(…vår tid i Halmstads vackraste hus går snart till historien…)

Lägenheten är nu målad och ljus och ren och snart kommer vår mäklare att ta över. Ja vi har en ”egen” fastighetsmäklare vi alltid använder, den bästa – och vi ser ingen anledning att välja någon annan därav. Innan lägenheten kommer ut till försäljning så kommer stylister att piffa upp den. Kan behövas för lyan är för tillfället helt tom på möblemang. Därefter fotograferas den och sen så – kan ni se vårt objekt på internet och lägga ett bud om ni vill. Lägenheten har världens bästa läge i stan och den ligger precis intill det gamla anrika konditoriet Regnbågen.

 Flera år före vi köpte lägenheten hade vi förälskat oss i huset. Varje gång vi körde förbi med bilen på gatan utanför så kunde vi inte låta bli att förundras. Huset har tre ingångar och varje tegellänga har sin egen färg. Vår port är den vänstra sett från Karl XI:s väg. Men vackrare är nog huslängorna sedd från baksidan, med dess inramade och mysiga bakgård. Huset ritades och uppfördes 1931 av den kände Halmstadsarkitekten Uno Forthmeiier och huset kallas just för ”Brokiga Blad”. Vi har världens mysigaste grannar och dem kommer vi sakna när vi inte längre har något med vår bostad att göra längre.

 

I källarförrådet har vi förvarat de få ägodelar som inte rymts ombord på Wilma. Trångt, trångt, och med flytten så ska förrådet nu tömmas. För att vara ett gift par som står mellan ungdomen och ålderdomen så släpar vi nog runt på väldigt få ägodelar. De flesta i vår ålder äger ett betydligt större materiellt bohag. Konstigt nog så kan man ändå ständigt finna saker att kasta, skänka bort och sälja, trots att vi inte förvarar något onödigt eller omotiverat. Men nu måste källarförrådet tömmas. En del ting får följa med till Lysekil medan andra ting ges bort, säljs eller kastas på tippen.

 Vår stora 48-tums plasma-tv som vi uppskattningsvis bara använt i något år, är stor och tung att härbärgera. Tiden går utan att någon använder den, vilket är synd. Vi funderade och tog beslutet att sälja den – hellre snabbt än dyrt, så vi slängde ut den på sociala medier till försäljning. 100 kronor mot snabb avhämtning tänkte vi skulle skapa lite efterfrågan. Snart bombarderades vi av intressenter, flera budade över det redan låga priset. Det handlade som ni förstår inte om att tjäna några pengar, utan snarare att finna en annan flyttkarl till att bli av med den. Gärna till någon person vi kände för, om man nu kan bedöma det ur ett snabbt Facebookflöde. En snabb koll i mobilen…

 ”jag köper” ”jag ger 200 kronor för tv:n” ”jag kan hämta den direkt” ”jag är intresserad” ”vill köpa din tv” ”jag bjuder 300 kronor” ”vill köpa” ”jag tar den”…

 

Att köpa tv tillhör uppenbarligen mannens domän, samtliga avsändare var män utom en ung kvinna. Dessutom var hon först i raden att svara. Vi responderade och någon timme senare stod köparen i vår källare i sällskap med tre andra unga kvinnor. Det var ett glatt tjejgäng som utgjorde en snygg kvartett. De hade garderat sig i antal i brist på manliga biceps, för att säkra upp att orka bära den tunga tv:n. Ett trevligt snack med många skratt uppstod i vår ekande källare. Tjejerna visade sig vara sprungna från Marocko och efter att vi berättat att vi seglat där så bubblade orden ur oss alla. Ett bättre källar-häng får man leta efter, det är kanske i dessa miljöer man ska börja umgås.

Vi bytte kontaktuppgifter med varandra. För kanske (om det vill sig) kan vi sammanstråla nästa gång vi seglar till Marocko. Tjejerna reser dit på semester varje år och vi kan tänkas få en rundvandring i Casablanca av denna fyrklöver. Det hade varit fantastiskt trevligt, men oavsett är det bra att ha en kontakt i Marocko. Skulle vi hamna i språkliga svårigheter så skulle vi säkerligen kunna få hjälp över telefon med tolkning.

 Bilen blev minst sagt fullstuvad med fyra tjejer, en stor tv och två barnvagnar i lasten. Så försvann bilen från vår adress och snart kom ett meddelande på mobilen ”tv:n fungerar perfekt”. Själva fortsatte vi med vårt röj tills kvällsmörkret lagt sig över staden.

 Skepp o Hoj!