Sorry, the post is not translated. But it’s about Wilma’s blasting in Lisbon. And that we met a man who told us about a nice boat that he was going to buy. It was our former boat M/S Sunshine he talked about…

Vi har haft problem med vårt backslag en längre tid. Inget stort men motorn beter sig ungefär som när en gammal gobbajävel sitter med foten på kopplingen och reglerar farten med densamma. Med andra ord så svajar det lite och vi har till viss del kunnat få det bättre när vi fyllt på olja. Och vid sidan av detta så har vi ju haft det berömda klånkljudet vid fram- och backväxling.

När vi nu lämnade Wilma i varvets vård i Lissabon, så har vi bett Carlos att titta på backslaget. Carlos skulle vi kunna kalla för en gammal kollega till Kapten, för båda har jobbat på Volvo. Carlos pratar ingen engelska så ägaren på varvet är vår tolk. Och just nu sker dialog över mejlen då vi inte ens är på plats.

Carlos har nu rivit ner backslaget och har nu konstaterat följande. Det har gått in vatten. Not good. Alltså, det har gått in vatten via oljekylaren in i backslaget. Lager och lager och flera lager som finns i denna har tagit stryk. Vi har ett par ventiler inne i backslaget också  som inte håller tätt. Så med andra ord så har Wilma fått lite inkontinensbesvär. Woop woop!

Men vi blev glada för att få veta felet. Ja hur konstigt låter inte det. Men om vi vet att något inte är ok och sedan inte hittar något fel så är det ju vansinnigt frustrerande. Men nu när Carlos hittade en massa fel så kan vi tro att detta kan orsaka backslags-gobbajävelns slirande och klånkande.

Nu går diskussion om vi ska laga eller ersätta backslaget med ett nytt. Vi har pratat med Transauto i Södertälje, de håller på med transmissioner av dess olika slag. Och de har såväl reservdelar som nya backslag. Så det är dels en liten kostnadsfråga på vad reservdelar kostar kontra nytt. Om det är dyrt att laga kan vi ju lika gärna köpa en flong ny.  Men det är klart, att vi hellre lagar om det går och reservdelarna inte skenar iväg i pris.

När vi lämnade Wilma så bad vi varvet blästra av Wilma. Och nu har vi haft spioner på plats (Tack Blackpearl of Sweden för bilden) Med bildbevis kan vi konstatera att varvet har börjat enligt våra önskemål.  Vi förstod innan att något var på gång för vi såg på marinetraffic att Wilma har varit ute och åkt på landbacken tidigt i morse av en fart av fem-sex knop. Så hon står helt enkelt någon annanstans på varvet nu, där det är lämpligt att blästra antar vi.

 Jättetidigt på morgonen så var Wilma ute och åkte på landbacken…hon hade en toppfart på 7.8 knop. Woop woop!

Nu längtar vi efter att få komma ner till Portugal (de har en 30 grader om dagarna så klart man suktar). Men det blir inte lata sötebrödsdagar. Utan vi ska spackla upp henne och måla. Byta genomföringar och mycket annat vi har på vår önskelista. Vi passar på att göra en rejäl överhalning för vi tycker läget är optimalt och prislappen förhållandevis smärtfri. Nu landar inte detta på någon gratisräkning alls, men vi anser att båtens välmående är nyckeln till vår frihet. Om vi tar hand om Wilma så tar hon hand om oss.

Jo! Också en annan rolig sak. Igår när vi tog emot dotterns hyresvärd som skulle komma och kolla på ett takfönster som krånglar, så pratade vi med denne. Jo dottern var hemma men hon stod i duschen för stunden. Så hon skickade fram de gamla fossilerna (ja det vill säga vi) för att sköta snacket. En mycket trevlig kille till hyresvärd. Och när han ville veta vad vi gör annars när vi inte står hemma hos dottern och tar emot hyresvärdar, så berättade vi att vi är ute och seglar. Vi berättade att vi stod på land med båten nu i Lissabon för lite renovering och fix. Och då säger hyresvärden helt appropå;

-Här i Halmstad så låg det en fantastisk fin och omgjord fiskebåt för ett par år sedan. Den var renoverad och omgjord till en restaurang. Så otroligt läcker och snygg och jag var på gång att köpa den när den var till salu. Ni skulle ha sett den!!! Den låg i Nissan nedanför Tullhuset. Vet ni vilken båt jag menar?!

Vi två tittade på varandra och började skratta. Och så berättade vi att det var vår båt, Sunshine, som vi renoverade under 6-7 år. Hyresvärden lyssnade uppmärksammat när vi berättade om Sunshine. Uppenbarligen så hade Sunshine gjort stort intryck på honom och han hade varit i kontakt med mäklaren flera gånger samt diskuterat ett eventuellt köp med sin familj, men han hade inte fått med sig alla ”på tåget”. Men så fortsatte han;

-Ni ska vara stolta över Sunshine, för hon var verkligen något utöver det vanliga. Och nu fick ni ju en enorm kredit för detta, för jag hade ju ingen aning om att det var ER båt som jag just stod och berömde!

Ja och så gick hyresvärden men innan han steppade ut genom dörren så gav oss ett varsitt stort och varmt handslag.

Med dörren stängd så tittade vi på varandra igen och log. Vilken grej! Och vi kände oss fantastiskt glada och stolta.

Med många nya följare på bloggen så lägger vi upp några bilder på Sunshine, så ni får en hint om hur hon såg ut. Så håll tillgodo, här är några bilder på vårt förra projekt.

 Hur gulligt är inte det här. Men den som känner Kapten vet att det här inte är han i grund och botten…så att segla runt i världen idag passar bättre Kapten Betongs galoscher… Vi fick det bästa av Sunshine, att bygga henne och visa för oss själva och glädja andra med att det gick att driva restaurang framgångsrikt i en underbar miljö. Planerad och skapad av oss själva!

Det är få restauranger som kan bjuda på den här utsikten…

 

 Fortfarande möter vi gäster som pratar om vår smarriga räkmacka!

 Löjrom…åh den saknar vi! (Tack Monica för bilden)

 Färska räkor levererades klockan sex på morgonen…styrman kollade alltid kvaliteten på räkorna då med stor förnöjdsamhet (kanske slank det ner två-tre stycken) Tack Monica för bilden.

 

 

 Mera gott. (Tack för bilden Monica)

 Vi tror att förutom fantastiska råvaror så var vår miljö till vår fördel. Rekvisita, marina detaljer och en underbar miljö gör mycket för den totala upplevelsen…Vi vågade dessutom vara en utpräglad fisk- och skaldjursrestaurang utan att köra etta-kryssa-tvåa. Det gjorde att vi fick en tydlig nisch!

 Vi hamnade som nummer ett på tripadvisor…

 Mer mat…en kväll körde vi ut 144 tallrikar med mat…Styrman hade att göra, man fick bara plats en kock i köket!

 Några av våra vackra detaljer ombord…

 På dörren till byssan…

 Vi gillade våra rostfria pollare…

 Vår vinkällare i golvet i salongen (eller durk för den som är noga med korrekta båtuttryck)

Det var lika mysigt att sitta inne när vädret inte håll måttet som att sitta ute när solen sken…

 

Den här bilden möttes man av när man klev ombord…

Baren och ingången till byssan…

Köket…ett av de minsta inom restaurangvärlden vill vi tro…

Den privata delen under däck…

Vi gillar fina detaljer men samtidigt är vi rätt sparsmakade.

Badrummet…ja en viss skillnad mot Wilmas då….

Men det är klart, för att få henne så här fin så krävdes det en hel del av oss. Långa dagar i många år där vi sammantaget la 18.000 arbetstimmar. Alla dagar året om arbetade vi bortsett från några små avbrott. Egentligen kanske ett sådant här projekt är omöjligt, men vi är envisa som få…

 För detta är samma båt tro det eller ej. Sommaren efter vi hade köpt henne så sjönk hon på sex meters djup. Troligtvis hade isen tagit med sig en bit drev för det fattades 1,5 meter i aktern. Och det var därefter vi valde att plasta henne vilket vi gjorde sommaren efter. Många trodde nog inte vi skulle orka fortsätta…men vi är rätt sega!

 Så bakom fasaden av en fin båt och restaurang med vackra servetter och färska räkor så finns även denna bilden. År av arbete där vi var skitgrisar och arbetade sida vid sida. Vi hade fantastiskt skoj i vårt skapande. Vi levde med projektet dygnets alla timmar…

 Vi är vansinnigt glada och tacksamma för att gjort denna resa tillsammans. Det har gjort oss starka och sammansvetsade… Och idag känner vi stolthet över att vi lyckades. Dock känns det skönt att ha släppt Sunshine, idag hade hon inte varit förenlig att äga om vi samtidigt vill genomföra våra andra drömmar vi har i livet.

Vi gillar den här bilden som är tagen bara ett par timmar före öppningen. Vårt flaggspel är hissat och allt är förberett in i minsta detalj.

 

Ja var sak har sin tid och nu bara NJUTER vi av att kunna resa runt i sakta gemak utan stress och press. Nu vilar vi upp oss några år så får vi se vad som händer….

 

Skepp o Hoj!

 

 

You can find the text in English further down the page…

Vi far mellan västkustens olika platser och vi är nu i Halmstad. Det är vårt huvudsäte skulle vi kunna säga, för det är där vi har vår bostad (jo det finns faktiskt en bostad som inhyser ett av alla våra barn). Så där står vi skrivna och i Halmstad har vi en hel del familj, några få vänner men många, många bekanta.

Så nu är det ett mer vanligt och tradionellt liv vi lever medan vi gör vårt strandhugg här, där vi kan muddra brevlådan varje dag för att se om det har kommit någon post (det är svårt annars för avståndet till Portugal är markant). Vi har röjt i vårt förråd i källaren för att finna ut lite av det maritima lager vi har där. Vi har funnit en hel del bra saker som vi kommer att ta med oss till Wilma i Portugal. Dels några flong nya genomföringar som vi ska passa på att byta nu när vi står på land. Men även lite vajer och en vattenpump medmera (glada blev vi, då slipper vi köpa).

Vi tog en tur i några av stadens butiker och lekte konsumenter. Nja…eller snarare vi handlade några få saker som inte riktigt står att finna utomlands. Dels klev vi in på Ahlsell. Vi är ju på många av stadens butiker rätt bekanta efter 6-7 års renoverande av Sunshine, den stora fiskebåten vi hade innan. Nu tjöt Jeanette i kassan av förtjusning när vi klev in genom dörren där. Det blev kramkalas och några minuters prat om vad som hänt i våra liv sedan vi kapade förtöjningarna.

Efter det så blev det Biltema, och där blev det också kramkalas. Vi var under flera år Biltemas mest frekventa kund och vi har handlat mycket rostfri skruv där under åren. I butiken sprang Kapten även på en gammal elev som han haft för en tio-tolv år sedan. Killen var idag stor och välväxt, tvåbarnsfar och egen företagare. Jisses vad tiden går.

Ja och därefter blev det mataffären och där hittade vi andra vänner som också behövde handla mat. Det blev en rad härliga möten och reaktioner för vi varit borta ett längre tag, något som aldrig händer annars när man går i sina små cirklar på en och samma plats.  

På vägen till lägenheten så passade vi på att svänga förbi platsen där vi låg med Sunshine under så många år. Vi får ibland frågan från omgivningen om vi saknar vår gamla båt. Och om det inte var svårt att sälja något som vi lagt ner vår själ i. Men nej, nej, nej… Var sak har sin tid i livet. Tvärtom så känns det bara skönt. Vi hade en underbar tid med renovering och utveckling av restaurangbåten. Men vi är mer entreprenörer i själen. Att sen stå och förvalta utan att det för oss vidare framåt är inte riktigt vår grej. Och då är det dags för andra att ta vid. Sen har vi varit noga med och tidigt bestämt i livet att ”saker bara är saker”. Vi har inpräntat från Kaptens bror som är sjökapten, att man aldrig ska bli kär i en båt. Så vi tillhör nog de minst prylfixerade människorna på jorden och idag äger vi otroligt lite dessutom. Där allt, förutom det som finns på Wilma, ryms i ett litet, litet förråd.

Vi stannade på vägen för att titta på rönnen som stod intill hamnen. Det var fullt med röda bär. Vi sa;

-Bäst vi snart åker tillbaka till Wilma, för det ser ut att bli en kall och sträng vinter!

Jo bären var många och de satt täta. Men när vi tittade närmare så var det ingen rönn, dock dess släkting som heter oxel (bladen skiljer). Den har blivit rätt populär som stadsträd och planteras inte sällan ut på blåsiga platser. Dess trä/ved är mycket hållbart och har fina egenskaper så förr tillverkade man tumstockar av Oxelträ.

Oxeln är Hallands landsskapsträd. (Ja det kan alltid vara gott att veta).

Vi fortsätter vårt svenska äventyr lite till…vi har fler strandhugg vi ska göra så vi har anledning att återkomma.

Skepp o Hoj!

– – – – – – –

We walk in old footsteps

We have traveled along the Swedish west coast’s different places and we are now in Halmstad. It’s our headquarter we could say, because that’s where we have our home (although there is actually a home, where one of the children lives). So there is where we are registered and Halmstad is the place where we have parts of our family, a few close friends but many, many familiar faces.

So now during the stay here in Halmstad, we live more a common and traditional life, where we can grub the mailbox every day to see if there’s any mail and letters (it’s hard otherwise, for the distance to Portugal is significant). We have cleaned in our storage in the basement to find out some of the maritime stock we have there. We have found a lot of good things that we will bring to Wilma in Portugal. We found some thru hulls, a piece of wire and a water pump etc. (glad we became, we do not have to buy).

We went to some of the shops. We were looking for a few things that is hard to find abroad. We stepped into Ahlsell. In many of the city’s stores, we are well known faces after 6-7 years renovation of Sunshine, the big fishing boat we had before. Now Jeanette yelled with delight as we stepped through the door. Hugs and kisses of course and a few minutes talk about what happened in our lives since we cut the moorings.

After that, it went to the Biltema-store, for shopping and more hugs with the staff. For several years we have been Biltema’s most frequent customer and we´ve bought A LOT of stainless steel screw over the years at Biltema. In the store, Captain also met one of his old students he had like ten-twelve years ago. Now he was a full-grown man, father of two children and an entrepreneur with his own business. Unbelievable what time passed by.

It became a series of lovely meetings at some other places too, with happy reactions because we’ve been away for a long time, something that never happens otherwise when you walk in a small circle of life, in one place.

On the way back to the apartment we stopped at the place where the boat Sunshine used to lay for many years. Sometimes we get the question from the others, if we miss our old boat. And if it was hard to sell something we put our soul in. But no, no, no … For us it just feels good. We had a wonderful time with the renovation and development of the restaurant. But we are more entrepreneurs in our souls. Just to do repetitive things without moving forward, is not really our thing. And for us ”things are just things”. We have heard a lot from the Captain’s brother who is the seaman, never to fall in love with a boat. We have listened to him.

As we left the harbor we stopped at a rowan-tree. It was full of red berries. We said;

-Best we go back to Wilma soon, because it seems to be a cold winter with a lot of snow! (according to old faith, it was told in the past that if it was a lot of berries on the tree, the winter would be long and cold)

But when we looked closer, there was no rowan, it was a relative to the rowan, called oxel (the leaves are different). It has become popular to plant in cities, especially in windy places. Its wood is very durible and useful so in old days you used oxel for making folding rules.

Oxel is the county Halland’s landscape-tree by the way.

We continue our Swedish adventure … so we will have more reason to return to the blog. So for now…

Skepp o Hoj!

 

Det har blivit en hemresa i lite kärlekens tecken. Dels så gifte sig Kaptens bror och så firade vi själva bröllopsdag igår. Och så har och så ska vi träffa saknade barn och barnbarn och hur mycket kärlek är inte det?!

Och på landbacken och i betraktelsens tider så har vi funderat lite kring kärlek och föredetta kärlek. Trots att vi känt varandra sedan 7-års åldern så finns där andra kärlekar emellan.

För att skjuta hårt och rakt så tar vi här ett exempel från lördagens bröllop.

Kaptens bror gifter sig. På bröllopet finns lite familj men samtidigt många goda vänner till brudparet. Bland vänkretsen finns bland annat brudgummens två före detta kvinnor och även den man som numera är en fördetta till en av brudgummens föredetta… Ja det kanske fanns någon mer invecklad föredetta-relation men det är utanför vår vetskap.

Brudgummen håller ett fint tal om kärlek. Och nämner någonstans att ”ja…jag kanske inte är så lätt att leva med…eller hur XXX och YYY”

Ja och XXX och YYY är hans föredettingar som han vänder sig till. Alla skrattar gott, i synnerhet exxen. Vi tror inte det är så vanligt att en brud får fira sitt bröllop med sin blivande mans båda ex. MEN!!! Är inte detta ett exempel på när det fungerar som bäst. Är det inte underbart att se att man faktiskt en gång har blivit tillsammans för att man gillade varandra, och att en skilsmässa egentligen inte behöver ändra på saken. Att man gör slut med kärleken men inte vänskapen.

För vår del så hade vi inte våra ex med när vi gifte oss. Men å andra fick inga andra komma heller (vi hade med tre vänner ut till ön Anholt). Vi ville helt enkelt inte ha någon fest, och vi insåg svårigheten i att samla alla nära och kära med hela vår klan av barn och barnbarn vi har. Anholt är ett av nordens mest otillgängliga öar. Och vi ville i sådana fall ha med ALLA, vilket vi tror hade varit svårt, snudd på omöjligt.

Igår på vår bröllopsdag så valde vi att lägga upp några fina minnesbilder från bröllopet på facebook. Och hur glada blir vi inte när några av alla gratulanterna är Styrman Pimpstens båda ex. Papporna till hennes barn. Och det är så det fungerar i vår familj. Långt ifrån alltid, men ofta när det blir större sammankomster såsom födelsedagar, studenter och bröllop så ser vi alltid till att bjuda in alla.

Som tillexempel när Styrmans son fyllde 25 år. Då möttes vi upp för en gemensam fest där såväl Styrmans nuvarande man (Kapten) samt de två andra föredettingarna (de andra två papporna) var med. Det är långt ifrån att vi lyckas samlas alla men den gången så blev det en bra uppslutning.

Särskilt styrman har och har haft lite långa milavstånd till exxen. Men det har hänt att ett av dem varit i närheten av Halmstad och då slunkit in på en middag med oss…och på senaste barnabröllopet så satt Styrman bredvid sitt ex nya fru vid bordet efter ceremonin.

Samma sak så ses vi rätt frekvent på Kaptens sida när det vankas kalas av något slag. Kaptens dotter bjuder in mamma, pappa och pappas nya (XXX och Kapten och Styrman). Det är aldrig någon som kollar vem som ska få lov att komma. Är vi inbjudna av barnen så är vi, vi träffar gärna våra föredettingar. Bara alla inkluderas och ingen exkluderas, för det är mobbing (typ att pappa får komma men inte hans nya fru – det är fult!)

Så där vi står idag med våra relationer är vi mycket glada och nöjda över. Tvärt om så möjliggör det en hel del, att det finns andra vuxna och föräldrar kring våra barn, nu när vi är ute och fladdrar i världen. Inte minst känslomässigt mår vi bra. Tusen tack till våra ex och deras nya eller nyare föredettingar, det vill säga alla som är och har varit en del av alla våra barns uppväxt.

Och det är en personlig resa man behöver göra för att landa i goda relationer även efter en skilsmässa. Vårt recept är att man direkt efter skilsmässan behöver få läka sina sår, det behöver båda oavsett om man blivit lämnad eller lämnat. Och man behöver hitta sin nya roll. Så då är det nog inte lämpligt att slå sig ihop med kalas. Trampade tår och svikna själar kan då blossa upp till diskussion, särkilt om det serveras alkohol på festen. Visst kan man ses när det är skolavslutningar och vid överlämningar av barn lite snabbt…men man gör nog gott i att hålla det korrekt och formellt. Men när sorgeåret är slut och över. Då är det dags för alla inblandade att gräva ner sin stridsyxa i backen. Och i det spadtaget ta med sig sin sårade själ och allt svek man tycker sig den andra kanske har åsamkat (och en sorgetid pågår ungefär ett år, varar det längre så är man bitter). Och så börjar man bygga därifrån. Det går inte smärtfritt men vi lovar att det blir bättre och bättre med tiden och barnen mår bra av att ha hela sin familj runtomkring där alla håller sams och gillar varandra. Har man barn ihop så kommer man alltid och förevigt att vara familj på ett eller annat sätt.

För det är ju så, att ditt föräldraskap inte tar slut bara för att du skiljer dig. Tvärtom är det där och då som du har skyldighet att bidra till att det fungerar. Att kriga kring barn och med sina ex, eller sura på varsina håll, är inte ett fullt ansvar. Inte sällan ser man exempel på att det är barnen som beter sig vuxet efter skilsmässor medan föräldrarna sitter och kastar sand på varandra som två små omogna ungar.

Tyvärr så är det vanligt att vi från tidigare generationer inte fått något bra arv med oss på hur man hanterar en skilsmässa och tiden därefter på bästa sätt. Det var nog vanligare förr med bitterhet och vårdnadstvister. Så detta är något vi fått bana vägen för själva.

Fortfarande ser vi runt omkring oss exempel på familjer som hamnar i fejd och bitterhet efter skilsmässor. Inte sällan (tyvärr att vi säger det) så står det en sårad kvinna/mamma som bromsar och förhindrar att relationerna ska bli bra igen (men det finns män också). Det finns också mor- och farföräldrar som kan vara bromsande klossar.

Så med handen på hjärtat. Är det inte dags att gräva ner sina stridsyxor kring trassliga relationer. Särskilt när tiden gått och såren läkt? Är det inte slöseri med livet när vi är här på jorden sådan kort tid, att lägga energi på att bråka och sura? Är det inte dags att kasta av sig barnslighetens kappa och klä sig i ett vuxet plagg med snits och stil. Va fasiken, så allvarligt är det inte, ge exxet en kram…ni har ju sannolikt ändå delat säng en gång i tiden!

Om vi skulle förlisa ute på det blå havet. Så hoppas vi verkligen att ALLA våra nära och kära kommer på vår begravningsfest. Jo vi vill ha fest, för gråter gör man i kyrkan först. Sen har man kalas. Gärna ett stort och trevligt kalas. Och vi vill gärna se alla där. Kaptens hela familj och ex och hela fadderullan. Och Styrmans hela klan av ex och exens ex och nya fruar och nya barn… Det är vår önskan. Dock behövs en stor lokal så ni alla får plats…

Det finns många yxor i världen som skulle behövas grävas ner…(och ett bra tips är att börja med din egen).

Vi har några handfasta knep för att komma framåt i en låst relation. Ett av de allra bästa är, att första tiden efter skilsmässan prata med sitt ex som om det vore ens chef. Då låter man bli att låta fula grodor och anklagelser hoppa ur mun. Så gör båda det så börjar man sakta nysta upp garnet i rätt ände.

Kärlek som inte vet några gränser! SOM vi älskar varandra!

Så tack alla som gratulerade oss på bröllopsdagen igår, oavsett om det är någon vi levt ihop med förut eller inte. Vi gillar er!

Skepp o Hoj

 

 

Vi lever i en rätt märklig tid. Idag ligger ett rent penningvärde i det som historiskt sett var en humanistisk nödvändighet för allas överlevnad. Tillexempel inom jordbruket så träffades människor förr i tiden för att med gemensamma krafter slå, räfsa och hässja hö. Det fanns byalag där alla kunde hjälpas åt att bygga huset till det nygifta paret. Och i skördetider så var tiden knapp för att hinna ta hand om allt innan kylan kom eller grödorna började ruttna. Så det var bråda tider att salta, röka, inlägga och torka. Man var tvungen att hjälpas åt för trygghetens och försörjningens skull. På köpet fick man gemenskap.

Idag behöver vi inte varandra.

Och det finns något mycket sorgligt i detta.  Tvärtom så har staten bestämt att om man ger varandra ett för stort hjälpande handtag så ska detta beskattas. För då räknas det som arbete. Detta kallas för delningsekonomi, det vill säga att man antingen byter saker eller tjänster med varandra. Hyr man ut sitt personliga arbete så beskattas detta och det ska läggas ihop med din vanliga inkomst.

Att känna sig behövd är viktigt för överlevnaden. Det är ett grundläggande behov hos oss människor. Sömnbesvär, ensamhet, stress är alla typiska hälsobekymmer som ökat kraftigt i takt med urbaniseringen.

Ibland är vår starka känsla att vi bara bytt olika vinster och förluster med varandra. Vi förlorade något i samma stund som vi vann det vi eftersträvade. Se bara med segling, så fantastiskt enkelt det är att navigera idag med alla hjälpmedel som finns. Men samtidigt så har det blivit en helt annan sak att äga båt idag. Tiderna är förbi då man samlades på vårkanten med termos och äggsmörgås och familjen vårfixade båten tillsammans. Och alla andra var där i vårsolen också. Idag lämnar man sin nyckel till ett varv om hösten och kvitterar ut båten om våren vid sjösättningen. Också bra, men nu kostar det helt andra pengar att äga sin båt. Och då måste vi löneslava ÄNNU mer och gemenskapen är nästintill borta.

Vart vi ville komma med vår lilla betraktelse var att vi funderar över det här med att hjälpa vänner. Vi har valt att under några dagar hjälpa våra vänner med deras fritidsprojekt. Inget stort, kanske till hälften heja-på och få en gemenskap typ som man hade om vårarna vid båtuppställningsplatserna förr. Vi tar inte emot några pengar av vännerna men visst, de får bjuda på middag och fika.

Det känns så gott att kunna ha tiden och viljan att finnas till för någon man tycker om. Det handlar inte om mer än att deras lycka är även vår lycka. Och att vi gillar att ha något gemensamt att göra när vi ses (Kapten blir rastlös av att bara sitta och dricka kaffe dagarna i ända).

Tanken dök då upp att borde man ta upp detta i deklarationen för den delningsekonomi vi har ägnat oss åt? Kan man skriva som ersättning för sitt utförda arbete; en god middag och gemenskap??? Och finns det en tabell som förklarar hur mycket denna ersättning i så fall är värd i reda pengar??? Det kan ju tänkas att vi tagit arbete från någon tackars hantverkare nu (fast vi tror ingen hantverkare hade velat tvingats bli vän med kunden och kunna stå och diskutera en halv förmiddag kring nästa steg i projektet. Det är ju som sagt ett projekt av fritids- och hobbykaraktär där ingen given väg finns utstakad).

Men där vi befinner oss till vardags, så rör sig människor utomhus i mycket större grad och till synes ostressat. Människor samtalar på gator och caféer och det är sällan du ser en mobiltelefon i högsta hugg.

Skillnaden är så tydlig för oss. Vi har för lite av gemenskap i Sverige.

Och just därför så känns det fantastiskt att kunna hjälpa några goda vänner. För att de just nu i livet behövde det. Och vi kunde. Inte mer än så…

Skepp o Hoj!

För ett kort tag sedan så kom en inbjudan från Sverige. Till ett bröllop. Det är en lillebror som göra sin flickvän till en ärbar kvinna och nu önskade de att vi skulle komma hem och närvara och slå klackarna i taket.

Lite hastigt och lustigt så fick vi till det med biljetter (tack N&K) och några dagar senare så satt vi på ett flyg hem till blöta och kalla Sverige. Vi hade medvetet inte berättat för många om vår tänkta hemresa. Av dubbla orsaker. Dels så ville vi gärna överraska Felix, Kaptens pappa och tillika Wilmas urfader. Och sen när man inte varit hemma på så länge så blir många glatt exalterade över att vi finns på hemmaplan. Och givetvis med den önskan om att hinna ses.

Och det vill ju vi med. Men samtidigt så kan det bli ett stressfullt flackande för att åka runt och träffa alla. Hur gärna vi än vill så vet vi inte hur pass tiden räcker till för oss. Och att då i förväg ha lagt upp en plan för vilka, när och hur vi träffas tror vi är osunt. Glädjen förvinner lite när man börjar känna krav.

Så av naturliga skäl så har de som är föräldrar till oss (numera bara Felix) och de som är barn och barnbarn till oss (en jäkla stor bunt, bara barnbarnen är idag i antal ett fotbollslag – 11 stycken) förtur. Men vi har några vänner vi gärna vill hinna med också (N&K samt C&Y).

Därmed inte sagt att vi inte kommer att träffa några andra…

Så det var lite med en smygande känsla vi lämnade Wilma på varvet i Amora i Lissabon. Hon har det bra där hon står och medan vi är hemma så kommer varvet att blästra av hennes skrov.

Efter en rad förseningar på vägen till Sverige så landade vi på Landvetter kring midnatt. Där blev vi upphämtade av lillebror med körglad granne. Och första natten så sov vi skönt i Svanesund. Vi kommer i huvudsak hålla till i Göteborgs skärgård under vår hemmavistelse.

 Med packningen i kalla Sverige…

 Här har vi vaknat i ett svenskt hem med morgontidning…

Dagen efter så tog vi bussen upp till Lysekil. Och gissa så glatt överraskad Felix blev. Vi gjorde kanske en liten fuling i farten. 25 meter från Felix dörr så ringde vi honom och pratade som ingenting hade hänt. Sen låtsades Kapten som att linjen ”från Portugal” bröts. Och då gick vi med raska steg in på Felix verkstad där han satt med sin telefonlur i handen och ropade –Hallå!!

Vi sa;

-Asch…det bröts, så vi tänkte det var lättare att komma in och prata istället!

Felix ansiktsuttryck skulle man kunna ge en stor slant för att se. Det tog flera sekunder innan han kopplade att vi stod där – livs levande. Och sen så blev det kramkalas och kaffe med kanelbulle.

Och efter detta och några fixade ärenden åt Felix så kunde vi låna hans bil. Så vi är bilburna medan vi är hemmavid. Detta var iskallt planerat. Men vi visste att hans bil stod påställd och klar men inte användes. Och lite måste man ju chansa. Och Felix blev tvärtom glad att bilen får rulla lite, det mår den bara bra av.

Ja och sen bar det av ner mot Halmstad och en dotter. Och det blev också sent så klockan tio på kvällen så drack vi te med henne och kompisen. Mer kramkalas och massor av mamma-pussar!

MEN!!! Vad är det för väder ni har här hemma i Sverige. Vi vaknade till blå himmel. Men sen..spöregn med åska och blixtar. Det gick i 60 kilometer i timmen på motorvägen. Så mycket regn vi såg på vägen mellan Lysekil och Halmstad är lika mycket regn som vi haft på ett helt år. Ni borde ha medalj alla här hemma. Av ädlaste valör. För att ni står ut. Jisses vilka vikingar ni är.

Ja och hur resten av vistelsen blir här hemma vet vi inte riktigt. Vi kommer att hjälpa några vänner med lite hemmaröj vilket är avtalat och bestämt. Men i övrigt står skrivet i stjärnorna. Så antingen får du läsa om det på bloggen…eller så kanske vi ringer på dörren och frågar om kaffet är klart!

Skepp o Hoj!