(…och ett fantastiskt fint avsked…)

Lysekil, Bohuslän, Sverige

 

Våra dagar har varit fyllda av förberedelser inför begravningen. Det blir inte sällan så när någon seglat bort på evighetens hav och lämnat sin plats på jorden. Nu har vi tagit farväl av Felix och gudstjänsten blev precis så personlig, ljus och vacker som vi hoppats på.

 

Kapten hade dagarna före avskedet satt sig ner vid symaskinen. Där syddes ett täcke till kistan av kapelltyg i rödaste burgundifärg. Inför begravningen hade även Styrman med penna och vässad hjärna skrivit det avskedstal som Kapten skulle hålla och Kaptens bror hade skapat ett enastående bildspel med stöd av sin fru. Ett bildspel med en rullande tidslinje och tonerna av Frank Sinatras My Way där Felix liv passerade i revy.

 

 Så kom då dagen då det blev dags att ta farväl i kyrkan.

 

 

Felix kändes högst närvarande, på kistan låg hans blåbyxor, splitsnål, sax och tumstock. Båtmodellen av Wilma var med och den fina tavlan av Felix som Kaptens bror målat. Felix inspelade röst ljöd ur högtalarsystemet och bilder rullade förbi på storbildsskärmen med axplock från hans innehållsrika liv. Kapten höll talet som var fyllt av anekdoter, tokroliga händelser som på ett träffsäkert sätt beskrev Felix speciella personlighet. Begravningen blev precis så vi hoppats på – ljus, personlig och fylld av tacksamhet där kanske det högsta beviset var alla de skratten som bubblade upp ur bänkraderna bakom oss. Så fantastiskt att få gå på begravning och skratta lite. Begravningen var så klart ett avsked med en och en annan ledsen tår men framför allt så var det en tacksamhetsfest, en hyllning till Felix livsgärning. Prästens fina tal till sin vän Felix handlade såklart om båtar, ett intresse som de delade och Gud fick faktiskt kliva lite åt sidan – detta var Felix dag! Efter begravningsgudstjänsten samlades vi i verkstaden och lokalen fylldes till bredden av vänner och familj. En avskalad tillställning med uppsluppet mingel med kaffe och mandelkubb (Felix favorit).

 

Vi vill från hjärtat tacka alla som kom till kyrkan och till kapellmakeriet efteråt. Vi vill även tacka för de blommor som skickats samt gåvor till Sjöräddningssällskapet med mera. Tack också till alla er andra som på något sätt hört av sig till oss med omtanke och värme. Ett särskilt tack till våra vänner Mikael och Christina som låter oss bo i deras hus medan de är på semesterresa, de har lämnat såväl godis i skålen och vin i kylen åt oss. Om natten har vi en gosig katt som gör oss sällskap.

 

Nu är begravningen över och bloggen kommer återgå till det liv vi har som långseglare, även om vi inte är tillbaka hos Wilma än. Framför oss har vi rätt tunga och avgörande beslut att ta kring vår framtid – om hur vi ska förvalta arvet som kapellmakarson och sonhustru. Symaskinerna står tysta och frågan är om de ska fortsätta ljuda och förse Lysekilsborna med båtkapell och annat. Verksamheten går att kombinera med seglandet men fokuset blir då ett helt annat – och vi måste i sådana fall hitta former för det. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg, än har vi inte tagit beslut. Ni lär få veta. Oavsett så kommer bloggen definitivt leva vidare med sina solskensprojekt, oavsett om vi renoverar fartyg, långseglar eller syr kapell för glatta livet. Vi tenderar att leva vårt liv i projektform med tvära lappkast emellan dem. Frågan är om det är dags igen…

 

Skepp o Hoj!