(…installerad och det skålar vi på…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

NEDRÄKNING # 7 (det är nära nu)

 Det var i grevens tid vi kom på att slå till på ett köp av en watermaker. Här har vi legat i hamn och gnuggat kaj alldeles för länge och först när restriktionerna håller på att lätta och seglingen åter är inom räckhåll – ja då går vi och beställer en avsaltningsmakapär. Grekland har förvisso (som regel) bra dricksvatten som vi gladeligen dricker från direkt ur kran. Men då vi inte planerat stanna i Grekland för all framtid och det på många avlägsna platser råder färskvattenbrist, så är investeringen primärt tänkt för kommande dagar. Vi har såklart glädje av den redan nu, fattas bara annat.

 När prylarna dök upp och vi skulle montera så tog det emot lite måste vi erkänna. Var alla pumpar, filter och membran skulle placeras ombord var ingen självklarhet, Wilma är inte som andra båtar. Vi tänkte och vi mätte och till slut hade vi bestämt oss. Det blev den bästa platsen utifrån outnyttjat utrymme, vilket samtidigt visade sig vara den sämsta platsen ur monteringshänseende. Slang och elkabel behövde dras genom båten – från aktern där sjövattnet kommer in under våra bingar, vidare föröver genom maskinrummet, under fru Pimpstens klädgarderob, under salongssoffan på babords sida och därefter genom skottet och fram till arbetsbänken. Där. Längst in under bänken har vi nu placerat osmos-membranet som tillsammans med slangar och kopplingar behövde närmare en och en halv meter för att få plats. I framkant av ”under-bänken-utrymmet” har vi placerat pumpen och panelen med sina reglage och instrument sitter på fronten av densamma.

 Under arbetsbänken sitter det långa röret som innehåller osmos-membranet…

 Pumpen står i framkant…

Havsvatten kommer in via de två genomföringarna som sköter dräneringen av sittbrunnen. Fördelen är att de är två till antalet, en på styrbords sida och den andra om babord. Vi vill på så vis minska risken för kavitation och bubblor när vi producerar dricksvatten under pågående segling (och ligger på ena eller andra bogen). Det är tanken i vart fall, att det ska fungera helt störningsfritt. Utvärdera kan vi dock inte göra förrän vi börjar segla.

Till synes så fungerar systemet klockrent där vi befinner oss nu. Glädjande konstaterar vi, att vi får ut 70 liter dricksvatten per timme och det i ett av de saltare haven på jorden. Här uppgår salthalten till närmare fyra procent och ju längre österut i Medelhavet man kommer, desto saltare. Under en timmes körning laddar batteribanken ur endast 7-8 procent, vilket i princip innebär att vi kan köra vår watermaker precis när vi vill och hur länge vi vill, tankarna hinner bli fulla före batteribanken säger ifrån. Flera av er läsare har säkert koll på att vår batteribank består av Lithium om 600 Ah och dessa laddas främst via våra solpaneler på 1000 Watt. Vi har även en vindsnurra och såklart möjlighet att ladda via landström.

Nu till det fiffiga. För ett par år sedan köpte vi en extra vattentank till Wilma som vi placerade ovanpå den gamla. Först tänkte vi plocka bort den övre tanken, nu när vi har möjlighet att tillverka eget vatten. Men då Watermaker-vatten helst inte ska kontamineras med vanligt dricksvatten som ju är klorat, så blev det bättre att behålla båda tankarna. Osmos-membranet gillar nämligen inte klor, vilket man får in när man renspolar systemet om man har ”vanligt” vatten i tanken. Nu har Kapten Betong kopplat så allt vatten vi producerar själva (som är klorfritt) kommer in i den övre tanken. Det är sen från detta vatten vi underhåller systemet och det finns således ingen risk att få in klor i membranet. När vi ska fylla vatten i den undre tanken så gör vi detta genom att antingen släppa ner watermakervatten från den övre. Eller så fyller vi kranvatten från land (som leds direkt till den undre tanken). Det finns såväl en kran som en luftspärr mellan tankarna som förhindrar att vattnet i den undre tanken (klorat eller inte) kan komma upp i den övre tanken.

Rent vatten är ingen självklarhet. Nedsmutsning och sinat grundvatten är kanske de främsta anledningarna till att dricksvattnet är hotat – och det börjar märkas även i Sverige. Vanligt är att det råder brist på dricksvatten ute på öar och på många ställen är man helt beroende av att kunna avsalta havsvatten genom så kallad omvänd osmos (samma system som vårt). Malta är ett exempel men även öar i Stockholms skärgård får sitt dricksvatten via avsaltningsanläggningar. När frågan ställs på sin spets, finns väl inget viktigare än en god tillgång på rent dricksvatten. Därför känns investeringen motiverad och detta gör oss än mer oberoende. Skål på det! Nu producerar vi såväl elektricitet som vatten ombord. (Fast Kapten skulle också vilja ha en maskin som gör rödvin, HÄPP!)

Skepp o Hoj!

 (…med risk att växa fast…)

 

Vi for in till Port Police inne i Thessaloniki för att hämta ut Wilmas båtpapper där de legat i förvaring under vintern. Förutom att pandemin har nekat oss att segla, så har vi inte kunnat förflytta oss då båten har varit avställd och lagd i ”out of use”. Detta för att slippa behöva betala seglingsskatt under vintern. Men nu har vi betalt TEPAI som skatten heter och efter att ha visat upp betalningen så kunde vi kvittera ut våra båtpapper. 

 

Första restaurangbesöket på flera månader, det grekiska samhället har varit totalt nedstängt under perioden viruset spreds som mest. På en liten tvärgata i hamnen ligger flera små restauranger som serverar fish and chips på lite roligt sätt. Man får in maten på en stor bricka som sällskapet gemensamt äter ifrån, alltså inga tallrikar – men dock bestick. Potatisen var galet god och den panerade torsken likaså. Varför en gata i Thessaloniki lagt rabarber på Englands nationalrätt vet vi inte. Men charmigt och gott var det –  trots att tartarsåsen var utbytt mot en grekisk variant med vitlök. Även mushy peas lös med sin frånvaro, men vad gjorde det när vi var så lyckliga ändå.

 

 

NEDRÄKNING #5

 

En dag backade en lastbil ut på piren med en leverans till oss. I sitt gömsle stod en pall innehållande vår nya watermaker. Det är nu denna pryl vi håller på att installera och som vi väntar på ska komma i bruk, innan vi kastar loss. I skrivande stund ser det ut som en bomb har detonerat ombord på Wilma för vi har ägnat oss åt slang- och kabeldragning. För att komma åt så har vi behövt att plocka ur garderober, lyfta på durkar, lyfta på sängar och soffan i salongen och halva verkstan. En morgon vaknade vi båda med slangdragningssmärtor. Det är en reumatisk-liknande kroppssmärta man får efter att ha krypit runt i båten en hel dag med lekamen vikt som ett gem. Nu är vi förbi denna fas tack och lov och ska ”bara” sätta ihop resten (och städa) – sen så, är tanken att vi ska kunna skåla i ett glas hemmagjort vatten. 

 

 Efter en dags slangdragning är det skönt att slå sig ner i sittbrunnen. Kapten är nyklippt och Fru Styrman Pimpsten likaså. Vi håller med egen sax såklart (billigast så) och att starta årets segling nysnaggade är ju smutt.

 

 

NEDRÄKNING #6

 

. 

När vi ändå håller på att vända upp och ner på hela båten så kunde vi ju likaväl slänga ut våra heltäckningsmattor. Nu har vi såpaskrubbat dem och de hänger på tork. 

 

Umgängen återupptas nu när restriktionerna har lättat. En kväll träffade Styrman sin grekiska väninna för en promenad. Givetvis hölls det rekommenderade avståndet men glädjen att ses igen gick inte att ta miste på.

 

Sen kom en nationaldag emellan och då var det dags att byta ut friska promenadsteg mot en kalorispäckad jordgubbstårta. Den tog vi oss med till vår vän på S/Y Vaare som vi sen satte i oss utan problem till en kopp norskt kaffe. Vi passade även på att hänga upp en ny nationsflagga i aktern på Wilma, den gamla var lite lätt luggsliten. Den svenska flaggan om någon undrade. 

 

Ja,…

 

Sånt é livet.

 

Huller om buller och vi försöker inte tänka på att dagarna går, att vi redan är långt inne i juni månad och fortfarande gnider kaj. När vi var in till Thessaloniki så fann vi ett hus som totalt börjat växa igen. Och det är lite så vi själva känner oss efter att ha legat stilla i hamn så länge. Vi får försöka undvika att Wilma växer fast i botten helt enkelt…

 

 

Skepp o Hoj!

(…vi bockar av vår görolista innan avfärd….)

Under vintervilan har vi sytt en sprayhood till Jollen. Vi har till skillnad från många andra seglare en hård jolle, vilket har många fördelar. Den kan inte få punktering och vår gamla jolle är inte alls lika attraktiv för skurkar att stjäla (Jollen har närmare 50 år på nacken och Kapten har ägt den sen han var pojk). Nu låser vi jollen trots allt när vi tar oss in till land, tillfället kan alltid göra tjuven. Gummijollarna däremot, de uppblåsbara som totalt dominerar marknaden är praktiska på så sätt att de tar en liten plats när luften släppts ut. Men solen ”äter” på dem och en liten mikroskopisk pyspunka är vanligt. Därtill, när man kör längs med vassa stenar och klippor så måste man vara försiktig så jollen inte skadas. Själva behandlar vi vår dinge rätt vårdslöst för inget händer liksom. Det brukar skämtas om att långseglare ”lämnar Sverige med en uppblåsbar jolle och kommer tillbaka med en dito av hårdplast”. När dingen gått sönder tillräckligt många gånger så ledsnar båtägaren och köper en av materialet polyeten istället (samma typ av plast som Tupperware).

Någon läsare minns kanske att vi mallade ett litet kapell, en sprayhood till jollen innan vi for hem på begravning i höstas.(Blogginlägg HÄR) Därefter sydde Kapten stänkskyddet på pappa Felix symaskin. Först nu har vi provat ut den och satt i tryckknappar. Nu kan vi gömma matkassar under och när sjön går lite hög i ankarviken så minskar risken att vi blir blöta. STÄNDIGA FÖRBÄTTRINGAR som vi säger – och nu kan vi bocka av ännu ett ting på vår göromålslista. Dagen vi kan kasta loss närmar sig.

(…vårt corona-badrum är äntligen färdigt…)

Nu kan vi presentera vårt ”coronabadrum”. Om det inte vore för pandemin, hade badrummet aldrig målats i knallgul kulört. Sannolikt hade en renovering inte ägt rum över huvud taget. Inte nu i vart fall. Men det ville sig inte bättre och något behövde vi ju göra med vår oväntade extratid vi fått på grund av den påtvingade isoleringen. Att det föll på badrummet berodde på att vi behövde täta uppe i taket, där skorstensröret går ut genom däcket. Det hade börjat leta sig in lite regnvatten i skarven, vilket kanske inte var så förvånande med Wilmas många år på nacken. Men steget därifrån till att renovera hela badrummet är rätt stor. När beslutet dock var taget, stod vi med nästa utmaning. Var köper man färg när alla butiker är stängda sånär som på matbutik, bensinmack och apotek. Men vi hade tur. Inne på macken stod några färgburkar på en av hyllorna; djupblå, spygrönt och knallgul. Därtill grå och svart. Valet föll på gul och grå. Sen gick vi till verket…

Hålet för skorstenen tätades och det inre skorstensröret ersattes med ett nytt. Ny färg i tak och på väggar. Golvet (ja ja…vi vet att det heter durk) hade några sprickor och golvet plastades och målades. Toalocket och toasitsen hade skavda märken efter ett gäng år i trogen tjänst. Vi hade redan innan pandemin kollat vad en ny toalettsits skulle kosta, hisnande 80 euro – vilket vi tyckte var för dyrt. Istället införskaffade vi en burk vit sprayfärg för 4 euro och sitsen blev som ny. Vi passade även på att göra rent avloppsrören, invändigt!

Nu är vi klara med renoveringen och skulle vilja presentera resultatet. Intressant är att badrummet för all framtid (så länge vi inte målar om det vill säga) kommer påminna oss om pandemin. När man i ett sömndrucket tillstånd kliver in i badrummet, vaknar man garanterat. Till en början kallade vi badrummet för ”coronamuggen” men nu har vi döpt det till ”guldgruvan” – vår lilla håla till badrum med väggar som lyser av gul(d).

Vårt djärva färgval chockade oss till en början, ovana som vi var. Nu har vi vant oss. And we like it!

Oavsett färgval så är det en konst att få ett badrum ombord på en båt att se trevligt och stajlat ut…

Smarta förvaringar går åt…inget kan stå löst då båten kränger i sjögång…

Nytt skorstensrör på insidan… Den brandsäkra skivan plockade vi ner för att komma åt och täta…

 

Gula väggar och grå lister och luckor…

 

Toalettsitsen är vit och fin…vi sprayade den vit (den är tillverkad av MDF)…

 

Kapten sydde en papperskorg till badrummet, innan hade vi bara en påse som hängde ful och avslöjande…

 

Den sjövänliga papperskorgen knäpps fast med tryckknapp… 

Bakom luckorna ovanför toaletten finns främre helveteshålet och tillika ankarboxen…

 

Skåpet under handfatet… 

Detta ser nästan ut som en försäljningsbild…men Wilma är inte till salu. Nu kan vi njuta av våra besök i guldgruvan...

 

Skepp o Hoj!

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Med varsin kaffekopp i sittbrunnen diskuterade vi vad vi egentligen gjort på Wilma under denna ovanligt långa stillaliggande period. Först kunde vi inte komma på så många saker, men när vi tänkte till kunde vi räkna upp en lång rad underhåll och förbättringar. Med ett seglingstillstånd i antågande börjar vi kunna knyta säcken. Nu behöver vi få till de resterande göromålen så vi kan komma iväg.

 Vad sägs om denna lista, vi har i vinter;

Tätat och plastat styrhytten – satt i nya dubbelglas i styrhytten – sytt ett regnskydd för nedgångsluckan – packat om livflotten – reparerat grillen – sytt nytt solskydd ovanför sittbrunnen – köpt nya madrasser – bytt skot till förseglet – förlängt skorstensröret – sytt en väska till skorstensröret – renoverat vindgeneratorn – bytt ut mastkragen – snickrat avdelare i kökslådorna – fixat läckage på värmesystemet och bytt ut slangarna till dito – bytt fönsterruta i sprayhooden – renoverat repstegen – sytt ett kapell till jollen – monterat reservlanternor – bytt vattenpump till kyl och frys – länkat i 50 meter ny ankarkätting – köpt två mobila solpaneler – monterat IRIDIUM GO (satellit hotspot) – Bytt sjövattenpump – bytt avgastempgivare – byggt nya luftintag för diesel- och vattentank – monterat en säkerhetskran till kaminens dieseltank – servat utombordaren – sytt mugghållare till sittbrunnen – modifierat autopilotfästet (numera gummiupphängt för att slippa resonansljud) – bytt stående rigg – monterat en barometer – gett kärlek till trälådan på däck – tätat sittbrunnsramen och oljat dito – fixat nytt system för att reva – lagat svenskflagga och sytt ny grekisk dito – tillverkat en låda att använda vid matlagning i sjögång – putsat allt rostfritt…

Inte klart, men på gång;

 Renovera badrummet (durk återstår)

Göra årliga testet av EPIRB (nödsändare)

Packa grab-bag inför årets säsong (nödväskan)

Fylla käk och vatten före avfärd.

Betala TEPAI (seglingsskatt) och hämta Wilmas papper hos Port Police i Thessaloniki

Fixa Crewlist

samt…

 DEN HEMLIGA UPPGRADERINGEN! Spännande så säg. Vi lottar ut en sjösäck till den som först gissar rätt på vad det kan vara  * .

(* Besättningarna på S/Y Vaare, S/Y Tiki eller M/S La Banda får inte gissa. Inte heller får Kaptens lillebror eller Bosse J gissa, de kan tänkas veta…) 

Sen…sen…kan vi börja segla!!! Om vi längtar??? Nähä…

Trälådan på däck  har fått kärlek, den har Kaptens pappa snickrat en gång i tiden. Den heta solen går hårt på trädetaljer…

 

 Skafferiet ombord är nu knökfullt…men vi ska bunkra liiite till innan det är dags att kasta loss…

 

 Även Styrman Pimpten fick sig en uppgradering…här med en ny klänning som är tunn och sval (en så kallad klimakterieklänning)

Skepp och Hoj!

Det kom förbi en man och i handen bar han en påse med nyfångad bläckfisk. Han räckte över påsen med orden ”det är en present”. Vi tog emot gåvan och tackade så mycket.

Nere i kabyssen diskuterade vi situationen vi hamnat i. Vad gör vi nu, vi har ju aldrig rensat bläckfisk förut och antalet gånger vi lagat densamma kan man räkna på handens fem fingrar. Bläck överallt och segt kött var första tanken. Kanske enklast att kasta den tillbaka i havet och slippa problemet. Men bläckfisk ju jättegott om den är bra tillagad. Är dessutom måltiden gratis, så smakar det ju extra fint. Vi landade i att detta var kunskap vi idag saknar men absolut behöver kunna. Vem vet, i framtiden kanske vi kommer fånga egen bläckfisk, kanske är det den enda maten vi får tag på om vi blir strandsatta på någon avlägsen atoll. Så vi bestämde oss att ta tjuren vid hornen, eller i vart fall ta bläckfisken vid tentaklerna.

Med lite efterforskning så tog vi reda på hur den mångarmade lilla krabaten enklast rensas. Sen gick vi till verket. Det visade sig vara förvånansvärt enkelt att rensa bläckfisk. I skrivande stund ligger den i kylskåpet och väntar på att bli tillagad. Det enda vi väntar på är det gott recept, vilket vi sannolikt löst under dagen.

 Ögon, bläck och inälvor…men det visade sig vara busenkelt att rensa…visste ni att djuret har tre hjärtan?!

 

 En lustig form har skelettbenet/skäddan…

 

 Snart är blötdjuren filéade…

 

Friterade tentakler är gott…vi får se vad det blir…

 

 

Skepp o Hoj!

Det är med stor förväntan vi avvaktar den grekiska regeringens tillkännagivande. Om man får börja segla på måndag (som de planerat) eller om datumet kommer att skjutas upp. Smittspridningen verkar inte ha tagit fart trots att landet började lätta på restriktionerna för ett par veckor sedan. Gissningsvis blir det tillåtet att segla från den 18 maj, men sannolikt inte till öarna till och börja med.  Många öar saknar betryggande sjukvård. Vi stressar inte, vi vill ogärna vara först ut då situationen fort kan svänga. Därför fortsätter vi förbereda Wilma för avfärd utan jäkt. Istället för att segla i maj får vi glädjas åt att restaurangerna (sannolikt) öppnar sina uteserveringar på måndag. Inte för att vi själva har behov av att gå ut på lokal, men det är ett trevligt inslag. Ett Grekland utan sina tavernor är lite som ett Sverige utan knäckebröd. Vi har satt ett datum för när vi önskar kasta loss… (hemligt hemligt.)

 Kapten håller för fullt på att renovera badrummet ombord. Den gula färgen vi hittade på bensinmacken är väldigt gul. Kul med gul, men ovant. Man liksom vaknar till när man kliver in där i sömndrucket tillstånd. Lister och andra detaljer blir mörkgrå. Badrummet kommer lång tid framöver påminna nödiga besättningsmedlemmar och besökare om tiden för pandemin. Från perioden vi var fast i Grekland och allt var stängt sånär som på apotek, matbutik och bensinmack. Ni ska snart få se bilder, så snart Kapten gjort sista handpåläggningen (hemligt hemligt).

För Styrmans del har fokus legat på att vara plånboks-smart. Seglarlivet handlar inte bara om paraplydrinkar, vackra solnedgångar och azurblått vatten. Utan minst lika mycket om det som gör långseglarlivet möjligt, det vill säga pengar (en segelbåt kan underlätta också). Varje dags små ekonomiska beslut påverkar längden på vårt äventyr. Leva dyrt och segla kort eller leva snålt och segla länge. Till stor del väljer vi själva, makten är vår egen. Styrman skulle kunna skriva en bok på temat och ombord på Wilma finns stor förmåga att ta tillvara på allt, så kostnaderna hålls nere. Som ni förstår tillhör vi kategorin lågbudgetseglare. Saken är den, att vi för tillfället betalar för en hamnplats vi egentligen inte skulle gjort. Vid dags datum skulle vi ha guppat fria på ankaret, helt gratis. Orsaken är seglingsförbud på grund av pandemin. Nu ska vi inte klaga, vår hamn är mycket prisvärd. Men kan vi spänna sparsamhetsmusklerna lite extra så är det ju ett plus. Det är ju trots allt så, att det är sista raden som räknas.

Styrman stirrade ner i frysen och funderade. Kanske läge nu när vi blir kvar i Kalamaria hela maj månad ut, att tömma och frosta av frysen innan vi fyller på med ny mat. Sagt och gjort. Av köttfärs blev det en megastor lasagne på sex kilo. Det är sommar med trettio graders värme här nu, så matlagningen behöver vara effektiv om inte Styrman ska smälta som en klick smör vid spisen. Därför blev det endast en maträtt av 1,2 kilo färs.

En burk champinjoner  användes till lasagnens köttfärssås och självklart sparades spadet. Spadet fick sen smaksätta en stuvning. Alltså görs en champinjonstuvning utan champinjoner. Eller som i detta fall, väldigt få champinjoner. Sparar man fyra fem champinjoner och hackar dem smått smått, så märks det inte att man varit snål. Det är i spadet smaken sitter, så champinjoner behövs egentligen inte. Till stuvningen serverades en omelett som bestod av större andel äggvitor än normalt. Det fanns nämligen äggvitor över från dagen innan då en hollandaisesås tillreddes. Den som serverades till nyskördad sparris och några överblivna färsbiffar från en tidigare middag. Till lasagnen serverades en ledsen sallad, som efter handpåläggning blivit glad. När salladsbladen börjar sloka läggs de i en vattenfylld skål, helst i kylskåpet (om det finns plats, som regel inte). Någon halvtimme senare är bladen fint krispiga igen. (Använd inte mer salladsblad än vad som går åt utan låt bladen rinna av och lägg dem i en tättslutande burk i kylskåpet så hålls de fräscha i många dagar).

 Kolla skillnaden! Efter en halvtimme så reser sig salladsbladen upp ur bunken, krispiga och fina… 

 

Detta var ett axplock på vad som hänt i kabyssen i veckan och Styrman skulle kunna fylla hela bloggen med smarta tips och råd. Så till den grad att bloggen inte ens skulle hinna handla om segling och annat båtfix. Kanske en ny/annan blogg på temat vore nåt, ifall någon läsare gillar ämnet. Är det inte av ekonomiska skäl man vill ha goda råd, så kanske man vill minska sitt matsvinn. Som regel går de hand i hand. Ni får gärna återkoppla om en sådan blogg skulle vara av värde! 

Skepp o Hoj!