(…eller konsten hur man får en fördärvad dag till att bli bra ändå)

Amora, Portugal

När vår gode vän norrmannen kom i taxi från flygplatsen, så hade han svängt förbi hundpensionatet först och hämtat upp sin lurviga bästa kompis. Hunden. Även kallad Matrosen. Och vi hade bestämt att vår vän skulle be taxichauförren stanna till lite snabbt vid vår båt, så någon av oss kunde hoppa in i bilen och visa vart hans båt stod uppställd på varvet. Vår gode vän hade nämligen ingen aning, när han lämnade varvet så hängde hans båt ännu i subliften.

Synen måste ha varit smått fantastisk, när Helena alias Styrman Pimpsten hoppade in i bilen. För det for runt en fyrtiokiloskrabat likt en ryamatta i en torktumlare vid åsynen av sin svenska kompis (ja inte vår norske vän, han blev också själaglad, men han väger varken fyrtio kilo eller beter sig som en vild ryamatta. Vi syftar såklart på hans hund). Ett hundra procent vild hund och helt plötsligt blir jycken varse om att Pimpsten håller en glass i sin hand. Att hålla en glass i baksätet på en bil tillsammans med en stor hund är något mycket avancerat och svårt. Så till den grad att Helena valde att hålla upp glassen ovanför biltaket, där hon stack upp handen genom sidorutan. Som frihetsgudinnan i New York, men här med en GB´s magnumglass med choklad. Sakta åkte taxin med sitt något udda ekipage fram till normannens vackra träskuta (och chaufförens syn på skandinaver måste för alltid vara fördärvad).

På kvällen dukades det upp för kalas. (Det var vi och våra danska vänner som fixade välkomstfesten). Det blev en barbeque med många skratt, god mat och några glas rödvin. Och det där med rödvin är ju gott i stunden det intas. Men även av rätt små mängder så har den röda drycken en förmåga att tillkännage ett lätt dunkande huvud dagen därpå. Och så var fallet, för Styrman Pimpsten. Hon lär aldrig bli någon stjärna på att dricka vin, vilket nog inte är något att eftersträva.

Så dagen efter började något segt. Det saknades dessutom mer spackel. Vi bestämde oss för att cykla till färgaffären och insförskaffa mer. Upp på hojarna och så barkade det av mot Amoras kommersiella kvarter (som ser ungefär lika upphetsande ut som ett city i en norrländsk liten by, små trötta affärer längs med en halvöde gata).

Hmm…de hade bara några få burkar kvar på hyllan. De skulle beställa mer. Och ner för backarna for vi med håret fladdrandes (tja kanske inte då Kapten Betongs hår då). Vi sladdade in på vårt lokala lilla favorit-hak. Platsen där vi inte ruineras på. Platsen där vi ätit så god ost och skink-toast tillsammans med vår vän engelsmannen (som inte är engelsman).

Vi gick fram till tjejen som stod bakom disken. Vi försökte förklara (på engelska) att vi önskade oss en toast (sån som vi ätit förut) med ost och skinka. –Sim, sim! Svarade hon glatt. Visst förstod hon. Och två kaffe till det (undantag för Pimpsten som annars inte dricker kaffe, men va fasen, dagen var ändå fördärvad).

Vi slog oss ner i solskenet utanför. Och snart kom vår servitris ut. Med….rostad macka i småbitar och med smör på. Vart var vår superduper-dubbel-toast-med-ost-o-skinka??!!! Ni vet känslan när man bara längtar så efter något. Och så blir det något helt annat. Som den gången när Pimpsten var barn och hennes pappa frågade om hon ville ha Hönökaka…. –ja, det ville hon. Och så kommer han tillbaka från köket med någon jäkla macka. Hon själv hade ju trott att hon skulle få kaka. Hönö-KAKA!!! Det hörs ju på namnet (det måste ha varit traumatiskt, händelsen är ännu ihågkommen 45 år senare).

Vi stirrade på våra rostade simpla brödbitar på fatet. Skulle vi försöka förklara på nytt, att det blivit fel. Men vi var nog rätt förvissade om att felet var delat. Tjejen fattade inte vad vi sa (ja hon pratar ingen engelska) och vi kunde ju uppenbarligen inte förklara oss tillräckligt bra (ja vi pratar ju ingen portugisiska). Och det är ju det här som är charmen med att vara utomlands. Att det inte alltid blir som man tänkt. Att det blir fel, tokigt och knasigt.

Vi smakade lite misstänksamt på toasten. Och det var ju faktiskt gott. Mycket enkelt. Men gott.

Vi njöt av kaffe och toast men kände efter våra tre bitar var att det skramlade tomt i magen fortfarande. Pimpsten gick in och betalade för kalaset men såg till att få med sig något sött och onyttigt ut, en portugisisk bakelse. (Tja dan var ju fördärvad, sa vi inte det..?!). Samtidigt bad hon om att få betala. Och det kostade inte 25 euro (woop woop) utan humana 3,60 euro. Helt klart överkomligt. När vi smaskade som bäst på vår bakelse i solen så  kom vår vän engelsmannen (som inte är engelsman) förbi och slog sig ner. Det var dags för hans dagliga öl och macka. Och HAN lyckades minsann beställa och få det han ville. Men så bor han ju sedan fem år i Portugal, vilket säkert förklarar saken.

 

 Och även veckan därpå. Ingen nederbörd och fina 25-30 grader…perfekt! Vi behöver inte stressa trots att denna dagen till viss del gick till spillo…

Efter trevligt snack en stund så for vi tillbaka till varvet med halvmätta magar och spackel i bagaget. Det bar nerför backarna. Därefter en skarp kurva åt vänster och slutligen en raksträcka. På raksträckan så trampar vi alltid så mycket vi orkar. Vi spurtar! Och då  (denna gång) så ser vi ett enormt leende skina upp i andra änden av vägen, 50 meter framför oss. Det är en av de glada killarna som arbetar på varvet. Han hälsar alltid så glatt på oss. På varvet, på stan, i affären..ja överallt där vi springer på varandra så ropar han hej. Och nu när vi trampade allt vad vi orkade så stannade han upp. Och skrattade. Slog sina båda stora händer över sina knän om och om igen. Som om han hejjade fram oss. Hans leende stod från öra till öra. Och när vi passerade honom så höll han upp sin stora hand i luften för en high five.

Först kom Kapten Betong… ”KLATCH” i handen.

Sen kom Styrman Pimpsten… ”PANG” i handen.

Två fullträffar på en high five. Och bakom oss ekade varvskillens skratt. Vilken glad lirare! Och dagen var nog inte fördärvad trots allt. Allt som behövdes var tydligen en…HIGH FIVE!

Skepp o Hoj!

Det finns väl egentligen inget nytt att rapportera från varvet här i Amora. Våra soliga och varma dagar fortsätter. Vi spacklar på och har nu gjort ena sidan av skrovet. Vår norske vän med hund är åter på plats och vi har hunnit med en välkomst-grillfest därav.

Vårt backslag har nog ännu inte nått Södertälje, utan det rullar på vägarna. Dock vet vi vad ett nytt (likadant) backslag skulle kosta om inte vårt backslag är reparerbart. Och då landar summan på sådan hög nivå att det inte försvarsbart. För vi pratar pengar i härat för vad vi skulle få en hel ny motor inklusive backslag för. För skulle vi bara köpa nytt backslag så kan man väl ge sig fasen på att när man sladdar runt hörnet vid Italiens stövelklack eller nånstans så går själva motorn sönder. Och när man byter den, så passar inte vårt backslag, då modellen inte tillverkas längre. Så det blir med största sannolikhet inget nytt backslag till vår gamla motor.

Men vi är ju inte där än i våra beslut. Först ska vi se vad Transauto säger om att laga. Och så har vi ju lite summor att gå på och jämföra med. Vi tar vår fördyrade omkostnad med ro. Vad annat kan vi göra?

Således saknar vi därför också helt en plan för när vi kan segla vidare. Backslaget är den springande frågan för oss. Men vi försöker tänka såhär. Att tur att vårt backslag ändå gick att köra med och använda ända fram till ett lämpligt varv. Vilken tur att detta varv låg i varma och sköna Lissabon. Och att det är ett billigt varv, där vi får samtidigt har tillåtelsen att bo och arbeta själva på vår båt (vilket inte alltid är fallet). Läget hade kunnat vara betydligt mer illa. Och vi saknar faktiskt inget (annat än ett fungerande backslag). Och under tiden vi väntar på passar vi på att göra stora och små förbättringar på Wilma. Och vi tänker lite inovativt kring en del lösningar, vilket ni kommer att få bli varse om. Men mer om det senare. För idag väntar ännu en dag med spackling på schemat.

Men vi kan samtidigt passa på att bjuda på lite tecknad humor. Det finns en duktig tjej, the cruising cartoonist, som heter Sarah Steenland. Med hennes illustrationer så fångar hon på ett humoristiskt sätt livet som långseglare. Gå gärna in på hennes hemsida och kika mer; http://www.sarahsteenland.com

Vi vinkar av vårt backslag. Nu ska den ut på eget äventyr utan oss…

 

Now we have been waving goodbye to our gearbox, it will go home to Sweden. A nice driver came and picked it up. And while we wait, we had a barbecue in the evening together with our boat neighbors…

Bye bye gearbox. Från det att vi hade ett kundnummer upplagt på DSV så tog det mindre än ett dygn så dundrade det in en stor lastbil och hämtade vår lilla kvartspall. En trevlig chaufför slängde upp pallen på bilen och så fylldes det i några papper. Sen drog han iväg. Det kändes lite märkligt att släppa iväg vårt backslag, nu om inte förr så är vi fast på land. MEN! Så smidigt det gick ändå.

Nu när vi har ett kundnummer hos DSV, så kan vi skicka fritt (ja vi måste betala förstås) inom hela Europa. Och vi tror vi kommer att ha god användning av detta.  För vi har märkt att många gånger så är det lättare att beställa saker från Sverige, än att leta upp dem här. Vi har ju dessutom alla kontakter kvar i Sverige som vi nyttjade friskt under åren då vi renoverade Sunshine. Och vi kan våra leverantörers sortiment. Vi tror det kommer förenkla vårt långseglarliv när vi stöter på tekniska bekymmer.

Men är det inte dyrt att skicka då? Nä vi tycker inte det. En kvartpall på 50 kilo kostade oss totalt inklusive moms och miljöavgift 874 kronor. Från Portugal till Sverige. Är inte det otroligt billigt när man tänker efter?

Fast det är klart, vi kan ju inte skicka paket var och varannan vecka. Då blir det dyrt. Men det kan ju tänkas bli någon gång om året i vart fall (ja vi lider fortfarande av sviterna från den dyra lunchen…iallafall själsligt, ha ha ha)

Grillfest på fredagskvällen med våra båtgrannar…enkelt men mycket trevligt.

Sen var det så att det var en tysk en fransk och en Bellman….nä nä nä…det var en tysk, en fransk, en portugis, en nyazeeländare, två danskar och så vi som ställde till med barbeque på fredagkvällen. En synnerligen trevlig och anspråklös tillställning. Vi satt i många timmar och samtalade allt medan vi åt och drack gott. Vi hann avlägga många ämnen. Dels kom vi in på hur julfirandet skiljer sig åt mellan de olika länderna. (Ha ha ha…visste ni att här i Portugal så väcker man alla barnen mitt i natten, natten mellan den 24e och 25e, för att de ska få sina julklappar. Stackars barn…de får inte sova!).

För det är så att några av oss sannolikt blir kvar här på varvet över jul. Men de som hinner sticka iväg innan kommer vi att sakna. Vi är ett gott gäng. I synnerhet kommer vi sakna våra danska vänner som nu håller på att packa ihop det sista innan det bär av…och nu bär de över en del saker till oss, som de varken ska skicka hem till Danmark eller ha med sig på resan.

Dels har vi fått en guitelele. Den kan liknas mellan en klassisk gitarr och en ukelele och den är bara en fjärdedels så stor mot en vanlig gitarr. Den har sex strängar men den stäms annorlunda, där den är trasporterad upp till A (man stämmer strängarna ADGCEA). Ja det där kanske låter som rappakalja för den som inte är sysslar med musik. Men nu kan det plinkas här ombord på Wilma. Helena spelade flitigt förr, hela uppväxten inte minst. Men sen har annat tagit vid och tid har saknats under alla yrkesarbetande år (Ni ser! Jobb stör!). Det har säkert gått 20 år sedan det spelades i någon egentlig mening så det behöver dammas av rejält innan färdigheterna är tillbaka…

En mycket trevlig gåva från våra vänner och vi tackar å det ödmjukaste. Tack goa vänner!

Nästa vecka blir det grillparty igen, men sen börjar alla avskeden rulla på i olika takt. Känns lite tomt och sorgligt på ett sätt. För vår del vet vi ju inte när vi kan komma iväg, det hänger ju på vårt backslag. Men tur att vår norske vän snart är tillbaka hos oss. Han är nog på ingång om några dagar…känns gott… Kanske bäst att hålla kaffepannan beredd!!

Skepp o Hoj!

När man tittar på den typiske långseglaren så kan man se två saker urskilja sig. Antingen är äventyraren rätt ung, inte sällan ett par-tre ungdomar mellan 20-30 som inte slagit sig till ro med barn ännu. Eller så är det pensionärer som passar på att segla när arbetsåren är över och barnen är utflugna.

Det är klart att det finns andra kategorier av seglare också. Varje gång vi möter en barnfamilj som lyckats kasta sig loss på sitt livs äventyr så blir vi så glada. Vi har haft förmånen att träffa några. Och det är fantastisk att se hur lätt barn smälter in i nya miljöer och situationer. Dessa barn sitter betydligt mindre tid vid sina datorer uppkopplade. Utan de leker ”riktiga lekar”, skojar, utforskar och lär sig en massa nytt från morgon till kväll. De vi har träffat upplever vi som mycket mogna och öppna för sin ålder, där de vågar sitta med i de vuxnas sällskap och aktivt delta i diskussioner. Så även om den förs på engelska (för de vi träffat har inte alltid engelska som modersmål). Barnen är blixtsnabba på att ta till sig nya människor.

När man kommer på besök hos en långseglarfamilj med barn så blir man inte förvånad om man blir tagen i handen av en pigg 9-åring som visar en runt i båten. Och en sådan rundvisning är bland de roligaste, de visar inte upp deras båt på samma sätt som föräldrarna gör. Utan med förkärlek så får man titta ner i familjens tvättkorg med de informativa orden –Här lägger vi smutstvätten (och så tittar vi ner på hela familjens smutsiga byk). –Men min lillebror är slarvig, han lägger inte alltid i sina kläder!

Ja barn är underbara och långseglarbarn är duktiga på att ta ansvar och på att vara delaktiga i familjens resa, även seglingen tar de sig an. De behövs för att vardagen ombord ska fungera, de har en funktion och ett syfte. Vi har aldrig mött ett långseglarbarn som tjatar.

Att det inte finns så många långseglarfamiljer med barn beror nog på två saker. För det första så krävs ett rejält kapital för att kasta sig iväg på en långsegling. Sen är många skolor rätt stränga idag på att bevilja ledighet. Vi har mött en engelsk familj som fick avbryta sin långsegling när barnen kom upp i skolåldern. Det var ”no mercy” på att få tjänstledigt för barnen. Och med tjänstledigt så menar vi inte att barnen slipper gå i skola. Tvärt om (Tex i England är de mycket restriktiva med att bevilja ledighet).

Alla långseglande barn i skolåldern, där skolan beviljat ledighet, går i skolan. Föräldrarna deltar mycket i barnens lärande, ofta är det föräldrarna som undervisar. Och så var det nog mer förr. Men idag ser vi exempel på fina distansundervisningar som finns att tillgå.

Det finns en finsk familj som långseglar med barn och de är med och arbetar fram en ny typ av undervisning. Det är ett spännande projekt. Företagen bakom denna nya innovativa modell för den finländska utbildningssektorn arbetar inom olika områden av digital utbildning.

Och detta är möjligt tack vare att Finlands regering har utarbetat en nationell strategi för lärande och kompetens, där de främjar digitalt lärande och effektiv använding av nya inlärningsmiljöer. Så nu håller finnarna på att ta fram ett nytt högteknologiskt utbildningskoncept för distansutbildning.

Vi ska veta att Finland håller fantastiskt hög utbildningsnivå, ett av de allra högsta i världen. Finländska barn presterar alltid i topp i OECD:s PISA- undersökning år efter år. (Till skillnad från Sverige där vi idag har tappat mycket och vi tillhör idag inte längre de absoluta toppnationerna avseende kunskap och utbildning).

Som den finländska långseglarfamiljen på S/Y Panacea säger;

”We want to work with our partners to experiment and develop ways to make education available for anyone, anywhere, anytime. Even in the most remote areas with no digital infrastructure or internet connections”.

Ja det ska även kunna gå att undervisa även då man saknar internetuppkoppling, vilket skulle kunna möjliggöra undervisning på många avlägsna platser I världen.

Sail For Good Education Ecosystem program är på väg att bli ett viktigt utbildningsexportprogram, som ska kunna erbjuder helhetslösningar för skolor att kunna digitalisera sin verksamhet.

(Den som vill läsa mer kan gå in på deras hemsida sailforgood.com)

Vi blir fantastiskt glada när något bejakas, istället för att allt ska förbjudas och omöjliggöras. Och idag har vi alla tekniska möjligheter att upprätthålla en god utbildning vart än du befinner dig. För vi vill gärna tro att barn som långseglar inte alls halkar efter i skolan, tvärt om så är deras utbildning mer effektiv och på vägen får de med sig en massa gratis. Kunskap om segling, geografi, språk och kulturer för att nämna några.

Vi vill se mer barn på havet!

Skepp o Hoj!

Som regel tar man (eller i vart fall vi) inte så stor notis kring en rad utrikesnyheter. De flashar förbi i den allt mer inströmmande rapporteringen om vad som sker i världen. Och alla nyheter går inte att ta in, det blir lite för mycket ibland. Därför är det rätt skönt att vara långseglare. Medan det sker katastrofer runt om i världen (som det sannolikt har gjort i alla tider) så befinner vi oss själva i vår lilla bubbla av lycka. Våra bekymmer är av lite enklare karaktär. Vart hittar vi en butik som säljer slippapper och penslar? Undrar vad mjöl heter på portugisiska, så vi köper rätt. Och hur kommer det att lösa sig med vårt backslag, och vilken grop kommer detta gräva i vår plånbok?

 Inte så att vi inte bryr oss om vår omvärld. Det gör vi. Men vi är också skyldiga oss själva att må bra. Det hjälper ju ingen om vi mår dåligt å andras vägnar (man måste inte bära världens elände på sina egna axlar).

Så vi förstår vårt privilegium att kunna leva så här, och vi känner stor tacksamhet. Och det vi förmedlar ut (inte minst genom bloggen) kan förhoppningsvis uppfattas som något positivt och glatt. Det kan vara nog så viktigt som en kontrast till allt tråkigt som händer i världen. Till allt negativt som står att läsa.

Men nu var det ju så att det var inpå vår husknut (eller borde vi kanske kalla det får båtknut…hm…avser man en pålstek då??) som det skett en nationell katastrof här. Vi tänker på de terrängbränderna som härjat (och kanske ännu pågår) och som kostat över 40 människoliv här i Portugal.

Och nu blev en sådan där förbipasserande utrikesnyhet inte alls så ointressant längre. Just för vi finns i dess närhet. Och det går inte att undvika att märka att saker sker här som är kopplat till katastrofen. Man måste inte ens läsa tidningarna för att förstå att något har hänt (vilket för övrigt vore lönlöst då vi inte förstår portugisiska). Men vi har märkt att människor har varit lite mer lågmälda och vi har sett flaggor på halv stång.

En dag så städades det febrilt här på varvet. Personalen samlade ihop gammalt bråte, eldade upp spillvirke, gjorde öppna ytor rena… Vi tänkte att de kanske hade en inspektion på gång. Eller kanske någon högt uppsatt tjänsteman väntades på besök. Eller en viktig kund, kanske Bill Gates (han har säkert en häftig båt som måste vårdas ibland). Något var på gång, det var tydligt. Vi pratade med flera båtgrannar om den plötsliga städivern som infunnit sig, för den gick stick i stäv med det annars lugna mañanatempot som råder här (de hade liksom fått eld i baken).

Och nu vet vi vad det hela handlade om. Den portugisiska inrikesministern Constança Urbano de Sousa har hårt kritiserat människorna i landet för att det ligger alldeles för mycket bråte, skräp och annat brännbart runt om på gårdar och kring husknutar. Och det ÄR ett skräpigt och ostädat land, det ligger inte sällan drivvis med skräp längs med vägkanterna, och bakom folks hus så kan det se ut som rena rama soptippar (i Sverige riskerar man vite om det ser för taskigt ut på ens tomt, och detta inte minst för brandrisken, det är inte bara av estetiska skäl).

Nu hade inrikesministern uppmanat sitt folk att gå ut och städa och röja upp, och hålla rent framför sin egen dörr (eller bakom huset, beroende på vart man nu slängt sitt skräp).

Vad som senare hade hänt, var att samma minister hade beklagat sig över hennes hårda lott. Hon hade minsann arbetat så otroligt hårt sedan hon fick posten som inrikesminister. Så till den grad att hon inte kunnat ta någon semester i somras.

Men då såg Portugiserna RÖTT. De tyckte uttalet var högst egoistiskt och osmakligt när många landsmän fått sätta livet till i eldsvådorna. Så hon blev samma dag avsatt. Fast i massmedia framstår det som att hon avsagt sig sitt uppdrag självmant, där hon skriver i sitt avskedsbrev att de ”politiska och personliga förutsättningarna saknas” för att kunna fortsätta. Mycket diplomatiskt.

Hade vi inte funnits på plats så hade vi aldrig fått veta så mycket bakgrund till en kort notis som kablats ut i svenska tidningar. Och vi hade aldrig med egna ögon kunnat vittna om hur katastrofen påverkat folks beteende. Helt plötsligt så blir de annars så tråkiga utrikesnyheterna intressanta.

Och kanske är det så, att saker måste finnas i vår närhet, för att vi ska kunna ta till oss dem. Och beröras.

(Ja detta inlägg kanske inte blev så muntert ändå. Men kanske intressant iallafall. Och vi har fått knäcka extra som utrikeskorrar…släng dig i väggen Porseryd)

Skepp o Hoj

You can find the text in English further down the page..

Sedan vi återvände från Sverige så har dagarna börjat flyta in i varandra. Och vi lever ett vardagsliv mitt i äventyret. För så blir det, för vid sidan om alla nya platser man reser till och utforskar så finns ju disk, tvätt och matlagning kvar på agendan. Man har rutiner precis som hemma, med den största skillnaden att man inte behöver löneslava. Aldrig ställa klockan och aldrig titta på klockan ( men den finns, men den är dock mest till för att kolla så man inte missar fikapauserna. Igår använde vi den för att inte missa klockslaget 16.00 då vi bjöds på en fantastiskt god fika hos danska vännerna).

Och nu när vi ligger lite mer stationära här så inkluderas båtgrannar i vårt vardagsliv. Det finns ett par svenskbåtar här, men ingen av dessa ägarna finns på plats. Däremot så har vi vår bästa vän Norrmannen här (men han är hemma i Norge och pussar på familjen just nu). Och vi har de danska vännerna på båten Fair (de som bjöd på gofika). Och sen finns det lite tyskar och engelsmän, någon fransman och en Nya Zeeländare och en Australiensare. Man blir fort ”en familj” och det är stört omöjligt att gå över varvsplan utan att springa på någon att snacka med. Men det har vi ju tid med, sålänge ens mål inte var att gå och skita. ( ja, även vi kan ha skitstressigt emellanåt).

Nu är vår båt färdigslipad och färdigblästrad. Det sista gjordes igår morse, och tog åtta minuter ungefär. Underbart, nu kan även vi börja arbeta och inte bara stå och titta på.

Dock har vi gått på en nit här. En turistnit skulle vi kunna kalla det. Här har vi skrivit och skrutit om hur billigt det är med mat och dryck…hur vi handlar vin för 1 euro, att baguetterna kostar 3 kronor, kaffet på stan 6 kronor…att vi varit ute och ätit ibland för en tredjedel mot vad det kostar i Sverige.

Men så tedde det sig inte bättre än att när vi gjorde ärenden till järnaffären (den finns på cykelavstånd och högst upp i backen här i Amora) så tänkte vi slå till på en lunch på stan. Vi har ju ingen kyl och frys ombord så länge vi ligger uppe på land, då dessa är vattenkylda (finns inget vatten utanför skrovet). Men vi tycker det fungerar bra ändå. Och därför så har vi släppt lite på penninglädret vad det gäller matkostnaderna. Vi har mataffären nära så vi kan handla dag för dag vad vi behöver. Men däremellan kunna lyxa oss med en lunch eller en fika på stan. Och nu innan vi ska börja epoxyspackla Wilma och måla och få långa arbetsdagar så tänkte vi slå till med en billig lunch på stan.

Så efter vårt besök på järnaffären så cyklade vi till E.Leclerc Supermercado, dvs Amoras största mataffär. I anslutning till denna finns en restaurang som serverar typ dagens för just ingen peng, mellan 30-50 kronor beroende på vad du väljer. När vi kom dit så viftade vår servitris nekande med sitt pekfinger. Hon lät sitt finger gå från sida till sida som en bättre metronom (ni vet det där instrumentet som hjälper musiker att hålla takten). Vi känner vid det här laget till varandra. Men hon pratar ingen engelska, men hennes portugisiska är det inget fel på (hon rabblar snabbt, det är svårt att hänga med). Men av hennes finger att döma så blev det ingen mat till oss, fast vi hörde hur det fräste från pannorna bakom disken. Men så förstod vi att hon nämnde något klockslag…vilket då betydde att de började servera lunch först klockan 12.

Vi orkade inte vänta så länge (hua, hela 20 minuter). Eller snarare, vi visste ju att det fanns fler ställen att välja på. Så vi cyklade vidare i riktning mot varvet. Vi såg en liten restaurang på vägen och vi tvärnitade cyklarna så dammet yrde. Restaurangen låg på en liten sidogata. Och när vi ställt cyklarna och skulle gå in, så kom en bastant donna ut från en byggnad mitt emot, såg i det närmaste ut som ett skjul.

-Hungriga? Frågade hon (på portugisiska)

-Sim, svarade vi (betyder ja på portugisiska)

Då bokstavligen sög hon tag i oss, hon ville att vi skulle gå till hennes place och inte konkurrentens. Så vi följde hennes uppmanande gester och blev hänvisade in vid ett litet bord inne i en mörk lokal. Ett par ensamma bord ekade där, och den enda förutom vi som satt där var en gammal man med Parkinson. Han skakade och drack rödvin. Uppe på en byrå stod en gammal tjock-tv och surrade. Den visade nyheter, mest om eldsvådorna som härjar här. Och utanför den enkla plåtdörren som stod öppen, så fanns en kolgrill. Grillen var inte mer avancerad än vad någon skulle haft i sin trädgård hemma, ett hemmabygge typ. Och på gallret låg två kycklingar och fräste. Det doftade gudomligt.

 Så här ser restaurangen ut utifrån sett…lätt att missa va? Men du kan vara lugn, Big Mama arbetar även som inkastare…

 Restaurangspisen var av enklare modell…dagens rätt visade sig vara kyckling!

Vår bastanta dam/husmor/Big Mama frågade om vi ville ha vin. Nej nej nej…vatten förklarade vi. I övrigt undrade hon inget annat. Inte om vad vi ville äta, vi blev inte visade någon meny. Men fram dukades det upp oliver, bröd, sallad och vatten. Och strax därpå så kom två halva kycklingar, rykande varma från grillen till vårt bord. Och så lite pommesfrites (vilket totalt verkar ha tagit över hela världen snart, denna ständiga pommes till allt). Men potatisen var iallafall perfekt friterad, rykande varm och krispig.

Vi åt för glatta livet. Kycklingen var gudomligt god, den smakade verkligen kolgrillad och den var mör och saftig.

Efter vår eminenta lunch så blev vi frågade om vi önskade kaffe. Nej tack, men kunde vi få betala? (vi behövde ju ta oss tillbaka till varvet, där arbete väntade). Ja och då försvinner hon in bakom den lilla disken och ut kommer hon med en handskriven lapp. Och på den står det 24,80 Euro.

Vi började skratta och så håvade vi fram 25 euro och gav henne.

Ja priset blev i stil med en svensk affärslunch hemma i Sverige. Vi kom överens om att summan, den sätter vi upp på upplevelsekontot och inte matkontot. För den slog hål på matbudgeten för veckan. Och vi misstänker starkt att vi fick betala ett annat pris än den inhemska befolkningen, ett rent turistpris. (Som referens så åt vi på en restaurang 50 meter bort kvällen innan vi flög till Sverige, och då åt vi förrätt, varmrätt, efterätt, kaffe och en flaska vin för typ 30 euro).

Så nästa gång vi råkar ut för liknande situation så ska vi sinna oss lite innan och fråga om vad det kostar, innan vi sätter oss på en ranglig stol och blir serverade.

Nu till det positiva dock. Maten smakade i sin enkelhet fantastiskt. Och vi är rätt övertygade om att kycklingen vi åt inte kom från någon hönsfabrik, utan det skulle inte förvåna oss om hönsen hade plockats samma morgon från baksidan av huset. Att de levt lyckliga och gått och sprätt runt på bakgården tills någon nackat dem och slängt dem på grillen. Så bättre käk går nog inte att finna (vi åt bara lite av pommesen så måltiden blev ju rätt nyttig också). Miljön i lokalen var den enklaste tänkbara, inte stampat jordgolv, men i vart fall på nästa nivå bättre… Men sen, hela situationen att mer eller mindre bli beordrad ner på en stol och omhändertagen av ”Big Mama” utan en fråga om vad vi önskade äta, var rätt underhållande. Så ja, lunchen hamnade på nöjeskontot. En sak står dock klar…vi äter inte där fler gånger. Gah, tala om lättlurade!!!

Skepp o Hoj!

In english;

After returning from Sweden, the days have begun to flow into each other. And we live a daily life with dish, laundry and cooking on the agenda. Even if we are in the middle of an adventure, we have routines just like you at home, with the biggest difference that we do not need to go to work. We never have to put the alarm clock on and we never have to keep an eye on the watch (but we have one, just to make sure we don´t miss the coffee-times, like yesterday when we were invited for a cup of coffee with our good Danish friends at 4 pm)

Other boaters are included in our daily life too. There are a couple of Swedish boats here, but none of these owners are in place. But we have our very good friend “Norrmannen” (the norwegian friend, but he is in Norway for the moment to kiss his family for a while). And we have the good Danish friends on the boat Fair here (those who offered “gofika”, that’s a swedish word for having coffee). And then there are some nice German and English, a Frenchman and a New Zealander and an Australianman. So now it is impossible to cross the shipyard without jumping into someone, and when you do, you stop for a small chat. Very nice and of course we have the time for that (as long as you were not going to the toilet to do the big job. You see, this life could be stressful here too)

Now our boat is finally blasted. Wonderful, now we can start working with painting etc.

However, we have experienced a bad thing.  A tourist trap we could call it. We have been talking about how cheap it is to buy food and drinks here, that we just have to pay 1 euro for a bottle of wine in supermarkets, the baguettes cost 0,30 euro, and you get a coffee for 0,60 euro in a small café.

So with the boat blasted, we road on the bikes to the store selling tools and stuff. And we thought we could have a lunch in town after. (We have no fridge or freezer on board as long as we are on land as they are water-cooled, there is no water outside the hull). It works fine but therefore we go to a restaurant a little more often than usual. And now, before we start the epoxy-work on Wilma when we will have long working days, we thought we would have a cheap lunch in town.

So afterwards we rode to E.Leclerc Supermercado, Amora’s largest supermarket. In addition to the supermarket, there is a restaurant that serves lunch for just 3-5 euro depending on your choice. When we got there, our waitress was nodding with her index finger. She let her finger go from side to side like a better metronome (you know that instrument that helps musicians keep the beat). We have met her before, and she recognizes us by now. She does not speak any English, just Portuguese. But from her finger to judge, there was no food for us, even though we heard from the boilers behind the counter. But then we understood that she mentioned a time … which meant that they started serving lunch at 12 o’clock.

We could not wait so long (20 minutes). Or rather, we knew there were more places to choose from. So we rode further in the direction of the boatyard. We saw a small restaurant along the way and when we stopped the bikes to walk inside, a large-scaled lady came out from another building opposite the restaurant. The building (a restaurant obviously) looked like a shed.

-Hungry? she asked (in Portuguese)

-Sim, we answered (means yes in Portuguese)

Then she took us to a small table inside the shed. Inside it was quite dark and a couple of lonely tables. An old man was sitting in the corner, he seemed to have Parkinson´s disease and he shook and drank red wine. On a chest of drawers stood an old TV (those old thick ones) and it showed news. And beyond the simple door that was open, there was a charcoal grill. The grill was no more advanced than anyone would have had in his garden (like home-built). And on the grid lay two chickens. It smelled divine.

The “Big Mama” asked if we wanted some wine. No no no … water we explained. And that was the only question, she did not wonder anything else. Not what we wanted to eat, we were not shown any menu. And after a few minutes she came with olives, bread, salad and water. And immediately after that, two half chickens came directly from the grill to our table.

We enjoyed the food. The chicken was divinely good, it tasted really charcoal grilled and it was tender and juicy.

After we were asked if we wanted coffee. No thanks, but could we pay? (we needed to get back to the shipyard where work was waiting). She disappears behind the small counter and she came back with a handwritten note. And on it she had written 24.80 Euro

.
We started laughing and we gave her 25 euros.

The price was like a Swedish business lunch at home in Sweden. So we put the sum on the experience account and not the food account because we had broke the food budget for the week. And we strongly suspect that we had to pay a different price than the locals, a tourist price. (As a reference, we ate at a restaurant 50 meters away before we flew to Sweden, and then we ate starters, main course, dessert, coffee and a bottle of wine for like 30 euros).

So next time we are in a similar situation, we’ll ask what it costs before we accept.

But the positive thing about it all was that the food tasted amazing in its simplicity. And we are quite convinced that the chicken we ate did not come from any chicken factory. It would not surprise us if the chicken had been picked the same morning from the backyard of the house. The environment in the room was the simplest imaginable. And the whole situation, to more or less being ordered down on a chair and taken cared by ”Big Mama” without a question of what we wanted to eat, were just entertaining. One thing we are sure about, however, we do not eat there more times. Talk about stupid Swedes!!!

Skepp o Hoj!

Vi var inställda på en dag med svalare väder och regn. Och nog var morgonen molnigare än annars, men vid lunch så sprack himelen upp och värmen var åter tillbaka med goa 28 grader. Av några regndroppar syntes ingenting alls.

Vi tog cyklarna till den större mataffären för att hitta en bra låda att lägga vårt backslag i, det som ska gå till Transauto i Södertälje för lagning. Och på vägen gjorde vi en fantastisk upptäckt. Vi fann åsnan, vår vän som håller oss vakna om nätterna. Där stod han bakom en hög mur intill en skola. Förvånansvärt långt bort från varvet, den kraken måste ha en rejäl pipa i stil med Birgit Nilsson så högt som han skriar. Vi som trodde ju han bodde inne på varvsområdet.

Det blev en enkel kopp kaffe ute på stan, för vi kände att vi kunde slira lite med tiden. Vår vän ”kocken” som vi kallar honom. Han är inte alls kock (tror vi) men ser ut som en sådan. Han var åter på Wilma och stod och slipade kanten mot vattenlinjen. Det var ju bara 2,5 meter kvar att slipa och då trivdes vi bättre på ett café än i dammet runt Wilma. Vi som annars är lite småpetiga med att inte sprätta pengar i tid och otid ute på stan i form av fika och restaurangbesök, kan här i Portugal göra undantag lite oftare. En kopp kaffe på stan gräver inget djupare hål i plånboken, då man får slanta upp 6 kronor för en kopp.

Med en stor låda på cykeln och fika avklarat så sladdade vi in i dammet på varvsområdet kring lunchtid. Av Kocken syntes intet, han hade bara slipat någon meter. Siesta förstås, här råder inga svenska lunchtider, en siesta kan vara i flera timmar.

Det blev en rätt chill dag. På något sätt väntade vi på att det utlovade regnet skulle komma och på Kocken, att han skulle slipa klart Wilma så vi kan få spola henne ren från allt damm.

Så på eftermiddagen så kom vår vän ”Kocken” tillbaka. Och han slipade på tills…. WHAT!!???

Jo han slipade tills han hade två decimeter kvar, vi pratar här om en yta i storlek med ett halvt A-fyra papper och bara några få minuters jobb. Och då släppte han sina verktyg och gick hem för dagen (han kanske är kock på riktigt och måste sticka iväg och laga mat…). Vi gick bort till Rafael och kollade med honom.

Nu har vi blivit lovade att slipningen ska bli färdiggjord nästkommande dag. Onekligen så ligger det en kulturskillnad i hur vi arbetar. I Sverige är vi mycket mer disciplinerade än här. På gott och ont.

Så istället fortsatte vi att vänta på regnet och ägnade dagen åt att packa backslaget och bygga en kvartspall till denna. Men inget regn kom.

 Varvshunden ”Boot” vill hjälpa till. Det är en herrelös hund som flyttat in på varvet där den gamle mannen här tar hand om honom. Hunden har blivit döpt till Boot för han biter i folks skor och byxben för att få uppmärksamhet…

Portugiserna är rätt frustrerade över uteblivet regn, för de har stora problem med bränder. Det är så torrt så torrt överallt. Och dagen innan som var så fruktansvärt varm i kombination med stark vind blev en mörk dag för landet. Många bränder härjade och människor dog. Vi såg på tv där de ideligen rapporterade om läget. Dels såg vi en filmsnutt där ett vittne filmat och där personen åkte på en av Portugals huvudleder. Det brann på båda sidor om vägen. Det hoppade gnistor på motorhuven och trots att vägen var bred och killen var skyddad av karossen så var det så varmt så killen började brinna inne i bilen. Han skrek och jobbade febrilt för att släcka elden på sin arm medan han körde så fort han mäktade med för att komma igenom infernot av eld. Han klarade sig tack och lov. Men många har dött, närmare 30 personer och antalet döda förväntas stiga.

Man kan ju tycka att det är lite klumpigt att köra bil på ett ställe där det brinner, men när det brinner mest överallt så är det svårt att komma ur det. Människor vill inte bli innebrända och försöker komma bort från löpelden. Och med den starka vinden så sprider sig elden mycket fort.

Portugals regering har nu utlyst ett nödtillstånd i samtliga regioner norr om floden Tagus (eller Tejo som den också heter, den som delar Lissabon och där vi befinner oss) ett område som utgör ungefär halva delen av den kontinentala delen av landet. Över 6000 brandmän deltar i släckningsarbetet.

Och när vi gick och la oss på kvällen, då kom regnet. Men tyvärr inte många droppar alls (knappt lönt)…och det torra klimatet ser ut att fortsätta…det känns inte som det kommer bli något regn alls att tala om. Suck!

Skepp o Hoj!

Sand virvlar upp mellan båtarna, man gör klokt i att stänga munnen när man är ute…

Tre glas vatten i värmen…

 

Idag är det varmt. Trettiofem grader i skuggan och i byssan dallrar kvicksilvret på fyrtio grader, trots att vi öppnat alla ventiler och skapat korsdrag genom båten. Det blåser friskt och vindbyarna får sanden att lyfta från backen. Stora sandvirvlar dansar över varvsplan och glömmer man bort att stänga munnen när man är ute så knastrar det snart mellan tänderna. Det ligger ett ovanligt stort lugn över båtvarvsområdet, söndag i kombination med värme gissar vi är anledningen. Från Amora FC fotbollsplan intill dundrar musik i högtalarna och vi bygger autopilot för glatta livet.

Det ska bli lite omslag i vädret, och lite svalare luft är på väg. Och i samband med detta så kan det komma åska och medföljande regnskur. Någon vi längtar efter då sanden från all blästring ger oss känslan av att bo i Sahara. Händer och ögon är snustorra, för inte tala om näsborrarna. Och portugiserna själva längtar efter regn då senaste ordentliga skur här var i April. Alla buskar och gräsmattor är knastertorra.

Men på tisdag ska solen vara tillbaka och då med mer moderata 22-24 grader.

Varvet befinner sig på den lite mer ruffiga sidan av Lissabon. Och antingen gillar man detta eller så inte. För hit verkar inga swish-swish-människor ha hittat. Swish-swish-människor är sådana där seglare som kommer i de snyggaste (läs: dyraste) seglarjackorna. Och de har lite bråttom och när de pendlar med armarna så låter det swish-swish-swish-swish om deras seglarjacka som är av modell bättre.

De båtägarna som man finner här är de som fortfarande i hög utsträckning bor kvar på sina båtar och utför sina arbeten själva, låt kalla oss budgetseglarna. Swish-swish-seglarna däremot föredrar att lämna ifrån sig sin båtnyckel till ett finare varv, allt medan de åker skidor i Alperna eller dricker vin i Provence under tiden (och får en dyr räkning på slutet).  

 Wilma färdigblästrad nu äntligen, sånär som på ”kocken” som inte har slipat klart under vattenlinjen (han kommer på måndag). Mer städat kring vår båt, bara våra cyklar och jollen står snyggt uppställda utanför.

 Ingen miljö för swish-swish-folket…

Det råder en god stämning här och vi har fått många vänner. Framför allt så umgås vi med besättningen på den danska båten Fair, som vi träffade i Povoa de Varzim. De ska sälja sin båt och istället se världen som backpackers. Ett beslut som vuxit fram då Christina (den kvinnliga parten av besättningen) har STORA problem med sjösjuka. De har provat allt, men de inser att deras dröm att segla till Nya Zeeland inte är realistisk. Hon är tuff, har seglat ändå. Men då hon varje segling blir totalt utslagen så blir Nikolaj ensam att ta hand om båten, allt medan hon kalvar i en hink nere i salongen. De har provat all slags medicin och alla slags kurer, men inget hjälper. I Skandinaviska vatten fungerar det att segla för dem, men inte några havsseglingar då svallen rullar oavbrutet här. Att då gå över Atlanten i dryga 20 dygn är att tigga om bekymmer.

Vi har varit ombord på deras segelbåt Fair, och den är fantastiskt fin. Båten ligger i en mycket human prisklass och den är långfärdsutrustad och klar att fortsätta segla med. Den som köper deras båt slipper ”transportseglingen” som Engelska Kanalen i stort sätt är. Utan man är precis runt hörnet av Algarve. I vägskälet mellan Karibien och Medelhavet. Vi hade absolut kunna köpa deras båt om vi stod utan en och sökte en långfärdsutrustad båt. Inte för stor, perfekt för två. Kolla gärna in deras hemsida; http://sagitta35-fair.blogspot.se/p/fair-slges.html  (lyckades inte direktlänka, så ni får klistra in den själva)

Intressant varvsmiljö för skitgrisen…

(fast vi borstar våra tänder iallafall)

Skepp o Hoj