(…och vi har sovit ombord på en världsomseglare…)

 

 

Halmstad, Halland, Sverige

De senaste veckorna har varit tidsslukande. Slit och släp – och inte alls så mycket tid över för umgänge. Vår Sverigevistelse börjar gå mot sitt slut och när vi lämnar Sverige kommer vi inte ha hunnit träffa alla vi önskat. Inte ens samtliga barn och barnbarn har vi hunnit med, de är ju rätt spridda över landet. Vi tröstar oss med att det egentligen inte var meningen att vi skulle vara hemma i Sverige nu, utan att det berodde på att Felix dog.

Flertalet har vi ändå hunnit morsa på. En dotter som bor på ostkusten stuvade ner sina barn i bilen och for de femtio milen som skilde oss. Det värmer gott i ett mormorshjärta. Det är väl en av långseglingens baksidor, att man är så långt borta. Fast vi hade nog inte nött allt för mycket på varandra även om vi varit hemma på heltid. Framför allt så hade vi behövt arbeta och försörja oss – och det hade slukat mycket av vår tid. Man får helt enkelt glädjas åt nutidens digitala lösningar som underlättar umgänget enormt. Skillnad var det förr, på posthornets tid.

Dagen efter vi vinkat av den stora pallen, den med saker som är på väg till Thessaloniki, for vi upp till Göteborg. Vi hade ärenden i stan och efteråt for vi ut till Marstrand. I vår vänskapskrets ryms Linda och Ludde, ett par som seglade jorden runt med sina barn för några år sedan. På den tiden höll vi på att renovera den stora fiskebåten och vi följde deras äventyr genom Lindas välskrivna blogg. Att läsa om deras äventyr var ett välbehövligt andningshål i vårt eget slit och byggprojekt, och via våra bloggar fick vi kontakt med varandra. En dag när de kommit hem stod de utanför vår båt i Halmstad. Ja och på den vägen är det…

 Nu skulle vi äntligen träffas igen. Kapten Betong sa redan under de första dagarna i Sverige att han ville åka till Linda och Ludde. Han hade önskan om att åtminstone en dag få bryta av alla måsten och arbeten som hade med Felix bortgång att göra, och istället få snacka om båtar och segling.

Väl på plats så hamnade vi i vännernas rymliga och smakfullt inredda kök. Vi bjöds på en sagolikt god soppa gjord på sötpotatis, rotfrukter, ingefära och apelsin. Satt som en smäck i höstrusket. Smakkombinationen var något helt nytt och inte sämre blev upplevelsen av att det serverades vin och nybakt bröd därtill. Receptet kommer Styrman att apa efter, så god var den. Länge satt vi vid köksbordet, och pratet rullade på medan stearinljusen sakta smälte ner tills de behövde blåsas ut. När vi till slut bröt upp så gick vi ner till deras segelbåt S/Y Mary som ligger förtöjd precis utanför bostaden. Båten fungerar som gästrum åt vänner som kommer på besök. Det är inte var dag vi sover på en båt som seglat jorden runt och vi sov mycket gott, faktiskt bättre än vi gör i stillastående sängar. Men det beror nog på vanan.

Besöket hos våra vänner gjorde inte saknaden efter Wilma mindre, tvärtom. Och när vi dagen efter stod på färjan med Marstrandsön i ryggen, så plingade det till i vår mobil. Det var från vår norske vän som seglar båten Vaare – han hade just lagt till i vår vinterhamn i Thessaloniki. Vi öppnade meddelandet och fann en precis nytagen bild av WILMA! Hon såg ut att ha det bra. Men vi tror hon saknar oss…

Skepp o Hoj!

 (…och äntligen börjar tillvaron lugna sig…)

 

 

 Halmstad, Halland, Sverige

Känslan av kontroll har infunnit sig och vi börjar äntligen kunna knyta säcken kring vår Sverigevistelse. Periodvis har senaste månaden känts rörig vilket inte är så konstigt med både dödsfall och lägenhetsrenovering. Det har krävt muskelkraft, inte minst i arbetet med att tömma Felix bostad och verkstad – ett tag trodde vi aldrig det skulle ta slut. Men även annat har slukat vår energi, det arbetet som inte syns rent fysiskt.

Nu är det färdiglyft och färdigflackat. Nu behöver vi inte längre fara fram och tillbaka mellan Lysekil och Halmstad. Inga fler lass till soptippen. Eller Erikshjälpen. I går gick en pall iväg från Halmstad, adresserad Thessaloniki, Grekland.

Pallen ska ner till Wilma och den innehåller en rad saker. Rätt mycket kapelltyg, så vi har att sy av när vi är nere på båten. Men i lasten ligger även fönsterramar och härdat glas som är till Wilmas styrhytt. Vi passar även på att få ner de sista bombluckorna (stormluckorna) till Wilma. Ja, vad är en bomblucka undrar kanske någon novis frågande läsare. Jo det är en kompletterande lucka som man sätter på insidan av fönsterventilerna för att vatten inte ska kunna forsa in i båten om glaset skulle ha oturen att krossas. Kan vara en trygghet när man seglar långa distanser, i hårt väder ute på öppet hav. På pallen finns även annat smått och gott och vi hoppas vi får plats med allt ombord. Men det borde inte vara några problem för vi röjde och slängde en hel del saker innan vi for hem och vi har flera stuvfack som gapar tomma.

 Fönsterramarna och glasen till Wilmas styrhytt är måttbeställda och tillverkade just för sitt ändamål. Runt styrhytten har tidens tand gjort att det börjat läcka in vatten mellan däck och styrhytt. Under åren har mindre försök till att täta gjorts, Wilma är ju trots allt trettiofem år gammal. Men så i somras efter en hård segling med översköljande sjö i kombination med spöregn så rann vatten in i båten precis där vi har all elektronik. Det är en dålig kombo men framför allt så är det ju inte meningen att vi ska ha vatten på insidan av båten, vattnet ska vara på utsidan. Kapten slipade den gången ner och fyllde skarven med epoxy och glasfiber med sika utanpå. Men det var en provisorisk lösning av problemet, fler små läckage finns och fler lär komma – så vi bestämde oss att göra ett rejält omtag kring bekymret nu i vinter.

 Att plasta upp sidorna och ner på däck är det som behövs göras för att få båten helt tät (styrhyttstaket är plastat sedan tidigare). Men varför åtgärden inte gjorts förut beror på att fönsterrutornas gummilist krånglar till det. Vi har inte lyckats hitta rätt sorts gummilist (i vart fall inte i Grekland). För vi måste plasta upp under listen, annars kommer det inte att bli tätt. Därför föddes tanken på att lägga en aluminiumram runt om de befintliga fönstren, som vi skruvar och sikar efter att vi plastat. I ramarna sätter vi därefter nytt glas så styrhytten blir dubbelglasad. Då båda glasen (de befintliga och de nya som är på väg till Grekland) är av 8 mm härdat glas, så borde det göra båten än säkrare för överbrytande sjöar dessutom. Vi tror detta blir bra och vi har för övrigt ingen annan bättre lösning på lut. Den enda frågan är hur vi undviker eventuell kondens mellan glasen, men problemet existerar nog inte så länge vi seglar på varmare breddgrader. Vi har tänkt att vi löser problemet med att borra ett pytte litet hål från insidan, för att få lite ventilation mellan rutorna. Någon klurig läsare får gärna bidra med kloka råd och tankar här.

 Ramarna är som sagt måttbeställda och en dag for vi ut i de halländska skogarna för att hämta dem hos en verkstad som tillverkar diverse atteraljer i plåt. En annan dag styrde vi mot Värnamo, till ett riktigt bra glasmästeri för att hämta de härdade glasen. Så om någon trodde att vi kommer att vila och pusta ut när vi kommit ner till Wilma så är detta helt fel. Flitens lampa kommer att fortsätta lysa under rätt lång tid framöver. Men i Grekland är klimatet lite roligare. 

Skepp o Hoj!

 Nu har vi material så vi kan utveckla och sy sjömansprodukter…

 

 I lådor har vi packat mycket av det som ska med till Wilma i Grekland…

 

 November har varit synnerligen mörk och blöt…men någon enstaka gång bjuder naturen på sig lite extra…

 

 När det är tråkväder så får man passa på att sitta inne och kura. Här dricker vi kaffe och äter bulle hos Erikshjälpen i Halmstad. Lämnar man prylar hos dem så bjuder de på fika. Och det passar ju oss lågbudgetseglare snålbudgetseglare.

 

Over and Out

 

(…vår tid i Halmstads vackraste hus går snart till historien…)

Lägenheten är nu målad och ljus och ren och snart kommer vår mäklare att ta över. Ja vi har en ”egen” fastighetsmäklare vi alltid använder, den bästa – och vi ser ingen anledning att välja någon annan därav. Innan lägenheten kommer ut till försäljning så kommer stylister att piffa upp den. Kan behövas för lyan är för tillfället helt tom på möblemang. Därefter fotograferas den och sen så – kan ni se vårt objekt på internet och lägga ett bud om ni vill. Lägenheten har världens bästa läge i stan och den ligger precis intill det gamla anrika konditoriet Regnbågen.

 Flera år före vi köpte lägenheten hade vi förälskat oss i huset. Varje gång vi körde förbi med bilen på gatan utanför så kunde vi inte låta bli att förundras. Huset har tre ingångar och varje tegellänga har sin egen färg. Vår port är den vänstra sett från Karl XI:s väg. Men vackrare är nog huslängorna sedd från baksidan, med dess inramade och mysiga bakgård. Huset ritades och uppfördes 1931 av den kände Halmstadsarkitekten Uno Forthmeiier och huset kallas just för ”Brokiga Blad”. Vi har världens mysigaste grannar och dem kommer vi sakna när vi inte längre har något med vår bostad att göra längre.

I källarförrådet har vi förvarat de få ägodelar som inte rymts ombord på Wilma. Trångt, trångt, och med flytten så ska förrådet nu tömmas. För att vara ett gift par som står mellan ungdomen och ålderdomen så släpar vi nog runt på väldigt få ägodelar. De flesta i vår ålder äger ett betydligt större materiellt bohag. Konstigt nog så kan man ändå ständigt finna saker att kasta, skänka bort och sälja, trots att vi inte förvarar något onödigt eller omotiverat. Men nu måste källarförrådet tömmas. En del ting får följa med till Lysekil medan andra ting ges bort, säljs eller kastas på tippen.

 Vår stora 48-tums plasma-tv som vi uppskattningsvis bara använt i något år, är stor och tung att härbärgera. Tiden går utan att någon använder den, vilket är synd. Vi funderade och tog beslutet att sälja den – hellre snabbt än dyrt, så vi slängde ut den på sociala medier till försäljning. 100 kronor mot snabb avhämtning tänkte vi skulle skapa lite efterfrågan. Snart bombarderades vi av intressenter, flera budade över det redan låga priset. Det handlade som ni förstår inte om att tjäna några pengar, utan snarare att finna en annan flyttkarl till att bli av med den. Gärna till någon person vi kände för, om man nu kan bedöma det ur ett snabbt Facebookflöde. En snabb koll i mobilen…

 ”jag köper” ”jag ger 200 kronor för tv:n” ”jag kan hämta den direkt” ”jag är intresserad” ”vill köpa din tv” ”jag bjuder 300 kronor” ”vill köpa” ”jag tar den”…

Att köpa tv tillhör uppenbarligen mannens domän, samtliga avsändare var män utom en ung kvinna. Dessutom var hon först i raden att svara. Vi responderade och någon timme senare stod köparen i vår källare i sällskap med tre andra unga kvinnor. Det var ett glatt tjejgäng som utgjorde en snygg kvartett. De hade garderat sig i antal i brist på manliga biceps, för att säkra upp att orka bära den tunga tv:n. Ett trevligt snack med många skratt uppstod i vår ekande källare. Tjejerna visade sig vara sprungna från Marocko och efter att vi berättat att vi seglat där så bubblade orden ur oss alla. Ett bättre källar-häng får man leta efter, det är kanske i dessa miljöer man ska börja umgås.

Vi bytte kontaktuppgifter med varandra. För kanske (om det vill sig) kan vi sammanstråla nästa gång vi seglar till Marocko. Tjejerna reser dit på semester varje år och vi kan tänkas få en rundvandring i Casablanca av denna fyrklöver. Det hade varit fantastiskt trevligt, men oavsett är det bra att ha en kontakt i Marocko. Skulle vi hamna i språkliga svårigheter så skulle vi säkerligen kunna få hjälp över telefon med tolkning.

 Bilen blev minst sagt fullstuvad med fyra tjejer, en stor tv och två barnvagnar i lasten. Så försvann bilen från vår adress och snart kom ett meddelande på mobilen ”tv:n fungerar perfekt”. Själva fortsatte vi med vårt röj tills kvällsmörkret lagt sig över staden.

 Skepp o Hoj!

-Se! Bara Se!

 Mitt i den gråaste av månader, i november – förundras vi över den vackra svenska naturen. Vi kör längs med en av småvägarna som går mellan Kaptens bror och Lysekil. Det är en av de sista dagarna vi har att kämpa med Felix flytt, återstår gör endast att baxa iväg ett stort blått skåp till förrådet vi hyrt. Samt att köra skärbordet till soptippen. Skärbordet har demonterats och reglarna finns nu hos brodern som återanvänder virket till sin braskamin. Men resten, ja det ska slängas.

 Där Kapten pekat och uttryckt sin förundran med orden ”se, bara se” har han nu svängt av för att parkera och vi kliver ur bilen för att insupa de intensiva höstdofterna. Framför oss ligger fjärden och några sjöfåglar glider stilla fram på ytan. Vi tar oss ner till brynet och vi får nogsamt se vart vi sätter fötterna i det vattenmättade höga gräset. -Här skulle man kunna ankra upp, säger Kapten och pekar ut mot sjön. Sverige har onekligen en vacker natur och vi känner en längtan efter att få segla här en vacker dag.

 En halvtimme senare sitter vi i bilen igen och åker den sista biten till Lysekil. Vi avslutar Felix materiella förehavanden och lämnar tillbaka nycklarna till hyresvärden. Säger hejdå kompisar och styr kosan söderöver igen, mot Halmstad.

Denna höst blev inte alls så som vi planerat och trott. Så sent som i augusti så var vi tämligen säkra på att vi inte skulle resa hem ens, utan fortsätta segla enligt planen längs med Kreta österut och därefter besöka många av de små grekiska öarna intill den turkiska gränsen. Men så blev Felix sjuk och vi ändrade seglingsplanerna och bokade hemresa. Men tyvärr hann vi inte hem innan Felix lämnade oss – men det blev nog rätt bra ändå. Så hem kom vi och snart kunde vi beräkna när vi skulle kunna resa tillbaka till Grekland, så vi bokade flygbiljetter.

 Nu har vi fått ändra planerna igen.

 Vår lägenhet vi har i Halmstad (som vi haft uthyrd) har nu plötsligt blivit tom. Vår hyresgäst valde att avsluta sina studier och raskt flytta hem. Vi löste honom från kontraktet i förtid för att vara behjälplig, som en god gest när det handlar om en ung person som behöver ändra färdriktning i livet. Vi behövde därför hitta en ny hyresgäst hux flux. Men snart väcktes tanken på att kanske sälja. Vi sov på saken en natt och morgonen efter fattade vi beslutet – vi säljer. Så vi ringde vår mäklare och drog i gång apparaten.

Så våra biljetter till Thessaloniki (vi skulle rest tillbaka om två dagar) brinner inne. Istället står vi och målar upp lägenheten så den blir ljus och fin inför försäljningen. Vi har ett förråd i Halmstad som behöver tömmas och köras upp till Lysekil… Vi inser att tillvaron på kort tid ändrats radikalt. Samtidigt är det ju skoj att flytta sina positioner i livet och då inte bara fysiskt med hjälp av sin båt. Så ett litet tag blir vi kvar här i vårt vackra land även om vi inte hinner njuta så mycket av naturen utan mer stå med näsan i färgburken.

 Skepp o Hoj!

Några bilder till…

 På kvällen nattar vi över i brorsans makalöst smakfulla hem. Innan middagen blir det ett bad i deras bubbelpool…i kaminen brinner skärbordet…

 

 Bland Felix kvarlåtenskap fann vi Kaptens föräldrars sjömans-smockar (Fisherman´s smock) . Ett praktiskt och oömt utomhusplagg som härstammar från Cornish i England (där Kapten har sina rötter). Dessa sydde Kaptens mamma på 80-talet…

 

 Vi fann till och med symallarna som mamma använde när hon sydde sina smockar. Vi fick för en tid sedan en förfrågan om att sy dessa – men vi hade ju inga mallar. Men nu så…ska testa så snart vi får tid…

 

En vacker höstdag i Bohuslän. Tack Adam o Lat och Christina o Micke för att ni gett oss tak över huvudet under dessa veckor. Tusen tack!

 

Over and Out

(…även det goda har sina baksidor…)

Tillvaron skiljer sig markant numera mot vad vi är vana vid. Vi plockar och röjer, säljer och skänker bort och sparar såklart – snart har vi monterat ner allt det materiella efter Felix. För Kaptens del har dagarna varit fyllda av arbeten vid symaskinen. Till Wilma har vi sytt ett nytt solskydd (att ha ovanför sittbrunnen) och även ett kapell till vår jolle.

Bland Felix saker har vi funnit ogjorda/halvgjorda arbeten. Nu har Kapten sytt dessa. Därtill kommer det in nya arbeten hela tiden som vi tyvärr får tacka nej till. Men något litet arbete har vi tagit oss an som varit mer akut. Resten får skjutas på framtiden för nu rivs skärbordet och symaskinerna flyttar in i ett förråd, om än temporärt. Vi får se hur framtiden blir. Helt klart verkar det finnas behov av en kapellmakare i Lysekil, vilket är positivt. Vi har bestämt oss att fatta beslut kring kapellmakeriet först när vi är nere hos Wilma igen, när allt lugnat sig och vi kan se nyktert på livet. Frågan vi ställer oss är, ska vi sy eller segla? Eller om det går att kombinera på något tillfredsställande sätt.

I kapellverkstaden ligger en minnesbok framlagd och varje dag tittar någon in och säger hej och skriver en rad till hälsning. De flesta verkar känna till att Felix inte längre finns med oss, medan någon får veta först nu. Den vanligaste frågan vi får är ”ni tar väl över?!!”

 Än ligger kapell kvar i verkstaden som inte blivit hämtade där vi saknar kontaktuppgifter till kunden. Kanske kapellen legat länge, kanske ägaren helt glömt av. Eller så kommer kunden på i vår (inför nästa säsong) att kapellet är inlämnat för lagning. Det är vår förhoppning att få tag på alla kunder och vi kastar därför inga arbeten. Kan vara bra att veta.

 Vi håller koll på vädret i Thessaloniki, där råder ännu sommartemperaturer. Här är det mörker, kyla och långa arbetsdagar som gäller. Men det finns även ljusglimtar mitt i detta slit. Som att vi passar på att frossa i all den mat vi saknat. FALUKORV – FÄRSK LAX – FLÄSKKORV – ROTMOS och inte minst SKALDJUR av alla dess slag. Nu har vi ätit krabba i sådana mängder att Styrman blivit flådd i munnen. Det kan vi leva med. Har vi tur hinner gommen läka innan vi lämnar Bohuslän, så vi kan dra en skaldjursrunda till. Det gäller att se till att få lite för mycket av det goda. Bäst att passa på, i morgon kan det vara för sent.

Skepp o Hoj!

(…och ett fantastiskt fint avsked…)

Lysekil, Bohuslän, Sverige

Våra dagar har varit fyllda av förberedelser inför begravningen. Det blir inte sällan så när någon seglat bort på evighetens hav och lämnat sin plats på jorden. Nu har vi tagit farväl av Felix och gudstjänsten blev precis så personlig, ljus och vacker som vi hoppats på.

Kapten hade dagarna före avskedet satt sig ner vid symaskinen. Där syddes ett täcke till kistan av kapelltyg i rödaste burgundifärg. Inför begravningen hade även Styrman med penna och vässad hjärna skrivit det avskedstal som Kapten skulle hålla och Kaptens bror hade skapat ett enastående bildspel med stöd av sin fru. Ett bildspel med en rullande tidslinje och tonerna av Frank Sinatras My Way där Felix liv passerade i revy.

 Så kom då dagen då det blev dags att ta farväl i kyrkan.

På plats i kyrkan före gudtjänsten fixar Kapten till (båt)kapellet han sytt, ovanpå locket placeras Felix byxor, splitsnål, sax och tumstock. Tavlan av Felix har Kaptens bror målat och bakom kistan syns modellen av Wilma (ja hon hade tidigare grönt skrov) 

Nålar och passmärken, mallning pågår…detta hade Felix uppskattat…

Felix kändes högst närvarande, på kistan låg hans blåbyxor, splitsnål, sax och tumstock. Båtmodellen av Wilma var med och den fina tavlan av Felix som Kaptens bror målat. Felix inspelade röst ljöd ur högtalarsystemet och bilder rullade förbi på storbildsskärmen med axplock från hans innehållsrika liv. Kapten höll talet som var fyllt av anekdoter, tokroliga händelser som på ett träffsäkert sätt beskrev Felix speciella personlighet. Begravningen blev precis så vi hoppats på – ljus, personlig och fylld av tacksamhet där kanske det högsta beviset var alla de skratten som bubblade upp ur bänkraderna bakom oss. Så fantastiskt att få gå på begravning och skratta lite. Begravningen var så klart ett avsked med en och en annan ledsen tår men framför allt så var det en tacksamhetsfest, en hyllning till Felix livsgärning. Prästens fina tal till sin vän Felix handlade såklart om båtar, ett intresse som de delade och Gud fick faktiskt kliva lite åt sidan – detta var Felix dag! Efter begravningsgudstjänsten samlades vi i verkstaden och lokalen fylldes till bredden av vänner och familj. En avskalad tillställning med uppsluppet mingel med kaffe och mandelkubb (Felix favorit).

Vi vill från hjärtat tacka alla som kom till kyrkan och till kapellmakeriet efteråt. Vi vill även tacka för de blommor som skickats samt gåvor till Sjöräddningssällskapet med mera. Tack också till alla er andra som på något sätt hört av sig till oss med omtanke och värme. Ett särskilt tack till våra vänner Mikael och Christina som låter oss bo i deras hus medan de är på semesterresa, de har lämnat såväl godis i skålen och vin i kylen åt oss. Om natten har vi en gosig katt som gör oss sällskap.

Nu är begravningen över och bloggen kommer återgå till det liv vi har som långseglare, även om vi inte är tillbaka hos Wilma än. Framför oss har vi rätt tunga och avgörande beslut att ta kring vår framtid – om hur vi ska förvalta arvet som kapellmakarson och sonhustru. Symaskinerna står tysta och frågan är om de ska fortsätta ljuda och förse Lysekilsborna med båtkapell och annat. Verksamheten går att kombinera med seglandet men fokuset blir då ett helt annat – och vi måste i sådana fall hitta former för det. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg, än har vi inte tagit beslut. Ni lär få veta. Oavsett så kommer bloggen definitivt leva vidare med sina solskensprojekt, oavsett om vi renoverar fartyg, långseglar eller syr kapell för glatta livet. Vi tenderar att leva vårt liv i projektform med tvära lappkast emellan dem. Frågan är om det är dags igen…

Skepp o Hoj!

 (…och vi står med resväskorna packade…)

 Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

Dagarna rusar på och vi börjar bli allt mer klara att lämna Wilma för att resa hem till Sverige. Ena dagen hoppade vi på femmans buss som går förbi marinan, den tog oss till Thessaloniki och vid sista hållplatsen innan bussen vänder tillbaka så hoppade vi av. Efter en kort promenad kom vi fram till Port Police och med oss hade vi vår och Wilmas dokumentation. Nytt för i år är ju den grekiska seglingsskatten och nu var det dags för oss att registrera Wilma som ”out of use”, vilket behövs om man vill slippa betala skatt. Båten behöver inte stå uppe på land, utan kan ligga i vatten – men får såklart inte flyttas på efter det att man ställt av den. Vi visste inte riktigt hur denna rutin skulle gå till men en tjänsteman med gradbeteckningar på axelklaffarna hjälpte oss att fylla i blanketten (som var på grekiska). Därefter kopierades våra pass och passkopiorna och Wilmas gula certifikatintyg (i original) behöll de. Nu ligger det i förvar hos Port Police tills vi vill börja segla igen. Nu slipper vi den månatliga utgiften på 33 euro tills vidare vilket känns gott.

En annan dag tog vi bussen åt andra hållet, femmans buss med byte till buss K2 bort till IKEA där det stora köpcentra ligger. Vi var hungriga som vargar så vi klöste oss in på restaurangen och satte hörntänderna i den svenska nationalrätten köttbullar och potatismos. Det smakade sedvanligt gott på klassiskt IKEA-manér. Inte mammas hemmagjorda förvisso, men helt ok. Men var fanns LINGONSYLTEN? Inte på tallriken i vart fall. Vi spanade runt och på grekernas tallrikar såg vi köttbullar, pommes frites och brunsås. Ja, tyvärr föredrar till synes de flesta människorna på jorden denna (ursäkta uttrycket) jävla förstörda potatisen som går under namnet pommes. Någon lingonsylt existerade inte så långt ögat kunde nå och det är ju som att ofreda rätten kan vi tycka. Serveras den dessutom med pommes börjar det likna våldtäkt. Nä annorlunda var det den gången vi besökte IKEA i Frankrike, de visste hur rätten skulle serveras och smaka. Potatismoset var gudomligt gott, garanterat hade en bra och petig kock varit där och pillat och han hade sannolikt släppt i en generös klick smör i moset tillsammans med en väl avvägd kryddning. Ja nog om IKEA, för dit hade vi inget egentligt ärende annat än att fylla bukarna och vara kulinariskt nostalgiska. Efteråt gick vi till varuhuset intill och köpte presenning till att täcka styrhytten med när vi reser hem. Till saken hör att vi har slipat bort all färg på styrhyttens sidor och vi hinner inte plasta innan vi reser hem. Istället skyddar vi överbyggnaen så vi inte får in något ovälkommet vatten från ovan.

En tredje dag hoppade Kapten ner i plurret med dykutrustningen på. Han ville kolla hur våra lazylines satt fast i sjöbotten. Han blev väl inte jätteimponerad av hamnens latlinor, så vi schacklade i två egna förtöjningslinor i kättingen som löper på havsbotten. Nu är vi inte så särskilt oroliga, för till skillnad från förra vintern (då vi låg på blåsiga Naxos) så är det kav lugnt och stilla här allt som oftast. Sedan vi kom hit har vi inte haft en vindpust utan vi ligger liksom i lä för de vindar som kommer från Svarta Havet och vidare ner mot Egeiska Havet. Vi trivs som fina fisken och vi har bästa sommarvädret ännu med temperaturer på tjugofem grader om eftermiddagarna. Vi kan nog förlåta grekerna för den missade lingonsylten på IKEA då de håller oss med fintfint väder.

Kapten försvinner ner i plurret för att spana in förtöjningarna på botten…

Väskorna hem är packade och i morgon bär det av. Det är med lite kluvna känslor för det är inte var dag man åker hem för att begrava sin älskade far. Men samtidigt ser vi fram emot att få träffa familjemedlemmar och vänner.  Medan vi sprang runt (sprang och sprang…man springer förvisso inte riktigt ombord) och packade så slängde vi ett öga på vår Greklandskarta vi har på väggen. Vi hann att segla rätt många distans detta år. Vi har inte räknat ut hur många distans det blev totalt, men vi har i vart fall dragit ihop ett rätt snyggt mönster genom vårt röda trackingspår, eller vad tycks?!

Skepp o Hoj!