Further down the page you will find the text in English…

Var finns åsnan? Varje natt vaknar vi av en åsnas skriande. Den låter heehaw – heehaw – heehaw och kan hålla på i timmar. Men här på varvet finns ju bara båtar och åsnan låter oroväckande nära. Kan någon båtägare möjligen segla runt med en åsna, vi har ju sett hundar. En skeppsåsna (!)…tja…kanske inte fel.

Vi har iallafall tänkt gå på lite åsnejakt någon dag, för frågan gäckar oss. Var finns åsnan???

Efter en natt med ett heehaw-heehaw-heehaw som hållit oss vakna några timmar så drog vår alldeles egna kock igång med sliparbete tidigt på morgonen så vi vaknade abrupt. Ja tidigt kanske ni tycker var att ta i, för klockan var 08:30. För oss var det tidigt (jävla lyckostar). Och kock…nej han är kanske ingen kock. Men han ser ut som en kock, han borde vara en kock (han har en kockskarf runt halsen). En matglad lite smårund kille utan valkar i händerna, antingen född själv i innersta afrika eller av föräldrar därifrån. Och även om vi hyser förkärlek att benämna folk utifrån deras utseende och andra egenskaper, så är det där med valklösa händer faktiskt sant. Vi har hälsat på varandra, vi tog hans hand. Ingen grovarbetare iallafall, snarare kock, för handen var mjuk som en barnastjärt.

Vår kock är trevlig och han gör ett mycket noggrant jobb. Hans uppgift är att slipa vattenlinjen noggrant och fint (så blästerkillen kan ta vid senare). Så med vinkelslip står han och slipar ner gammal färg med en imponerande precision. Och med en imponerande ineffektivitet. För vi fattar inte grejen att komma och väcka oss på morgonen (hela båten blir som en resonanslåda) och att dra igång vinkelslipen om han skulle sluta redan efter tre minuter (jo det var inte längre, möjligtvis fem minuter). För att sedan försvinna och komma tillbaka först på eftermiddagen (hittills den längsta siestan vi upplevt så här långt). Vi skrattade gott åt det hela, det är ingen fara alls men visst blir man full i skratt. Vi fattar inte.

Kocken kom tillbaka på eftermiddagen och fortsatte. Men slutade rätt tidigt igen, innan båten var klar. Och vi börjar nu ana att varvets tidsplan inte håller (den har egentligen redan spruckit). Wilma skulle ha varit färdigblästrad när vi kom tillbaka från Sverige. Så arbetet är nästan en vecka försenad redan nu. Och idag lördag kommer blästerkillen och ska blästra resten (för han kan tydligen inte mitt i veckorna). På måndag har vi kommit överens med varvet att vi ska kunna börja måla. Och då måste båten vara färdigblästrad och tvättad.

Hur det hela slutar har vi ingen aning om, för kocken drog innan jobbet var klart (han kanske behövde hem och laga mat) och det var ju fredag eftermiddag och möjligen stämplade han ut för helgen. Och kommer kocken mot förmodan i helgen så kan de ju knappast stå två personer och arbeta på Wilma om den ena ägnar sig åt blästring (om man nu inte älskar att stå i en sandstorm). Vi följer med spänning hur detta kommer lösa sig. Dock vill vi nog att det inte ska sliras så mycket mer, för Rafael kom igår och ville ha betalt för blästringen innan jobbet var färdiggjort (vi får inte blästra själva annars hade vi givetvis gjort det och varit klara på två dagar).

Nu tar vi dagarna med ro oavsett. Så det hela löser sig nog (fast vi kommer att trycka på Rafael om blästringen inte är klar tills på måndag). Men detta är inte ett högeffektivt Skandinavien. Det här är mañana-Portugal.

Medan vi stått i veckan och väntat på att Wilma ska bli klar för att målas, så har vi ägnat oss åt att bygga en autopilot. Jo vi har en, men den är lite undermålig i tung sjö. Det hela ser lovande ut. Men mer om detta skriver vi i ett annat inlägg. För nu har åsnejäveln tystnat och vi kan åter somna om en stund innan blästermannen kommer och drar igång med en sandstorm på Wilma. Häpp!

Skepp o Hoj!

In English;

Where is the donkey? Every night we wake up by a donkey’s screaming. It sounds heehaw-heehaw-heehaw and can last for hours. But here on the boatyard there are only boats and the donkey sounds alarming close. Can any boat owner possibly sail around with his donkey, we have seen dogs. But a donkey?

We have at least thought about going for a walk any day, to look for the donkey. Because we want an answer. Where is the donkey ???

After one night with a heehaw-heehaw-heehaw who kept us awake for a few hours, our very own “chef” started working early in the morning, so we woke up abruptly. Not SO early, you might think, the time was 8:30 am. But for us it was early (damn lucky ones). And ”chef” … no, maybe he’s not a chef. But he looks like a chef, he should be a chef (he has a chef’s scarf around his neck). A podgy little man without calluses in his hands, either born in the inner part of Africa or by parents from there. And even if we like to rename people according to their appearance and other qualities, the fact about his hands is actually true. We have shaken hands. And his hands were soft like a child’s skin. No shipyard worker at all, rather a chef (or an office-worker). But he seems to like food! A chef.

Our “chef” is nice and he does a very careful job. His task is to grind the waterline carefully and fine (so the sandblaster-man can take on later). The “chef” worked with an impressive precision. And he was impressive inefficient too. Because when he started to work he finished after three minutes and disappeared. And didn´t show up until afternoon, the longest siesta we have experienced so far.  So we don´t get the thing with coming to wake us up in the morning if he was going to disappear three minutes later. We laughed at all, what else could we do?!

In the afternoon the “chef” continued. But stopped early for the day, before he was ready with the waterline. And we now start to realize that the schedule will probably fail (it already has). Wilma would have been ready when we came back from Sweden. So the work is almost a week late already. And today (Saturday) comes the blaster-man and he will blow the rest (because he apparently cannot be here in the middle of the weeks). And on Monday we have agreed with the boatyard that we can start painting. So by then, the boat must be fully blown and washed.

So for now, we don´t know if our “chef” is coming back to do his part of the job during the weekend. And if he does they can hardly stand two people and work at Wilma at the same time, if one of them is sandblasting (if you don´t love standing in a sandstorm)

We do not worry, there will be a solution. But this is not a highly efficient Scandinavia. This is Mañana-Portugal.

So while we are waiting for Wilma to get ready for painting, we have worked with building an autopilot. We already have one, but it´s a bit substandard for our heavy boat. But more about that in another post. Because now the donkey-boy has stopped screaming, so we can fall asleep again for a while until next ”wake-up” comes. The blaster-man.

Skepp o Hoj!