Further down the page you will find the text in English…

Var finns åsnan? Varje natt vaknar vi av en åsnas skriande. Den låter heehaw – heehaw – heehaw och kan hålla på i timmar. Men här på varvet finns ju bara båtar och åsnan låter oroväckande nära. Kan någon båtägare möjligen segla runt med en åsna, vi har ju sett hundar. En skeppsåsna (!)…tja…kanske inte fel.

Vi har iallafall tänkt gå på lite åsnejakt någon dag, för frågan gäckar oss. Var finns åsnan???

Efter en natt med ett heehaw-heehaw-heehaw som hållit oss vakna några timmar så drog vår alldeles egna kock igång med sliparbete tidigt på morgonen så vi vaknade abrupt. Ja tidigt kanske ni tycker var att ta i, för klockan var 08:30. För oss var det tidigt (jävla lyckostar). Och kock…nej han är kanske ingen kock. Men han ser ut som en kock, han borde vara en kock (han har en kockskarf runt halsen). En matglad lite smårund kille utan valkar i händerna, antingen född själv i innersta afrika eller av föräldrar därifrån. Och även om vi hyser förkärlek att benämna folk utifrån deras utseende och andra egenskaper, så är det där med valklösa händer faktiskt sant. Vi har hälsat på varandra, vi tog hans hand. Ingen grovarbetare iallafall, snarare kock, för handen var mjuk som en barnastjärt.

Vår kock är trevlig och han gör ett mycket noggrant jobb. Hans uppgift är att slipa vattenlinjen noggrant och fint (så blästerkillen kan ta vid senare). Så med vinkelslip står han och slipar ner gammal färg med en imponerande precision. Och med en imponerande ineffektivitet. För vi fattar inte grejen att komma och väcka oss på morgonen (hela båten blir som en resonanslåda) och att dra igång vinkelslipen om han skulle sluta redan efter tre minuter (jo det var inte längre, möjligtvis fem minuter). För att sedan försvinna och komma tillbaka först på eftermiddagen (hittills den längsta siestan vi upplevt så här långt). Vi skrattade gott åt det hela, det är ingen fara alls men visst blir man full i skratt. Vi fattar inte.

Kocken kom tillbaka på eftermiddagen och fortsatte. Men slutade rätt tidigt igen, innan båten var klar. Och vi börjar nu ana att varvets tidsplan inte håller (den har egentligen redan spruckit). Wilma skulle ha varit färdigblästrad när vi kom tillbaka från Sverige. Så arbetet är nästan en vecka försenad redan nu. Och idag lördag kommer blästerkillen och ska blästra resten (för han kan tydligen inte mitt i veckorna). På måndag har vi kommit överens med varvet att vi ska kunna börja måla. Och då måste båten vara färdigblästrad och tvättad.

Hur det hela slutar har vi ingen aning om, för kocken drog innan jobbet var klart (han kanske behövde hem och laga mat) och det var ju fredag eftermiddag och möjligen stämplade han ut för helgen. Och kommer kocken mot förmodan i helgen så kan de ju knappast stå två personer och arbeta på Wilma om den ena ägnar sig åt blästring (om man nu inte älskar att stå i en sandstorm). Vi följer med spänning hur detta kommer lösa sig. Dock vill vi nog att det inte ska sliras så mycket mer, för Rafael kom igår och ville ha betalt för blästringen innan jobbet var färdiggjort (vi får inte blästra själva annars hade vi givetvis gjort det och varit klara på två dagar).

Nu tar vi dagarna med ro oavsett. Så det hela löser sig nog (fast vi kommer att trycka på Rafael om blästringen inte är klar tills på måndag). Men detta är inte ett högeffektivt Skandinavien. Det här är mañana-Portugal.

Medan vi stått i veckan och väntat på att Wilma ska bli klar för att målas, så har vi ägnat oss åt att bygga en autopilot. Jo vi har en, men den är lite undermålig i tung sjö. Det hela ser lovande ut. Men mer om detta skriver vi i ett annat inlägg. För nu har åsnejäveln tystnat och vi kan åter somna om en stund innan blästermannen kommer och drar igång med en sandstorm på Wilma. Häpp!

Skepp o Hoj!

In English;

Where is the donkey? Every night we wake up by a donkey’s screaming. It sounds heehaw-heehaw-heehaw and can last for hours. But here on the boatyard there are only boats and the donkey sounds alarming close. Can any boat owner possibly sail around with his donkey, we have seen dogs. But a donkey?

We have at least thought about going for a walk any day, to look for the donkey. Because we want an answer. Where is the donkey ???

After one night with a heehaw-heehaw-heehaw who kept us awake for a few hours, our very own “chef” started working early in the morning, so we woke up abruptly. Not SO early, you might think, the time was 8:30 am. But for us it was early (damn lucky ones). And ”chef” … no, maybe he’s not a chef. But he looks like a chef, he should be a chef (he has a chef’s scarf around his neck). A podgy little man without calluses in his hands, either born in the inner part of Africa or by parents from there. And even if we like to rename people according to their appearance and other qualities, the fact about his hands is actually true. We have shaken hands. And his hands were soft like a child’s skin. No shipyard worker at all, rather a chef (or an office-worker). But he seems to like food! A chef.

Our “chef” is nice and he does a very careful job. His task is to grind the waterline carefully and fine (so the sandblaster-man can take on later). The “chef” worked with an impressive precision. And he was impressive inefficient too. Because when he started to work he finished after three minutes and disappeared. And didn´t show up until afternoon, the longest siesta we have experienced so far.  So we don´t get the thing with coming to wake us up in the morning if he was going to disappear three minutes later. We laughed at all, what else could we do?!

In the afternoon the “chef” continued. But stopped early for the day, before he was ready with the waterline. And we now start to realize that the schedule will probably fail (it already has). Wilma would have been ready when we came back from Sweden. So the work is almost a week late already. And today (Saturday) comes the blaster-man and he will blow the rest (because he apparently cannot be here in the middle of the weeks). And on Monday we have agreed with the boatyard that we can start painting. So by then, the boat must be fully blown and washed.

So for now, we don´t know if our “chef” is coming back to do his part of the job during the weekend. And if he does they can hardly stand two people and work at Wilma at the same time, if one of them is sandblasting (if you don´t love standing in a sandstorm)

We do not worry, there will be a solution. But this is not a highly efficient Scandinavia. This is Mañana-Portugal.

So while we are waiting for Wilma to get ready for painting, we have worked with building an autopilot. We already have one, but it´s a bit substandard for our heavy boat. But more about that in another post. Because now the donkey-boy has stopped screaming, so we can fall asleep again for a while until next ”wake-up” comes. The blaster-man.

Skepp o Hoj!

Backslaget går för tillfället under arbetsnamnet Bakslaget. Vi har ju sedan några hundra sjömil erfarit lite konstigt beteende från motorn. Ett ojämt varvtal när vi gått i höga svall och med tiden även ett klånkande ljud när vi har lagt i fram och back. Därför var det skönt att komma upp på varv och ha möjlighet att montera bort backslaget. Kapten har varit rätt övertygad om att det är backslaget som är orsaken och inte själva motorn, efter lite felsökning. Att backslaget på något sätt slirar och inte ger oss den pigga och glada Wilma som vi annars varit vana vid. Hon har verkat trött och sliten helt enkelt. (För den oinvigde så kan vi berätta att backslag är detsamma som växellåda fast på båtspråk).

Medan vi var hemma i Sverige så plockade vår portugisiska mekaniker Carlos (som inte pratar engelska) isär backslaget. Han konstaterade att det hade gått in vatten i backslaget och det är inte bra. Därför behövde vi en rad reservdelar om vi skulle laga densamma. Vi for till Transauto i Södertälje och fick ett fint möte med dem, där vi beställde de reservdelar som Carlos meddelat oss.

En del reservdelar fanns på hyllan och resten skulle skickas direkt till varvet.

Allt lugnt så långt.

Carlos är en skicklig mekaniker med ett sånt brett leende att man kan köra in en långtradare genom gapet. Men vi vet samtidigt att här i Portugal så är det mycket mañana över lag. Och Kapten hade inte sett sitt backslag isärplockat själv, utan vi hade ju bara gått på Carlos ord. Nu bestämdes det att vi skulle titta på backslaget tillsammans för att vi skulle kunna göra en bedömning om det är värt att reparera. Backslaget har ju kanske en 35 år på nacken och då ska man ju veta med sig att det är gamla saker vi pratar om.

Till vår tolkhjälp hade vi Rafael som är manager för varvet. Och till en början när vi tittade på backslaget så såg det inte alls så illa ut, järnet var inte alls så påverkat av vattnet. Men visst, en hel del delar inne i själva backslagshuset hade fått stryk.

Lite överraskande var att det visade sig att en skimsbricka i lådan helt saknades, alltså…den var aldrig där (!) utan vi har seglat runt med ett ickekorrekt backslag. Ja den har ju hållt länge må vi tillstå. Men om det är en miss eller att någon fulat den gången backslaget köptes in till Wilma (före vår tid som ägare till henne) har vi ingen aning om. Och då en skimsbricka fattats så har skivorna därför kunna vobbla inne i huset. Och med tiden så har skivorna bångnat…

Så med andra ord så var det två fel på backslaget. Dels missad skimsbricka med trasiga lameller som följd. Och dels vatten som gått in genom oljekylaren och detta har påverkat kullagrena.

Hmm…

Och fram till nu var vi inställda på att Carlos med långtradareleendet skulle få göra jobbet. MEN. Då började Carlos prata om andra reservdelar än de som han har lämnat uppgift på. Och de olika delarna i backslaget kan variera kraftigt i pris beroende på vad man behöver, allt mellan 20 kronor till 20.000 kronor. Så det gäller att det är ”rätt” reservdelar som vi behöver. För det finns ju en smärtgräns för när det blir lönsammare att köpa ett helt nytt (där man får garanti) istället för att envisas med att laga gammalt skrot (ja eller i vart fall mycket väl begagnat).

Hmm…

Till saken hör att vi tidigare (när vi var i Sverige) hade meddelat Carlos att reservdelarna skulle dra iväg i pris för mycket så vi var inte intresserade av att reparera. Då lämnade han en ny lista med förklaringen ”jag behöver inte allt, jag kan putsa så tar jag bara det som är nödvändigt”. Ja och då skulle vårt pris landa på försvarsbar summa. Men nu hävdade han bestämt där vi stod fyra personer att han absolut måste ha alla reservdelar från den första listan, där bland annat 20.000 kronorsprylen fanns med. För annars kunde han inte garantera att han skulle få ihop backslaget och att det skulle kunna fungera någon längre tid (annat än ut ur hamn och runt hörnet på Algarve eller nåt). Vi tyckte saken var oproffsig. Vi misstänker att han väldigt gärna ville ha jobbet och därför drog han till med en lista med det mest nödvändiga. För att senare svänga om när han väl hade oss på kroken.

Och när vi ville veta vilken av de olika olika skimsbrickorna han behövde (där en del är svinadyra) så hävdade han att han behövde alla för att prova sig fram. Vi kontrade med att det måste han kunna mäta upp, så vi inte köper sex stycken olika och får kasta fem av dem. Nej, det kunde han inte (fast det kan man och så gör man normalt. Vilket även står i manualen för backslaget hur detta går till och vi har gett honom denna manual). Nu började vi tvivla på vår Carlos…

Hmm…

Och till detta så kan Carlos inte lämna någon garanti oavsett (annat än att backslaget fungerar när vi lämnar varvet) och han har heller ingen provbänk i sin verkstad där han kan provköra backslaget.

Vi snyggade av mötet med att säga att vi måste kolla upp lite priser och att vi meddelar Carlos senare om vi tycker det är värt att han lagar eller om vi löser det på annat sätt. Långtradarleendet var väl inte lika brett längre och inte kvittrade vi som några undulater heller. Vi fick ett bakslag gällande vårt backslag.

När vi klättrat in på Wilma så ringde vi till Transauto och pratade med Lasse på försäljningen ( för kännedom så rabblar han artikelnummer utantill på delarna till vårt backslag snabbare än personnumren på sina egna barn, fast de inte längre arbetar med vår typ sedan många år tillbaka). Därefter ringde vi Petter på reservdelar och bad honom hålla på delarna som skulle skickas ner.

För…

Nu har vi bestämt oss för hur vi gör. Med delar som helt och hållet saknas i backslaget så känns inte Carloslösningen trygg. Han sätter nog inte ihop backslag så där i parti och minut, medan Transauto inte gör något annat (de har Scanias alla lastbilar som storkund och det är mååånga lastbilar det). Och Carlos lämnade två olika listor på reservdelar varav den han nu sa sig behöva inte gör det ekonomiskt försvarsbart att reparera. Och dessutom så kan Carlos inte lämna någon garanti och kan heller inte provköra backslaget i en provbänk.

Medan.

Petter på Transauto svarar;

-Hej, så trevligt att höra av er igen! (lite trevligt snack om vädret och livet ni vet) -Hur har ni det i Portugal?! (vi berättar läget och han fortsätter) -Skicka upp backslaget så kollar vi på det. Vi bedömer om vi kan laga och lämnar en offert på kostnaden. Och samtidigt så plockar vi fram ett pris på en ny. Så kan ni bestämma er när ni vet vad ni har att förhålla sig till.

Toppen tyckte vi, såväl kunskap och verktyg för att laga där de testkör backslaget innan de lämnar det åter till oss.

Petter fortsätter;

-Vill ni reparera backslaget så lämnar vi sex månaders garanti på arbetet. Vi skickar helt enkelt ner folk som lagar det på plats om det mot förmodan skulle paja (garantin gäller över hela världen).

Och så tillägger han;

-Ja jag skulle inte ha något emot att åka ner till värmen på jobb (vi skrattade alla glatt).

Allt kändes så mycket enklare inte minst när man slipper tolk. Så där står vi nu. Att meddela Carlos att vi vill ha vårt backslag tillbaka för att vi kommer att skicka det till Sverige.

Beslutet känns rätt.

För det hela handlar om förtroende. Först och främst måste vi kunna ha förtroende för att vårt backslag fungerar när vi seglar runt i världen. Och då handlar det samtidigt om förtroende för den som lagar. Att kunskap finns och garanti lämnas när det handlar om stora pengar. För det är i slutänden pengar det handlar om.

Vi får se vad som händer med Carlos leende…

Skepp o Hoj!

 

 

 

Framme i Portugal och resan har gått bra. Men resan gav oss lite extra spänning då vi delvis reste med Air France och de hade utlyst strejk från och med måndag kväll. Men vårt flyg verkade inte drabbas så vi kunde landa i Lissabon som tänkt sent måndag kväll.

Vi fick fatt på en taxi med en chaufför som inte kunde så mycket engelska, men var snacksalig ändå. Men när vi började lura ut honom på de mörka gatorna kring hamnkvarten i Amora så blev han lite orolig. Vi fick bedyra att vi skulle släppa ut honom ur hamnområdet, dit vi hade nyckel. Vi ville gärna att han skulle köra ända fram till Wilma för väskorna var tunga och många.  Killen fick 10 euro i dricks och jisses så han sken upp. Sen for han iväg med ett stort moln av sand efter sin bil.

Ja inte så konstigt, för Wilma stod i en smärre sandlåda efter allt blästrande. Borta var stegen som vi tidigare haft, så vi klättrade upp på rodret (där vi har några fotsteg) efter att vi dragit fram en byggställning som stod hyggligt nära Wilma. Det kändes nästan som vi gjorde inbrott på vår egen båt där mitt i natten.

Vi skickade upp bagaget med hjälp av fallet vi normalt hissar lilljollen med. Och när all packning var ombord och tillika oss själva så var klockan halv tre på natten svensk tid. Rätt möra men resan hade gått fint. Det hade blivit en lång dag, för vi gjorde några timmar i Paris mellan två flyg. Men allt hade rullat på mycket bättre än vi hade förutsatt oss. Inga förseningar och Kaptens brors underbart snälla granne skjutsade oss ända till Stenungsund, på deras egen inrådan. Människor är så fantastiskt snälla så det finns inte ord för det ibland.

Trötta så somnade vi som två klubbade grisar tills en solstråle väckte oss till en varm dag med klarblå himmel.

Skepp o Hoj!

Sista natten i Sverige stundar. Vi fick en enastående vacker höstdag att ta med oss som ett sista minne av vårt avlånga land. Vi for upp till Lysekil och hos Felix så bjöds vi på kaffe och princesstårta. (Tack tack Felix för att vi fick låna bilen och tack för supergod tårta och tack för trevlig pratstund. Kramar i massor).

 

I skrivande stund så befinner vi oss på Orust, där vi kommer att sova sista natten hos Kaptens bror med fru. På vägen till Orust så fångade vi denna bild på solnedgången.

 

 

Vi börjar så sakteliga att runda av vårt Sverigebesök. Det har varit fantastiskt kul att träffa alla nära och kära, även om vi inte hann med alla. Men så är ju livet. Dock känner vi oss klara med Sverige för denna gång. Det uppkom ingen stor hemlängtan där vi kände att vi ville komma hem för gott igen. Utan tvärt om, vi har fått bekräftelse på att det vi gör är det rätta. Att längesegla och se oss om i världen.

 

Vi var hos vänner igår. De brukar resa till Norge varje år och cykla och vandra kring de vackra fjordarna. Spendera långa dagar i frisk luft och laga mat ute på fjället. När andra åker till värmen så styr de kosan mot kylan och fast det är sommar så är det ibland bara några plusgrader i de Norska fjällen.

 

Ibland upplever vi det tydligare när andra beskriver känslan, den där känslan av att finnas ute i naturen, bortskuren från shoppinghysteri, trafik och datorer.

 

En annan sådan bra beskrivning får man när man tittar på Svt:s program Kalles sex liv. Det är Kalle Zakari Walhlström som träffar människor som valt ett annat sätt att leva på (ni vet killen som var gympalärare på Svt för ett par år sedan). Programmen handlar om människor som valt att bryta ett mönster och ta sig ut ur ekorrhjulet. I sex avsnitt få man möta människor som lever alternativt, och då ofta förknippat med naturen. Vi har passat på att streama några program under vår hemmavistelse, som vi annars har lite svårt att se när vi lever på båten. Och detta är ett sådant. I avsnitt tre så åkte Kalle till Lappland där han träffade Miranda som är jägare och bor långt ute på fjället. I omgångar ger hon sig ut i vildmarken och lever där helt själv i en liten jaktstuga för att hitta föda till familjen. Mycket intressant progam men också underhållande. Avsnitten är bara 30 minuter långa så gå gärna in på Svt play och sök efter Kalles sex liv.

 

Och ska vi på något sätt sätta fingret på vad vårt seglande har fört oss sedan vi lämnade Sverige, så är det väl att vi inte längre reser. Utan vi ”är”. Det har blivit ett sätt att leva där vi idag har tappat känslan för båten som transportmedel. Det är klart att vi vet om att båten tar oss från punkt A till punkt B. Men tiden står stilla när vi seglar och vi har ett eget liv ombord. Att segla i sig har blivit nödvändigt. Och samma sak när vi når hamn, så är det upplevelser vi vill åt. Vi vill krafsa på ytan för de platser som vi besöker. Att gå på restauranger och shoppa är inget som står på vår önskelista (även om det kan vara trevligt också). Utan det är annat vi vill åt såsom historiska platser, orörd natur, genuina människor. Och den här känslan har blivit tydligare.

 

Så väskor börjar så smått att packas, vi säger vartefter hejdå till vänner och familj och vi tänker allt mer på tillbakaresan och föreningen med Wilma. Ett par beting kvar hemma i Sverige, sen så…lyfter vi.

 

Vi längtar bort. Borta är hemma. För oss.

 

Skepp och Hoj!

Det går inte att låta bli att refektera över en rad saker när vi finns hemma i Sverige för tillfället. En sak som vi tog upp till stöttning och blöttning när vi tog bilen för att uträtta några ärenden, var just detta med bil.

Vi har sagt till oss själva att när vi kommer hem till Sverige mer stadigvarande, att vi då önskar oss ett liv utan bil. Det kan ju tänkas låta lite udda i andras öron och det luktar ju extrem miljönisse långa vägar. Men anledningarna till vår något aviga inställning till bil är mer av annat slag, än primärt en miljövinst. Även om man nu får det på köpet iallafall. Vilket är jättebra!

Vi resonerar följande.

Främst så tenderar en bil att bli en tvåtons permobil som man tar av ren bekvämlighet överallt man ska. Med den följden att man inte längre ägnar sig åt någon vidare vardagsmotion. Man blir helt enkelt lat – och kanske även sjuk med tiden, för man inte rör tillräckligt på sig. Och så kostar ju en bil en massa pengar. Vilket tvingar en till mer lönearbete och högre inkomster. Vi är inte alls arbetsskygga, inte så, men det är väldigt svårt att välja ett annat livstempo i vårt samhälle än full gas. Och det är vi inte intresserade av. Och ska du välja en lugnare takt (dvs arbeta mindre) så måste du kapa kostnader (tex avstå bil), Lägger man ihop alla kostnaderna som en bil för med sig så är det ju många tusenlappar i månaden vi pratar om. Så med andra ord så är det för många väldigt dyrt att arbeta, så för att ha råd så måste du arbeta fler timmar för att tjäna mer pengar, så du har råd att arbeta.

Nu utomlands, och då främst i Nederländerna så har vi sett fantastiska uppfinningar på cyklar och andra mindre fordon som skulle kunna ersätta en bil. Det finns olika vagnar att kunna koppla på så det går att ta sig till såväl stormarknaden som bygghandeln med cykel. (Någon minns kanske hur vi drog till bygghandeln i Holland på våra minicyklar och handlade imponerande mycket). Och alla elcyklar som idag står till buds…nu kan man lättare ta sig längre bort utan svett i pannan. Cykeln är verkligen ett enastående fortskaffningsmedel.

MEN…så i vår reflektion så fastnade vi i det faktum att vårat samhälle i Sverige i mångt och mycket är uppbyggt på annat sätt än på många andra platser i Europa. I Sverige bygger vi med förkärlek bostadsområden som ligger långt utanför stadskärnan. Och där du bor finns ingen mataffär eller café eller annat socialt som man kan tänkas efterfråga. Och butikerna ligger ännu längre bort från stan i form av stora köpcentran, dit det nästan är stört omöjligt att ta sig utan bil. Vardagslivet har blivit krångligt.

Och det är nog därför vi också har ett samhälle som upplevs som lite ensamt och kallt. För kring din bostad så finns inget som lockar och drar, det finns ingen naturlig mötesplats med andra människor. Alla kliver ut genom dörren och hoppar in i bilen, eller kanske möjligtvis att man går med snabba steg till busshållsplatsen med paraplyet i högsta hugg. Och bussar och tåg är ju förhållandevis dyrt här hemma, på många andra platser så kostar den lokala bussen bara en grindslant att hoppa på. Medan det här är en smått omöjlig sak att nyttja. Det går inte längre att använda kontanter utan du måste ha ett särskilt busskort, sms-biljett eller betala via en app på din smartphone vilket är ju helknasigt. (Pfft… låter inte konstigt i våra öron kanske, men berätta det för en sydeuropé och du möts av uppspärrade ögon. Kan man inte använda pengar på bussen i Sverige???!)

Det vi ser på många platser ute i Europa, är små och mellanstora samhällen där allt finns samlat. Även i en by med rätt liten befolkning så hittar du ett par restauranger och caféer, post och bank, matbutiker och lite annan service. Ofta finns en livlig torghandel och absolut en brödbutik i kvarteret. Det finns som sagt gott om mötesplatser på ett sätt som vi i Sverige i mångt och mycket byggt bort.

Så i vår vision att kunna leva ett hyggligt liv utan bil så gäller det att leta upp en plats där allt finns inom räckhåll. Och önskar man då bo utanför en storstad, ja då börjar det bli svårt. Vi kom inte fram till något svar. Utan det stannade vid en reflektion där vi konstaterade att alla avstånd i Sverige känns så långa (och det är ju sant till viss del, Sverige är ett större land med längre avstånd).

De här veckorna vi varit i Sverige nu, så beter vi oss som de flesta andra här. Vi hoppar in i bilen och kör precis ända fram till dit vi ska (vi har haft förmånen att låna bil under vår hemmavistelse). Primärt bekvämt men nu har en sorts rastlöshet infunnit sig. Våra kroppar skriker efter att få komma ut och få trampa i skog och mark. Vi saknar ljuset, det är mörkare i Sverige, men det blir dubbelt så mörkt när man spenderar så mycket tid inomhus. Inte sällan med gardiner och persienner som hindrar ljusinsläpp. Vi är ju vana att vara utomhus många timmar om dagen. Och vi börjar känna att byxorna spänner över magen, vi håller på att bli feta (eller i vart fall rundare mot vår vilja).

Så häromdagen så ställde vi bilen lite längre bort, för att promenera den sista biten till platsen vi hade ärende till. Men det hela krävde ändå en bil en bit av sträckan.  

Ekvaktonen känns svårlöst. Skillnaden mellan att ha bil eller nyttja buss och tåg blir ju förliten här i Sverige. Buss och tåg är för krångligt och dyrt iförhållande till den också dyra bilen. Så återstår gör cykel, men då måste man med omsorg välja en plats att verka på, där cykeln blir ett bra alternativ. Men tills vi löst vår fundering så väljer vi ändå att återvända till Wilma för att fortsättningsvis spendera långa dagar ute i frisk luft, där vi seglar, cyklar och går. För något annat alternativ finns inte. Inte för oss iallafall.

Det känns svårt att kunna leva i Sverige utan bil.

 

Skepp o Hoj!

Efter några härliga dagar på ostkusten så är vi åter på den västra sidan. Nu har vi gullat med barn och barnbarn och det kändes lite småjobbigt för mormor att krama om de två äldsta barnbarnen då de traskade iväg till skolan på måndagsmorgonen. Med vetskapen om att det dröjer så länge till nästa gång. Den stora slingrade sig om halsen och höll fast länge! En tår letade sig fram…

Nu får vi leva på kramarna tills nästa gång vi ses.

Vi lämnade själva ett par timmar senare och drog till Södertälje och Transauto för att köpa reservdelar till vårt backslag. Ett mycket givande möte fick vi och god hjälp. Nu har vi såväl en A- som B-plan för vårt backslag. Så nu hoppas vi att vi får ihop det så vi kan fortsätta segla vidare. Nog för att vi gillar Lissabon men nu vill vi ner till Algarvekusten innan det blir vinter.

Vi fick med oss de flesta reservdelarna med en gång men några som inte fanns hemma kommer att skickas direkt ner till varvet i Lissabon.

Så med detta avklarat så styrde vi kosan mot sydväst och Halmstad. I höjd med Nyköping så svängde vi av motorvägen och passerade Styrman Pimpstens storasyster och så ringde vi oanmälda på dörren. När den öppnades så utbrast vi;

-Finns det kaffe här!??

Och till svar kom ett stort glädjetjut. Jo det fanns kaffe och kärlek, även nykokta svenska kräftor och kantareller från skogen intill, som vi fick med oss i en påse. Det var en skön paus i bilkörandet och fantastiskt kul att få en stund tillsammans när det inte längre sker så ofta, att man ses.

Kanske att det är roligare att ses just för att vi annars finns så långt bort. Man skulle ju kunna tänka sig att saknaden efter nära och kära skulle kunna få oss att vilja komma hem för gott. Men vi tror att det inte blir samma sak ifall vi gjorde så. Vi trivs med vårt långseglarliv och skulle inte vilja ändra på det. Det finns ett gammalt ordspråk som heter;

Ibland är det bättre att drömma och längta, än att vakna och få!

Det ligger något i det. Ja vi lever nog ett annorlunda liv i många avseenden. Och det är en konst att kunna förhålla sig till saknaden efter dem vi håller kära. Att inte kunna vara med barnbarnen på ett mer vardagligt plan, är nog det svåraste, för de växer så fort. Men tack och lov för att det finns digitala möjligheter som hjälper oss att förkorta avståndet. Man kan inte få allt…men väldigt mycket iallafall. Och det är vi tacksamma för.

Skepp o Hoj!

Vi gjorde en utflykt till trädet. Jo förutom barn och barnbarn på ostkusten så finns även ett träd som vi gärna tittar till. Helena donerade en ek till Trosa stad i början på 2000-talet. Kommunen behövde fälla en stor andel av de gamla vackra träden som prydde åpromenaden. De var gamla och utgjorde en rasrisk och kunde även göra åkanten instabil om man inte satte in åtgärder i tid. Kommunen som vid tidpunkten led av ansträngd ekonomi (ja det kanske alla kommuner alltid gör…det känns så) vände sig till allmänheten där man möjliggjorde en nyplantering av träd utmed sträckan, på de platser man avverkat de gamla vackra träden. Intresset var enormt och Helena var en av dem som fick möjlighet att göra Trosa lite vackrare igen. Om hon inte minns fel så kostade trädet med transport, plantering och skötsel av det unga trädet 4000 kronor.

 

Det återplanterades olika slags träd längs med ån. Men Helenas träd är en ek, vilken valdes med lite omsorg. En ek lever länge och den lär överleva så väl henne som hennes barn. Vilket ger en liten god känsla.

 

Idag har trädet vuxit till sig rejält och ser inte alls så ynklig och tanig ut som den gjorde precis när den kom på plats. Och åpromenaden ser idag betydligt mer lummig ut än den gjorde strax efter avverkningen.

 

Just nu är vi på svenska ostkusten och hälsar på barn och barnbarn. Ett kärt återseende då ett år passerat sedan vi senast sågs. Lite smått rörd och överraskad blir man när man möts av en tolvåring till barnbarn som nu nästan är lika lång som sin mormor. Vi inser att på samma gång som tiden står still, så går den vansinnigt fort. Upplevelsen av tid är subjektiv. Medan vi har suttit på segelbåten och blickat ut över havet och bort mot horisonten i timmar, har tiden för oss stått stilla. Och detta allt medan barnbarnen haft fullt upp med att växa för att bli stora. Hur gick detta till???

 

På vägen hit passerade vi Jönköping och körde vi längs med Vättern. Våra blickar drogs per automatik ut mot den blånande sjön. Solen sken och mitt ute såg vi en segelbåt glida fram med dess vackra segel. Det klack till i oss och vi båda utbrast en högljudd suck, där vi gav utlopp för egen längtan efter att få komma ut på havet. Vi blev nästan överraskade av den starka känslan. Att kapa förtöjningarna och glida ut ur en hamn med oceaner av tid framför sig är så rogivande och lugnande. Tankar som inte ständigt avbryts. Havets och vågornas eviga förändring och himlens skådespel. Tiden som står stilla. Närvaron. Och den starka känslan av att allt som är viktigt finns bara där. Resten av världen existerar inte.

 

Vi njuter av att vara på hemmaplan. Men så fort vi är tillbaka på Wilma och har fixat med henne så vi kan sjösätta. Då ska vi kasta loss och ge oss ut. För det är där vi hör hemma… i tidlösheten ute på havet…som vi längtar!

 

 

Sorry, this post is not translated to English. It’s about meeting our longsailing friends on the Finnish boat Stella Polaris, which we got to know in the Netherlands last year. A nice meeting where we had a lot to talk about when it was over a year since we were last seen.

Vilken underbar respons vi fick på vårt senaste inlägg. För de som följt oss länge så kom säkert många minnen tillbaka från Sunshine-tiden. Men även ni som hakat på under senare tid har gett oss fina kommentarer där ni visar på er uppskattning för det vi delar med oss av.

 Några axplock från kommentarerna vi fått av er måste vi bara få delge er här.

”Här får man vara med om dom mest fantastiska äventyr, helt utan kostnad” (med anledning av att man kan följa våra äventyr hemifrån, gratis, via bloggen)

”Det är så roligt att få följa er resa. Ibland är jag lite dåligt uppdaterad men jag brukar ligga i soffan och ta igen lite bloggning. Det är som att läsa en god bok” (så glada vi blir när vi uppfattar att man kan ha samma behållning av vår blogg som en god bok)

”Detta var den BÄSTA och definitivt finaste arbetsplatsen jag haft, älskade att jobba hos er och med er. Saknar er” (hur fin respons var inte detta…tack själv ”Hottefin” Du har en stor del i vår framgång)

”Nästan så att en tår trillar på kinden när man ser bilderna på Sunshine” (kommentar från en som följt oss nästan från allra första början. Och denne vän har ju kunnat läsa om alla våra med- och motgångar vi har haft. Vi sprang på varandra av en slump när han och hans kompis kom förbi på ett par minicyklar 2009)

Ja och fler fina kommentarer har vi fått och får fortlöpande. Så tack snälla och fortsätt gärna med det, antingen via bloggen, Facebook eller som PM.

Igår gjorde vi en roadtrip till Skåne. Vi tog oss ner till Hölleviken för att säga hej till några långseglarvänner som vi lärde känna i de holländska kanalerna för drygt ett år sedan. De har seglat uppefrån den finska sidan av bottenviken och ner till Gibraltar där de stannade över vintern. Därefter fortsatte de in i Medelhavet och nu under sommaren tog de sig tillbaka via kanalsystemet genom Europa. Nu ligger de i Hölleviken och då passade vi på att kvista förbi för att umgås, kramas och dricka kaffe. Vi hade mycket att prata och berätta om och vi passade på att klämma dem på lite erfarenheter kring att segla i Medelhavet och att gå kanalerna genom Europa.

Tiden gick väldigt fort, vi hann knappt komma förrän det var dags att åka kändes det som. Fast det hade gått ett par timmar. För efter besöket hos vännerna på Stella Polaris så åkte vi till Kaptens mellanson som bor i Skåneland. Det blev ett kärt återseende då det gått över ett år sedan vi senast sågs. Man ser på barnbarnen hur länge man varit hemifrån. Med god middag och trevligt umgänge så kunde vi sent styra kosan norrut igen. Vi somnade gott direkt vi slog igen dörren bakom oss hemma. En synnerligen trevlig dag!

Skepp o Hoj!