Sand virvlar upp mellan båtarna, man gör klokt i att stänga munnen när man är ute…

Tre glas vatten i värmen…

 

Idag är det varmt. Trettiofem grader i skuggan och i byssan dallrar kvicksilvret på fyrtio grader, trots att vi öppnat alla ventiler och skapat korsdrag genom båten. Det blåser friskt och vindbyarna får sanden att lyfta från backen. Stora sandvirvlar dansar över varvsplan och glömmer man bort att stänga munnen när man är ute så knastrar det snart mellan tänderna. Det ligger ett ovanligt stort lugn över båtvarvsområdet, söndag i kombination med värme gissar vi är anledningen. Från Amora FC fotbollsplan intill dundrar musik i högtalarna och vi bygger autopilot för glatta livet.

Det ska bli lite omslag i vädret, och lite svalare luft är på väg. Och i samband med detta så kan det komma åska och medföljande regnskur. Någon vi längtar efter då sanden från all blästring ger oss känslan av att bo i Sahara. Händer och ögon är snustorra, för inte tala om näsborrarna. Och portugiserna själva längtar efter regn då senaste ordentliga skur här var i April. Alla buskar och gräsmattor är knastertorra.

Men på tisdag ska solen vara tillbaka och då med mer moderata 22-24 grader.

Varvet befinner sig på den lite mer ruffiga sidan av Lissabon. Och antingen gillar man detta eller så inte. För hit verkar inga swish-swish-människor ha hittat. Swish-swish-människor är sådana där seglare som kommer i de snyggaste (läs: dyraste) seglarjackorna. Och de har lite bråttom och när de pendlar med armarna så låter det swish-swish-swish-swish om deras seglarjacka som är av modell bättre.

De båtägarna som man finner här är de som fortfarande i hög utsträckning bor kvar på sina båtar och utför sina arbeten själva, låt kalla oss budgetseglarna. Swish-swish-seglarna däremot föredrar att lämna ifrån sig sin båtnyckel till ett finare varv, allt medan de åker skidor i Alperna eller dricker vin i Provence under tiden (och får en dyr räkning på slutet).  

 Wilma färdigblästrad nu äntligen, sånär som på ”kocken” som inte har slipat klart under vattenlinjen (han kommer på måndag). Mer städat kring vår båt, bara våra cyklar och jollen står snyggt uppställda utanför.

 Ingen miljö för swish-swish-folket…

Det råder en god stämning här och vi har fått många vänner. Framför allt så umgås vi med besättningen på den danska båten Fair, som vi träffade i Povoa de Varzim. De ska sälja sin båt och istället se världen som backpackers. Ett beslut som vuxit fram då Christina (den kvinnliga parten av besättningen) har STORA problem med sjösjuka. De har provat allt, men de inser att deras dröm att segla till Nya Zeeland inte är realistisk. Hon är tuff, har seglat ändå. Men då hon varje segling blir totalt utslagen så blir Nikolaj ensam att ta hand om båten, allt medan hon kalvar i en hink nere i salongen. De har provat all slags medicin och alla slags kurer, men inget hjälper. I Skandinaviska vatten fungerar det att segla för dem, men inte några havsseglingar då svallen rullar oavbrutet här. Att då gå över Atlanten i dryga 20 dygn är att tigga om bekymmer.

Vi har varit ombord på deras segelbåt Fair, och den är fantastiskt fin. Båten ligger i en mycket human prisklass och den är långfärdsutrustad och klar att fortsätta segla med. Den som köper deras båt slipper ”transportseglingen” som Engelska Kanalen i stort sätt är. Utan man är precis runt hörnet av Algarve. I vägskälet mellan Karibien och Medelhavet. Vi hade absolut kunna köpa deras båt om vi stod utan en och sökte en långfärdsutrustad båt. Inte för stor, perfekt för två. Kolla gärna in deras hemsida; http://sagitta35-fair.blogspot.se/p/fair-slges.html  (lyckades inte direktlänka, så ni får klistra in den själva)

Intressant varvsmiljö för skitgrisen…

(fast vi borstar våra tänder iallafall)

Skepp o Hoj