(…och vi har sovit ombord på en världsomseglare…)

Halmstad, Halland, Sverige

 

De senaste veckorna har varit tidsslukande. Slit och släp – och inte alls så mycket tid över för umgänge. Vår Sverigevistelse börjar gå mot sitt slut och när vi lämnar Sverige kommer vi inte ha hunnit träffa alla vi önskat. Inte ens samtliga barn och barnbarn har vi hunnit med, de är ju rätt spridda över landet. Vi tröstar oss med att det egentligen inte var meningen att vi skulle vara hemma i Sverige nu, utan att det berodde på att Felix dog.

Flertalet har vi ändå hunnit morsa på. En dotter som bor på ostkusten stuvade ner sina barn i bilen och for de femtio milen som skilde oss. Det värmer gott i ett mormorshjärta. Det är väl en av långseglingens baksidor, att man är så långt borta. Fast vi hade nog inte nött allt för mycket på varandra även om vi varit hemma på heltid. Framför allt så hade vi behövt arbeta och försörja oss – och det hade slukat mycket av vår tid. Man får helt enkelt glädjas åt nutidens digitala lösningar som underlättar umgänget enormt. Skillnad var det förr, på posthornets tid.

 

Dagen efter vi vinkat av den stora pallen, den med saker som är på väg till Thessaloniki, for vi upp till Göteborg. Vi hade ärenden i stan och efteråt for vi ut till Marstrand. I vår vänskapskrets ryms Linda och Ludde, ett par som seglade jorden runt med sina barn för några år sedan. På den tiden höll vi på att renovera den stora fiskebåten och vi följde deras äventyr genom Lindas välskrivna blogg. Att läsa om deras äventyr var ett välbehövligt andningshål i vårt eget slit och byggprojekt, och via våra bloggar fick vi kontakt med varandra. En dag när de kommit hem stod de utanför vår båt i Halmstad. Ja och på den vägen är det…

 Nu skulle vi äntligen träffas igen. Kapten Betong sa redan under de första dagarna i Sverige att han ville åka till Linda och Ludde. Han hade önskan om att åtminstone en dag få bryta av alla måsten och arbeten som hade med Felix bortgång att göra, och istället få snacka om båtar och segling.

 

Väl på plats så hamnade vi i vännernas rymliga och smakfullt inredda kök. Vi bjöds på en sagolikt god soppa gjord på sötpotatis, rotfrukter, ingefära och apelsin. Satt som en smäck i höstrusket. Smakkombinationen var något helt nytt och inte sämre blev upplevelsen av att det serverades vin och nybakt bröd därtill. Receptet kommer Styrman att apa efter, så god var den. Länge satt vi vid köksbordet, och pratet rullade på medan stearinljusen sakta smälte ner tills de behövde blåsas ut. När vi till slut bröt upp så gick vi ner till deras segelbåt S/Y Mary som ligger förtöjd precis utanför bostaden. Båten fungerar som gästrum åt vänner som kommer på besök. Det är inte var dag vi sover på en båt som seglat jorden runt och vi sov mycket gott, faktiskt bättre än vi gör i stillastående sängar. Men det beror nog på vanan.

 

Besöket hos våra vänner gjorde inte saknaden efter Wilma mindre, tvärtom. Och när vi dagen efter stod på färjan med Marstrandsön i ryggen, så plingade det till i vår mobil. Det var från vår norske vän som seglar båten Vaare – han hade just lagt till i vår vinterhamn i Thessaloniki. Vi öppnade meddelandet och fann en precis nytagen bild av WILMA! Hon såg ut att ha det bra. Men vi tror hon saknar oss…

 

Skepp o Hoj!