Thassos, Östra Makedonien, Grekland

Vi förbereder Wilma för tuffare seglingar. Meltemin är den legendariska grekiska vinden som blåser från norr till söder. Det är inte ovanligt att färjor som trafikerar öarna i Egeiska havet får ställa in sina turer på grund av för mycket blåst, den hårda brisen kan snabbt övergå i kuling och blåsa över 20 m/s (8-9 Beaufort). Meltemivindarna beror faktiskt inte på dåligt väder – tvärt om, och den hårda brisen är intensivast i juli och augusti och särskilt hårt blåser det i de korridorer som skapas mellan öarna. Lite tungfotat uttryckt kan man säga att det blir ett sjujäkla vinddrag och havet yr av vitt skum. Förra sommaren hade vi några av våra bästa seglingar när vi korsade korridoren där Wilma ångade på som ett lokomotiv. Kvickt försvinner alla fritidsseglare och vi blir ensamma på havet. Wilma får äntligen sträcka ut och visa sin fulla potential. Ja, Wilma inte som andra båtar, men det har ni nog vid det här laget redan förstått.

Vi ändrar segelsättning på Wilma beroende på om vi seglar norrut eller söder ut i Grekland. 

De sydliga vindarna är oftast mildare och då seglar vi helst med genuan (för er landkrabbor = genua är ett namn på försegel förutom en italiensk stad). Genuan har en större segelyta och fångar således bättre de lättare vindarna. Medan vi gör tvärt om i de hårda nordliga vindarna, då väljer vi ett mindre segel. Därför var det dags att skifta och häromdagen bytte vi till klyvaren. Snart är de lätta vindarnas tid över och vi ska ut i meltemistråket. 

Men innan vi kastar oss ut i meltemin så ska vi utforska ön Thassos ordenligt. Häromdagen hoppade vi ner i ett stort hål. Inget slukhål om någon trodde det utan ett helt annat hål. Men det tar vi i nästa inlägg.

Skepp o Hoj!

 (…Styrman lagar en klassisk svensk smörgåstårta…)

 Kavala, Östra Makedonien, Grekland

Vi fick förfrågan om att delta i en stor multikulturell festival. Festivalen går av stapeln i Kavala och spänner över kulturområden såsom mat, musik, dans, konst och film med mera. På grund av pandemin har upplägget ändrats. Eventen sprids över hela staden och över flera dagar, allt för att undvika stora folksamlingar. En del evenemang filmas i förväg för att senare under festivaldagarna visas på stora bildskärmar i staden. Vår förfrågan gällde matlagning och intendent Elisabeth vid Svenska Huset frågade oss efter att hon blivit kontaktad av arrangören, om vi ville delta. Skulle vi kunna tänka oss att framföra Sveriges bidrag i denna festival med att laga någon svensk maträtt?

Förutsättningarna var lite snäva, dels skulle matlagningen ske ute på terrassen (i avsaknad av kök). Därtill är det svårt att finna vissa råvaror i Grekland som är typiska för Sverige. Lingon går bort. Likaså är skaldjur knepigt, räkorna är inte fiskade i kalla vatten så smaken skiljer sig. Dessutom säljs de råa så man måste tillreda dem själv. Ättika och pepparrot är andra produkter som ofta används i svenska köket som inte går att finna. Till slut kom vi fram till att laga en smörgåstårta, med rökt lax. Fördelen med smörgåstårta är att den är förlåtande, man kan egentligen garnera och smaksätta den som man vill. Den klassiska smaksättningen med ägg, majonnäs, räkor, lax, dill och citron kan ju faktiskt bytas ut mot mer grekiska dito såsom oliver, feta och tomater och grillat kött. Endast fantasin sätter gränsen för en smörgåstårta.

Här snackar vi ihop oss, vi måste komma överens om vilka språk vi ska översätta emellan…

 

 På måndagsmorgonen dök filmteamet upp tillsammans med Maria från La Maison de Gourmet. Dagen innan och samma morgon hade Styrman Pimpsten förberett ingredienserna, allt skulle gå lite fort framför kameran innan gänget drog vidare på nästa filminspelning. Solen sken från en klarblå himmel och när kameran rullade så visade Styrman och berättade medan intendent Elisabeth översatte till grekiska. När basen till smörgåstårtan var monterad började tiden tryta för filmteamet och de undrade om inte Styrman kunde lägga på all garnering på en och samma gång. Liten kulturkrock anades – för dekorationen är ju (jämte de goda fyllningar) själva grejen med smörgåstårta. Man kan ju inte börja med dillen, liksom.

 

En snabbare smörgåstårta har Styrman då aldrig tillrett, aldrig i Grekland och inte i Sverige heller för den delen. Ändå är hon inte helt novis, otal är de smörgåstårtor hon tillagat under åren hon drev matbutik i Trosa. Resultatet lät sig duga ändå och det man inte ser på bilderna, är att baksidan av smörgåstårtan är odekorerad. Lite ringrostig inför uppgiften kände sig Styrman Pimpsten ändå efter alla år som gått, så innan kontaktade hon sin brorson i Stockholm som är kock. Lite goda tips och råd kunde vara på sin plats, särskilt när matlagning sker framför kamera. Tusen tack Fredrik Ehrenkrona för stödet, guld värt!

 

 In action…

 

 Elisabeth översätter till grekiska…

 

Detta var jätteroligt, men det allra bästa hände efteråt. Då fanns det en stor smörgåstårta i kylskåpet som vi tillsammans med personalen i Kavallahuset kunde mumsa på i dagarna två. Det smakade fantastiskt och smörgåstårta är något vi riktigt längtat efter. Vi kan faktiskt inte minnas när vi åt denna svenska klassiker senast. Nu vet vi dessutom att den är minst lika god i Grekland som i Sverige.

Tusen tack till intendent Elisabeth Gullberg, Svenska Huset för att vi fick äran att representera Sverige med vår smörgåstårta, för husrum och visning av huset. Tack även till den underbara personalen som bidrog till en fantastisk upplevelse. Långt ifrån alla känner till att Kavallahuset står öppet för er som är verksamma inom konst, litteratur och forskning. Vi länkar adressen till Kavallahusets vänner och till athenvannerna.se där ni läsa närmare hur man gör för att få komma hit. En vistelse här ger god möjlighet att under några veckor kunna fördjupa sig i sitt arbete. Platsen är ljuvlig och miljön är fantastisk, vi lovar!

Men nu är vi klara med Kavala och drar vidare. Häng med! Skepp och Hoj!

 Fler fotografier från dagen… (en film kommer nog också så småningom)

Kapten lyckas fånga Styrman i farten, snart dags för filmning…

 

Kan du lägga på lite av samtliga garneringar, så kan vi åka vidare sen…? Frågan kommer från filmteamet. Men hur gör man då tänker Styrman, inte ställer man sig och gör en smörgåstårta framför en kamera om man inte får fixa till hela dekorationen. Nu får det gå undan…

 

Ett par minuter senare så får den bedömas vara klar för fotografering, men det ingen vet är att baksidan av smörgåstårtan inte är dekorerad…

 

Den avslutande delen, sen lämnas vi och Kavallahusets personal med en god smörgåstårta att äta på i dagarna två…

 

Båda i bild… Kapten är inte så pigg på att laga mat, däremot är han en hejare på att äta och uppskatta andras mat…

 

Maria från La Maison de Gourmet organiserar festivalen…

 

Nästan hela gänget, Stella och Elisabeth är inte med på bild…Tack för att vi fick vara med och hoppas vi kan komma tillbaka och se oss på storbild under festivaldagarna…

 

Skepp o Hoj!

 

 

Kavalla, Östra Makedonien, Grekland

Äventyren fortsätter. När vi förra våren seglade norrut från Naxos lämnade vi de vitkalkade sockerbitshusen med de blå fönsterluckorna bakom oss. Sakta förändrades landskapet och en ny typ av bebyggelse dök upp. Hus byggda av tegel och sten, kanske inte lika iögonfallande som de vita – men vackra ändå. Turisterna glesade ut för att ge vika åt en mer omväxlande och vild natur. Dagar kunde gå utan att vi träffade människor och när det väl hände så var det vid något ensligt hus eller en liten by, där livet går sin gilla gång. Getter som vallades och tuppar som gal. Vänliga ansikten och invånarna verkade ta vår närvaro med ro. Ibland ett tandlöst leende från någon gammal man som vilade sin knotiga och värkande kropp under ett olivträd. Ingen stress och ett lugnare tempo och helt annat än det vi tidigare sett av Grekland. Vi gillade vad vi såg.

I februari besökte vi Kavalla. Då tog vi bilen från Thessaloniki och stannade över en dag. Efteråt bestämde vi oss att vi ville segla hit, vilket vi nu gjort. Dagarna här har varit fantastiska, inte minst för besöket i Svenska Huset. För oss är det lyx. Det är förvisso inte så svårt att tillfredsställa ett par som oss, som bor trångt på Wilma. I båten klarar vi precis ståhöjden och sängarna rör sig ständigt. Första dagen i huset gick vi lite vilse, det är flera hundra kvadratmeter stort. Det är högt i tak och inredningen är i stort sett intakt från tiden då Kavallahuset utgjorde residens åt Tobaksbolagets utsända. Möblerna har idag ett högt design- och kulturvärde, inte minst de som Axel Einar Hjorth skapat. Han var chefsarkitekt på NK och flera av hans skapelser visades på världsutställningarna under 1920- och 1930-talet. Då Kaptens mamma under många år arbetade för NK så ligger Nordiska Kompaniet oss lite extra varmt om hjärtat. Som kuriosa kan vi berätta att Kapten i tioårsåldern fick agera fotomodell för NK. Han fotograferades i allehanda badbyxor och visade upp badleksaker vid något av Stockholms mer fashionabla badhus. Nordiska Kompaniet var sannolikt Kaptens första uppdragsgivare och han fick faktiskt betalt för de uppdrag han gjorde där.

Kavallahuset är byggt uppe på en höjd och när huset uppfördes fanns nästan ingen annan bebyggelse här. Idag trängs husen desto mer på denna kulle. Känslan av en grekisk motsvarighet till San Francisco slår oss med de branta backarna som leder ner mot havet. Ena kvällen fann vi en restaurang i en gränd och gästerna var idel greker. Fyra musikanter spelade och sjöng och stämningen var fantastisk. Vi kunde inget annat göra än att slå oss ner. Den enkla men vällagade grekiska maten är svår att inte förälska sig i – tomater som smakar tomater, tzatziki, oliver, gratinerad aubergine, grillad ost och en välstekt köttbit med en citronklyfta till. Plötsligt faller alla greker in i en allsång, alla utom vi som vare sig kunde text eller melodi. Vid bordet intill reser sig då en kvinna upp och hon sätter sin armbåge i Styrman Pimpstens sida, som stöd och hjälp för att vi ska klara sången. Hon sjunger och visar och ögonen glittrar på kvinnan. Hennes gest att vilja inkludera oss gör oss alldeles rörda. Kanske att damen hade lite vin och ouzo innanför den storblommiga klänningen, men kärlek var det likväl.

 Kavalla och Greklands koppling till Sverige är uppenbar. Det märks inte minst i Atheninstitutets arbete med att främja till ömsesidigt utbyte länderna emellan. Särskilt inom litteratur, kultur och vetenskap – och Kavallahuset tillhör Swedish Institute in Athen. Det är i ett sådant projekt som vi nu blivit inbjudna, Kapten Betong och Styrman Pimpsten på Wilma. Vi ska tillsammans med Svenska Huset i Kavalla representera Sverige i Kavallas Multinationella Festival Cosmopolis. Men på grund av pandemin kommer festivalen genomföras på lite annat vis i år. Ett filmteam dyker upp för att filma Styrman när hon lagar en klassisk svensk smörgåstårta. Spännande, men om det får ni läsa i nästa inlägg.

Skepp och Hoj!

 Mer bilder från huset…

Huset är K-märkt…

Vår läshörna, här har vi suttit och läst och lyssnat på musik på kvällarna…

En mycket gammal radioapparat…

Vindruvor växer i trädgården…

 

Hängmatta för den trötte…

 

Övervåningens kök är av äldre snitt och vansinnigt charmigt, här har tiden stått stilla…

 

En kran av äldre modell…

 

Trappan i svartvitt…

 

Salongen/Allrummet är fyllt av designmöbler från NK…

 

Utsikten…vi älskar norra Grekland…

 

En fyrfota liten vän…

 

Örtagård, trädgårdsland, vinrankor och olivlund finns här…

 

Svenska Husets entréskylt…

 

Design Axel Einar Hjorth, Nordiska Kompaniet…

 

Lampan över det stora matsalsbordet har en enorm omkrets, lite för stor att ha på Wilma men här gör den sig fint…

 

Utsikten åt andra hållet, Kavalla är välbebyggt idag…

 

Vi passade på att tvätta upp lakan när vi var på besök, här uppe på takterassen…

 

En gammeldags mat-hiss går genom huset…

 

En möbelarkitekt av rang, Axel Einar Hjorth…

 

Over and Out

 (…när vi kommer till Svenskhuset i Kavalla…)

 

 Svenska Huset i Kavalla, Östra Makedonien, Grekland

Plötsligt hör vi hur kottar faller i mängder ute på terrassen. Kapten lämnar sin bok och sitt glas vin och reser sig från fåtöljen för att se efter. Vi har inte hunnit vara i Svenskhuset i mer än någon timme. För stunden är vi helt ensamma i det stora huset. Intendenten som tog emot oss när vi kom, är inte på plats. Tidigare hade hon visat oss runt, genom alla rum och våningar. Som regel är det inte långseglare som besöker huset. Hit kommer författare och konstnärer, inte sällan genom de stipendier som går att söka – allt för att under några veckor finna inspiration i sitt skapande. Men under rådande pandemi är inget sig likt, huset är tomt. När vi traskande följer intendent Elisabeth upp för trapporna mot takterrassen, blir Styrman Pimpsten mäkta nyfiken och hon kläcker frågan.

 ”Har någon stor och erkänd författare eller konstnär gått i den här trappan?”. Styrman tittar ner på sina steg medan hon ställer sin fråga. Trappan är av ljust träslag, svängd och hela huset andas funktionalism, det känns nästan som att befinna sig i en annan tidsepok. Elisabeth tar till orda och svarar ”Henning Mankell har bott här”.

I denna trapp har Henning Mankell gått, och Styrman Pimpsten… (kanske att man skulle våga kyssa ett trappsteg…)

Wow, vi har alltså blivit inbjudna till ett hus i Grekland där Henning Mankell har bott. Här har den store författaren gissningsvis ägnat otaliga timmar åt att skriva på någon av sina romaner. Och när koncentrationen till slut gett vika för tröttheten har han sannolikt sträckt ut kroppen och rest sig för att gå upp på taket och se ut över det blå havet och andas in lite frisk luft. Det känns stort att traska i samma trapp som Henning Mankell en gång gjort.

Utsikten från takterassen…

 Elisabeth berättar vidare att huset från början uppfördes för att ge bostad åt Svenska Tobaksmonopolets direktörer samt personal som kom till Kavalla för att följa processen, från uppköp av råtobak till färdig produkt. Vid tidpunkten var orientalisk tobak omåttligt populärt att röka i Sverige och i ett led att få in pengar till den svenska statskassan (för att finansiera en pensionsreform och täcka för första världskrigets kostnader) så bildades därför Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet. Det upprättades ett handelshus i Kavalla, samt residenshus med kontorslokaler (det som idag är Svenska Huset).

 Efter andra världskriget minskade efterfrågan på orientalisk tobak. Nu var det blendcigaretter av amerikansk typ som gällde och Svenskhuset i Kavalla förlorade sin tidigare roll. Tobaksbolagets direktör kom då på att huset skulle kunna användas som gästhem för svenska konstnärer och forskare. Så småningom donerades huset till Svenska Atheninstitutet som äger det än idag.

Kottarna faller ännu på terrassen och det blåser rätt friskt. Kapten som just rest sig från fåtöljen öppnar altandörren och kliver ut i blåtimmen, än har inte riktigt solen gått ner. Men han hinner inte mer än något meter ut så hör vi båda hur en stor gren plötsligt ger vika och vi vet inte om det är hela trädet som håller på att falla. Sen, ett rejält brak och en tung duns som får hela huset att skaka. Kapten kastar sig kvickt inomhus och stänger om sig. Genom altandörrens glasruta ser vi ett stort moln av damm, kottar och barr fara runt i luften. Sen blir allt plötsligt tyst och vi kliver ut på terrassen igen. Av trädet som tidigare skymde en stor del av utsikten mot havet, återstår nu bara en kal stam. En tjock gren ligger nere på gräsmattan vid sidan av stammen, medan kottar och barr spritt sig precis överallt. Förvånade tittar vi på varandra, vi inser att vi varit med om något historiskt. Ett träd som sannolikt har lika många år på nacken som huset självt, har gett vika. Ett träd som Henning Mankell tittat på och alla de andra författarna, konstnärerna och forskarna. Kanske till och med självaste direktörerna med familjer, som i tidernas begynnelse kom hit för att ta hand om tobaksimporten till Sverige. Från den tiden då orientalisk tobak var på modet att röka i Sverige.

Vi lyfter telefonen och slår numret till intendent Elisabeth och berättar vad som hänt. Hon blir först alldeles stum, men snart faller en kort mening över hennes läppar. ”JAG KOMMER DIREKT”.

Plötsligt har en stor gren gett vika… (bilden tagen dagen efter)

Nu finns det mycket att städa…

 

Är det kottar som faller, undrar vi när vi sitter i salongen och smuttar på vårt vin…

 

 

FLER INLÄGG FRÅN VÅRT BESÖK I SVENSKA HUSET I KAVALLA KOMMER INOM KORT, HÄNG I…

Skepp o Hoj!

Vi kastar loss i soluppgång…

I en ödslig ankarvik på Thassos sydsida, Östra Makedonien, Grekland

Äntligen hade Kapten fått kaffe och han nickade belåten till orden ”det skulle vara skönt med en tupplur”. Vi hade under några timmar bråkat med stökig sjö utanför Athosberget, det tredje fingret i Halkidiki, där munkarna bor. Man får varken lägga till, ankra eller passera för nära Athoshalvön. Aldrig om du är kvinna men möjligtvis om du är en man, om du har tillstånd vill säga. Halvön sticker ut långt i havet och gör seglingen onödigt utmanande för det saknas ett strategiskt ställe att gå in för lite vila, sömn eller skydd för dåligt väder. En krabb sjö med höga korta toppar är som regel en regel utanför udden, särskilt om man väljer att segla mot svallen som vi. Nu var vi äntligen förbi allt stök ute på på havet, nu rusade inga vindar runt udden längre och Wilma fann inget att fylla sina segel med annat än sol. Därtill var kaffet urdrucket. Kapten gäspade på nytt, sen reste han sig och försvann ner i salongen med sin sömnighet. I soffan fann han sin efterlängtade vila. En siesta har blivit vår vardag…

 

Första natten efter vi lämnat civilisationen i Porto Koufo ankrade vi upp på samma halvö, fast precis runt hörnet bara nio nautiska mil bort. Bara för att slippa en nattsegling runt Athos… Solen går upp i den ensliga ankarviken när vi drar upp ankaret…

 

Athosberget där munkarna bor, den udden ska vi runda…

 

 

 Trots att det egentligen är en stilla dag blåser det runt udden och vi får en kort krabb sjö rätt emot oss. Med lite segel utdragna går Wilma stadigare i vattnet – men vi måste putta på med motorn för att komma framåt med någon reda...

 

Vi hade gett oss av redan klockan sex på morgonen, en okristlig tid för Kapten som är morgontrött. Allt för att ha chansen att hinna fram till ön Thassos före solnedgång. Prognosen hade inte visat en tillstymmelse till att vilja blåsa vår väg på de närmaste tio dagarna, så vi hade bestämt oss för att runda Athoshalvön en rätt så stilla dag och gå för motorn den mesta tiden. På vissa platser på jorden är det så helt enkelt, att vinden bara vill blåsa i en och samma riktning. Inte sällan från fel håll för seglaren.

 

Årets segling, grått penseldrag utgör sträckan mellan Thessaloniki och Porto Koufo . Det röda strecken är den seglatsen vi nyligen gjort, först en kort distans där vi ankrade upp en natt, sen vidare förbi Athoshalvön upp till ön Thassos där vi nu åter ligger ensamma i en vik. 

 

En kompassmanet gör Wilma sällskap när vi ankrar upp på sydsidan av ön Thassos…

 

En tiosekundersfilm på maneten…de är rätt vackra…

N

 

Strax före solnedgång ankrade vi upp på Thassos sydsida. Inte en enda segelbåt i sikte, förutom vår egen. Inte en båt hade vi mött sedan vi lämnat Porto Koufo, varken i någon ankarvik längs med vägen och ingen ute på havet. Även här var vi till synes helt ensamma. Inne på stranden stod några enstaka parasoll uppställda och de få men tappra semesterfirarna hade nästan hela plagen för sig själva. Coronapandemin har på ett märkligt sätt ändrat skepnad på den annars så självklara turismen i Grekland. Vi har de senaste dagarna seglat i ett ödeland.

Men nu seglar vi vidare…

 

 

Skepp o Hoj! 

 (…med piratskepp och ubåtar…)

Porto Koufo och Toroni, Halkidiki, Grekland

Tredje gången gillt. Tillbaka i Porto Koufo, den största naturhamnen i Grekland. På Medeltiden låg piratskepp och lurade bakom de höga bergen i skydd för insyn och dåligt väder. Senare, under andra världskriget blev Porto Koufo gömställe åt ubåtar. Här fanns en marin bas och än i dessa dagar syns rester från de befästningar som tyskarna byggde. Numera är det med fredliga avsikter folk kommer, främst lockas svultna gourmander hit. Hummer, räkor, torsk, skorpionfisk, red mullet, torsk, sea bream och seabass (havs-aborre). Restaurangerna tillagar sjömaten med största omsorg efter att man pekat ut de firrar man önskar spisa. Vin från Domain Porto Carras därtill, sen är lyckan total. Vingården ligger strax norr om Porto Koufo och de producerar ekologiska viner med hög klass. Grekerna kan.

Vi tog en promenad till grannbyn Toroni för att se något nytt. En lång bukt med turkost vatten mötte oss. Vi fann gamla stensättningar från andra världskriget där soldater en gång i tiden ägnat sig åt spaning och krypskytte. Vi flög med drönaren och filmade och fotograferade. Innan vi promenerade tillbaka slog vi oss ner intill ett olivträd där det serverades kaffe. En cappuccino och ett glas vatten i all enkelhet, mer behöver man inte i den stekheta solen.

Lock your memories and love here!

 

Gamla monument från andra världskriget…

 

Toroni, en grannby två kilometer norr om Porto Koufo…

 

 

Här kommer en film, den är på svenska. Ljudet på så ni hör vad Kapten säger!!!

 

Skepp o Hoj!

Nea Skioni, Halkidiki, Grekland

Vi har tidigare seglat genom den lilla kanalen som avdelar Kassandra, det vill säga det första fingret av Halkidikis tre om man kommer från Thessaloniki. Det är en vacker och smart genväg för den som ska österut. Men denna gång kände vi för att gå på Kassandrahalvöns utsida och visst var det värt omvägen. Efter en lång dags segling la vi till i vackra Nea Skioni.

Du kan läsa om första gången vi gick genom kanalen här; https://projektsunshine.se/2019/may/wilma-hittar-kanalen.html

Den aktiva fiskehamnen i Nea Skioni sysselsätter flera av de knappa tusen själar som bor här året om. Turismen är viktig och hit kommer människor med lite bättre klirr i kassan. Attraktivt är att äga lägenhet eller hus här. Det har dock inte rörmokaren råd med, man måste nämligen hosta upp en rejäl slant även i svenska mått mätt.

Gästhemmen stoltserar inte sällan med fyra och fem stjärnor, på flera av dem är inte barn välkomna, endast vuxna. Exteriören vid hotellen och pensionaten är imponerande med dekorerade fasader och vackra trädgårdar. Inga stora komplex utan husen harmoniserar med stadens övriga prägel på ett smakfullt sätt.

Lägenheter, pensionat och hotell har vackra fasader och trädgårdar här…

 Vi promenerade runt och konstaterade snabbt att man snart gjort byn. Fiskebåtshamnen och badstränder nere vid vattnet. Intill ligger små restauranger som pärlor på rad. Högre upp finner man pensionat, hotell och bostäder. Det vilar ett lugn över platsen. Vi vill tro att Nea Skioni främst vänder sig till turister som önskar avskildhet och lugn och ro. Här ser vi människor sitta under sina parasoll med en bok i handen, i all sin enkelhet. 

 Vi bjuder på en film idag, texten är på engelska. Glöm inte ljudet för bövelen!

Skepp o Hoj!

(…när vi seglar till vackra Nea Skioni…)

Detta är Nea Skioni…

 

Nea Skioni, Halkidiki, Grekland

Vi drog en lättnads suck när vi släppte förtöjningarna och styrde ut ur den smutsiga fiskehamnen i Nea Kallikratia. Sista natten hade vi knappt fått en blund i ögonen. Fritidsfiskare satt i sena timmen nära Wilma och pratade så högt så Styrman trodde för ett ögonblick att det fanns fler karlar i sovhytten än hennes egen. Det var inte precis några hunkar heller, de som satt och fiskade. Inga greker med kroppar som huggna ur stenblock, tyvärr. Snarare skvallrade siluetterna i natten om ett ohälsosamt liv med fäbless för bakelser. Kedjerökande stod männen något bakåtlutade för att kompensera för de stora bukarna som hängde framtill. Om de fick napp var tveksamt, definitivt inte hos Styrman Pimpsten i vart fall. Natten är sannerligen inte tålamodets och överseendets starkaste tid…

 När männen äntligen gått och det blivit tyst på kajen kom fiskebåtarna tillbaka från sina nattliga turer. Klockan var två på natten och strax därpå kom leveransbilarna för att hämta nattens fångst. Med varuhämtningen avklarad var det därefter fiskegubbarnas tur att få åka hem till sina familjer. Deras fordon brummande ljudligt förbi utanför Wilma i den sakta gryende morgonen. Klockan var nu halv fem, knappt en blund och bara en timme återstod tills det var dags att kliva upp. Normalt stiger vi inte upp i ottan men tanken var att kasta loss tidigt för att fånga den lilla vind som var utlovad för dagen, framåt eftermiddagen skulle det börja mojna. Normalt är vi inte alls känsliga för störande ljud, men denna natt var det liksom aldrig en lugn stund. Därför var det skönt att lämna denna autostrada till kaj och hissa segel mot Nea Skioni, 35 nautiska mil söderut.

Nyvakna och vi har just satt segel och intar en kopp te i gryningen…Kapten har sovit rätt så gott medan Styrman knappt fått en blund i ögonen under den gångna natten…

Targabågen skvallrar om att Wilma inte är en vanlig semesterbåt…

     Delfiner på besök…(fick inte riktigt fram kameran i tid)

 Här befinner vi oss, fortfarande i den norra delen av Grekland. Vi har markerat dagens seglats med ett rött streck…

 

Härligare dag på havet gick inte att önska sig. Vi hade vinden med oss och seglen spred vi ut likt fjärilens, med en vinge ut på vardera sida för bästa vindfång. Vi ägnade dagen åt att lyssna på radio, fika, vila, äta och tillverka vatten. Bästa behållningen var den grupp av delfiner som kom och lekte en stund i Wilmas bog-svall och som i ett trollslag var den sömnlösa natten bortglömd och förlåten. När vinden droppade startade vi motorn och gick för maskin den sista biten. Efter tio timmar på havet la vi till i Nea Skioni, även detta en fiskebåtshamn. Men det som mötte oss här, var något helt annat än förra hamnen. Vattnet är alldeles klart, även inne i bassängen och kajen är så städad och ren så man nästan vågar slicka på densamma. Det första vi möter är en fiskare som vänligt vinkar till oss. Leende lägger han ut sin båt och far i ut på havet en stund. Vi går en promenad och vi överväldigas, vilken fin liten plats. Men nu går vi händelserna i förväg, om Nea Skioni berättar vi i nästa inlägg.

Skepp o Hoj!

(…som inte fullt räcker till…)

Nea Kallikratia, Halkidiki

Tillbaka i Nea Kallikratia. Platsen med den nedskräpade fiskebåtshamnen som för övrigt ligger strategiskt till, endast en dagsegling från Thessaloniki. Hamnen är gratis och människorna är trevliga. Emellanåt vilar en odör kring båtarna, lukten av unken fisk. Så värst sugna på fisk blir vi inte. Men det verkar inte bekomma grekerna, de som sitter och fiskar precis intill Wilma. De fiskar alltså på insidan av hamnen, i hamnbassängen. Ursäkta, men vi tycker det är sååå äckligt. Mellan Wilmas skrov och kajen samlas ständigt bråte, främst frigolit som kommer från fiskebåtarna, men även annat äckligt – plast, mat och döda fiskar. Detta är ingen plats vi direkt rekommenderar. Men läget är bra och hamnen skyddar i alla väderstreck. Vill man dessutom svetsa och slipa och väsnas i största allmänhet så är platsen perfekt. Kapten hade faktiskt ett litet svetsarbete att göra på Wilma – han håller på att vidareutveckla autopiloten och dess fäste, så han passade på.

Det var här vi var i oktober, när pappa Felix checkade ut från jordelivet. Då regnade det och hela himlen grät med oss. Men nu har vi sol. Bortanför hamnen löper en lång badstrand med restauranger och hotell. Städat och betydligt mer välkomnande än hamnen vill vi lova. De slitna och ojämna trottoarerna vi promenerade på då var nu ersatta med en nylagd boulevard. Med hjälp av EU-bidrag håller Nea Kallikratia på att rustas upp. Hit kommer turister, främst grekerna själva som söker svalka undan heta Thessaloniki. Det kan bli rysligt varmt där, det blåser ofta inte så mycket i Thessalonikibukten. I övrigt är det främst slovener, bulgarer och ryssar som hittar hit till Nea Kallikratia.

Nu väntar vi på att spänningarna i luften ska släppa, det ligger ett åskoväder inte långt härifrån. Sen ska vi segla vidare bara vindarna bär oss med och inte emot. Så länge njuter vi av soliga dagar och promenader. Tittar man inte för nära så man ser skräpet, så är platsen riktigt fin och vacker. Känslorna till Nea Kallikratia är kluvna, allt är inte negativt och platsen har absolut sina guldkorn. Men dock inte så många guldkorn att det binder ihop till ett helt smycke.

Stranden söder om hamnen är oändligt lång…

Vi tog en långpromenad och upptäckte små vackra ting…

Nea Kallikratia sett från ovan. Staden byggdes upp för ett hundra år sedan när greker och turkar utväxlades efter grek-turkiska kriget. Detta var en av platserna de hemvändande grekerna slog sig ned på…

 

 

Man ser sig aldrig mätt på den grekiska blå himlen…

 

Havet skymtas bakom träden…

 

Kapten och hans drönare…snart dags att lyfta…

 

En kulle i Nea Kallikratia…

 

Ditåt ska vi när vi senare seglar söderut…

 

En grekiska myra…

 

Välordnad badstrand, här finns badvakter också…

 

Det är varmt varmt…de flesta dagarna når temperaturen över trettio grader… Ser ni bollen i luften???

En annan myra…

Hamnen…Wilma är båt nummer tre från vänster…

 Tyvärr flyter det en massa bråte i hamnbassängen…det luktar inte heller särskilt gott…

 

 

Over and Out