redigerad, lite tidsbrist (ha ha ha) Vi har så mycket att stå i (?!!!). Vi ska träffa alla i båtklubben här i Wijnhaven på en drink på lokala puben kl 16 i eftermiddag. Och därefter är vi bjudna upp till ”Politikern med fru”, de som bor granne med ”advokaten Maria”. Har vi tråkigt månne? Är solen gul och gräset grönt? Skiter björnen i skogen? Med andra ord…en korkad fråga. Häpp!

 

Ahhh….mysteriet med ”ärturna” är löst. Pimpsten hade suttit på bibliotetet ett par timmar och kom ner till kapten på båten. Och vem satt i vår sittbrunn och drack kaffe med kapten. Jo vår hemlige kock. Eller Mr Kees som han egentligen heter. Vi hade ju misstänkt att det var han som viftat med träsleven i kastrullen.

Kapten och Kees hade suttit länge och haft trevligt i höstsolen över kaffekoppen. Diverse kartor och annat låg utspritt runtomkring dem. Vi hade frågat honom om lite praktiska saker och han verkar vara mannen som fixar och löser saker. Som med ärturna. Peas-a-cake (katjing…hängde ni med på ordvitsen där).

Vi hade dels frågat honom hur man tar buss eller tåg till IKEA i Breda. Men se…det finns tydligare ett IKEA närmare än så. Ett på cykelavstånd. Och därav så låg det kartor i sittbrunnen. Nu hittar vi dit, till IKEA. Mr Kees och hans fru kallar IKEA för ”Svenska Ambassaden” och IKEA-katalog för ”bibeln”. Jo jo…det tål att grunnas på. Men faktum är att IKEA-katalogen tillhör en av världens största upplagor. I tassemarken med Bibeln. Lite smått himmelskt och fantastiskt är det ju nog. Som ett litet småländskt paradis. 

Mr Kees kunde också hjälpa oss med att beställa ankarkätting. Vi påbörjar operation ”fixa ankarspel” medan vi ligger här. Och med ankarkättingen kan vi kolla att den gillar sin blivande ankarbox. Se, det är inte bara att ha en låda si så där. Utan en lång kedja eller kätting kan kalva över och krångla i sin box om det vill sig illa. Som regel innebär det inga bekymmer att lägga ner den, men när den ska upp, ja då kan den trassla helt enkelt. Det finns nog ingen riktig skola på detta. Det finns lite olika lösningar om det skulle visa sig vara problemet. Men nu tror vi att det kommer att fungera jättebra. Vi har pratat med Kapten Flyg o Fläng som ankrat mycket och som byggt egen ankarbox. Och stärkta av att han delar vår uppfattning så börjar vi nu ta tag i saken.

Efter ett par koppar kaffe så drog Kees vidare till sitt. Och vi cyklade iväg med ett par dieseldunkar till macken. Vi behövde bunkra lite diesel till kaminen så vi kan ha fortsatt varmt och gött ombord.  När vi trampade iväg så såg vi en stor svart pelare, en hemsk rök, resa sig bortifrån en dunge på andra sidan floden. Röken färgade hela himlen gråsvart, men som tur var så blåste det inte åt vårt håll. Efter en stund så ringde det på Kaptens telefon. Mr Kees var i andra ändan. Som en slags tankeläsare är han. Och han ville ringa och berätta att det brinner. I Albasserdam, ungefär på det förra stället vi låg innan vi kom till Dordrecht. En fabrik som sysslar med svetsgaser stod i fullan lågor och alla brandkårer var inkommenderade från grannkommunerna för att hjälpa till med släckningsarbetet. En stor nyhet i Holland och allmänheten varnades. Så därför ville Mr Kees ringa och informera oss. För han vet hur rysligt illa det står till med våra holländska språkkunskaper. De fick nog bukt på branden för röken avtog framåt kvällen.